Vi som lever livet på backen

Från hela mitt hjärta - tack för all fin respons på att Fredrik och jag ska bli föräldrar! Det känns helt fantastiskt, både kul och spännande. Vi har iiingen aning vad vi gett oss in i, det blir ett äventyr helt enkelt! Jag ska berätta mer förstås, ni ska få följa livet på landet som gravid också tänkte jag. Upp och ned, som ju livet är i övrigt. Men först tänkte jag presentera oss ordentigt. 
 
Det swishade till på instagram (@livetpabcken) och vi blev 5000 kompisar i helgen, så makalöst! Det trodde jag aldrig när jag startade upp den 2015. Med anledning av det tittar det in nya ansikten även här, så jag passar på att skriva ner några rader och visa lite blandade bilder på oss som bor här på backen. Välkomna hit och tack för att ni hänger här med mig, tycker så mycket om er!
 
Isabell heter jag som bor här på backen. Jag är tjugosex år och kommer ursprungligen från byn Åbyn utanför Burträsk. De flesta känner till det lilla samhället i Västerbotten, känt för sin goda Västerbottensost. Jag jobbar några mil bort, min befattning heter Utvecklingsingenjör, det är väldigt svårt att förklara vad jag gör på dagarna, ingen dag är den andra lik. Låt oss säga att jag har kanske världens roligaste jobb, så pratar vi inte mer om det. Jag har alltid älskat djur, speciellt hästar. Är uppfödd i lantlig miljö, med närhet till sjön, åkern och hästgården där jag spenderade i princip varenda dag efter skolan.
Jag är väldigt levnadsglad och sund som person. Det behöver inte vara så komplicerat för att jag ska trivas. Jag älskar min familj och mina vänner så oerhört mycket, men är väldigt introvert och tankar energi när jag hänger med mig själv. 
När jag är ledig så spenderar jag helst tid hemma. Är en riktig "bullmamma" och tycker det är helfestligt att baka och laga mat. Jag är kreativ och fyller gärna kameran med foton. Helst bilder från det vardagliga livet hemma på backen, men också bröllop, baltillställningar och parfotograferingar blir det ibland. Jag önskar att jag var en pedant person, men jag är inte så brydd över lite smuts och lite röra, bara man får städa och organisera ordentligt ibland. Jag älskar choklad och skulle nog kunna äta hur mycket chokladbollar som helst, vilken tid på dygnet som helst.
Jag brukade vara en tjej som tränade flera gånger i veckan. Sprang och gymmade och speglade magrutorna i spegeln. Handlade fins märkeskläder för lönen på stan och mötte upp några tjejer för att dricka drinkar, shotta och gå på krogen. Det livet kallar inte på mig längre, inte alls. Under en resa till USA 2014 så hände något med mitt sätt att tänka. Jag förändrades över en natt. Från att ha varit väldigt ytlig, självkritisk och allmänt "brydd" så började jag att värdera mig själv och andra på ett annat vis. Jag landande i mig själv. Idag är jag snäll med mig själv, jag är min bästa kompis och hejarklack.
Jag drömmer i smyg om att kunna jobba hemifrån. Inte än men på sikt (mitt jobb är alldeles för kul). Ha ett krypin på gården, någon sorts handelsbod för kul och leva på att skriva. Handelsboden skulle vara fylld av varor från vår gård och näriggande gårdar. Hembakt bröd från bagarstugan, sylter, marmelader och hemägg och schysst kött. Kanske  ett litet BNB någon del av livet. Mina tankar jag rulla iväg till framtida somrar när jag smyger upp tidigt (älskar att gå upp tidigt!) och gör iordning en korg med hembakt, ljummet bröd, pålägg och hemägg och ställer utanför dörren till hyresgästerna. Sedan får jag panik av tanken att någon faktiskt skulle måsta bo/vara här på gården för att det skulle vara möjligt och viftar snabbt bort tanken. Jag skulle vilja bli en hejare på att odla och ta tillvara på naturens skafferi. Att kunna jobba hemma i en randig pyamas ligger också högt upp på listan. Men just nu - väldigt nöjd med mitt jobb och allt vad det innebär!
Just nu bakar jag mest bebis. Dagsfärsk bild på kulan + två tjocktröjor. Njuter av hela alltet, det känns som en resa det här med att vara gravid. Jag är lite tröttare än vanligt. Men i överlag så är energin på topp. Älskar att röja runt på gården och skotta runt skottkärran, kånka bort saker för vintern och svettas lite när jag anstränger mig. Stannar ofta till och drar handen över magen och njuter en sekund extra. Tänker att flåset och blodgenomströmningen är bra för den lilla där i som ska få växa upp här med oss. Känner ett pirrigt fladder om kvällarna i magen och njuter. Här och nu.
 
... Med mig på gården bor min fästman F, min Fredrik (läs om vår förlovning här). Vi har varit tillsammas sedan oktober 2008. Tio år i år. Jag träffade Fredrik första gången när jag var tolv och vi båda skulle spela trumpet för kungen. Jag minns att han var det snyggaste jag någonsin sett. Någon månad senare möttes vi på en fotbollscup i byn. Sedan hamnade vi i samma klass på högstadiet. Sedan har det liksom bara funnits honom. Det var tre år av trånande och ett otroligtjobbigt "tonårs-spel" innan vi beslutade oss för att slå våra kloka huvuden ihop, sexton år gamla. Vi hade precis börjar gymnatiet. Jag Teknikprogrammet med inriktning inredning & design och han Spectrumprogrammet med inriktning friluftsliv.
Fredrik är uppvuxen på bondgård. Hans föräldar jobbar/jobbade heltid med annat, men på kvällar och helger så var de bönder. Mjölkkor, katter och höns vill jag minns att de hade, möjligen en häst och en hund ett tag också. Sedan gick de över till nötkreatur för köttproduktion men numera har de får. Där spenderar vi en del tid med skötsel, kli och mys. Fredriks föräldrar bor också här i byn, kanske 500 meter från oss. Det är härligt att ha dem nära, vi hjälps åt när djur ska skötas, gårdar ska skottas och så. I och med att Fredrik är uppfödd som han är så har han alltid haft ett stort intresse för djur och natur. Han är sådär lugn och sansad så att alla djur tycker om honom, hundar kryper alltid upp i hans knä, hästar blir som lamm att hantera för honom och katter lägger sig på rygg och ålar sig.
Fredrik är den snällaste personen jag känner. Folk brukar säga att jag är snäll, men det är ingenting jämfört med den här mannen. Han har ett hjärta av guld. Han är lugnet själv, stressar aldrig och har en otroligt förmåga att kunna sova vart helst han vill, när helst han vill. Han är väldigt mysig, gillar att grilla korv över öppen eld, se på film eller bio och njuta av en god, hemlagad middag.
Fredrik älskar att köra skoter. Han har försökt flera gånger att övertala sig själv att sälja sin skoter, men jag behöver bara titta menande på honom, aaaldrig i livet att han skulle må bra en vinter utan sin skoter. Den ska han bara ha, så det så. Helst kör han i fjällen men miltalen brukar kunna rulla iväg rätt friskt här hemma med. Innan vi började med projekt renovering så spelade han fotboll i det lokala fotbollaslaget. Nu är det korpen-innebandy istället. Fredrik är sådär jobbigt duktig på saker, och lär sig fort. Alltid blygsam över sin egen prestation, alltid med fötterna på jorden. Älskade F. Han älskar att kolla på MMA och boxning, jag vet inte hur många nätter vi spenderat vakna för att se fighter på Viaplay (senast inatt!).
Fredrik jobbar på en träindustri några mil åt andra hållet mot för mitt jobb. Han jobbar heltid fyra mil bort och renoverar hus i en rasande fart och klagar aldrig. Aldrig ett pip om att det är jobbigt eller slitigt. Alltid ett leende. Jag tvingar honom till en vilokväll ibland. Svårmotiverad till det, men ibland så går det hem.
Fredrik ser alltid det goda i folk och jag har alltid tyckt att det känns som en ära att just han valt att leva med mig. Trots att tio år har gått så känner jag mig hedrad och väldigt lyckosam som får leva med en så fin människa som honom. 
 
Näsvallens Fapriola är min shetlandsponny. Hon flyttade hit 2016 när jag fick lov att ta bort min första häst Trollfrej (läs första inlägget om henne här). Hon är född 9 juni 1995, hon är u. Priola och e. Annelunds Doc. Hon mäter 104,4 cm över jorden. Fapriola har haft ett föl som heter Miss Samanta Far.
Fapri som hon kallas var min kollega förr. Jag jobbade extra på stans Travskola medan jag pluggade i Umeå. Varenda söndag spenderades inne på travbanan. Fapri började bli till åren och blev tillslut less på att ha barn och folk runt sig hela tiden. Hon längtade ut på landet, till ett lugnt pensionärsliv. Så det talade honom tydligt om och de ansvariga på travskolan, de lyssnade på henne. Så 2016 köpte jag loss henne, min favoritkollega. Såklart hon skulle få bo här hos oss. Eller, självklart var det faktiskt inte, jag fick fundera både en och sju gånger om jag verkligen skulle ha en shetlandsponny. Fapriola har tidigare tävlat ponnytav. Hon gjorde 87 starter med raden 6-4-11. Hon är både riden och körd och det är en fröjd att arbeta med denna ponny. Så himla positiv till arbete.
Fapriola gillar inte alla människor. Hon var väldigt less på allt när hon kom hit. Less på människdor, less på hästar, less på i princip allt. Ingen har någonsin behandalat henne illa, hon har fått kärlek varje dag, bra foder, perfekt omvårdnad. Men längtan till det lugna landetlivet blev för stort för henne. Än idag gillar hon inte allt folk. Ibland går hon längst bort i hagen när det kommer folk och vill absolut inte bli störd. Fapri har dock en alldeles egen tjej, Alva, som kommer hit en gång i veckan med sin mamma och rider. Fapri lyser upp när Alva kommer och har börjat gnägga när hon ser att Alva kommer för att hämta henne i hagen, sådär så hjärtat gör lite ont av söthet.
Fapri blir världens sötaste mammut på vintern, hon är så sockersöt. Älskar mat (såklart) och har alltid lite för rund mage. Hon dammsuger hagen. Hon är vår lilla maskot, Årvars lilla flickvän. Hon tar det mest lugnt på veckorna nu för tiden, på grund av min tidsbrist och hennes speciellt humör (kan inte släppa in vem som helst till henne). Och jag vill ju förståst att hon ska vara nöjd. Så vi går promenader ibland. Tar en tur med släden ibland och med vagnen ibland. Skattar alltid högt, det är så kul. Har lovat Fapri att hon ska få stanna här så länge hon bara vill, jag hoppas det blir många fler år!
Min kallblodskärlek heter Moe Årvak men kallas kort och gott Årvar. Han flyttade hit 2014 nästan som av en slump (ni vet den där resan jag pratade om - den förändrade mig verkligen). Han är född 4 juni 2004, han är en vallack u. Moe Embla och e. Järvsöfaks. Han är importerad från norge som treåring. Han är ungefär 158 cm hög.
Kom till Sverige med ett ok av förväntningar på sina bogblad. Levde inte upp till dem alls. Istället skenade han, var odräglig och rädd. 15 starter blev det på travbanan med raden 1-1-1 innan han blev bokad på slakteribilen. Sedan dök jag upp i stallet han stod i en majkväll, fick ett tips av en snäll man jag är så evigt tacksam mot. Resten är historia. Min allra finaste vän, Årvar. Jag red in honom innan midsommar och sedan dess har vi haft så jäkelens kul. Ridit dressyrkurser och försöker lära oss allt om sitsar, yttertyglar och skänklar tillsammans. Vi är båda nybörjare (fortfarande - efter 4 år!) och har enormt kul ihop. Årvar är väldigt snäll trots sitt rykte, han är lättlärd och tycker att det är så kul att hitta på saker. Tricksträna, dressyr eller en tur med vagnen, han ställer upp på det mesta.
Årvar är nog den vackraste häst jag sett, tror jag. Hela han utstrålar kraft, det är mäktigt. Han är väldigt sällskapssjuk och hade nog helst följt med in i huset och legat i soffan. Nu när jag är gravid så rider jag mindre än förr. Nu gör vi allt på kul, pausat dressyrträningar och sådant och bara motionerar och får i oss frisk luft. Alvas mamma har börjat rida honom en gång i veckan, hittills går det superbra. Så skönt med hjälp från sådana klippor.
Årvar är min akilleshäl. Gör han sig illa så börjar jag gråta direkt. Skulle någon kidnappa honom så skulle jag kunna betala vad som helst för att få honom tillbaka. Han har burit mig genom min stora sorg när Trollfrej dog. Jag har räddat hans liv. På något vis så har vi bara varandra trots att vi har så mycket mer än så. Men det är som att jag kan höra hans röst i mitt huvud, som att han pratar rakt in i mig. En hästpratare fick prata med honom en gång och han sa bland annat "Årvar vill gärna berätta för dig att han är trygg med dig. Han gillar sättet du är på, att du är en så lugn och stabil människa som alltid bryr dig. Han är också stolt över dig, att du tagit dig igenom så många tuffa saker men ändå ger du inte upp!" väldigt fint.
Nu för tiden finns mer i livet än hästarna för mig. Men jösses vad de betyder mycket för mig. De finns där de dagarna man bara behöver en hals att borra in asiktet i och begrava sig i ett fluff av man. De tar en över stock och sten, i full galopp över ängar, en känsla som inte går att få till på annat vis. De ger mig vardagsmotion och frisk luft varje dag. Även om tiden till att rida och träna är begränsad när vi kör på med huset och gården, så finns de där ute. På gården de båda ska få bli gamla på. Det är inget annat än villkorslös kärlek, och livet blir så mycket roligare med hästar. De både kostar pengar och tar tid, men ärligt har jag fortfarande efter tjugosex år inte kommit på något bättre att investera tid och pengar i.
 
I januari gick drömmen om höns i uppfyllelse! Det hela började med att min granne Emil ringde mig och frågade om jag inte skulle ha fem hönor och en tupp han inte hade tänkt ha kvar. Jag sa att jag skulle fundera på saken. Hade nog tänkt säga nej. Men så dog en kär person till familjen, och jag tänkte, "man lever bara en gång, jag skaffar höns, så det så". Sen satte jag och pappa igång med hönshuset där mellan jul och nyår. Lagom till min födelsedag i januari (någn dag senare) så fick de flytta in. Fem hönor och en tupp.
Så himla glad man kan bli av några fjäderfän va. Ganska snart blev vi kompisar. Julia, Lovisa, Malin, Chatrine, Barbro, Ernst och jag.
Skattjakten varje dag. Gyllene ägg. Har inte vant mig än vid det. Så lättskötta och vänliga små djur. Alla borde ha en egen flock tycker jag.
Men livet är ju upp och ner som ni vet. I somras dog min fina tupp och min favorithöna Julia, (läs mer här). Baksidan med djur, helt klart. Men av en god vän fick jag låna en äggkläckningsmaskin som snurrade på i tre veckor...
.. resultatet blev tre helt bedårande små kycklingar. Alla mina höns är av rasen Hedemora. Jag har idag fyra höns och tre kycklingar som inte är könsbestämda än. Skulle kunna ha hur många till som helst bara jag hade plats i hönshuset.
En dagsfärsk bild på en av kycklingarna. Sex veckor och två dagar.
Vår sista familjemedlem är bondkatten Knut! Allas vår favorit! Eller egentligen mest Fredriks, de är som helan och halvan de där två. Har riktigt gaddat ihop sig. Knut är fem år. Vi skulle absolut inte ha någon katt, det hade Fredrik bestämt. Men när mina föräldar fick kattungar så bestämde jag mig för att låna hem en av dem över en långhelg. Haha, ja ni kan ju förstå hur det slutade.
Knut hänger med på det mesta här på gården. Han är stallkatt, jagar råttor, hänger i huset när vi renoverar och sitter och iakttar hönsen när man är där. En ständig kompis som följer med på alla upptåg. Älskar att ta sovmorgon, morgontrött som få. Ska sitta med vid matbordet. Dricker bara och endast vatten ur kran på toaletten. Älskar nudlar och gurka.
Knut har mycket bus i sig. Varje kväll måste han köra parkour ute på gården för att sedan gå in och sova i fotändan av sängen. Upp på tallarnas stammar. Röja runt i buskarna, upp på träden igen, ner, upp och springa i en väldans fart mot dörren. Gapskratt varje kväll åt dessa busryck.
Knut är en livsnjutare. Älskar lata dagar. Kurrar högt när det är filmkväll och familjen är inne. Kan helt plötsligt hoppa upp på Fapriolas rygg om han får feeling. Vill sitta i knäet när man är på toaletten. Knut var väldigt tjock förr, han kunde knappt hoppa upp någonstans. Men så köpte vi loss gården och flyttade hit hästarna, Knut började hålla jämna steg med oss och blev väldigt atletisk, nu är han i fin form. Spänstig som få.
Knut slet av sitt korsband när han blev jagad av en rottwailer en gång. Det her begränsat honom något just när det kommer till att klättra. Han klättra gärna uppåt men ner törs han inte komma längre, så Fredrik har fått dingla på en stege på tok för många gåner senaste två åren. En alltid lika förtvivöad Knut sitter då på någon tallegren och sjunger ut sin förtvivlan. Mycket känslor i denna lurviga lilla kropp, haha!
Knut är en bra kompis. Aldrig känner man sig ensam här på gården. Han hoppar upp på bilen så fort man kommer hem från jobbet. Vi daltar på tok för mycket med honom, såklart. Jag har lärt honom "sitt", "stå" och "vacker tass". En högt älskad Knut helt enkelt.
 
 ... och vi allihopa bor här.. I vad jag på sociala medier kallar "vårt lilltorp". Ett litet hus om ca 80 kvm. Dåliga fönster, det drar rakt igenom här på vintrarna. Men mysigt är det. Vi flyttade hit efter studenten 2011. Hyrde huset i 4,5 år innan vi köpte loss hela gården. En pyttehall, kök, toalett, vardagsrum ryms på nedervåningen, uppe har vi en hall och två sovrum. Perfekt "i väntan på"-hus.. och vad väntar vi då på??..
... jo vår Dröm. Huset som kallas "Drömmenhuset" i sociala medier, just för att jag så ofta sa "Drömmen vore ju att kunna renovera det där huset..." ,,, och pekade på denna timmerkåk. 2015 köpte vi den. Fast bestämda att detta är vårt livsprojekt.
Massor med potential. Men huset hade stått tomt i 50 år och det var "mycket arbete" (de mest sagda orden till oss tror jag!). Men mycket arbete har liksom inte skrämt oss.
Så vi började gräva där vi stog. En brädbit i taget..
... så jobbar vi på med vårt livsprojekt tillsammans med våra föräldarar som är här och hjälper till när de har tid och möjlighet... Här växer den fram, vår Dröm.
Dagsfärsk bild på vackerhuset. Älskar varje kvadratcentimeter av detta hus. Här ska vi bo en dag. Fredrik, jag och lilla knytet i magen. 
Och här bor vi.. Mellan träsket, skogen och med åkrarna som granne. Skog och mark har vi till. Bilden är från 2016 och är fotograferad av min bästis sambo, så glad för det! Älskar vårt läge.
Här ser man bättre hur mycket större Drömmen är än Lilltorpet. Mer än dubbelt så stort. Så mycket luft att andas i det huset. Och vår kära ladugård. Med stalldel, garage och plats för en herrans massa bråte.
Här växer våra drömmar i takt med bebisen i magen. Så många timmar kvar, men vi har ju hela livet på oss att "bli klara", om det nu är det man ska sträva efter.
 
Så välkomna hit. Mellan träsket, skogen och med åkrarana som granne. Med hästar, höns, katt och en bsbis i magen. Min kärlek och jag. Här har ni oss, vi som lever livet på backen.
 
 

Sex marsmånader

Idag är de första marsdagen hörrni! Detta är den sjunde marsmånaden vi upplever här på backen. Så himla roligt att jag bloggat under i princip hela tiden. Så idag tar vi en titt på de sex senaste marsmånaderna här på backen.
 
...
 
2012
Jag var nyss fyllda tjugo år. Jobbade i måleriet på ett specialsnickeri som gjorde dörrar och fönster.
En solig dag tog vi Fredriks dåvarande skoter till Kyrkbäcken. Det var första gången jag var där. Jag minns det som en väldigt lycklig stund. Jag fick upptäcka vår by med omgivningar tillsammans med min sambo. Så stort för en tjugoårings hjärta.
Min Trollfrej hade fått flytta med mig till Skråmträsk. Jag hade hobom i svärfars ladugård. Aj vad ont det gör att se gamla bilder. Jag saknar honom så mycket. Varje dag.
 
...
 
2013
 
2013 var året jag älskade kläder och smink. Upptäckte läggglansens ljuva värld och klädde mig helst i trendiga Odd Molly-kläder. Jobbade ännu på snickeriet.
Hemma hos oss skulle allt helst vara vitt, vitt, viit. Här bjöd jag F på pannkaksdejt.
Vi hade (har inte än idag) ingen fungerande TV-antenn så vi lyssnade mest på LP-skivor. Älskar Lana Del Ray än idag.
Fredrik var långhårig och hur söt som helst <3. Vi hade ett riktigt loppis-hem med gamla lampor, kistor ännu inte tapetserat om någon stans. Ännu hyrde vi bara lilltorpet.
Hängde massor i svärfars ladugård med kalvarna. Tyckte det var så mysigt att mata dem och klia dem bakom öronen. Trollfrej var också vädligt förtjust i sina små vänner.
En pigg och glad 21 åring. Jag spenderade maaaaassor med tid i stallet. När jag inte red så sprang jag själv gärna ett varv runt sjön.
2014
I början av detta året var jag fortfarande helt inne i läppglansvärlden. Allt som kretsade runt i min hjärna var allt jag skulle shoppa på vår USA-resa som stundade i april. Jag hade tränat flitigt för att vara snygg i min nya bikini. Jag hade ingen aning då om att den resan verkligen skulle ge mig en ögonöppnare som skulle förändra mitt liv.
Det var många mysiga hemma-kvällar inför resan. Lite mer än tre veckor var vi borta. Kryssning i karibien, sol och bad i Miami, äventyrsparker i Orlando och storstadspuls i New York.
Knut hade kommit in i våra liv. Här var han knappt ett år <3
Jag älskade att piffa här hemma. Handlade gärna inredning och drömde ofta om renovering och husbyggen.
Fredrik var fortsatt så himla liten och söt.
Tjugotvå år var jag här. Kvällarna i lilltorpet var då (precis som nu) så himla kalla. Hade alltid denna teddy-jacka. Minns också hur märkligt mitt hår blev av slipdammet på jobbet. Liksom fett och torrt samtidigt. Så märkligt. I mars gick jag med darriga knän in till chefen på mitt jobb och ansökte om tjänstledighet för att studera Miljö i Umeå.
 
...
 
2015
2015 och det känns på något vis som att livet precis hade börjat på riktigt här. Hela processen med att köpa gården var igång. Jag studerade och trivdes otroligt bra med det. Var så genuint glad i själen. Att ha hittat hem.
Fredrik var precis lika glad som jag.
Knut hade blivit en storkille. Med en päls jag aldrig tidigare skådat på en katt.
Jag gick numera helst runt i gummistövlarna. Påväg till stallet vi numera hade gården eller till svärfars ladugård.
Varje tillfälle att få vara med djur togs tillvara på. Här hos svärfar igen. Kliandes på en stutkalv.
Jag hade inte ens haft Årvar i ett år. Men var så himla, himla kär i honom. Vi lärde ännu känns varandra. En promenad på tu man hand är perfekt för det. Den här killen har gjort mig så lycklig.
Jag hade två kallblodskärlekar på denna tiden. Trollfrej var tjugotre och var i fin form. Årvar var elva och hade varit inriden i ett halvår ungefär. Eftersom gården inte var våran ännu så var ladugården ännu omålad och såg lite ledsen ut.
 
...
 
2016
Vi ägde numera gården och inspirationen till allt som hade med den att göra hade satt fart. Renoveringen av Drömmen hade börjat och även i Lilltorpet blåste förändringens vindar. Vi målade, tapetserade och gjorde tjusigt lite här och var. Intresset för inredning och hus tog fart.
Vår fina kille var numera tre år.
Fortfarande var höjdpunkten all tid som fick spenderas med djuren. Här med svärfars dåvarande stutar.
Mycket klivänliga.
Mina kallblodskillar hade vårkänslor. Busade med varandra varenda dag. Sedan kliades de. Och busade lite till.
Jag visste inte att Trollfrej bara skulle leva i fyra månader till. Här var han ännu frisk och kry. Vårt band var så starkt. Jag lär honom gå lös en stund varje morgon jag inte åkte med tidiga bussen till universitetet i Umeå. Jag är glad att jag kunde ge honom det. Jag vet att han uppskattade det.
Drömmen vintervilade och jag längtade så efter att sätta igång och göra huset vitt. Mitt intresse för fotografering eskalerade dessutom. Vet inte hur många kvällar jag spenderat ute med norrskenet och kameran.
Jag hade hittat mig själv och landat i vilket liv jag vill leva. I princip hela livet kretsar numera kring vår gård, och jag trivs så bra med det. Spenderade massor av tid med hästarna i en loppad sticketröja. Behöver inte så mycket mer än så.
 
...

2017
I takt med att vi blev hemmarnsägare så växer nya intressen fram. Drömmen om en trädgård i framtiden kommer allt närmre. Försöker mig på att odla på det ena och det andra.
Ljuvliga primörer kikade fram. Och jag blev nog rätt såld. På smutsen under naglarna, få se ett liv växa fram och liksom investerat i den där lilla plantan. Fint.
Fredrik skulle fylla tjugofem. Och Knuten han skulle snart bli fyra. Och tillsammans har de gaddat ihop sig och blivit världens team. Helt oskiljaktiga.
Vi kunde inte låta Drömmen vänta denna vinter så vi jobbade på. I alla rum. Med rivning av tapater/tretex och lyfta golv/skotta spån.
Ute var det vackert typ jämt. Och vårt Dröm, ja den hade blivit vit.
All min sorg hade jag investerat i den här killen. Och plötsligt hade jag en till hjärtevän som behövde få gå lös och ta sin egen tid. I sin egna takt. Och plötsligt var vi allra bästa vänner.
Och i stallet bodde numera också denna dam. En rödhårig liten bestämd pensionär på 104 centimetrar.
Jag hade fått en till systerdotter. En så älskad - från första stund. Allie <3
Jag trivdes så med tillvaron. Avslutade mina studier med tio veckors praktik på min drömpraktik. Och tänka sig, att där är jag kvar än idag <3 Något jag bara kunde drömma om för ett år sedan.
Och mellan varven på kontoret, med exjobbet, ute med hästarna. Så hann jag skrota runt i skotarkläder och skotta spån. Baka och njuta av solen på farstukvisten. Jag är så glad över min plats på jorden.
 
...
 
Sex marsmånader på backen alltså. Svårt att förstå hur mycket som hunnit hända i livet på sex år. Undrar hur livet ser ut om sex år till. Jisses! Men nu har jag längt efter en värmande sol, takdropp, den där njutiga koppen på farstukvisten. Timmar i Drömmen. Timmar på hästryggen. I år tror jag faktisk att jag är redo för mars.

Drömmenhuset, anno 1864

Vilken fin respons jag fått på "Sagan om backen"-inläggen. Känner att denna vecka var inte riktigt nog, finns så mycket att visa och berätta och fantisera kring. Så självklart kommer ni att få höra mer, då och då.
 
Här kommer sista inlägget på "temaveckan", historian om Drömmen.
Drömmen timrades upp och stod klart (mest troligt) 1864. Det var ett stort hus, närmare 300 kvadratmeter (inte riktigt). Enligt gamla kartor vi fått ta del av stod huset förr med en av kortsidorna ner mot vägen, med andra kortsidan ner mot sjön. Huset byggdes av en man vid namn Anders Gabrielsson. En man som härstammar från Skråmträsks första bybor. I slutet av 1800-talet/början av 1900-talet blev de boende på gården möjligen less på de stora ytorna som inte kom till användning och var besvärliga att värma upp. Huset timrades då ner, kapades av och timrades upp med långsidorna mot vägen och mot sjön istället. Man vände alltså huset i 90 grader och gjorde det 1/3 mindre än ursprungshuset.
 
1911 stod huset klart igen. Förmodligen byggdes "lilltorpet" därimellan för att ha någonstans att bo. Lilltorpet är inget timmerhus och inte alls lika gediget bygget, det är snett, vint och inte alls samma hantverk som Drömmen. 
De som bodde på gården vid den här tiden hette Emma och Gustav Nyström. De var barnlösa och vi har hört från de äldre herrarna i byn att Emma var en av de snällaste kvinnorna som gick att hitta. Hon gav gossarna i byn pengar och kärlek, då hon inte hade egna barn. Huset hade på den här tiden spåntak och röd, liggande panel med en midja under fönstren där panelen var stående. Det var här vi bestämde oss hur vår fasad skulle se ut. Liggande panel med stående panel längst ner, så tidlöst och fint. Redan här ser man att b.la. oroginalfönstren var utbytta. Även lilltorpets fönster är idag utbytta.

På gården bodde en häst och sju kor. Man odlade på marken och brukade skogen. Timret till Drömmen är huggen på vår egna mark. Som jag nämnt tidigare hade ladugården hunnit flyttats, rivits och sedan rest en hel ny, på platsen där den står idag.
På gården jobbade också en dräng, Oskar Lundström. Han köpte senare loss gården. Det är Fredriks pappas morfar. Oskar och hans fru fick två barn, Margareta (Greta) som är Fredriks farmor och Irma som växte upp här. Emma blev den sista personen som bodde i Drömmen, på 50/60-talet, sedan dess har det varit obebott.
På denna bilden kan man se att originalpanelen är överspikad och taket bytt till röda tegelpannor. En flaggstång prydde gården (en sån ska vi ha igen, en vacker dag!!) och redan här hängde grinden på timmerboa, som hänger där än idag.
Även logen var vid den här tiden faluröd och alldelens rak och fin. Framför stod hässjor, varenda kvadratmeter av gården och ägorna som hörde till brukades och användes. Så fint.
 
De flesta blir imponerade och tagna av vår renoveringssaga. Att vi faktiskt räddar ett ödehus. Ett hus som saknar avlopp, värmesystem (förutom kakelugnarna och vedspisarna) och ordentlig el (några få utanpåliggande, tvistade elsladdar finns i huset) och isolering. Ett projekt som kostar oss i princip alla våra pengar och otroligt stor del av vårt liv. Vi sliter och kämpar, arbetar och arbetar. Veckans alla dagar. Därför gör det lite, men bara lite ont i mig. När folk rynkar på näsan och säger att det var finare förut, i röd falufärg. Att största misstaget man kan göra är att byta ut fönstren (som uppenbarligen inte ens var original). Att vi ska vara varsamma, försiktiga och eftertänksamma. För det är precis vad vi är. Det hade varit så lätt, så lätt att schakta ner drömmen och bygga ett funkishus ala 2017 mitt på backen. Vi hade förmodligen varit klara för länge sedan. Kanske hade det blivit billigare i slutändan? Kanske inte? Vem vet?

Det jag vet och är säker på är att vi följer vår dröm. Jag som "alltid" drömt om ett stort, vitt hus på landet. Vi som försiktigt drar ut varje spik och byter ut golvåsar och bjälklag til nytt material, för att materialet på alla ställen i huset inte håller måttet. Vi som isolerar ordentligt, för att slippa draget som vi levt med i sex år. Vi som gör huset i gammaldags stil, men med bekvämligheter för ett modernt liv. Vi som sparar lister, foder, plankgolv och alla dörrar. Vi som sparat möbler, grejer och ska renovera upp kakelugnarna och vedspisen. Vi vill leva med toaletter, tvättstuga och ett kök där man kan samla vänner och familj. Vi vet att huset inte ser ut som det gjorde 1864. Men sanningen är ju, att huset varit i ständig förvanlig i hundra år (timrats ner, kortats av, bytt fönster, bytt tak, bytt fasad m.m.) så nu sätter vi vår prägel på huset. Skapar vårt drömhus med bra material och med en massa, massa kärlek. Hade vi inte räddat huset, så vet jag inte om någon annan hade gjort det faktiskt.
 
Vi lägger som sagt våra själar, vår tid, våra pengar i detta projekt. Och det är jättekul att visa upp och ha med er på resan. Huset kommer aldrig mer att se ut som på första bilderna här uppe, men jäklar vad bra det kommer att bli, med glasveranda, panoramafönster, ett lantligt kök och modern toalett ala 2018. En go blandning av det gamla 1800-talet med stänk från tiden vi lever i nu. Ge oss några år, så kommer det bli ett riktigt sagohus.
 
...
 
Lite kuriosa.
Anledningen att jag kallar huset för "Drömmenhuset" i sociala medier är helt enkelt för att jag ofta förut sa "Drömmen vore ju att renovera storhuset, det vore Drömmen". Alltid återkommande "Det vore Drömmen att få bo där en dag", "Drömmen vore ju att kunna renovera det". Så när jag startade min Instagram och inläggen började visa både hästar, katter och annat från lantlivet så ville jag hålla lite ordning i flödet. #Drömmehuset, föddes därmed 2015. "Lilltorpet" blev också för att hålla ordning i flödet. Egentligen säger vi nog "lillhuset" eller så i dagligt tal. "Livet på backen" myntades egentligen av min kära svärmor. När hon ringde mig frågade hon "Hur har ni det på backen?" och det tyckte jag lät så vansinnigt mysigt. Gården heter egentligen "Bastukläppen". Men vi bor ju högst upp på en liten backe, så Livet på backen fick det bli.
 
Och vad fint det är, att få leva livet här på backen.

Våra byggnader på gården

 
Idag, lördag och dimman kramade om backen. Det var så vackert, precis som i ett sagoland. Kunde liksom inte låta bli att fota sagohästen lite. Bara titta, så vacker. Idag fortsätter "temaveckan" och jag tänkte prata om vad som ingår i hemmarnet förutom de två boningshusen ni fått se om och om igen tidigare. Dimman ställde till det lite med bildkvalitén, men äsch, vi kör.
 
...
 
Vår ladugård är helt fantastisk. Vi började med att måla upp den, direkt vi köpte gården. Vi har fortfarande drömmar och planer på hur den ska se ut och hur den ska användas i framtiden. Men nu, jättefin som den är också. I det tilbyggda förrådet längst till vänster förvarar vi byggnadsmaterial och sånt. På ladugårdsvindan har vi alla dessa fynd jag tidigare pratat om. Möbler och mojänger i massor, och Fredrik skoter, förstås. Dörren längst till höger fungerar som garage åt en av våra bilar. Utrymmet under ladugårdsvindan har vi soprum och bara allmän förvaring, cyklar, crossen, utemöbler och sånt får plats här.
Sedan kommer den murade delen av ladugården. Där har vi inrett stall till mina två hästar! Lyx att ha hästarna ett stenkast från huset.
 
Vår ladugård stod förr nere mot sjön, men där var det för sankt så den flyttades närmare själva gården. Det stället var heller inte bra så ladugården revs och istället byggdens denna, jag tycket själv att den är väldigt fin.
Här går man in till stallet. Gulligt.
Efter den murade delen kommer hö-rummet. Både enkeldörren och första dubbeldörren leder in till hörummet. Den lilla dörren i mitten, med bruna partier ledde in till dasset. Där har dock någon byggt en hundkoja över "dasstolen". Idag förvarar jag krukor och planteringsverktyg här. Dörren längst till höger är "traktorgaraget" där vår andra bil bor. Här rymms också en del byggnadsmaterial, verktyg och ved i massor. Ja grejer, det har vi gott om. Snörstormen som härjade i veckan slet ner en av dörrarna med. Suck på det.
På baksidan av ladugården bor hästarna på vintern. Den stora skjutdörren går till hörummet och den vita dörren är ny för i år och dörren hästarna går in/ut genom. Här bak är det stillsamt och fint. Norrskenet syns alltid bäst här bak.
Här är vår underbara bagarstuga. Ah, lite knäsvag blir man av den. Stegarna står kvar sedan i somras, jag skulle måla klart under nocken och även baksidan. Men hann liksom inte med innan det blev vinter. Måste bli bättre på att plocka bort inför vintern faktiskt. Man hinner ju inte allt här i världen.
Bagarstugan "framifrån". Den såg så himla ledsen ut, vår lilla bagarstuga. Men nu börjar den ordna upp sig. Planen är att använda den betydligt mycket mer framöver. Älskar att hänga inne i den, som en tidsmaskin.
Framför bagarstugan står "timmerboa". Här har vi också en hel drös med grejer som ska få flytta in i nästa hus eller bli blomlådor och trädgårdspynt. Riktig fynd-hörna. Så småningom vill vi göra en vedeldad bastu av denna fina.
Längst "bak" på gården, innan den går över till åkermark så har vi logen. Den gör sig så himla bra på bild tycker jag. Här inne har vi också material till huset, gamla hästslädar och fodertråg. Lite jordbruksredskap och hässjevirke. Skattkammare, också här.
Sista byggnaden som skymtar förbi på bilder ibland är denna sexkantloge. Den hörde till gården för många år sedan, men ägs nu av våra grannar. Den är så fin så den får vara med ändå.
 
Utöver byggnaderna så äger vi en del skog och en del mark som vi försöker bruka och pyssla om så gott det går. På markerna står det en handfull lador också.
 
I framtiden hoppas jag att alla våra byggnader är uppstörkade och urstädade. Att alla överblivna grejer sålts eller skänkts bort till andra som gillar gamla grejer. Att vi har funktionella garage, att stallet känns helt klart och en bastu att bada i på helgerna. Har en dröm om att hänga mer i bagarstugan, kanske sälja lite bröd till bybor vid skyltsöndag och så? Kanske kan jag också visa upp ett hönshus, en odlingstäppa och ett växthus att äta middag i? Vi vill snickra nya dörrar till jordkällaren (det glömde jag helt att fotografera!!) och ladugården, måla de i en grå/blå nyans. Ha en stor grusplan mellan huset och ladugården och en häck som ramar in gården fint. Det återstår att se vad framtiden bjuder på...

Skråmträsk

Bild över "norra delen av byn", som idag är "centrum" med affär och Kvarncaféet.
Vy över Västra Skråmträsk. Vår gård syns nästan i mitten av bilden.
Skråmträsk. Min älskade, lilla by. Vår gård syns lite till höger om bildens mitt.
 
På 1500-talet fanns fyra hemmarn fördelat på 5 hektar åkermarki Skråmträsk, på 1800-talet var det 13 stycken. Första bybon tros ha hetat Herman och kom till byn på 1400-talet. Dock har man hittat stenredskap här i krokarna som vittnar om att folk rört sig i området så långt tillbaka som på stenåldern (år 2500 före kristus). 
 
Namnet Skråmträsk kommer från ordet "skråma", att samla ihop boskap. Någon annan hävdar att det kommer från "skrymma i betydelsen stor", alltså Storträsk.
 
Här har funnits både mejeri, såg med tillhörande damm i Finnforsån. Bagare, skomakare, skräddare och möbelsnickare var förut verksamma i byn. Det fanns det två affärer här. Ett försäkringsbolag för arbetshästar och en hel massa finska flyktingar, som flydde från kriget och fick bo i granngården till oss, som senare flyttades. Skråmträsks första hemmarn låg på norra delen av byn (dagens centrum) och den östra delen. Västra Skråmträsk var länge skog. Vår gård är en av de absolut äldsta gårdarna på västra sidan.
 
Skråmträsk är idag en levande by. Det finns ett 20-tal företag här. Bland annat en lantaffär, en kvarn med sommarcafé (som är med i White guide!), en skoaffär (med skor gjorda i Skråmträsk!) och inte mindre än två jordgubbsodlingar. I hela området finns ungefär 180 hushåll (då tror jag att byarna runt om också är inräknade) och få hus står tomma, fler och fler unga vill bosätta sig i vår fina by. 
 
På sommaren har vi badplats med bastu och tennisplaner, café med evenamang och i år hade en driven bybo ordnat countryfestival på hans hemmarenoverade Saloon han inrett i en lada. På vintrarna träffas många av familjerna i byns pulkabacke eller grillar korv vid någon av byns grillplatser. Här möts man alltid av ett vänligt leende från bybor. Man möter inte alltid folk under promenader och ridturer - men när man gör det - så är det bara trevligt folk man möter.
 
Byn har en egen skola (om jag förstått det rätt har de allt från förskola till åk 5) och flera upplevelser som är få förunnat att ha runt knuten. Som några av Sveriges äldsta aspar, den fina sjön Kyrkbäcken med röding och regnbåge. En söt kvinna i byn har en loppis där pengarna går till ett sjukhus i afrika och byn har en så fin skyltsöndag att folk innifrån stan ibland kommer ut hit istället för att trängas i affärerna.
 
Det är en levande by och det är helt fantastiskt. Men jag älskar byn för stjärnhimlen, mörkret och vintern som blir redig och sällan brun-slaskig. Skogsstigarna över berget där det går att rida en hel dag. Grusvägarna som är kvar på vissa delar av byn. Att vi har världens bästa grannar, men ingen som ser in i vårt hus eller passerar utan att vi vet om det. Här får man vara ifred och samla tankar och energi. Jag ser vilda djur varje vecka och älskar att rida under norrskenet på kvällarna.
 
Jag älskar att bo i en levande by!

Drömmen om Drömmen - FÖREBILDER

2011 flyttade vi till gården. Vi hyrde lilla huset vi bor i nu i 4,5 år innan vi köpte loss hela hemmarnet. På gården finns en stor ladugård, timmerbod, bagarstuga, loge och två bostadshus. Det ena, "lilltorpet" bor vi i tillfälligt medan vi renoverar det andra, huset vi kallar "Drömmen". När vi köpte gården var Drömmen obebodd sedan femtio år tillbaka. Huset var fullt av möbler, prytlar och pinaler, de förra ägarna hade en hel drös med grejer som hamnat i huset på ett eller annat vis.
 
Eftersom att vi bott in oss på gården så pass länge, så kändes det självklart att det var här vi ville bo. Vi började vara sugna på att köpa oss en egen gård att pyssla om och kunna flytta hem hästarna. Men vi hade tänkt vänta tills mina studier var klara. Vi funderade på gårdar i byn och omkringliggande byar. På landsbygden ville vi slå rot. Lite hemmablinda var vi nog, övertygade om att Drömmen var omöjlig att renovera. Vi pratade till och med om att bygga ut lilltorpet åt något håll. Eller riva husen och bygga ett sprillans nytt hus. Tankarna var många och långa, och medan vi funderade vi kändes en helrenovering av Drömmen just som en avlägsen, omöjlig dröm.
 
Men under vintern 2014/2015 hade vi verkligen bestämt oss, att det var på backen vi hörde hemma. Jag hade fått lov av hyresvärdarna att bygga ett litet stall i ladugården och ha hästarna hemma. Vi hade oändligt många gånger gått runt i Drömmen och dragit händerna över plankgolven, klöst lite bakom en tapet och och funderat om timret bakom fasaden verkligen var så gediget som både grannar och våra pappor påstod.
 
Så en dag bestämde vi oss. Vi köper gården. Med skog och mark och allt jobb det kommer att innebära. Vi hade vid det här laget blivit så förälskade i huset, i takhöjden, i kakelugnarna och i prälsponten. Vi började med att prata med Fredriks föräldrar, vilka ägde 1/4 av gården. Vi fick grönt ljus och åkte med bankande hjärtan till Fredriks faster med man som ägde 1/4 av gården. Även där fick vi grönt. Aldrig har jag varit så orimligt nervös över att ställa en fråga. Fick knappt ner fikat ner för matstrupen. Aldrig varit så rädd för ett nej någonsin. Slutligen åkte vi till Fredriks farmors syster med familj som ägde den resterande hälften av gården. Vi förklarade vår kärlek för gården och våra planer med huset. De fick några dagars betänketid och sedan var alla ägarna överens om att sälja gården till oss.
 
Så blev det juli och vi satt med svettiga händer på banken och skrev under papper efter papper. Så började vår renoveringssaga där. Vi var vid det här laget tjugotre år och hade aldrig någonsin varit i närheten av ett liknande projekt. Vi hade ingen aning om vad vi gav oss in på, och det tror jag såhär i efterhand var väldigt bra.
 
Nu för tiden har vi blivit ett med huset. Folk frågar sällan hur vi mår eller vad vi gjort under helgen, de frågar om bygget. Jag älskar att prata om vårt projekt och är sjukt stolt över vårt fina, gedigna hus. För mig är just själen och känslan i huset det allra bästa. Timret, golven, de stabila väggarna och spegeldörrarna mellan rummen gör mig knäsvag. Jag känner en sån enorm kärlek till huset.
Vi är väldigt tacksamma att just vi fick köpa loss gården. Alla gånger jag gått in och drömt mig bort inne i huset går inte att räkna. Det hade förmodligen varit enklare att riva det och bygga ett nytt hus. Det hade förmodligen redan stått klart, mitt på backen. Men det räcker liksom med att vandra runt i huset så blir man kär. En sån känsla går liksom inte att köpa för pengar. En sån känsla måste upplevas. Vi kommer att ändra utseendet på huset väldigt mycket, men det är liksom helt omöjligt (för oss) att bo i huset och bevara exakt allt. Hur fina de stora rummet än må vara så vill vi kunna leva livet på våra villkor i huset. Då krävs det en del ombyggnationer och så. Men vi gör vårat allra bästa, att bevara känslan och låta själen bo kvar inom de fyra väggarna.
 
 
...
 
och här kommer en film, bara till er, mina fina insta/blogg-vänner där ute i landet. En film jag filmade 2015 när vi precis skulle börja renoveringen av huset. Så får ni lättare en överblick över huset och hur rummen ser ut. Det är som vanligt läskigt att lägga ut sånt här, men mest kul. Så ni får ta vissa saker med en nypa salt. Som rumsindelningen, vad som ska sparas/rivas bort och så vidare. Planerna har ändrats under dessa två år. Så, taa-daaa, här har ni - en liten film från Drömmen.
 

Sagan om backen

Bild från Drömmenhuset 2015, innan renovering.
 
Den första juli 2015 köpte vi vår egna backe med tillhörande skog och mark. Med i köpet kom en hel drös med nedgångna byggnader. Gården vi köpte var en av de första gårdarna på denna sidan av byn, den "västra" sidan. I över 150 år har backen varit hem åt flera olika personer.
 
På gården kan man förutom byggnaderna - vilka är helt fantastiska i sig - också hitta massor med andra historiska arv. Inte bara saker utan historier, öden och sammanträffanden. Vilka har suttit i husets väggar i alla dessa år. Denna vecka tänkte jag berätta några av historierna för er. Låta er lära känna huset och gården lite mer på djupet och bjuda på glimtar från livet här på ett sätt jag inte gjort förut.
 
Så välkommen hit - till backens egna temavecka med massor med historier och bilder som äntligen ska få se dagens ljus! Hoppas ni är lika peppade som jag!
Visa fler inlägg