Djuren, backen och jag
Det är tidig morgon och jag ligger kvar i sängen lite för länge. Det är kallt i sovrummet, våra fönster släpper snabbt igenom kyla. Men under täcket är det varmt. Hans armar och ben i ett virrvarr. Jag skulle ha stigit upp för tjugo minuter sedan. Så himla glad över min flex på kontoret när jag ligger i sängen och saknar honom så jäkla mycket, innan han åkt.
 
Så blir det mitt på dagen. Fredrik åker mot Arlanda, vidare mot Frankfurt och sedan ska han landa i Kanada. En resa jag valde att inte följa med på. Jag unnar honom allt det roliga det kommer att bli. Semester, vänner, ett oförglömligt bröllop. Alltihopa på andra sidan Atlanten.
 
Kvar blir jag hemma i paradiset.
 
Det är tisdagskväll och jag hämtar hästarna från betet. Årvar går snällt bredvid mig medan Fapriola springer lös framför. Hon har grimskaftet slappt slängt över ryggen. Trippar på med små steg. Stannar och tar en tugga från en grästuva innan hon trippar vidare. Det är molnigt ute, jag har min tjocka fleecetröja på mig. Första regnskuren på en månad har passerat byn. Varenda hektar av skog och mark fullkomligt jublar. Varenda skogsägare och markägare likaså. Tänker på våra små tallplantor på Svartmora. Undrar om de klarat denna torka.
 
Hästarna och jag kommer upp för backen, på gårdsplanen ligger Knut och äter ogenerat en mus. Han lägger öronen mot Årvar, visar tydligt att han minsann inte tänkt dela med sig av sitt kvällsfika. Faprioa kommer trippandes efter, Knut tar musen i munnen och springer iväg några meter. Fapriola ökar takten, tar innerkuvan när vi rundar ladugården och hinner först in i hagen bakom stallet. Vänder sig om, väntar tålmodligt på att jag ska ta av henne grimman. Förundras över hur fina de är, mina två.
 
Lämnar grimmorna och grimskaften inne i stallet. Går tillbaka och fyller höpåsar för morgondagens morgonfodring. Blir imponerad över min egna förmåga att göra en sak i taget. Hjärnan tackar mig, den känns inte trött längre. När jag packat höet klart stannar jag upp och blickar ut mot hästhagen. Ser hur Årvar och Fapriola ivrigt kliar och putsar varandra. Hon kliar hans bogblad och han fullständigt ruskar om hennes fluffiga man fram och tillbaka. Jag blir tårögd av synen. För två år sedan förlorade Årvar och jag vår bästa vän, Trollfrej. Det tog ett år för dem att bli allra bästa vänner och börja putsa och klia varandra, och sedan gjorde de så varenda kväll. Utan undantag. Idag, två år senare ser jag för tredje gången hur Årvar och hans nya hjärtevän står och kliar varandra på samma vis. Jag ser bara lyckan och glädjen i deras beteende. De får vara hästar, med allt vad det innebär. Lyckliga, smutsiga och sociala. Cirkeln sluts, på något märkligt vis. Det tog två år, men nu händer det.
 
Jag känner mig prick hur blödig som helst. Saknaden av min Trollfrej är ständig och enorm, blir aldrig bättre. Så lycklig över hur bra det blev ändå. Att prinsessan Fapri förgyller vårt liv här. Att Årvar är glad igen, sitt gamla jag. Så ställer jag iordning höpåsarna. Säger "Godnatti natt, jag älskar er, ses imorgon". Rundar kortsidan på stallet igen.
 
Går in till hönsen. Samtliga trängs på sittpinnen högst upp. Även Julia som annars brukar få sova på pinnen nedanför. Tre ägg i redet längst in. Gyllenbruna. Ett med prickar, ett mörkare brunt och ett ljusare brunt. Går längst in i ena hörnet på hörummet och hittar ett sista ägg i en kartong. Ler stort, de är för himla roliga dessa vingbeklädda små clowner. Aldrig en tråkig stund med dem hittills.
 
De har gott om vatten och foder i tråget. konstaterar att jag skulle ha städat snart, fyllt på med mer hö och spån. Allt har sin tid. Säger godnatt till hönsen, stänger dörren och balanserar alla fyra äggen i en hand när jag går över gårdsplanen. Knut möter mig, han slickar sig runt munnen, ser nöjd ut. Han vill för ovanlighetens skull inte följa med in.
 
Jag känner mig tryggast i världen här. Så avslappnad och glad efter tid hos alla djuren. Tänker att en vecka på backen helt själv inte är så dumt för mig just nu. Kanske är det precis vad jag behöver. Saknar honom så mycket redan. Men unnar honom allt det roliga han har framför sig. Jag har rest mycket med mina vänner och inom jobbet, önskar att han får ha det så fint som jag haft det då.
 
Jag tänker att denna veckas ska innehålla lagomt med kontorsjobb. Minst två långa, långsamma middagar med vänner. Vänner som man inte ser så ofta annars. Jag ska lyssna på ljudbok. Äta middag ute i naturen. Rida. Och köra med vagnen. Göra en vända i bagarstugan, alldeles själv vill jag vara. För att få bo in mig. Hälsa på hos mamma och pappa, gosa med kattungarna som bor där (Knuts småsyskon). Äta maten han inte gillar (potatisburgare) och se filmer han undviker (svenska deckare och romantiska, urtöntliga komedier för ungdomar). Jag ska ha en vecka med bloggen, kameran och orden. Skissa på huset och hitta inspiration till tapeter, duschblandare och knoppar till köksinredningen. Eller så gör jag ingenting av det alls. Hur som helst, så kommer denna vecka att göra gott för mig. Det blir djuren, backen och jag.
Nu börjar livet.
Sista dagen av maj. Som fick ett så vackert avslut. Min chef som räckte fram fina anställningspapperet. Signerat och klart, imorgon börjar jag min tillsvidaretjänst som utvecklingsingenjör. Senaste tiden har varit så mycket. Av allt. Och blandningen med känslan av att inte veta vad som händer efter vikariatet i augusti har varit som ett svart moln som ätit av mig från insidan. Jag har tvivlat på mig själv så mycket. Men nu. Djupa andetag. Lungorna fylls av syrén och solsken. Allt är så himla mycket bättre nu. Att nå de där målen. Obetalbart.
 
Så imorgon går jag på jobbet som tillsvidareanställd. Stort. För mig.
 
Och imorgon. Min F's födelsedag. Vi ska fira ordentligt. Familjer huller om buller. Mat och fika och tillsammanstid.
 
Jag hoppas att juni blir just så;
 
Tid på gården. Kunna flexa ut lite någon gång. Rida, rida, rida och gosa med hästarna. Bygga beteshagen nere vid grannarna. Sitta i solväggen hos hönsen med en kaffekopp. Laga god mat utomhus. Köpa blomster på växthusen i grannbyn. Känna lugnet mellan jobbet, husprojektet och allt annat. Sova hela nätter. Jag ser juni som starten på resten av mitt liv. Ljuvligt, kommer det att bli.
 
Så nu inväntar vi helg med familjehäng, tjejhelg i storstan och sedan en söndag hemma på backen. Fri från planer. Kryper ner i renbäddade sängen, med syrénbuketten på nattygsstolen. Tänker att nu, nu börjar livet på riktigt. Pjuh.
När livet kommer ikapp, skogsprojektet och så.
I veckan kom livet ikapp mig. Jag levet livets liv här på backen. Jag är så lycklig över min lott i livet och hur tillvaron är. Får spendera tid och utvecklas på drömjobb, mina djur är friska, harmoniska och alldelens ljuvliga. Jag har en högt älskad familj som jag får ovärdelig hjälp av.  En extrafamilj lika så. Vänner med stora hjärtan. En fästman utan dess like. Ingenting att vara olycklig över mao. Men förra veckan sa det bara stopp. Det var för mycket, på prick alla fronter. Det blev en del krokodiltårar, sömnlösa nätter och massor av kramar och hjälp från nära och kära. Den där väggen - något jag vill hålla mig långt långt bort ifrån. Och nu känns allt så himla mycket bättre, ibland behöver man bara få en påminnelse om vad som är viktigt här i livet, så hamnar man på rätt väg igen.  Ogillar att bli för privat här på min dagbok, men vill att ni ska veta, att jag också bara är människa. Livet är högt, lågt och allt där emellan.
 
Med lite distans till det hela och sömn i kroppen. Så känns det så mycket bättre. Har lite utmaningar att ta tag i framöver, kunna känna lugnet och vila utimellan. Något både jag och den där fästmannen inte är bra på alls.
 
 
 
(null)
Här har jag spenderat en del tid. Vad hästmular gör för en ledsen människa. Den där Årvar, som han bär mig, både på ryggen och själsligt. 
 
 
 
(null)
Sedan blev det helg. Jag kände hur pulsen gick ner, jag unnade mig att flexa ut redan 14.30 på fredagen. Fredrik körde mig till rastplatsen Gröna Lund och lagade mat på muurikkan åt mig, höll om mig, pussade mig i pannan gång på gång och så gjorde vi inget mer den kvällen. Inte ens något litet måste.
 
Både lördagen och söndagen snörade vi på oss kängor och lånade svärfars fyrhjuling och åkte till skogs... Där solen sken, fåglarna kvittrade och jag lappades sakta ihop till mig själv igen.
 
(null)
Jistanes så jobbigt det varit stundtals. Svettigt, tungt och jättehärligt att låta kroppen arbeta ordentligt. Vårt skifte gick inte att markbereda så Fredrik har fått hacka hål i backen, jag har kånkat på en korg med plantor och ett planteringsrör. Tusen plantor fick vi i jorden. Två tusen kvar.
 
(null)
En vecka kvar av skogsplantering, vårbruk, jobbresande. Och sedan; fokus på husbygge.
 
...
Hoppas ni alla tar hand om er, lyssnar inåt. Säger nej ibland. Våga be om hjälp. Stor kram till er allihopa.