Ett helgpiffat och älskat hem
Hej på er i sena timman.
Idag körde vi torsdag. Denna heliga städdag. Visserligen fick jag aldrig till någon städtorsdag förra veckan, då packades det väskor och ordandes med djur inför fjällenresan. Men i veckan blev det ett hejdundrande städkalads på backen. Jag rev ivrigt fram ajaxflaskan, stora såpaflaskan från älskade Västerbottenssåpa. Dammsugare, skurkäpp, stjärtlappar (älskar att städa med stjärtlappar!) och trasor i massor.
Sedan var det klart. Timmen på tok för sen. Men ändå. Huset är helgredo och doftar såpa. Det är rent och undanplockat. Knut han är gärna med, men när dammsugaren åker fram springer han till övervåningen.
När jag rullade ut nytvättade mattor, hände fram fräscha handdukar och kökshanddukar så tjuvhoppade han upp på vedspisen. Han vet mycket väl att gränsen där är hårfin. När vi kommer på att vi ska vara hundvakt så får han äta på vedspisen, så ibland får han faktiskt dispens. Svårt att motstå de där små tassarna tycker jag. Hjärtat smälter ju lite.
Och på köksbordet står en fräsch bukett med fantastiska rosor från fina svägerskan och hennes E. Så himla fina. Vi blev så glada och rörda, tack snälla M <3
Så vackra. 
Ett älskat, gammalt kök. Med gräslig plastmatta som är svår att gnugga ren. Med farmorsärvd trasmatta <3, köksbord och köksstolar mina föräldrar hade när jag var liten <3. Kökssoffan fanns på gården när vi flyttade hit. Hemtrevligt, ja det är det faktiskt hemma i vårt lilltorp. 
När jag njutit en minut av ett städat, undanplockat och lugnt hem så bylsade jag på mig och mockade. Här en nyfriserad liten ponnydam. Lite hackigt och så blev det, men så går det när lilla ponnyn mest står på bakbenen. Söt är hon i alla fall, så de där bakbensfasonerna glömmer man fort.
...Och den här killen har beställt en tvåkilos - morotssäck till helgen. Hönsen beställde burkmajs som jag snällt fick sprida ut efter läggdags, blir en trevlig frukostöverraskning för dem imorgon. Så nu laddar vi alla; fyrbenta, vingbeklädda och tvåbenta. För helg på backen. Tror aldrig jag längtat efter att F's eftermiddags/nattskift ska ta slut lika mycket som denna vecka. Längtar så efter honom.
 
Så nu kör vi snart helg, i nystädat, älskat hem.
 
Att vilja stänga en dörr ...
Vi flyttade till gården 2011. Vi var nitton år och hyrde Lilltorpet för en billig peng per månad. Vi hade varken jobb (inte mer än lite extraknäck inom äldreomsorg respektive snabbmatsrestaurang/en lokaltidning). Ingen bil hade vi ännu och inga planer på vad vi skulle hitta på med livet. Någon månad tjänade jag 1500 kr. Det räckte till min del av hyran, en liten bensinslant och mat. Utan problem. Jag var glad över att få bo ihop med Fredrik och faschinerades varenda dag över landsbygdens charm. Jag hade hittat hem. Det bodde liksom ingen oro i mig alls. Så himla skönt.
 
Sedan har dagarna gått. Vi har hunnit med så mycket under våra år på gården. Det känns som att allt hunnit hända sedan vi köpte gården 2015. Så mycket kärlek det bor i vårt hem. Men nu börjar jag längta efter nästa fas i livet. Ett liv med ett ordentligt hus. Där skorna inte fryser fast ute i hallen. Där det inte "blåser" från fönstren. Där sängen faktiskt är gjord för att sova i. Där man slipper oroa sig över om badrumsmattan verkligen håller tätt. Där knopparna på köksinredningen inte lossnar om man tar i lite. Där alla dörrar går att stänga och golven inte är gjorda av skrynklig pastmatta som är omöjlig att skura och städa.
 
Vårt lilltorp är himla gulligt. Med märkliga vinklar och vrår, loppade möbler och en kakelugn som får de flesta att tappa andan lite. Det är perfekt stort för oss två. Kök, toalett med tvättmaskin, vardagsrum och två sovrum på övervåningen. Men det är så eftersatt. Det skulle behövas kittas och målas fönster, fasaden skulle behöva tilläggsisoleras och målas med faluröd. Vi skulle behöva byta ut badrumsmattan, duschblandaren (som fastnat på kokhett!) och få in värme i kattvindarna där vi har våra kläder. Det skulle behövas bytas tak och täta kring skorstenen, om den inte möjligen skulla behöva muras ner och muras upp igen.
 
Det är så mycket som behöver göras, för att huset ska fortsätta vara användbart och beboeligt. Men vi orkar inte. Vi har liksom nog. Och vi struntar (hur hemskt det än låter) i detta hus. Vi får liksom satsa på ett projekt helhjärtat. Tills vidare får vi gardera oss med fleecetröjor, sova med värmefilten i sängen och ta kokheta duschar. Ju omständigare det blir att bo här, desto mer motivation får jag till Drömmen.
 
Vi blir ofta påminda om hur vi levde här för något ynka år sedan. Helst av andra som försöker peppa oss till att det kanske inte är så dumt nu ändå. När delar av huset var kallstallt. Innan vi hade luftvärmepumpen. När vi hade fjorton grader inne. När vattnet envisade sig med att frysa flera gånger varje vinter. När mössten hittade in till köket. Jag kanske tänker tillbaka på det med förmildrande omständigheter. Men jag är så himla glad över att vi är påväg härifrån. Påväg till något bättre. För så less som jag är nu på fastfrusna skor, noll förvaringsmöjligheter och våra ärvda möbler (som vi inte alltid valt själva mao) har jag nog aldrig varit.
 
Förr älskade jag att bjuda hem folk hit. Tyckte det var ombonat och mysigt. Nu är porslinet så kantstött, färgen på stolarna har börjat flagna och det går knappt att sitta i soffan fyra personer utan att sitta på varandra. Istället längtar jag till ett funktionellt kök - husets hjärta - där vi kan umgås många och länge. Där arbetsbänkarna är i faktisk arbetshöjd och vi har en frys i köket, och inte ute i ladugården eller uppe på övervåningen. Livet i lilltorpet har gått från att vara charmligt till att vara som en enda stor kompromiss.
 
Jag kan inte låta bli att undra hur länge det är kvar. Hur länge det är kvar till golvvärmen, tvättstugan och den där sängen vi ska unna oss. Hur länge det är kvar till garderober med rumsteperatur och en hall där skorna visserligen med all säkerhet kommer att vara ivägen och där de inte ska vara, men i alla fall inte fastfrusna. Hur länge det är kvar tills jag slipper den rosa plastmattan i badrummet och de spruckna tapeterna i sovrummet. Hur länge det är kvar tills vi bor i vår Dröm. Med allt vi själva valt. Jag undrar hur livet kommer att kännas.
 
Jag är absolut oftast positiv och duktig på att leva i nuet och uppskatta det jag har. Men ju mer livet i nästa hus närmar sig. Desto mer avstånd tar jag från vårt lilltorp, trots alla fina år vi faktiskt haft här. Jag börjar känna mig klar här. Bland en tv som inte fungerat sedan 2013, ett kök där tulpanerna fryser till döds och en ytterdörr som det ibland snöar rakt igenom. Oh, vad jag längtar, att stänga en otät, brun ytterdörr och öppna upp en dubbeldörr med speglar och gå vidare med livet.
Om diskmaskinsmanicker, råttbon och en nypa kärlek
Jag älskar livet på landet och livet i ett litet skruttigt gammalt hus. Nittionio procent av tiden. Resterande en procent smakade jag på ikväll när både diskmaskinen valde att få någon sorts tuppjuck och spotta vatten över hela köket (som Knut febrilt försökte stoppa med sina små, lurviga tassar) och ett råttbo uppdagade sig bakom ovan nämna manick. Ville 1. Lägga mig ner på golvet och. 2. Flytta in i Drömmen, helst igår, alternativ flytta hem till flickrummet eller hyreslägenhet med lyxig hyresvärd att ringa vid problem. Med allt bilstrul vi haft detta år så har vi kramat om varandra och sagt att "vi har i alla fall en diskmaskin som tutar och går, och det är ju guld värt". Nu ska vi gå två och ett halvt år tillbaka i tiden och handdiska. Tillbaka till att välja om en ska diska eller duscha på kvällen då vi bara har ungefär sju minuters varmvatten i vårt lille torp. Men samtidigt är jag så tacksam att jag har föräldrar och svärföräldrar som kommer och kliar sin hårbotten lika hårt som jag gör, vrider och vänder på slangar och filter och silar samt kommer med winerbröd till kaffet (förmodligen bättre än sån lyxig hyresvärd). Diskmaskinshaveri och råttbofynd kräver winerbröd på en måndag, så är det bara. Så är det bara så att krypa på alla fyra med bra belysning och slarvtrasor så himla jobbigt, för all lort i alla hörn och varenda vrå kommer liksom fram och spökar för mig.
 
.. och samtidigt är jag så glad och tacksam att vi har det där lyxiga varmvattnet. Att vi har möjlighet att faktiskt ha en diskmaskin och när jag sätter detta i perspektiv till omvärlden så är detta ingenting. Bara en materiall petitess i mitt liv, ingenting att grubbla över. Som min kloka syster sa "Det kanske är universums sätt att berätta för er hur bra ni egentligen har det", och det stämmer ju. Så länge vi har varandra så är söndriga bilar, upproriska diskmaskiner och några tusenlappar mindre på sparkontot ingenting.
 
Så tack gamla huset med råttbo, upprorisk diskmaskin och lortiga golv att du sätter saker och ting i perspektiv för mig. Så länge vi har varandra, Fredrik och jag, med en nypa föräldrar, svärföräldrar, syskon och syskonbarn, ja så länge är jag rikast av alla.