Slutdestination; Reykjavik
Nästa - och sista - stoppet på resan är Reykjavik. Islands huvudstad. Vi checkade in på ett mindre hotell inne i stan och bytte fritidsbyxorna mot jeansen
Hittade en jättefin restaurang i närheten jag tänkte tipsa om - Jörgensen Kitchen & Bar.
Ribs med BBQ, pommes och sallad. Det var sjukligt gott. Vi var så hungriga efter vår språng-lunch i bilen tidigare under dagen.
Vandrade vidare genom staden och drack en kaffekopp, åt en efterrätt och kunde nästan slumra på stället. Vi var så trötta efter alla upplevelser och intryck. Vilken resa alltså.
Reykjavik verkar vara en ganska trevlig stad. Längtar nästan redan tillbaka till landsbygden, vyerna, islandshästarna och alla upplevelser. Men nu ska jag ge denna lilla stad en chans med.
 
Tisdag 1/5 fyller mamma år. Då ska vi på valsafari och upptäcka Reykjavik. På kvällen sover vi i närheten av flygplatsen och tidigt på onsdagen åker vi hemåt. Till hästarna, vyerna och livet på backen.
Reynisfjara & Dyrhólaey
Det var helt plötsligt måndag och sista april när vi vaknade på vårt rum i Sólheimahjáleiga. Regnet strilade ner, molnen var ungefär hur tunga som helst och Island, ja det var lika vackert som vanligt. Vi åt frukost, börd, ägg, jos och kaffe. Packade oss sedan iväg mot Islands sydligaste del, samhället Vík.
 
På vägen gjorde vi ett stopp, som sträcke sig i princip över hela förmiddagen... Vi kom till den svarta stranden, Reynisfjara. Så makalöst, finns inte ord för denna plats. Sedan fortsatte vi på andra sidan, till Dyrhólaey. Där tas andan ur en. Man behöcer dock fyrhjusdrift för att ta sig upp på bergsknabben, och har man höjdskräck kan man behöva gömma sig under en regnkappa och skrika (mamma), men annars (vi andra) så är det bara att njua av utsikten och vyerna, de är nästan oändliga. Om ni åker till Island så måste ni åka upp dit. Utsikten över klippan med ett hål rakt igenom liknade ingenting jag någonsin sett, knäna började nästan skaka av höjdrädslan - skrackblandad förtjusning!
 
Jag tänker att mina inlägg låter mest likadana. Makalöst vackert, sanslöst fint, att jag är så lycklig över att vara här. Och så är det. Så vi tar och tittar på bilderna istället. Med uppmaningen om att ni bara måste åka hit. Ta med pciknick, för här kan man vara länge, länge.
 
Jag är så glad att alla dessa sevärdheter i naturen är gratis. Maten, boenden och i princip allt annat är dyrt. Men naturen, den är alldelens gratis och tillgänglig för alla. Så fint.
 
Ridtur på Skeiðvellir
 
Imorse vaknade vi upp till ihållande regn, gråa moln kramade om hotellet vi stannat till på. Vi åt en helt fantastisk frukost. Svart kaffe, olika sorts joser, hembakt bröd, hemgjorda amerikanska pannkakor, frukt och ngon av oss tog en skål med gårdens egna fil med. Så lyxigt alltihopa. Sedan slumrade vi en liten stund till, packade ihop väskorna och tog ett sista varv runt gården.
Fåren var så vackra färger.
Klappade hundarna hejdå. Insöp vyerna en sista gång, och började rulla upp för grusvägen igen. Så oförglömligt ställe att bo på. Rekommenderar starkt. Vi åkte in till samhället i närheten, Hella, och åt på en mack. Allt är inte så instagramvänligt och genuint på resan heller, haha!
Men sen så! Några mil efter grusvägar och asfaltsvägar, med makalösa landskap runt om oss. Och sedan - en stooor hästgård med ett mycket vackert stall, ett ridhus, 350 ha mark, och 100 islandshästar. Vi hade kommit till gården Skeiðvellir.
Vi hade bokat in en två timmars ridtur. Stundtals skrattade jag nästan så tårarna kom över hur kul det såg ut med min lilla nybörjarfamilj. Å hjärtat var varmt, så varmt av upplevelsen.
Två timmar genom ändlösa hagar, genom stoflocken som skulle börja föla om några veckor, genom fölhagen med ettåringarna och genom vilohagen där hästarna fick "bara vara hästar", stora delar av året. Dock hällregnade det iskallt regn över oss prick hela ridturen, det var jäkelens kallt.
Mest stolt var jag över min mamma. Som ridit en gång på cirkus när hon var en liten flicka, och tyckte att det var en skräckupplevelse. Hon sa efteråt att det kändes som att åka i en torktumlare, men ridturen fick nog ändå höga betyg av mamsen. Så glad att de ställer upp på mina påhitt. Världens bästa föräldrar.
Stallet var makalöst fint tycker jag. Enkelt, lättskött och luftigt. Med en lugn färgskala och små ponnyluggar som stack upp överallt.
Fredrik myser med hästen som bar på honom i två timmar. Lite såld blev han, men argumenten för att köpa en islandshäst möts fortfarande av ett bestämt "Nej!". Nåja, vi jobbar på det.
Och här, en ljuv svartskäck som var min kavaljer för dagen. Han har bott ute på fälten i sex månader och togs in för några dagar sedan. Han var lite mer att rida på än de andra hästarna som i princip började tölta så fort guiden sa ordet "tölt". En fantastisk liten varelse, kändes som vi blev riktigt bra kompisar, svartskäcken och jag.
 
Trots att vi var totalt genomböta och iskalla när vi kom tillbaka så var vi så glada över upplevelsen. Nu vill jag spara ihop till en egen liten isländsk skatt att tölta runt med i Skråmträsk. Men jag vet ju hur det är, så fort jag kommer hem har jag inte öga för något annat än de där kallblodstravarna som ligger mig så varmt om hjärtat. Fint så.