Livet på backen - som en sommarsaga

Det är juli 2018 och livet händer hela tiden. Vi är hemma i sommar, åker på utflykter ibland, oplanerade, halvspontana avstickare. Konserter inne i stan, middagar på restaurang och ute i naturen. Det är varmt, torrt och strängt eldningsförbud råder. Jag är svettig när jag lägger mig för natten och snäppet svettigare när jag vaknar på morgonen. 
 
Livet händer. Här och nu, det är mäktigt.
 
Det blir strökigt fort när vi "bara är hemma". DIskmaskinen blir full, tvättmaskinen går någon gång om dagen. Golven blir fort täckta av grus, barr och mat som tappas hit och dit. Jag förvånas över hur fort det går, att kuddnarna i soffan är ett virrvarr, att diskbänken blir full, att gården blir stökig.
 
Jag kanske borde lägga i en växel till, stöka bort och göra fint. Men jag har fullkoligt hamnat i semesterlunket och tänker att det ändå är vädligt få personer som kommer hit och för se stöket. Och vi störs inte av det, för det visar på liv och rörelse. Vår gård lever.
 
Jag önskar mig regn och svalare väder. Känner mig som en bortskämd snorunge, när man längtat efter en pangsommar i flera år. Men nu ska jag aldrig mer sucka över moln, regn och låga temperaturer. Ska hylla balansen, och vara tacksam varje dag vädret är lagomt.
 
Det känns som  att ingenting betas av från projektlistan. Fredrik är otrolig, bygger och bygger och blir aldrig less och trött. Jag känner mig något otillräcklig, men är snäll med mig själv och vet, att om graderna sjunker något, och regnet kommer på besök, så kommer min kropp att vakna likt betena, skogen och åkrarna. Jag minns inte hur sommarregn låter eller känns längre.
 
Jag njuter av att nätterna är långa. Trots värmen så sover vi bra och många timmar efter varandra. Vi äter frukost och försöker få något gjort innan värmen är olidlig och badstranden är det enda alternativet. Är snäll med hästarna och låter dem stå i skuggan med rejälva bingar vatten, och beta någon timme här och var när vädret tillåter. Tränar gör vi sent om kvällarna. Kanske väcker vi hela byn med hovklappret. Men snäll är jag, med mina två bästisar. Fapriola har fått ha sommarvila. Det har gjort henne gott och så glad som hon är nu har jag nog aldrig sett henne. Motivationen har varit så hög att jag äntligen fått hit min dressyrtränare Johanna som lär mig allt om övergångar, volter och galoppfattningar. Tacksam över att ha henne på ett hörn i livet.
 
Det är ingen ordning på hönsen. De förstår inte om det är dag eller natt, sover helst ute, högt upp på hövagnen eller så. Springer runt på gården och äter gräs, frön och matrester. Kommer springande i full fart när de ser en. Blir glad av dem prick varje dag. Vilken lycka att få ha dem på gården. Hinner inte jag till hönsen på morgonen så har Fredrik redan släppt ut dem och sängt ut en skopa värpfoder. Han som inte skulle ha höns, är rätt så frälst.
 
Vi äter gott, onyttigt och nyttigt i en salig röra. Sallad och ostkrokar, läsk och vatten, glass och frukt. Aptiten är liten i värmen, men alltid går något ner.
 
Vi lever och frodas. Är kära och glada, väldigt smutsiga och svettiga. Älskar den här sommaren. Den är helt perfekt, sånär som på det där regnet då. Men imorgon, imorgon skvallrar SMHI om ljuvliga droppar. Undrar hur de kommer att kännas mot solvarm hud?
 
 

Varför vi målade Drömmen vit!

Det här med att renovera gamla hus. Så fantastiskt - hade inte velat göra annolunda. Men en sak som förr gnagt mig över hjärtat var det faktum att många, många har åsiker om ens val, ens metoder och så gällande renoveringen. Nu tänker jag annorlunda än då. Känner mig tryggare att dela med mig om hur vi tänker och gör. För vi gör precis som vi vill. Vårt drömhem. Vår gemensamma dröm. Fredriks och min. Ingen annans.
Drömmen var en gång i tiden faluröd. När vi köpte loss stället 2015 så var ingen färg kvar. Ett hus som ser så himla charmigt ut en bit ifrån. Men närmare såg man, den dåliga panelen, hur en saknad plåt över ett fönster kunde förstöra timret. Hål i tegelpannorna. En södervittrad skorsten och en tjusig farstukvist som var genomrutten.
Drömmen har förr varit 1/3 större än vad den är idag, och har stått 90 grader åt andra hållet. Hade alltså ingången mitt emot ladugården, och gaveln där ingången är idag. Byggdes 1864, timrades ner kring 1909 och timrades upp igen 1911 (förmodligen klart 1913). Inga originalfönster kvar. Orgiginalpanelen överspikad. Dessa historier har gjort det lättare för oss att ändra på husets utseende. Plocka bort någon fönster. Bytt färg på det (!) och material på taket. Ja förändrignarna är många, men vi har alltid plockat med små detaljer från Drömmens tidigare utseende.
Så länge vi har varit tillsammans och drömt om hus, så har vi drömt om ett vitt sådant. Det är liksom vår gemensamma grej. Ett vitt hus på landet. När Drömmen inte längre hade någon färg, och än mindre sitt orininalutseende så var beslutet lättare att ta. När huset också saknade avlopp, el och all inredning såsom kök, så var det ännu lättare, så orört, som att ingen behövt tänka på planlösningen förr. Som att det stått och väntat på räddning.
Tro mig. Jag tycker också att Drömmen var supercharmig med faluröd färg. Farstukvisten är helt otrolig. Ja mycket på huset är så magiskt fint. Men det är inte vår Dröm.
... Så tillsammans har vi skapat det vi drömt om. Med små viskningar från förr. Vi har tagit tillbaka husets originalpanel. Med liggande panel, midja och sedan stående panel längst ner. Med ny färg, färgen vi valt. Sedan kommer en varmbonad entré att byggas där vindpappen syns idag. Med sadeltak. Så som vi drömt om och planerat.
 
Originaldörrarna kommer att plockas ner och återanvändas på ett eller annat vis. Och drömdrörrar, i ny kulör, men samma utförande (med bättre isolervärden och så) är beställd till i höst. Fönstren har ny tappning på spröjsen, originalen var flaggfönster - dessa en drömvariant. Fodren likaså. Vi bestämde tidigt, tidigt att just sådana foder ville vi ha. Tyckte de var det absolut finaste som fanns. Så enkla, men det händer något.
 
Summan av alltihopa - Drömmen är ju det, vår dröm. När huset förändrats så mycket under de 154 åren det funnits så tycker i alla fall jag att vi kan fortsätta med det i vår egna tappning. Så att vi som faktiskt bor här också trivs här och känner att fasiken, så bra det känns att lägga ner all tid och alla pengar och få till det precis som vi vill ha det.
 
En del säger att det var finare förr. Det är okej att tycka så. Men efter alla timmar och alla tusenlappar vi lagt ner så är det lite smått taskigt att uttrycka det till oss. För här skapar vi vårt hem. Ingenting för att stilla någon annans behov. Bara för oss, vi som lever livet här på backen. Så jag hoppas i fortsättningen, att tankarna om hur vi väljer saker faktiskt får stanna som en tanke. Glädjs istället med vår lycka, vår lycka över att få skapa vår gemensamma Dröm.
 
...
 
Tycker om er så mycket, är så glad att ni är med och hejar på oss i denna husresa!
 

Djuren, backen och jag

Det är tidig morgon och jag ligger kvar i sängen lite för länge. Det är kallt i sovrummet, våra fönster släpper snabbt igenom kyla. Men under täcket är det varmt. Hans armar och ben i ett virrvarr. Jag skulle ha stigit upp för tjugo minuter sedan. Så himla glad över min flex på kontoret när jag ligger i sängen och saknar honom så jäkla mycket, innan han åkt.
 
Så blir det mitt på dagen. Fredrik åker mot Arlanda, vidare mot Frankfurt och sedan ska han landa i Kanada. En resa jag valde att inte följa med på. Jag unnar honom allt det roliga det kommer att bli. Semester, vänner, ett oförglömligt bröllop. Alltihopa på andra sidan Atlanten.
 
Kvar blir jag hemma i paradiset.
 
Det är tisdagskväll och jag hämtar hästarna från betet. Årvar går snällt bredvid mig medan Fapriola springer lös framför. Hon har grimskaftet slappt slängt över ryggen. Trippar på med små steg. Stannar och tar en tugga från en grästuva innan hon trippar vidare. Det är molnigt ute, jag har min tjocka fleecetröja på mig. Första regnskuren på en månad har passerat byn. Varenda hektar av skog och mark fullkomligt jublar. Varenda skogsägare och markägare likaså. Tänker på våra små tallplantor på Svartmora. Undrar om de klarat denna torka.
 
Hästarna och jag kommer upp för backen, på gårdsplanen ligger Knut och äter ogenerat en mus. Han lägger öronen mot Årvar, visar tydligt att han minsann inte tänkt dela med sig av sitt kvällsfika. Faprioa kommer trippandes efter, Knut tar musen i munnen och springer iväg några meter. Fapriola ökar takten, tar innerkuvan när vi rundar ladugården och hinner först in i hagen bakom stallet. Vänder sig om, väntar tålmodligt på att jag ska ta av henne grimman. Förundras över hur fina de är, mina två.
 
Lämnar grimmorna och grimskaften inne i stallet. Går tillbaka och fyller höpåsar för morgondagens morgonfodring. Blir imponerad över min egna förmåga att göra en sak i taget. Hjärnan tackar mig, den känns inte trött längre. När jag packat höet klart stannar jag upp och blickar ut mot hästhagen. Ser hur Årvar och Fapriola ivrigt kliar och putsar varandra. Hon kliar hans bogblad och han fullständigt ruskar om hennes fluffiga man fram och tillbaka. Jag blir tårögd av synen. För två år sedan förlorade Årvar och jag vår bästa vän, Trollfrej. Det tog ett år för dem att bli allra bästa vänner och börja putsa och klia varandra, och sedan gjorde de så varenda kväll. Utan undantag. Idag, två år senare ser jag för tredje gången hur Årvar och hans nya hjärtevän står och kliar varandra på samma vis. Jag ser bara lyckan och glädjen i deras beteende. De får vara hästar, med allt vad det innebär. Lyckliga, smutsiga och sociala. Cirkeln sluts, på något märkligt vis. Det tog två år, men nu händer det.
 
Jag känner mig prick hur blödig som helst. Saknaden av min Trollfrej är ständig och enorm, blir aldrig bättre. Så lycklig över hur bra det blev ändå. Att prinsessan Fapri förgyller vårt liv här. Att Årvar är glad igen, sitt gamla jag. Så ställer jag iordning höpåsarna. Säger "Godnatti natt, jag älskar er, ses imorgon". Rundar kortsidan på stallet igen.
 
Går in till hönsen. Samtliga trängs på sittpinnen högst upp. Även Julia som annars brukar få sova på pinnen nedanför. Tre ägg i redet längst in. Gyllenbruna. Ett med prickar, ett mörkare brunt och ett ljusare brunt. Går längst in i ena hörnet på hörummet och hittar ett sista ägg i en kartong. Ler stort, de är för himla roliga dessa vingbeklädda små clowner. Aldrig en tråkig stund med dem hittills.
 
De har gott om vatten och foder i tråget. konstaterar att jag skulle ha städat snart, fyllt på med mer hö och spån. Allt har sin tid. Säger godnatt till hönsen, stänger dörren och balanserar alla fyra äggen i en hand när jag går över gårdsplanen. Knut möter mig, han slickar sig runt munnen, ser nöjd ut. Han vill för ovanlighetens skull inte följa med in.
 
Jag känner mig tryggast i världen här. Så avslappnad och glad efter tid hos alla djuren. Tänker att en vecka på backen helt själv inte är så dumt för mig just nu. Kanske är det precis vad jag behöver. Saknar honom så mycket redan. Men unnar honom allt det roliga han har framför sig. Jag har rest mycket med mina vänner och inom jobbet, önskar att han får ha det så fint som jag haft det då.
 
Jag tänker att denna veckas ska innehålla lagomt med kontorsjobb. Minst två långa, långsamma middagar med vänner. Vänner som man inte ser så ofta annars. Jag ska lyssna på ljudbok. Äta middag ute i naturen. Rida. Och köra med vagnen. Göra en vända i bagarstugan, alldeles själv vill jag vara. För att få bo in mig. Hälsa på hos mamma och pappa, gosa med kattungarna som bor där (Knuts småsyskon). Äta maten han inte gillar (potatisburgare) och se filmer han undviker (svenska deckare och romantiska, urtöntliga komedier för ungdomar). Jag ska ha en vecka med bloggen, kameran och orden. Skissa på huset och hitta inspiration till tapeter, duschblandare och knoppar till köksinredningen. Eller så gör jag ingenting av det alls. Hur som helst, så kommer denna vecka att göra gott för mig. Det blir djuren, backen och jag.

Nu börjar livet.

Sista dagen av maj. Som fick ett så vackert avslut. Min chef som räckte fram fina anställningspapperet. Signerat och klart, imorgon börjar jag min tillsvidaretjänst som utvecklingsingenjör. Senaste tiden har varit så mycket. Av allt. Och blandningen med känslan av att inte veta vad som händer efter vikariatet i augusti har varit som ett svart moln som ätit av mig från insidan. Jag har tvivlat på mig själv så mycket. Men nu. Djupa andetag. Lungorna fylls av syrén och solsken. Allt är så himla mycket bättre nu. Att nå de där målen. Obetalbart.
 
Så imorgon går jag på jobbet som tillsvidareanställd. Stort. För mig.
 
Och imorgon. Min F's födelsedag. Vi ska fira ordentligt. Familjer huller om buller. Mat och fika och tillsammanstid.
 
Jag hoppas att juni blir just så;
 
Tid på gården. Kunna flexa ut lite någon gång. Rida, rida, rida och gosa med hästarna. Bygga beteshagen nere vid grannarna. Sitta i solväggen hos hönsen med en kaffekopp. Laga god mat utomhus. Köpa blomster på växthusen i grannbyn. Känna lugnet mellan jobbet, husprojektet och allt annat. Sova hela nätter. Jag ser juni som starten på resten av mitt liv. Ljuvligt, kommer det att bli.
 
Så nu inväntar vi helg med familjehäng, tjejhelg i storstan och sedan en söndag hemma på backen. Fri från planer. Kryper ner i renbäddade sängen, med syrénbuketten på nattygsstolen. Tänker att nu, nu börjar livet på riktigt. Pjuh.

När livet kommer ikapp, skogsprojektet och så.

I veckan kom livet ikapp mig. Jag levet livets liv här på backen. Jag är så lycklig över min lott i livet och hur tillvaron är. Får spendera tid och utvecklas på drömjobb, mina djur är friska, harmoniska och alldelens ljuvliga. Jag har en högt älskad familj som jag får ovärdelig hjälp av.  En extrafamilj lika så. Vänner med stora hjärtan. En fästman utan dess like. Ingenting att vara olycklig över mao. Men förra veckan sa det bara stopp. Det var för mycket, på prick alla fronter. Det blev en del krokodiltårar, sömnlösa nätter och massor av kramar och hjälp från nära och kära. Den där väggen - något jag vill hålla mig långt långt bort ifrån. Och nu känns allt så himla mycket bättre, ibland behöver man bara få en påminnelse om vad som är viktigt här i livet, så hamnar man på rätt väg igen.  Ogillar att bli för privat här på min dagbok, men vill att ni ska veta, att jag också bara är människa. Livet är högt, lågt och allt där emellan.
 
Med lite distans till det hela och sömn i kroppen. Så känns det så mycket bättre. Har lite utmaningar att ta tag i framöver, kunna känna lugnet och vila utimellan. Något både jag och den där fästmannen inte är bra på alls.
 
 
 
(null)
Här har jag spenderat en del tid. Vad hästmular gör för en ledsen människa. Den där Årvar, som han bär mig, både på ryggen och själsligt. 
 
 
 
(null)
Sedan blev det helg. Jag kände hur pulsen gick ner, jag unnade mig att flexa ut redan 14.30 på fredagen. Fredrik körde mig till rastplatsen Gröna Lund och lagade mat på muurikkan åt mig, höll om mig, pussade mig i pannan gång på gång och så gjorde vi inget mer den kvällen. Inte ens något litet måste.
 
Både lördagen och söndagen snörade vi på oss kängor och lånade svärfars fyrhjuling och åkte till skogs... Där solen sken, fåglarna kvittrade och jag lappades sakta ihop till mig själv igen.
 
(null)
Jistanes så jobbigt det varit stundtals. Svettigt, tungt och jättehärligt att låta kroppen arbeta ordentligt. Vårt skifte gick inte att markbereda så Fredrik har fått hacka hål i backen, jag har kånkat på en korg med plantor och ett planteringsrör. Tusen plantor fick vi i jorden. Två tusen kvar.
 
(null)
En vecka kvar av skogsplantering, vårbruk, jobbresande. Och sedan; fokus på husbygge.
 
...
Hoppas ni alla tar hand om er, lyssnar inåt. Säger nej ibland. Våga be om hjälp. Stor kram till er allihopa.

Här och nu.

Det är måndag och jobbet har sträckt sig många timmar över hemgång. I ICA-affären i det lilla samhället där jag jobbar är det lång kö. Min hjärna är så trött efter allt "tänk så det knakar" och marathonmöten efter långhelg. Plockar ner parisare och vattenmelon i korgen och betalar. Förstår inte kombinationen av de två, men det var allt jag kunde komma mig för att vara sugen på i tjugoåtta plusgrader. Jag kör hem med flakbilen, folk är ute med sina barn, sina hundar och tillsammans. I shorts och klänning. På backen brukar lugnet infinna sig. Men det är mycket att göra hemmavid med. Fylla tvättmaskin, städning av bil, tvättning av bil, hänga tvätt, förbereda matlåda, och niohundraåttio till måsten. Så känns det när jag river runt i lilltorpet och på gården. Tänker att det måste bli en låååång "att göra"-lista i telefonen att checka av. Ohållbart att springa mellan alla projekt som jag gör nu.
 
Men sen.
 
Mamma och pappa kommer förbi. Ensamveckan då F jobbar eftermiddag/natt blir inte längre på ensam och enslig. Tankarna får landa någon annanstans. Hönsen kommer ut från HönsHilton och säger hej på kvällskvisten. De är så tama nu, går runt fötterna på en och verkar ha det ungefär hur fint som helst. Knut behöver strykas över pälsen hävar han bestämt. I ena redet ligger tre gyllene ägg. Tänker att för ett år sedan var detta bara en dröm, en dröm som kändes oändligt långt bort. Och nu är den i allra högsta grad sann. Jag får spendera sista timmarna innan kvällen blir natt i stallet. Fyller vattenbaljor, höpåsar och sprayar på myggmedel. Och rider barbacka. Han är så fin kväll. Mindfulness i allra högsta grad. Bara här och nu. Årvar och jag. Sedan pussas mular och kattnosar godnatt.
 
Det är måndag, alldelens för mycket att göra i alla projekt på jobb och hemma. Men ändå kommer de; timmarna av lantliv, total känsla av här och nu. Tiden med djuren. Undrar försiktigt vart jag skulle vara om jag inte hade vår backe att luta mig tillbaka mot. Tacksamhet över det jag har idag och med ny energi att ta mig dit jag vill imorgon.
 
Hoppas ni alla har det bra. Njuter av sommarvärmen. Tar er tid till att vara här och nu. Kram.

Det är mycket nu.

Det kommer alltid perioder när saker hopar sig. När det är mer än mycket på jobbet. När båda hästarna behöver mycket motion och omsorg. När jobb kommer loss i renoveringen. När nätterna blir korta och dagens timmar ändå inte räcker till. Då är det så himla skönt att komma in hit och ventilera. Och bara skriva orden. Det är mycket nu. Resor härs och tvärs. Vårplaner på gården, besluttagande i huset, roligheter med kompisar, allt mer än vanligt. Allt i en salig röra kallad livet. Det är så skönt att komma in hit, och bara möta inga krav alls. Min lilla skorsten att släppa ut bokstäver som blir till ord. Utan krav, utan prestation eller så. Bara några rader från livet i stort.
 
Tolv timmar på jobbet idag. När jag kom ut på parkeringen klockan sju stod min flakbil ensam kvar. Det hade börjat bli kallt igen efter en ljum dag. Sedan hade jag planer på att rida med ponnypluttan som handhäst. Sträcka ut ryggen ordentligt. Krama om hönsen. Skriva en packlista inför Island. Istället blev jag sittande med momsdeklarationen. Och en slumring i soffan. Ibland är livet på en lantgård inte bara djur och natur. Utan mycket hårt arbete och administrativt arbete. Försöker bli bättre och bättre för varje år med kvitton, fakturor och sånt. Lär mig lite i taget av ekonomsvärfar.
 
Det kanske låter märkligt med mina mastodontdagar. När jag förespråkar att leva "det levande livet". Men hittills är mitt jobb så himla kul. Så det är liksom svårt att shifta ner när allt jag vill är att lära mig mer, mer, mer. Jag gissar att det är den där balansen man ska lära sig hitta. Jobb, gårdsliv, lantliv, renovering. Och familj och vänner, som blivit lidande på senaste. Och att pyssla om sig själv ibland. Glöms lätt bort.
 
Imorgon har jag i alla fall bokat en rid-dejt med min underbara vän i byn, Wilma. Som varit min ridkompis i sex år (!) nu i sommar. Jag tänker att det är ett bra sätt att verkligen komma iväg från jobb och hemmajobb och skärmar och så. Och sedan är det fredag. Och den där fästmannen jag numer kan titulera honom som, han väntar på mig efter nattvecka och tid ifrån varandra. Håller på att sakna ihjäl mig efter honom. På söndag åker jag på jobbresa. Sedan islandsresa. Pjuh. Minst sagt. Men synd om mig, det är det inte i varje fall. Kul får jag ha, nästan precis jämt.
 
Nu ska jag ta Knut under armen och krypa ner bland täcken och kuddar. Vill bara tacka för att ni hänger här och följer med i med- och motgångar. Lyssnar på mig när det är lite väl mycket, och väntar på mig när jag måste spendera timmarna på annat håll. Tycker så mycker om er - glöm inte det!

Livet förändras

Dagsfärsk bild på snömängden i april.
Den 19 april 2017 och jag skriver om livet i stort och smått.
 
Ett år går så jädra fort. Och ändå så långsamt. Det är samma liv som levs, men ibland känns ett år som en hel livstid sedan. Nu ska det bli vår igen, och tiden den ska gå.
 
Jag sitter på kontoret även denna aprildag. Med glasögonen på nästippen. Men detta år i ett nytt kontorsbås. Då hade jag praktik. Som blev till sommarjobb. Som blev till ett vikariat. Drömpraktiken som blev drömjobbet. Och åh, så kul det är. Det blir lika tyst i år när jag stänger av motorn till bilen. I år har vi en ny bil. Vi sålde vår sänkta Audi med dunka-dunka ljudanläggning och tonade rutor, och shoppade oss en flakbil. Jag gillar den, den är praktisk och det ordet skrämmer mig inte alls längre. Men tyst blir det, när jag drar nyckeln ur tändningen. Men jag upplever att min hjärna inte har samma behov av tystnad. Den får vila mer, den hinner återhämta sig och tankarna känns klarare och friskare än för ett år sedan.
 
Fredrik jobbar eftermiddag också i veckan. Jag saknar honom nu, precis som jag gjorde då. Han väcker mig ofta på nätterna så jag sömndrucket hinner prata med honom, utbyta några ord innan jag somnar om igen. Knut, han ligger på trasmattan, i sängen eller i soffan. Tigger fortfarande med sina små baktassar stadigt i backen och framtassarna försöker frenetiskt finga en bit avokado eller gurka från diskbänken. 
 
I år drömmer jag inte om att skaffa höns. De bor numera ute i mitt hönshus. Med sittpinnar, reden och värmelampa, efter konstens (och jordbruksverkers) alla regler. De gör mig genuint lycklig, de där hönsdamerna. Det är en fantastisk känska, att uppfylla drömmar. Jag gör inte plättar i år, men likväl tacosallad där hönsen får äta upp alla stumpar på grönsakerna som blir över. Jag vet att de blir glada och tacksamma av våra matrester, och lämnar solgula äggulor till mig som tack. Hönsdrömmen ändå, den som blev sann.
 
Jag bokar inga tåg- eller hotellbiljetter. För jag ska inte gå på arbetsintervju långt borta. Jag ska vara här, på backen, med Fredrik, djuren och naturen. Med husbygget och drömjobbet. Jag har landat här nu, och tänker inte ta sats för att flyga till nya jobbäventyr. Trivs så bra, men precis som det är.
 
Jag mockar lika metodiskt och målmedvetet som alltid; bajset i skottkärran, kisset med, sopa på kissfläcken och sopa upp det i spaden, dra ihop spånet till en hög i mitten av boxen och fånga upp små runda bollar som lyckats undkomma grepen tidigare. Det går fort, jag är van och mockar utan att reflektera över vad jag gör. Prick som då, men nu, med ännu ett års rutin på det hela. Jag låter skottkärran stå kvar inne i stallet. Med årets snömängd kan jag inte tippa varje dag. Det gnager mig för jag gillar inte att ha skiten liggande i skottkärran. Men i år, så får det bli så.
 
Hästarna tar jag in. Men jag skippar grimskaftet och så. Öppnar bara upp nya stalldörren. Det är ljuvligt. Hästarna kommer in, en efter en, med blöta och snötyngda täcken. Hästarna betyder precis lika mycket för mig nu, jag borstar bort vinterpäls från dem och kliar dem under hakan varje dag. Tror och hoppas att de trivs här på backen. I år finns ingen tillsymmelse till gräs, bara ett tjockt täcke av snö precis över hela byn. Det är för djupt för att plumsa i med hästarna, Fapri skulle förmodligen fastna om vi försökte. Vi vet inte om det någonsin blir vår i år, lite så känns det.
 
Fredrik och jag pratar i telefon flera gånger under dagen. Alla spännande saker vi varit med om, vad vi ska äta i helgen och hur vi haft det under dagen, blir fortfarande glad över att höra hans röst i telefonen. I år är Islandsresan bokad och om tre veckor åker vi.
 
Allt är så samma lika i april i år som i april förra året, och ändå - så himla mycket bättre nu.

Om att blogga & instagramma

 
 
Hej på er och välkomna hit, till min alldelens egna domän, Livetpabacken.com!
 
Precis nu när jag skriver detta (söndag), medan jag sörplar kokkaffe och äter hemgjord sockerkaka (mammas ljuvliga recept!) så fick jag 4000 följare på instagram. Det är så himla mycket folk! 
 
Jag är ganska social av mig, har inga problem alls att prata med folk, men gillar att vara själv. Det låter lite knäppt men älskar mitt egna sällskap, är ganska introvert och samlar energi genom att vara själv. Ofta känner jag mig som en utomjordning i sociala sammanhang, jag tror många av er känner igen sig. Mina djur är mina små bästisar, ja det hör ju jag med, det låter helknasigt. Men så är det. En halvtimme ute i hönshuset och min dag är gjord.
 
Så varför väljer då jag att dela med mig av mitt liv och mycket av det som händer här på backen genom sociala medier? När jag ändå törs påstå att jag inte är en sådan som gillar allmän uppmärksamhet så särskilt.
 
Jag tänker att i alla år har staden fått ta störst plats. I tv, radio och tidningar, i politiken, i samhället i stort. Jag tänker också att karlar har alltid fått ta störst plats. I tv, radio och tidningar, i politiken, i samhället i stort. OM jag då som ung kvinna kan inspirera EN enda person till att våga ta steget och flytta ut på landet, och bidra till att vår landsbygd får fortsätta att vara levande så är det så himla värt det.
 
Jag ser bara fördelar med bloggen och instagrammen. Jag får uplopp för min kreativitet, jag fotar och skriver i princip varje dag. Jag dokumenterar vår renoveringsresa (så guld värt att spara!) och jag sparar små glimtar från livet, som en liten fika på en söndag, som annars kanske skulle falla till glömska. Det ÄR ljuvligt att blogga och instagramma. Jag är i princip helt förskonad från elaka kommentarer och dryga nättroll. Jag får bara en massa pepp, kärlek och energi från er alla. Jag har lärt känna några underbara kvinnor runt om i landet som precis som jag, älskar djur och natur. De renoverar, har djur och lever lantliv hela högen. Och vi hejar på varandra. Peppar, stöttar och tipsar.
 
Så jag tänker att jag ska vara landsbygdens röst. Visa att vi finns här på landsbygden med. Och fortsätta att visa glimtar från livet på landet, trots att scenskräcken blir påtaglig ibland. Jag gillar er, ni är ett helt underbart gäng, tack för att ni följer, gillar, kommenterar och gör detta med blogg och instagram så himla roligt!
 
 

Att vilja stänga en dörr ...

Vi flyttade till gården 2011. Vi var nitton år och hyrde Lilltorpet för en billig peng per månad. Vi hade varken jobb (inte mer än lite extraknäck inom äldreomsorg respektive snabbmatsrestaurang/en lokaltidning). Ingen bil hade vi ännu och inga planer på vad vi skulle hitta på med livet. Någon månad tjänade jag 1500 kr. Det räckte till min del av hyran, en liten bensinslant och mat. Utan problem. Jag var glad över att få bo ihop med Fredrik och faschinerades varenda dag över landsbygdens charm. Jag hade hittat hem. Det bodde liksom ingen oro i mig alls. Så himla skönt.
 
Sedan har dagarna gått. Vi har hunnit med så mycket under våra år på gården. Det känns som att allt hunnit hända sedan vi köpte gården 2015. Så mycket kärlek det bor i vårt hem. Men nu börjar jag längta efter nästa fas i livet. Ett liv med ett ordentligt hus. Där skorna inte fryser fast ute i hallen. Där det inte "blåser" från fönstren. Där sängen faktiskt är gjord för att sova i. Där man slipper oroa sig över om badrumsmattan verkligen håller tätt. Där knopparna på köksinredningen inte lossnar om man tar i lite. Där alla dörrar går att stänga och golven inte är gjorda av skrynklig pastmatta som är omöjlig att skura och städa.
 
Vårt lilltorp är himla gulligt. Med märkliga vinklar och vrår, loppade möbler och en kakelugn som får de flesta att tappa andan lite. Det är perfekt stort för oss två. Kök, toalett med tvättmaskin, vardagsrum och två sovrum på övervåningen. Men det är så eftersatt. Det skulle behövas kittas och målas fönster, fasaden skulle behöva tilläggsisoleras och målas med faluröd. Vi skulle behöva byta ut badrumsmattan, duschblandaren (som fastnat på kokhett!) och få in värme i kattvindarna där vi har våra kläder. Det skulle behövas bytas tak och täta kring skorstenen, om den inte möjligen skulla behöva muras ner och muras upp igen.
 
Det är så mycket som behöver göras, för att huset ska fortsätta vara användbart och beboeligt. Men vi orkar inte. Vi har liksom nog. Och vi struntar (hur hemskt det än låter) i detta hus. Vi får liksom satsa på ett projekt helhjärtat. Tills vidare får vi gardera oss med fleecetröjor, sova med värmefilten i sängen och ta kokheta duschar. Ju omständigare det blir att bo här, desto mer motivation får jag till Drömmen.
 
Vi blir ofta påminda om hur vi levde här för något ynka år sedan. Helst av andra som försöker peppa oss till att det kanske inte är så dumt nu ändå. När delar av huset var kallstallt. Innan vi hade luftvärmepumpen. När vi hade fjorton grader inne. När vattnet envisade sig med att frysa flera gånger varje vinter. När mössten hittade in till köket. Jag kanske tänker tillbaka på det med förmildrande omständigheter. Men jag är så himla glad över att vi är påväg härifrån. Påväg till något bättre. För så less som jag är nu på fastfrusna skor, noll förvaringsmöjligheter och våra ärvda möbler (som vi inte alltid valt själva mao) har jag nog aldrig varit.
 
Förr älskade jag att bjuda hem folk hit. Tyckte det var ombonat och mysigt. Nu är porslinet så kantstött, färgen på stolarna har börjat flagna och det går knappt att sitta i soffan fyra personer utan att sitta på varandra. Istället längtar jag till ett funktionellt kök - husets hjärta - där vi kan umgås många och länge. Där arbetsbänkarna är i faktisk arbetshöjd och vi har en frys i köket, och inte ute i ladugården eller uppe på övervåningen. Livet i lilltorpet har gått från att vara charmligt till att vara som en enda stor kompromiss.
 
Jag kan inte låta bli att undra hur länge det är kvar. Hur länge det är kvar till golvvärmen, tvättstugan och den där sängen vi ska unna oss. Hur länge det är kvar till garderober med rumsteperatur och en hall där skorna visserligen med all säkerhet kommer att vara ivägen och där de inte ska vara, men i alla fall inte fastfrusna. Hur länge det är kvar tills jag slipper den rosa plastmattan i badrummet och de spruckna tapeterna i sovrummet. Hur länge det är kvar tills vi bor i vår Dröm. Med allt vi själva valt. Jag undrar hur livet kommer att kännas.
 
Jag är absolut oftast positiv och duktig på att leva i nuet och uppskatta det jag har. Men ju mer livet i nästa hus närmar sig. Desto mer avstånd tar jag från vårt lilltorp, trots alla fina år vi faktiskt haft här. Jag börjar känna mig klar här. Bland en tv som inte fungerat sedan 2013, ett kök där tulpanerna fryser till döds och en ytterdörr som det ibland snöar rakt igenom. Oh, vad jag längtar, att stänga en otät, brun ytterdörr och öppna upp en dubbeldörr med speglar och gå vidare med livet.
Visa fler inlägg