Det är mycket nu.
Det kommer alltid perioder när saker hopar sig. När det är mer än mycket på jobbet. När båda hästarna behöver mycket motion och omsorg. När jobb kommer loss i renoveringen. När nätterna blir korta och dagens timmar ändå inte räcker till. Då är det så himla skönt att komma in hit och ventilera. Och bara skriva orden. Det är mycket nu. Resor härs och tvärs. Vårplaner på gården, besluttagande i huset, roligheter med kompisar, allt mer än vanligt. Allt i en salig röra kallad livet. Det är så skönt att komma in hit, och bara möta inga krav alls. Min lilla skorsten att släppa ut bokstäver som blir till ord. Utan krav, utan prestation eller så. Bara några rader från livet i stort.
 
Tolv timmar på jobbet idag. När jag kom ut på parkeringen klockan sju stod min flakbil ensam kvar. Det hade börjat bli kallt igen efter en ljum dag. Sedan hade jag planer på att rida med ponnypluttan som handhäst. Sträcka ut ryggen ordentligt. Krama om hönsen. Skriva en packlista inför Island. Istället blev jag sittande med momsdeklarationen. Och en slumring i soffan. Ibland är livet på en lantgård inte bara djur och natur. Utan mycket hårt arbete och administrativt arbete. Försöker bli bättre och bättre för varje år med kvitton, fakturor och sånt. Lär mig lite i taget av ekonomsvärfar.
 
Det kanske låter märkligt med mina mastodontdagar. När jag förespråkar att leva "det levande livet". Men hittills är mitt jobb så himla kul. Så det är liksom svårt att shifta ner när allt jag vill är att lära mig mer, mer, mer. Jag gissar att det är den där balansen man ska lära sig hitta. Jobb, gårdsliv, lantliv, renovering. Och familj och vänner, som blivit lidande på senaste. Och att pyssla om sig själv ibland. Glöms lätt bort.
 
Imorgon har jag i alla fall bokat en rid-dejt med min underbara vän i byn, Wilma. Som varit min ridkompis i sex år (!) nu i sommar. Jag tänker att det är ett bra sätt att verkligen komma iväg från jobb och hemmajobb och skärmar och så. Och sedan är det fredag. Och den där fästmannen jag numer kan titulera honom som, han väntar på mig efter nattvecka och tid ifrån varandra. Håller på att sakna ihjäl mig efter honom. På söndag åker jag på jobbresa. Sedan islandsresa. Pjuh. Minst sagt. Men synd om mig, det är det inte i varje fall. Kul får jag ha, nästan precis jämt.
 
Nu ska jag ta Knut under armen och krypa ner bland täcken och kuddar. Vill bara tacka för att ni hänger här och följer med i med- och motgångar. Lyssnar på mig när det är lite väl mycket, och väntar på mig när jag måste spendera timmarna på annat håll. Tycker så mycker om er - glöm inte det!
Livet förändras
Dagsfärsk bild på snömängden i april.
Den 19 april 2017 och jag skriver om livet i stort och smått.
 
Ett år går så jädra fort. Och ändå så långsamt. Det är samma liv som levs, men ibland känns ett år som en hel livstid sedan. Nu ska det bli vår igen, och tiden den ska gå.
 
Jag sitter på kontoret även denna aprildag. Med glasögonen på nästippen. Men detta år i ett nytt kontorsbås. Då hade jag praktik. Som blev till sommarjobb. Som blev till ett vikariat. Drömpraktiken som blev drömjobbet. Och åh, så kul det är. Det blir lika tyst i år när jag stänger av motorn till bilen. I år har vi en ny bil. Vi sålde vår sänkta Audi med dunka-dunka ljudanläggning och tonade rutor, och shoppade oss en flakbil. Jag gillar den, den är praktisk och det ordet skrämmer mig inte alls längre. Men tyst blir det, när jag drar nyckeln ur tändningen. Men jag upplever att min hjärna inte har samma behov av tystnad. Den får vila mer, den hinner återhämta sig och tankarna känns klarare och friskare än för ett år sedan.
 
Fredrik jobbar eftermiddag också i veckan. Jag saknar honom nu, precis som jag gjorde då. Han väcker mig ofta på nätterna så jag sömndrucket hinner prata med honom, utbyta några ord innan jag somnar om igen. Knut, han ligger på trasmattan, i sängen eller i soffan. Tigger fortfarande med sina små baktassar stadigt i backen och framtassarna försöker frenetiskt finga en bit avokado eller gurka från diskbänken. 
 
I år drömmer jag inte om att skaffa höns. De bor numera ute i mitt hönshus. Med sittpinnar, reden och värmelampa, efter konstens (och jordbruksverkers) alla regler. De gör mig genuint lycklig, de där hönsdamerna. Det är en fantastisk känska, att uppfylla drömmar. Jag gör inte plättar i år, men likväl tacosallad där hönsen får äta upp alla stumpar på grönsakerna som blir över. Jag vet att de blir glada och tacksamma av våra matrester, och lämnar solgula äggulor till mig som tack. Hönsdrömmen ändå, den som blev sann.
 
Jag bokar inga tåg- eller hotellbiljetter. För jag ska inte gå på arbetsintervju långt borta. Jag ska vara här, på backen, med Fredrik, djuren och naturen. Med husbygget och drömjobbet. Jag har landat här nu, och tänker inte ta sats för att flyga till nya jobbäventyr. Trivs så bra, men precis som det är.
 
Jag mockar lika metodiskt och målmedvetet som alltid; bajset i skottkärran, kisset med, sopa på kissfläcken och sopa upp det i spaden, dra ihop spånet till en hög i mitten av boxen och fånga upp små runda bollar som lyckats undkomma grepen tidigare. Det går fort, jag är van och mockar utan att reflektera över vad jag gör. Prick som då, men nu, med ännu ett års rutin på det hela. Jag låter skottkärran stå kvar inne i stallet. Med årets snömängd kan jag inte tippa varje dag. Det gnager mig för jag gillar inte att ha skiten liggande i skottkärran. Men i år, så får det bli så.
 
Hästarna tar jag in. Men jag skippar grimskaftet och så. Öppnar bara upp nya stalldörren. Det är ljuvligt. Hästarna kommer in, en efter en, med blöta och snötyngda täcken. Hästarna betyder precis lika mycket för mig nu, jag borstar bort vinterpäls från dem och kliar dem under hakan varje dag. Tror och hoppas att de trivs här på backen. I år finns ingen tillsymmelse till gräs, bara ett tjockt täcke av snö precis över hela byn. Det är för djupt för att plumsa i med hästarna, Fapri skulle förmodligen fastna om vi försökte. Vi vet inte om det någonsin blir vår i år, lite så känns det.
 
Fredrik och jag pratar i telefon flera gånger under dagen. Alla spännande saker vi varit med om, vad vi ska äta i helgen och hur vi haft det under dagen, blir fortfarande glad över att höra hans röst i telefonen. I år är Islandsresan bokad och om tre veckor åker vi.
 
Allt är så samma lika i april i år som i april förra året, och ändå - så himla mycket bättre nu.
Om att blogga & instagramma
 
 
Hej på er och välkomna hit, till min alldelens egna domän, Livetpabacken.com!
 
Precis nu när jag skriver detta (söndag), medan jag sörplar kokkaffe och äter hemgjord sockerkaka (mammas ljuvliga recept!) så fick jag 4000 följare på instagram. Det är så himla mycket folk! 
 
Jag är ganska social av mig, har inga problem alls att prata med folk, men gillar att vara själv. Det låter lite knäppt men älskar mitt egna sällskap, är ganska introvert och samlar energi genom att vara själv. Ofta känner jag mig som en utomjordning i sociala sammanhang, jag tror många av er känner igen sig. Mina djur är mina små bästisar, ja det hör ju jag med, det låter helknasigt. Men så är det. En halvtimme ute i hönshuset och min dag är gjord.
 
Så varför väljer då jag att dela med mig av mitt liv och mycket av det som händer här på backen genom sociala medier? När jag ändå törs påstå att jag inte är en sådan som gillar allmän uppmärksamhet så särskilt.
 
Jag tänker att i alla år har staden fått ta störst plats. I tv, radio och tidningar, i politiken, i samhället i stort. Jag tänker också att karlar har alltid fått ta störst plats. I tv, radio och tidningar, i politiken, i samhället i stort. OM jag då som ung kvinna kan inspirera EN enda person till att våga ta steget och flytta ut på landet, och bidra till att vår landsbygd får fortsätta att vara levande så är det så himla värt det.
 
Jag ser bara fördelar med bloggen och instagrammen. Jag får uplopp för min kreativitet, jag fotar och skriver i princip varje dag. Jag dokumenterar vår renoveringsresa (så guld värt att spara!) och jag sparar små glimtar från livet, som en liten fika på en söndag, som annars kanske skulle falla till glömska. Det ÄR ljuvligt att blogga och instagramma. Jag är i princip helt förskonad från elaka kommentarer och dryga nättroll. Jag får bara en massa pepp, kärlek och energi från er alla. Jag har lärt känna några underbara kvinnor runt om i landet som precis som jag, älskar djur och natur. De renoverar, har djur och lever lantliv hela högen. Och vi hejar på varandra. Peppar, stöttar och tipsar.
 
Så jag tänker att jag ska vara landsbygdens röst. Visa att vi finns här på landsbygden med. Och fortsätta att visa glimtar från livet på landet, trots att scenskräcken blir påtaglig ibland. Jag gillar er, ni är ett helt underbart gäng, tack för att ni följer, gillar, kommenterar och gör detta med blogg och instagram så himla roligt!