Ett levande liv

Vi pratar mycket om hur livet kommer att bli med en till familjemedlem. På något vis så får vi sätta ett mantra och hålla oss till det nu när ett nytt liv stundar. Otroligt svårt att veta exakt hur det livet ska se ut. Men också viktigt att tänka igenom hur vi vill att det ska se ut.
 
Får jag drömma så vill jag fortsätta att leva ett enkelt liv.
 
Det är inte grejer och prylar som ger mig kickar, det bästa jag vet är att få leva livsstilen vi valt fullt ut. Jag förstår att det känns övermäktigt för många med två (en och en halv åtmindstonde) hästar, ett hönshus och all renovering som i princip aldrig kommer att ta slut för oss på gården. Skog och mark som ska tas omhand. Men för mig känns det bara som möjligheter. Min mardröm är att byta hästtimmarna och gårdstimmarna mot tv-timmar. Då kommer jag att bli en olycklig människa.
 
Jag behöver frisk luft, djupt ner i lugnorna, varje dag. Jag behöver röra på mig för att inte krackelera helt. har en känslig rygg som inte klarar av ett stillasittande liv. Ett psyke som blir ledset utan ridning och hästmys. Känner stor skillnad under dessa sju veckor jag inte ridigt, vilken enorm saknad.
 
Om jag får drömma fritt så skulle jag önska att renoveringstimmarna blev något färre och fler timmar kunde läggas på att åka iväg och äta lunch utomhus vid någon av bryns grillplatser. Skogsäventyr varje söndag. Före det en söndagsbrunch, hela familjen. Gästspel av nära och kära ibland.
 
Jag skulle ägna fler stunder till att springa, efter landsvägen och i skogen. Jag älskar att springa. Skulle gärna ha en bastu hemma där man samlades allihopa efter arbetsdagar och utedagar och bara var en stund. Skulle minska min skärmtid med massor. Vill aldrig någonsin vara så upptagen att jag inte har tid att ligga i soffan och stryka Knut på lurviga magen.
 
Skulle vilja odla i vår trädgård. Massor av rotsaker, bär och blommor. Ha barnet/barnen som små hjälpredor när man sår och skördar. Ägna höstarna åt att safta, sylta och plocka svamp i mängder. Ha ett växthus där man kan äta vårmiddag. Och lukta på solmogna tomater.
 
Åka på semester ibland. Till svärfars fjällstuga. Kanske en dag ha en egen sådan. Tåga genom Sverige, flyga mindre men ibland he sig iväg till Disneyland eller som vi gjorde 2014, lyxig kryssning. Bestiga Kebnekaise. Men mest vara hemma. Ta semesterdagar till att höstfixa på gården hela familjen, avsluta hela kalaset med att grilla marsmallows.
 
Läsa godnattsagor. Låta systerdöttrarna och F's systersöner sover över när helst de vill. Alltid en dörr öppen för en extra. Baka bullar ihop. Bjuda hem familj och vänner på middagar som sträcker sig in på småtimmarna. Dricka rövin framöför kakelugnen. Läsa en bok.
 
Inte äga saker vi inte använder. Handla hållbart. Både kläder och mat. Ha en garderob där allt går ihop och matchar och är skönt. Jag gillar att känna mig fin och fräsch. Lära mig åka längdskidor ordentligt, sådär så man swishar fram. Men ta lika många turer med turskidorna, hela familjen, med minstingen i pulka bakom pappa.
 
Ha tid att reflektera, vara tacksam och vänlig. Vänlig mot andra och mot min familj. Säga förlåt om jag gjort något dumt. Krama alla jag tycker om. Plocka in hemägg hos hönsen. Låta det ta dubbelt så lång tid som vanligt då barnhänder också vill hjälpa till med allt hönspyssel. Hitta en vardag där djur, natur och barn går hand i hand och känns naturligt.
 
På ett sätt så likt livet vi lever nu. På ett sätt så olikt. Jag tänker mig att livet i Drömmen kommer att bjuda på så mycket mer. När timmarna inte ska läggas på renovering varenda dag. Utan mycket mer liv. Tänk så mycket fint vi har framför oss.
 
Jag förstår att det låter helt galet när småbarn ska blandas in i allt det här lugna och harmoniska. Men jag tänker liksom att genom allt detta ska små knubbiga händer få hjälpa till. Saker kommer att få ta trippelt så lång tid. Ibland kommer det att vara hejigt. Men det är okej, det med.

Godnatt hönan Barbro..

Det man som djurägare aldrig vill ska hända.. händer ibland... i måndags var hönan Barbo slö. Hon satt under värmelampan, uppburrad med slutna ögon. Slö och trött. Ont i mattehjärtat gör det. Tisdag samma sak. Slö och uppburrad under värmelampan. Försökte sig på att leta lite mat jag kastade ut men gick runt i blindo och missade maten hon siktade på. Tänkte att, jag ger henne en dag till. Onsdag och ingen bättring alls. Stackars, gamla, slitna Barbro såg inte alls kry ut.

Så med tårarna sprutande gjorde mamma och jag lidandet kort för henne. Så fruktansvärt. Men då är livet med höns. Lovade Fredrik dyrt och heligt att om jag ska ha mina egna höns måste jag kunna hantera dessa situationer när djuret lider och snabbt behöver avlivas. Det låter så barbariskt. Men det kändes så mycket bättre, än i somras, när tuppen Ernst plågades ihjäl i kramper i min famn.

Det gör så ont i mig som djurägare när mina djur inte mår bra. Varje gång jag måstat ta beslutet, så har jag kommit till en punkt när det känns självklart. Har jag bestämt mig så ser jag liksom ingen annan utväg. Lika fruktansvärt varje gång, att ha någon annans liv i mina egna händer. Men samtidigt, så måste man kunna sätta ner foten när djurens lidande blir större än ens eget välbefinnande. Aldrig någonsin kul, aldrig vänjer man sig. Men så nödvändigt att kunna ta beslutet.

Så igår sa vi godnatt till hönan Barbro. Hönan som blev uppemot tio år gammal och hann bo hos tre olika familjer innan kroppen sa stopp. Barbro som slutat lägga ägg för länge, länge sedan. Men som varit så fin så ingen har haft hjärta att göra sig av med henne. En fantastisk kycklig-uppfostrare och vacker som få. Barbro döptes efter en kvinna jag beundrar så mycket, en liten, vacker Barbro som alltid är glad, med det varmaste hjärtat man kan tänka sig, som just nu kämpar mot cancerdjävulen... Klart finaste hönan skulle bli döpt efter finaste "farmormormor" Barbro <3. Hönan Barbro fick ofta på egna äventyr och retade upp tuppen rejält när han aldrig lyckades hålla ordning på henne. En klok, självständig dam.

Vila i frid hönan Barbro.
 

Att ha spenderat tid i storstan

Tjänsteresa i veckan igen. Taxin rullade upp för backen 05.05 i måndags. Jag sa "Åh jäklar så mörkt det är ute!" för att komma igång och småprata, chauffören svarade "Ja, klockan är fem på morgonen i oktober, vad hade du förväntat dig?". Jag har inget bra svar på hans fråga. Sitter tyst, blickar ut över en kolsvart by. Mot flygplatsen.
 
Två ljuva dagar i Dalarna. Bo på slott och äta gott. Presentera projekt på engelska. Stolt över mig själv. Tänker på knytet i magen som redan fått vara med på så mycket äventyr. Undrar om den lille känner min nervositet. Så åker kollegorna och chefen vidare till sitt. Jag hoppar av på Arlanda med en liten del av livet nerpackat i en rullväska, en handväska och med planen att ta mig till storstan - till Stockholm. Jag ser att det är sex minuter innan Arlanda Express går nästa gång. Folk trycker frenetiskt på betalknapparna till biljettautomaten. Svettas, trycker sedan fem gånger på hissknappen för att hinna med tåget. Jag kolla på tavlan igen. Fyra minuter till avgång. Vad stressar de till? Nästa går om 10 minuter? Två damer före mig i kön. De knappar sakta på automaten. Jag likaså. Vuxenbiljett, enkelbiljett, betala, klart. Vi åker hiss ner tillsammans vi tre. Går in i tåget och dörrarna stängs.
 
Susar fram i 184 km/h. Allt går så fort att jag är rädd att själen är kvar uppe i SkyCity.
 
När jag hoppar av tåget på centralen går jag ut åt fel håll. Men Stockholm är välbekant ändå. Jag vet vart Drottninggatan ligger. Följer med strömmen. Väskan släpandes efter. Handväskan på axeln. Rusningstider och folk har bråttom prick överallt. Går på ett av de stora varuhusen. Babykläder finns högst upp. Fyra rulltrappor. Är svettig när jag är längst uppe, att koordinera mig själv med väskorna är svårt. Rulltrappa åker jag inte så ofta. Blir stressad av tanken att jag och väskan måste hålla oss till höger, ifall någon annan kommer som har mer bråttom än jag. I Stockholm gör man så, står på höger sida av rulltrappan. Så gör man inte på köpcentret i Skellefteå.
 
600 kr för en liten mjuk bebisbody. Tänker på traderafynden jag har hemma på kökssoffan. Kanske är jag snål. Men jag tänker att det är galet. Tar hissen ner. Slipper stresspåslaget som rulltrappan ger. Ner i till tunnelbanan. Gröna linjen mot Skarpnäck. Min bästa Matilda har lärt mig tunnelbanan. Det är så mycket folk. Så mycket folk på samma lilla yta och ingen som ser varandra i ögonen. Jag får stå inklämd med väskorna mot en av dörrarna. Jag ryms ingenvart, är ivägen vart jag än står. Ingen ser mig. Ingen ser något.
 
Medborgarplatsen. Kommer upp i friska luften men blir återigen kvävd av folket. De är överallt. Ökar på steglängden, mot hotellet, snart på hotellet, snart på ett tyst hotellrum. Inser efter 400 meter att jag rusat åt fel håll. Försöker vända men krockar med en kvinna. Säger "Oj förlåt, jag är vilse!!" utan att reflektera över vad jag säger. Hon går vidare. Ingen hör mig. Jag undrar hur jag skulle reagera om jag fick höra de orden här hemma i byn. "Jag är vilse". Telefonen lotsar mig rätt tillslut. När dörren slår igen bakom mig släpper jag allt och pustar ut. Förstår inte hur det är möjligt att leva på en sådan plats som storstan. För mig obegripligt.
 
Ser på kartan i telefonen att en trevlig secondhand-affär jag blivit tipsad om på en blogg ligger i närheten. Snörar på mig kängorna, drar halsduken runt ansiktet. Går ut utan väskorna. Målmedveten. Telefonen som lots. Efter några hundra meter bankar hjärtat. "Visst blev det lite folk här?", "Vad mörk parken är här", "Om jag byter sida på gatan, så slipper jag möta killen framför mig". Tänker på de som brukar fråga mig om jag blir mörkrädd ute på landsbygden. Med få gatlysten, som släcks ner på kvällen. Om jag är rädd om kvällarna när jag är ute och rör mig. "Nej". Tänker på våldtäkterna och överfallen i storstan. Går så fort benen bär mig. Räddare än jag bör. Jag vet det, oddsen är inte höga att det ska hända mig något. Men att hjärtat bankar rår jag inte för. 
 
Kommer in i affären. En begagnad stickad tröja. 500 kr. Går ut igen. Tänker på loppisen hemma i byn innan jag piper tillbaka till hotellet. Skriver sms till Fredrik "HUR KAN FOLK VILJA BO HÄR ?????" när hotelldörren kastats igen bakom mig igen.
 
När jag dagen efter får rulla upp för backen i taxin strax före midnatt så har hjärtat åter hittat sin vanliga rytm. Andetagen blir djupare, axlarna åker ner. Det är bäcksvart ute, inte ett gatlyse igång. Känner mig ändå tryggast i världen. Älskar min plats på jorden så mycket. Jag respekterar att man väljer storstan. Det gör jag. Men jag förstår det inte. Jag greppar inte charmen med det. Dricker tre stora glas vatten från vår egen brunn, iskallt, gott vatten. Tvättar bort känslan av asfalt och flygplan från mig. Sover godare än jag gjort på otroligt länge. Vaknar med ett leende på läpparna.

Livet på backen - som en sommarsaga

Det är juli 2018 och livet händer hela tiden. Vi är hemma i sommar, åker på utflykter ibland, oplanerade, halvspontana avstickare. Konserter inne i stan, middagar på restaurang och ute i naturen. Det är varmt, torrt och strängt eldningsförbud råder. Jag är svettig när jag lägger mig för natten och snäppet svettigare när jag vaknar på morgonen. 
 
Livet händer. Här och nu, det är mäktigt.
 
Det blir strökigt fort när vi "bara är hemma". DIskmaskinen blir full, tvättmaskinen går någon gång om dagen. Golven blir fort täckta av grus, barr och mat som tappas hit och dit. Jag förvånas över hur fort det går, att kuddnarna i soffan är ett virrvarr, att diskbänken blir full, att gården blir stökig.
 
Jag kanske borde lägga i en växel till, stöka bort och göra fint. Men jag har fullkoligt hamnat i semesterlunket och tänker att det ändå är vädligt få personer som kommer hit och för se stöket. Och vi störs inte av det, för det visar på liv och rörelse. Vår gård lever.
 
Jag önskar mig regn och svalare väder. Känner mig som en bortskämd snorunge, när man längtat efter en pangsommar i flera år. Men nu ska jag aldrig mer sucka över moln, regn och låga temperaturer. Ska hylla balansen, och vara tacksam varje dag vädret är lagomt.
 
Det känns som  att ingenting betas av från projektlistan. Fredrik är otrolig, bygger och bygger och blir aldrig less och trött. Jag känner mig något otillräcklig, men är snäll med mig själv och vet, att om graderna sjunker något, och regnet kommer på besök, så kommer min kropp att vakna likt betena, skogen och åkrarna. Jag minns inte hur sommarregn låter eller känns längre.
 
Jag njuter av att nätterna är långa. Trots värmen så sover vi bra och många timmar efter varandra. Vi äter frukost och försöker få något gjort innan värmen är olidlig och badstranden är det enda alternativet. Är snäll med hästarna och låter dem stå i skuggan med rejälva bingar vatten, och beta någon timme här och var när vädret tillåter. Tränar gör vi sent om kvällarna. Kanske väcker vi hela byn med hovklappret. Men snäll är jag, med mina två bästisar. Fapriola har fått ha sommarvila. Det har gjort henne gott och så glad som hon är nu har jag nog aldrig sett henne. Motivationen har varit så hög att jag äntligen fått hit min dressyrtränare Johanna som lär mig allt om övergångar, volter och galoppfattningar. Tacksam över att ha henne på ett hörn i livet.
 
Det är ingen ordning på hönsen. De förstår inte om det är dag eller natt, sover helst ute, högt upp på hövagnen eller så. Springer runt på gården och äter gräs, frön och matrester. Kommer springande i full fart när de ser en. Blir glad av dem prick varje dag. Vilken lycka att få ha dem på gården. Hinner inte jag till hönsen på morgonen så har Fredrik redan släppt ut dem och sängt ut en skopa värpfoder. Han som inte skulle ha höns, är rätt så frälst.
 
Vi äter gott, onyttigt och nyttigt i en salig röra. Sallad och ostkrokar, läsk och vatten, glass och frukt. Aptiten är liten i värmen, men alltid går något ner.
 
Vi lever och frodas. Är kära och glada, väldigt smutsiga och svettiga. Älskar den här sommaren. Den är helt perfekt, sånär som på det där regnet då. Men imorgon, imorgon skvallrar SMHI om ljuvliga droppar. Undrar hur de kommer att kännas mot solvarm hud?
 
 

Varför vi målade Drömmen vit!

Det här med att renovera gamla hus. Så fantastiskt - hade inte velat göra annolunda. Men en sak som förr gnagt mig över hjärtat var det faktum att många, många har åsiker om ens val, ens metoder och så gällande renoveringen. Nu tänker jag annorlunda än då. Känner mig tryggare att dela med mig om hur vi tänker och gör. För vi gör precis som vi vill. Vårt drömhem. Vår gemensamma dröm. Fredriks och min. Ingen annans.
Drömmen var en gång i tiden faluröd. När vi köpte loss stället 2015 så var ingen färg kvar. Ett hus som ser så himla charmigt ut en bit ifrån. Men närmare såg man, den dåliga panelen, hur en saknad plåt över ett fönster kunde förstöra timret. Hål i tegelpannorna. En södervittrad skorsten och en tjusig farstukvist som var genomrutten.
Drömmen har förr varit 1/3 större än vad den är idag, och har stått 90 grader åt andra hållet. Hade alltså ingången mitt emot ladugården, och gaveln där ingången är idag. Byggdes 1864, timrades ner kring 1909 och timrades upp igen 1911 (förmodligen klart 1913). Inga originalfönster kvar. Orgiginalpanelen överspikad. Dessa historier har gjort det lättare för oss att ändra på husets utseende. Plocka bort någon fönster. Bytt färg på det (!) och material på taket. Ja förändrignarna är många, men vi har alltid plockat med små detaljer från Drömmens tidigare utseende.
Så länge vi har varit tillsammans och drömt om hus, så har vi drömt om ett vitt sådant. Det är liksom vår gemensamma grej. Ett vitt hus på landet. När Drömmen inte längre hade någon färg, och än mindre sitt orininalutseende så var beslutet lättare att ta. När huset också saknade avlopp, el och all inredning såsom kök, så var det ännu lättare, så orört, som att ingen behövt tänka på planlösningen förr. Som att det stått och väntat på räddning.
Tro mig. Jag tycker också att Drömmen var supercharmig med faluröd färg. Farstukvisten är helt otrolig. Ja mycket på huset är så magiskt fint. Men det är inte vår Dröm.
... Så tillsammans har vi skapat det vi drömt om. Med små viskningar från förr. Vi har tagit tillbaka husets originalpanel. Med liggande panel, midja och sedan stående panel längst ner. Med ny färg, färgen vi valt. Sedan kommer en varmbonad entré att byggas där vindpappen syns idag. Med sadeltak. Så som vi drömt om och planerat.
 
Originaldörrarna kommer att plockas ner och återanvändas på ett eller annat vis. Och drömdrörrar, i ny kulör, men samma utförande (med bättre isolervärden och så) är beställd till i höst. Fönstren har ny tappning på spröjsen, originalen var flaggfönster - dessa en drömvariant. Fodren likaså. Vi bestämde tidigt, tidigt att just sådana foder ville vi ha. Tyckte de var det absolut finaste som fanns. Så enkla, men det händer något.
 
Summan av alltihopa - Drömmen är ju det, vår dröm. När huset förändrats så mycket under de 154 åren det funnits så tycker i alla fall jag att vi kan fortsätta med det i vår egna tappning. Så att vi som faktiskt bor här också trivs här och känner att fasiken, så bra det känns att lägga ner all tid och alla pengar och få till det precis som vi vill ha det.
 
En del säger att det var finare förr. Det är okej att tycka så. Men efter alla timmar och alla tusenlappar vi lagt ner så är det lite smått taskigt att uttrycka det till oss. För här skapar vi vårt hem. Ingenting för att stilla någon annans behov. Bara för oss, vi som lever livet här på backen. Så jag hoppas i fortsättningen, att tankarna om hur vi väljer saker faktiskt får stanna som en tanke. Glädjs istället med vår lycka, vår lycka över att få skapa vår gemensamma Dröm.
 
...
 
Tycker om er så mycket, är så glad att ni är med och hejar på oss i denna husresa!
 

Djuren, backen och jag

Det är tidig morgon och jag ligger kvar i sängen lite för länge. Det är kallt i sovrummet, våra fönster släpper snabbt igenom kyla. Men under täcket är det varmt. Hans armar och ben i ett virrvarr. Jag skulle ha stigit upp för tjugo minuter sedan. Så himla glad över min flex på kontoret när jag ligger i sängen och saknar honom så jäkla mycket, innan han åkt.
 
Så blir det mitt på dagen. Fredrik åker mot Arlanda, vidare mot Frankfurt och sedan ska han landa i Kanada. En resa jag valde att inte följa med på. Jag unnar honom allt det roliga det kommer att bli. Semester, vänner, ett oförglömligt bröllop. Alltihopa på andra sidan Atlanten.
 
Kvar blir jag hemma i paradiset.
 
Det är tisdagskväll och jag hämtar hästarna från betet. Årvar går snällt bredvid mig medan Fapriola springer lös framför. Hon har grimskaftet slappt slängt över ryggen. Trippar på med små steg. Stannar och tar en tugga från en grästuva innan hon trippar vidare. Det är molnigt ute, jag har min tjocka fleecetröja på mig. Första regnskuren på en månad har passerat byn. Varenda hektar av skog och mark fullkomligt jublar. Varenda skogsägare och markägare likaså. Tänker på våra små tallplantor på Svartmora. Undrar om de klarat denna torka.
 
Hästarna och jag kommer upp för backen, på gårdsplanen ligger Knut och äter ogenerat en mus. Han lägger öronen mot Årvar, visar tydligt att han minsann inte tänkt dela med sig av sitt kvällsfika. Faprioa kommer trippandes efter, Knut tar musen i munnen och springer iväg några meter. Fapriola ökar takten, tar innerkuvan när vi rundar ladugården och hinner först in i hagen bakom stallet. Vänder sig om, väntar tålmodligt på att jag ska ta av henne grimman. Förundras över hur fina de är, mina två.
 
Lämnar grimmorna och grimskaften inne i stallet. Går tillbaka och fyller höpåsar för morgondagens morgonfodring. Blir imponerad över min egna förmåga att göra en sak i taget. Hjärnan tackar mig, den känns inte trött längre. När jag packat höet klart stannar jag upp och blickar ut mot hästhagen. Ser hur Årvar och Fapriola ivrigt kliar och putsar varandra. Hon kliar hans bogblad och han fullständigt ruskar om hennes fluffiga man fram och tillbaka. Jag blir tårögd av synen. För två år sedan förlorade Årvar och jag vår bästa vän, Trollfrej. Det tog ett år för dem att bli allra bästa vänner och börja putsa och klia varandra, och sedan gjorde de så varenda kväll. Utan undantag. Idag, två år senare ser jag för tredje gången hur Årvar och hans nya hjärtevän står och kliar varandra på samma vis. Jag ser bara lyckan och glädjen i deras beteende. De får vara hästar, med allt vad det innebär. Lyckliga, smutsiga och sociala. Cirkeln sluts, på något märkligt vis. Det tog två år, men nu händer det.
 
Jag känner mig prick hur blödig som helst. Saknaden av min Trollfrej är ständig och enorm, blir aldrig bättre. Så lycklig över hur bra det blev ändå. Att prinsessan Fapri förgyller vårt liv här. Att Årvar är glad igen, sitt gamla jag. Så ställer jag iordning höpåsarna. Säger "Godnatti natt, jag älskar er, ses imorgon". Rundar kortsidan på stallet igen.
 
Går in till hönsen. Samtliga trängs på sittpinnen högst upp. Även Julia som annars brukar få sova på pinnen nedanför. Tre ägg i redet längst in. Gyllenbruna. Ett med prickar, ett mörkare brunt och ett ljusare brunt. Går längst in i ena hörnet på hörummet och hittar ett sista ägg i en kartong. Ler stort, de är för himla roliga dessa vingbeklädda små clowner. Aldrig en tråkig stund med dem hittills.
 
De har gott om vatten och foder i tråget. konstaterar att jag skulle ha städat snart, fyllt på med mer hö och spån. Allt har sin tid. Säger godnatt till hönsen, stänger dörren och balanserar alla fyra äggen i en hand när jag går över gårdsplanen. Knut möter mig, han slickar sig runt munnen, ser nöjd ut. Han vill för ovanlighetens skull inte följa med in.
 
Jag känner mig tryggast i världen här. Så avslappnad och glad efter tid hos alla djuren. Tänker att en vecka på backen helt själv inte är så dumt för mig just nu. Kanske är det precis vad jag behöver. Saknar honom så mycket redan. Men unnar honom allt det roliga han har framför sig. Jag har rest mycket med mina vänner och inom jobbet, önskar att han får ha det så fint som jag haft det då.
 
Jag tänker att denna veckas ska innehålla lagomt med kontorsjobb. Minst två långa, långsamma middagar med vänner. Vänner som man inte ser så ofta annars. Jag ska lyssna på ljudbok. Äta middag ute i naturen. Rida. Och köra med vagnen. Göra en vända i bagarstugan, alldeles själv vill jag vara. För att få bo in mig. Hälsa på hos mamma och pappa, gosa med kattungarna som bor där (Knuts småsyskon). Äta maten han inte gillar (potatisburgare) och se filmer han undviker (svenska deckare och romantiska, urtöntliga komedier för ungdomar). Jag ska ha en vecka med bloggen, kameran och orden. Skissa på huset och hitta inspiration till tapeter, duschblandare och knoppar till köksinredningen. Eller så gör jag ingenting av det alls. Hur som helst, så kommer denna vecka att göra gott för mig. Det blir djuren, backen och jag.

Nu börjar livet.

Sista dagen av maj. Som fick ett så vackert avslut. Min chef som räckte fram fina anställningspapperet. Signerat och klart, imorgon börjar jag min tillsvidaretjänst som utvecklingsingenjör. Senaste tiden har varit så mycket. Av allt. Och blandningen med känslan av att inte veta vad som händer efter vikariatet i augusti har varit som ett svart moln som ätit av mig från insidan. Jag har tvivlat på mig själv så mycket. Men nu. Djupa andetag. Lungorna fylls av syrén och solsken. Allt är så himla mycket bättre nu. Att nå de där målen. Obetalbart.
 
Så imorgon går jag på jobbet som tillsvidareanställd. Stort. För mig.
 
Och imorgon. Min F's födelsedag. Vi ska fira ordentligt. Familjer huller om buller. Mat och fika och tillsammanstid.
 
Jag hoppas att juni blir just så;
 
Tid på gården. Kunna flexa ut lite någon gång. Rida, rida, rida och gosa med hästarna. Bygga beteshagen nere vid grannarna. Sitta i solväggen hos hönsen med en kaffekopp. Laga god mat utomhus. Köpa blomster på växthusen i grannbyn. Känna lugnet mellan jobbet, husprojektet och allt annat. Sova hela nätter. Jag ser juni som starten på resten av mitt liv. Ljuvligt, kommer det att bli.
 
Så nu inväntar vi helg med familjehäng, tjejhelg i storstan och sedan en söndag hemma på backen. Fri från planer. Kryper ner i renbäddade sängen, med syrénbuketten på nattygsstolen. Tänker att nu, nu börjar livet på riktigt. Pjuh.

När livet kommer ikapp, skogsprojektet och så.

I veckan kom livet ikapp mig. Jag levet livets liv här på backen. Jag är så lycklig över min lott i livet och hur tillvaron är. Får spendera tid och utvecklas på drömjobb, mina djur är friska, harmoniska och alldelens ljuvliga. Jag har en högt älskad familj som jag får ovärdelig hjälp av.  En extrafamilj lika så. Vänner med stora hjärtan. En fästman utan dess like. Ingenting att vara olycklig över mao. Men förra veckan sa det bara stopp. Det var för mycket, på prick alla fronter. Det blev en del krokodiltårar, sömnlösa nätter och massor av kramar och hjälp från nära och kära. Den där väggen - något jag vill hålla mig långt långt bort ifrån. Och nu känns allt så himla mycket bättre, ibland behöver man bara få en påminnelse om vad som är viktigt här i livet, så hamnar man på rätt väg igen.  Ogillar att bli för privat här på min dagbok, men vill att ni ska veta, att jag också bara är människa. Livet är högt, lågt och allt där emellan.
 
Med lite distans till det hela och sömn i kroppen. Så känns det så mycket bättre. Har lite utmaningar att ta tag i framöver, kunna känna lugnet och vila utimellan. Något både jag och den där fästmannen inte är bra på alls.
 
 
 
(null)
Här har jag spenderat en del tid. Vad hästmular gör för en ledsen människa. Den där Årvar, som han bär mig, både på ryggen och själsligt. 
 
 
 
(null)
Sedan blev det helg. Jag kände hur pulsen gick ner, jag unnade mig att flexa ut redan 14.30 på fredagen. Fredrik körde mig till rastplatsen Gröna Lund och lagade mat på muurikkan åt mig, höll om mig, pussade mig i pannan gång på gång och så gjorde vi inget mer den kvällen. Inte ens något litet måste.
 
Både lördagen och söndagen snörade vi på oss kängor och lånade svärfars fyrhjuling och åkte till skogs... Där solen sken, fåglarna kvittrade och jag lappades sakta ihop till mig själv igen.
 
(null)
Jistanes så jobbigt det varit stundtals. Svettigt, tungt och jättehärligt att låta kroppen arbeta ordentligt. Vårt skifte gick inte att markbereda så Fredrik har fått hacka hål i backen, jag har kånkat på en korg med plantor och ett planteringsrör. Tusen plantor fick vi i jorden. Två tusen kvar.
 
(null)
En vecka kvar av skogsplantering, vårbruk, jobbresande. Och sedan; fokus på husbygge.
 
...
Hoppas ni alla tar hand om er, lyssnar inåt. Säger nej ibland. Våga be om hjälp. Stor kram till er allihopa.

Här och nu.

Det är måndag och jobbet har sträckt sig många timmar över hemgång. I ICA-affären i det lilla samhället där jag jobbar är det lång kö. Min hjärna är så trött efter allt "tänk så det knakar" och marathonmöten efter långhelg. Plockar ner parisare och vattenmelon i korgen och betalar. Förstår inte kombinationen av de två, men det var allt jag kunde komma mig för att vara sugen på i tjugoåtta plusgrader. Jag kör hem med flakbilen, folk är ute med sina barn, sina hundar och tillsammans. I shorts och klänning. På backen brukar lugnet infinna sig. Men det är mycket att göra hemmavid med. Fylla tvättmaskin, städning av bil, tvättning av bil, hänga tvätt, förbereda matlåda, och niohundraåttio till måsten. Så känns det när jag river runt i lilltorpet och på gården. Tänker att det måste bli en låååång "att göra"-lista i telefonen att checka av. Ohållbart att springa mellan alla projekt som jag gör nu.
 
Men sen.
 
Mamma och pappa kommer förbi. Ensamveckan då F jobbar eftermiddag/natt blir inte längre på ensam och enslig. Tankarna får landa någon annanstans. Hönsen kommer ut från HönsHilton och säger hej på kvällskvisten. De är så tama nu, går runt fötterna på en och verkar ha det ungefär hur fint som helst. Knut behöver strykas över pälsen hävar han bestämt. I ena redet ligger tre gyllene ägg. Tänker att för ett år sedan var detta bara en dröm, en dröm som kändes oändligt långt bort. Och nu är den i allra högsta grad sann. Jag får spendera sista timmarna innan kvällen blir natt i stallet. Fyller vattenbaljor, höpåsar och sprayar på myggmedel. Och rider barbacka. Han är så fin kväll. Mindfulness i allra högsta grad. Bara här och nu. Årvar och jag. Sedan pussas mular och kattnosar godnatt.
 
Det är måndag, alldelens för mycket att göra i alla projekt på jobb och hemma. Men ändå kommer de; timmarna av lantliv, total känsla av här och nu. Tiden med djuren. Undrar försiktigt vart jag skulle vara om jag inte hade vår backe att luta mig tillbaka mot. Tacksamhet över det jag har idag och med ny energi att ta mig dit jag vill imorgon.
 
Hoppas ni alla har det bra. Njuter av sommarvärmen. Tar er tid till att vara här och nu. Kram.

Det är mycket nu.

Det kommer alltid perioder när saker hopar sig. När det är mer än mycket på jobbet. När båda hästarna behöver mycket motion och omsorg. När jobb kommer loss i renoveringen. När nätterna blir korta och dagens timmar ändå inte räcker till. Då är det så himla skönt att komma in hit och ventilera. Och bara skriva orden. Det är mycket nu. Resor härs och tvärs. Vårplaner på gården, besluttagande i huset, roligheter med kompisar, allt mer än vanligt. Allt i en salig röra kallad livet. Det är så skönt att komma in hit, och bara möta inga krav alls. Min lilla skorsten att släppa ut bokstäver som blir till ord. Utan krav, utan prestation eller så. Bara några rader från livet i stort.
 
Tolv timmar på jobbet idag. När jag kom ut på parkeringen klockan sju stod min flakbil ensam kvar. Det hade börjat bli kallt igen efter en ljum dag. Sedan hade jag planer på att rida med ponnypluttan som handhäst. Sträcka ut ryggen ordentligt. Krama om hönsen. Skriva en packlista inför Island. Istället blev jag sittande med momsdeklarationen. Och en slumring i soffan. Ibland är livet på en lantgård inte bara djur och natur. Utan mycket hårt arbete och administrativt arbete. Försöker bli bättre och bättre för varje år med kvitton, fakturor och sånt. Lär mig lite i taget av ekonomsvärfar.
 
Det kanske låter märkligt med mina mastodontdagar. När jag förespråkar att leva "det levande livet". Men hittills är mitt jobb så himla kul. Så det är liksom svårt att shifta ner när allt jag vill är att lära mig mer, mer, mer. Jag gissar att det är den där balansen man ska lära sig hitta. Jobb, gårdsliv, lantliv, renovering. Och familj och vänner, som blivit lidande på senaste. Och att pyssla om sig själv ibland. Glöms lätt bort.
 
Imorgon har jag i alla fall bokat en rid-dejt med min underbara vän i byn, Wilma. Som varit min ridkompis i sex år (!) nu i sommar. Jag tänker att det är ett bra sätt att verkligen komma iväg från jobb och hemmajobb och skärmar och så. Och sedan är det fredag. Och den där fästmannen jag numer kan titulera honom som, han väntar på mig efter nattvecka och tid ifrån varandra. Håller på att sakna ihjäl mig efter honom. På söndag åker jag på jobbresa. Sedan islandsresa. Pjuh. Minst sagt. Men synd om mig, det är det inte i varje fall. Kul får jag ha, nästan precis jämt.
 
Nu ska jag ta Knut under armen och krypa ner bland täcken och kuddar. Vill bara tacka för att ni hänger här och följer med i med- och motgångar. Lyssnar på mig när det är lite väl mycket, och väntar på mig när jag måste spendera timmarna på annat håll. Tycker så mycker om er - glöm inte det!
Visa fler inlägg