Livet på backen - som en sommarsaga
Det är juli 2018 och livet händer hela tiden. Vi är hemma i sommar, åker på utflykter ibland, oplanerade, halvspontana avstickare. Konserter inne i stan, middagar på restaurang och ute i naturen. Det är varmt, torrt och strängt eldningsförbud råder. Jag är svettig när jag lägger mig för natten och snäppet svettigare när jag vaknar på morgonen. 
 
Livet händer. Här och nu, det är mäktigt.
 
Det blir strökigt fort när vi "bara är hemma". DIskmaskinen blir full, tvättmaskinen går någon gång om dagen. Golven blir fort täckta av grus, barr och mat som tappas hit och dit. Jag förvånas över hur fort det går, att kuddnarna i soffan är ett virrvarr, att diskbänken blir full, att gården blir stökig.
 
Jag kanske borde lägga i en växel till, stöka bort och göra fint. Men jag har fullkoligt hamnat i semesterlunket och tänker att det ändå är vädligt få personer som kommer hit och för se stöket. Och vi störs inte av det, för det visar på liv och rörelse. Vår gård lever.
 
Jag önskar mig regn och svalare väder. Känner mig som en bortskämd snorunge, när man längtat efter en pangsommar i flera år. Men nu ska jag aldrig mer sucka över moln, regn och låga temperaturer. Ska hylla balansen, och vara tacksam varje dag vädret är lagomt.
 
Det känns som  att ingenting betas av från projektlistan. Fredrik är otrolig, bygger och bygger och blir aldrig less och trött. Jag känner mig något otillräcklig, men är snäll med mig själv och vet, att om graderna sjunker något, och regnet kommer på besök, så kommer min kropp att vakna likt betena, skogen och åkrarna. Jag minns inte hur sommarregn låter eller känns längre.
 
Jag njuter av att nätterna är långa. Trots värmen så sover vi bra och många timmar efter varandra. Vi äter frukost och försöker få något gjort innan värmen är olidlig och badstranden är det enda alternativet. Är snäll med hästarna och låter dem stå i skuggan med rejälva bingar vatten, och beta någon timme här och var när vädret tillåter. Tränar gör vi sent om kvällarna. Kanske väcker vi hela byn med hovklappret. Men snäll är jag, med mina två bästisar. Fapriola har fått ha sommarvila. Det har gjort henne gott och så glad som hon är nu har jag nog aldrig sett henne. Motivationen har varit så hög att jag äntligen fått hit min dressyrtränare Johanna som lär mig allt om övergångar, volter och galoppfattningar. Tacksam över att ha henne på ett hörn i livet.
 
Det är ingen ordning på hönsen. De förstår inte om det är dag eller natt, sover helst ute, högt upp på hövagnen eller så. Springer runt på gården och äter gräs, frön och matrester. Kommer springande i full fart när de ser en. Blir glad av dem prick varje dag. Vilken lycka att få ha dem på gården. Hinner inte jag till hönsen på morgonen så har Fredrik redan släppt ut dem och sängt ut en skopa värpfoder. Han som inte skulle ha höns, är rätt så frälst.
 
Vi äter gott, onyttigt och nyttigt i en salig röra. Sallad och ostkrokar, läsk och vatten, glass och frukt. Aptiten är liten i värmen, men alltid går något ner.
 
Vi lever och frodas. Är kära och glada, väldigt smutsiga och svettiga. Älskar den här sommaren. Den är helt perfekt, sånär som på det där regnet då. Men imorgon, imorgon skvallrar SMHI om ljuvliga droppar. Undrar hur de kommer att kännas mot solvarm hud?
 
 
Varför vi målade Drömmen vit!
Det här med att renovera gamla hus. Så fantastiskt - hade inte velat göra annolunda. Men en sak som förr gnagt mig över hjärtat var det faktum att många, många har åsiker om ens val, ens metoder och så gällande renoveringen. Nu tänker jag annorlunda än då. Känner mig tryggare att dela med mig om hur vi tänker och gör. För vi gör precis som vi vill. Vårt drömhem. Vår gemensamma dröm. Fredriks och min. Ingen annans.
Drömmen var en gång i tiden faluröd. När vi köpte loss stället 2015 så var ingen färg kvar. Ett hus som ser så himla charmigt ut en bit ifrån. Men närmare såg man, den dåliga panelen, hur en saknad plåt över ett fönster kunde förstöra timret. Hål i tegelpannorna. En södervittrad skorsten och en tjusig farstukvist som var genomrutten.
Drömmen har förr varit 1/3 större än vad den är idag, och har stått 90 grader åt andra hållet. Hade alltså ingången mitt emot ladugården, och gaveln där ingången är idag. Byggdes 1864, timrades ner kring 1909 och timrades upp igen 1911 (förmodligen klart 1913). Inga originalfönster kvar. Orgiginalpanelen överspikad. Dessa historier har gjort det lättare för oss att ändra på husets utseende. Plocka bort någon fönster. Bytt färg på det (!) och material på taket. Ja förändrignarna är många, men vi har alltid plockat med små detaljer från Drömmens tidigare utseende.
Så länge vi har varit tillsammans och drömt om hus, så har vi drömt om ett vitt sådant. Det är liksom vår gemensamma grej. Ett vitt hus på landet. När Drömmen inte längre hade någon färg, och än mindre sitt orininalutseende så var beslutet lättare att ta. När huset också saknade avlopp, el och all inredning såsom kök, så var det ännu lättare, så orört, som att ingen behövt tänka på planlösningen förr. Som att det stått och väntat på räddning.
Tro mig. Jag tycker också att Drömmen var supercharmig med faluröd färg. Farstukvisten är helt otrolig. Ja mycket på huset är så magiskt fint. Men det är inte vår Dröm.
... Så tillsammans har vi skapat det vi drömt om. Med små viskningar från förr. Vi har tagit tillbaka husets originalpanel. Med liggande panel, midja och sedan stående panel längst ner. Med ny färg, färgen vi valt. Sedan kommer en varmbonad entré att byggas där vindpappen syns idag. Med sadeltak. Så som vi drömt om och planerat.
 
Originaldörrarna kommer att plockas ner och återanvändas på ett eller annat vis. Och drömdrörrar, i ny kulör, men samma utförande (med bättre isolervärden och så) är beställd till i höst. Fönstren har ny tappning på spröjsen, originalen var flaggfönster - dessa en drömvariant. Fodren likaså. Vi bestämde tidigt, tidigt att just sådana foder ville vi ha. Tyckte de var det absolut finaste som fanns. Så enkla, men det händer något.
 
Summan av alltihopa - Drömmen är ju det, vår dröm. När huset förändrats så mycket under de 154 åren det funnits så tycker i alla fall jag att vi kan fortsätta med det i vår egna tappning. Så att vi som faktiskt bor här också trivs här och känner att fasiken, så bra det känns att lägga ner all tid och alla pengar och få till det precis som vi vill ha det.
 
En del säger att det var finare förr. Det är okej att tycka så. Men efter alla timmar och alla tusenlappar vi lagt ner så är det lite smått taskigt att uttrycka det till oss. För här skapar vi vårt hem. Ingenting för att stilla någon annans behov. Bara för oss, vi som lever livet här på backen. Så jag hoppas i fortsättningen, att tankarna om hur vi väljer saker faktiskt får stanna som en tanke. Glädjs istället med vår lycka, vår lycka över att få skapa vår gemensamma Dröm.
 
...
 
Tycker om er så mycket, är så glad att ni är med och hejar på oss i denna husresa!
 
Djuren, backen och jag
Det är tidig morgon och jag ligger kvar i sängen lite för länge. Det är kallt i sovrummet, våra fönster släpper snabbt igenom kyla. Men under täcket är det varmt. Hans armar och ben i ett virrvarr. Jag skulle ha stigit upp för tjugo minuter sedan. Så himla glad över min flex på kontoret när jag ligger i sängen och saknar honom så jäkla mycket, innan han åkt.
 
Så blir det mitt på dagen. Fredrik åker mot Arlanda, vidare mot Frankfurt och sedan ska han landa i Kanada. En resa jag valde att inte följa med på. Jag unnar honom allt det roliga det kommer att bli. Semester, vänner, ett oförglömligt bröllop. Alltihopa på andra sidan Atlanten.
 
Kvar blir jag hemma i paradiset.
 
Det är tisdagskväll och jag hämtar hästarna från betet. Årvar går snällt bredvid mig medan Fapriola springer lös framför. Hon har grimskaftet slappt slängt över ryggen. Trippar på med små steg. Stannar och tar en tugga från en grästuva innan hon trippar vidare. Det är molnigt ute, jag har min tjocka fleecetröja på mig. Första regnskuren på en månad har passerat byn. Varenda hektar av skog och mark fullkomligt jublar. Varenda skogsägare och markägare likaså. Tänker på våra små tallplantor på Svartmora. Undrar om de klarat denna torka.
 
Hästarna och jag kommer upp för backen, på gårdsplanen ligger Knut och äter ogenerat en mus. Han lägger öronen mot Årvar, visar tydligt att han minsann inte tänkt dela med sig av sitt kvällsfika. Faprioa kommer trippandes efter, Knut tar musen i munnen och springer iväg några meter. Fapriola ökar takten, tar innerkuvan när vi rundar ladugården och hinner först in i hagen bakom stallet. Vänder sig om, väntar tålmodligt på att jag ska ta av henne grimman. Förundras över hur fina de är, mina två.
 
Lämnar grimmorna och grimskaften inne i stallet. Går tillbaka och fyller höpåsar för morgondagens morgonfodring. Blir imponerad över min egna förmåga att göra en sak i taget. Hjärnan tackar mig, den känns inte trött längre. När jag packat höet klart stannar jag upp och blickar ut mot hästhagen. Ser hur Årvar och Fapriola ivrigt kliar och putsar varandra. Hon kliar hans bogblad och han fullständigt ruskar om hennes fluffiga man fram och tillbaka. Jag blir tårögd av synen. För två år sedan förlorade Årvar och jag vår bästa vän, Trollfrej. Det tog ett år för dem att bli allra bästa vänner och börja putsa och klia varandra, och sedan gjorde de så varenda kväll. Utan undantag. Idag, två år senare ser jag för tredje gången hur Årvar och hans nya hjärtevän står och kliar varandra på samma vis. Jag ser bara lyckan och glädjen i deras beteende. De får vara hästar, med allt vad det innebär. Lyckliga, smutsiga och sociala. Cirkeln sluts, på något märkligt vis. Det tog två år, men nu händer det.
 
Jag känner mig prick hur blödig som helst. Saknaden av min Trollfrej är ständig och enorm, blir aldrig bättre. Så lycklig över hur bra det blev ändå. Att prinsessan Fapri förgyller vårt liv här. Att Årvar är glad igen, sitt gamla jag. Så ställer jag iordning höpåsarna. Säger "Godnatti natt, jag älskar er, ses imorgon". Rundar kortsidan på stallet igen.
 
Går in till hönsen. Samtliga trängs på sittpinnen högst upp. Även Julia som annars brukar få sova på pinnen nedanför. Tre ägg i redet längst in. Gyllenbruna. Ett med prickar, ett mörkare brunt och ett ljusare brunt. Går längst in i ena hörnet på hörummet och hittar ett sista ägg i en kartong. Ler stort, de är för himla roliga dessa vingbeklädda små clowner. Aldrig en tråkig stund med dem hittills.
 
De har gott om vatten och foder i tråget. konstaterar att jag skulle ha städat snart, fyllt på med mer hö och spån. Allt har sin tid. Säger godnatt till hönsen, stänger dörren och balanserar alla fyra äggen i en hand när jag går över gårdsplanen. Knut möter mig, han slickar sig runt munnen, ser nöjd ut. Han vill för ovanlighetens skull inte följa med in.
 
Jag känner mig tryggast i världen här. Så avslappnad och glad efter tid hos alla djuren. Tänker att en vecka på backen helt själv inte är så dumt för mig just nu. Kanske är det precis vad jag behöver. Saknar honom så mycket redan. Men unnar honom allt det roliga han har framför sig. Jag har rest mycket med mina vänner och inom jobbet, önskar att han får ha det så fint som jag haft det då.
 
Jag tänker att denna veckas ska innehålla lagomt med kontorsjobb. Minst två långa, långsamma middagar med vänner. Vänner som man inte ser så ofta annars. Jag ska lyssna på ljudbok. Äta middag ute i naturen. Rida. Och köra med vagnen. Göra en vända i bagarstugan, alldeles själv vill jag vara. För att få bo in mig. Hälsa på hos mamma och pappa, gosa med kattungarna som bor där (Knuts småsyskon). Äta maten han inte gillar (potatisburgare) och se filmer han undviker (svenska deckare och romantiska, urtöntliga komedier för ungdomar). Jag ska ha en vecka med bloggen, kameran och orden. Skissa på huset och hitta inspiration till tapeter, duschblandare och knoppar till köksinredningen. Eller så gör jag ingenting av det alls. Hur som helst, så kommer denna vecka att göra gott för mig. Det blir djuren, backen och jag.