Julkänsla med min ljuva ponnyskrutt

Älskade, älskade lantliv alltså. I helgen behövde jag djupandas. Hur gör man det bättre än att ta en tur ute i snön tillsammans med en kär vän? Tror knappast någon får mig att vända på humöret så snabbt som min ponny, Fapriola.
Jag drog på mig den gamla mamma-ärvda overallen. Hon hade hittat den under sommarens källarrensning hemma i hembyn. Frågade om vi möjligen ville ha den, jag tänkte på den tickande lilla cashewnöten i min mage och högg direkt på erbjudandet. Rymlig och varm, perfekt med andra ord. Så selade jag på min vän, selen har jag fått från en kär vän och släden med skacklorna är ett ihopplock från gårdens gömmor. Det behöver inte vara så fancy för oss. Detta funkar fint. Iväg åkte vi, min lilla ponny och jag.
Ner för backen och bort mot en av våra kläppar med skog. Denna i behov av gallring, men tiden finns inte riktigt till skogsarbete just nu. Gott att bli av med lite gran- och enris då. Fapri väntade tålmodigt medan jag högg små granar och grankvistar med yxan. Slö var den, tid tog det. Men oj så härligt. Efter några minuter märkte jag hur axlarna var sänkta, andetagen djupa, och tankarna klara.
Jag tänker ofta på vilken tur jag har som får spendera tid tillsammans med mina djur. Så bra jag mår av det. Satte mig i snön och gosade med lilla mulen och kliade håriga mammut-bogen. Tänk att vi blev vänner tillslut. De dagar det är riktigt dåligt väder brukar hon få täcke på sig, då lägger jag täcket på hennes rygg och alltid, alltid vill hon ha en liten puss på mulen innan jag spänner åt gjordarna. Ingenting jag vill byta ut mot något.
 
När jag satt där så tänkte jag på hur stolt jag är över mina livsval. Att jag så pass ung valt rätt vägar i livet som lett mig hit. Till skogen med min ponny liksom. Långt ifrån allas dröm, men mitt elvaåriga jag hade varit så lycklig över synen.
Sedan var släden full av en- och granris. De ska bli krans och pynt på gårdens dörrar. Och lite sysselsättning till hönsen och tupparna. Kanske får hästarna någon kvist att tugga på också. Ymnigt snöfall. Satte mig på släden och lät henne vandra på hemåt. Hon är så arbetsvillig, älskar sin lilla släde.
Över åkrarna som legat i träda, över krondiket med betongtrummorna, över betet och upp för backen. Andras in genom näsan i stora andetag och låter snöflingorna landa i ansiktet på mig. Det är så härligt att känna att man lever.
Så dyker Drömmens baksida upp i vinterskrud. Inbäddad i vitt fluff. Fapri står tålmodligt stilla medan jag lossar släden och tar av selen. Smiter åt henne en morot och en puss på mulen innan hon får gå ut igen. Hoppas hon vill stanna med mig många år till, min lilla ponnyskrutt.

Om att äntligen ha hittat preggobrallor!

DETTA INLÄGG ÄR I SAMARBETE MED OPEROSE
 
Jag har äntligen hittat lösningen på mitt byx-problem! Har kämpat på med gylfen nere och bebismagen utputande ur mina byxor här hemma, men nu är det andra bullar på backen! Har hittat ett par arbetsbyxor från Operose som fungerar lika bra i stallet som i husbygget. Vilken ljuv känsla. Att hitta något som passar.
Ni har hört mina klagoramsor vid det här laget. Gravidbrallan. Har inte varit min grej. Det har varit så oerhört svårt att hitta kläder som passar. För i kommer man i mycket; byxor som klämmer åt, lämnar röda märken och trycker mot bebisen. Fredriks byxor är ännu för stora. Har suckat högt över detta i så många veckors tid. Men i dessa byxor så ryms faktiskt magen gott och väl. 
Jag har liksom haft problem med att byxor hasas ner och grenen hamnar en bit ner på låren, det är så galet frustrerande, gå och dra i byxorna hela tiden. Men dessa sitter, som en smäck. Mudden är rejäl och håller sig uppe. Tog min vanliga storlek och än rymmer jag magen i många veckor till. Har fått börja använda en ullångkalsong under, men det ryms, inga konstigheter. 
Så är de fina också. Jag kommer att fortsätta att använda dessa i vår också. Blir skönt att stoppa in mammamagen i mudden och gå ut och svettas lite på gården mellan varven. Men först, så kör vi höst och vinter med arbetsbrallan. Med fickor för verktyg, skruv och morotsbitar till hästarna.
Jag har ju turen att få må väldigt bra i kroppen. Jag kan åla runt nästan precis som förut, och det är liksom inga problem i byxorna då de är stretchiga där det behövs. Packa höpåsar, kläddra upp och ner för hövagnen och städa tapetrester från golven är inga problem. Det är liksom inte kläderna som begränsar mig längre, utan bebismagen får säga stopp när jag ålat runt lite för länge dubbelvikt. "Hej, hej mamma *spark, spark*, jag vill också rymmas" - typ så.
Är du gravid och har precis som jag - mycket att stå i efter jobbet. Så tycker jag absolut att du också ska sluta trycka ner dig i trånga, illasittande kläder och unna dig något som garanterat både bebisen och du kommer att tycka är rena rama himmelriket mot bebismagen. Såklart har de brallor även för dig icke-preggo som ska vara preciis lika sköna. Något för alla helt enkelt.
 
HÄR hittar du preggobyxorna och HÄR kommer du till hemsidan för att kika på hela sortimentet!
 
När Operose startade så samlade de ihop ett gäng kvinnor med aktiva yrken såsom snickare, trädgårdsmästare, golvläggare och förskolepedagoger. Sedan tog de tillsammans fram modeller på arbetskläder som passar kvinnor som arbetar. Både preggo-arbetande och ickepreaggo-arbetande! Så himla fint upplägg tycker jag. 
 

Novemberförraktet

November, som ett enda stort ekorrhjul av vardag.
 
Jag märker hur jag hamnar ur gängorna. Och då slutar jag skriva och fota. Jag hamnar i en snurr av att väckaren ringer, jag jobbar, tar med jobbet hem, äter, mockar, ger hönsen mat, sover, väckaren ringer jag jobbar och fy. Inte min kopp av te. Med vardagssnurr.
 
Mitt liv brukar vara fyllt av norrskensjakt. Sitta på farstukvisten och spana stjärnhimmel. Stöka och städa. Hjälpa till att bygga hus. Motionera (rida), få endorfiner och svettas. Pynta och dona hemma. Dygnen brukar kännas länga. Men november, det har liksom aldrig varit min månad.
 
Och vet ni vad? November har liksom kännts som en månad som vill jävlas lite med mig. Se hur mycket småskit som ska hända innan jag bryter ihop och sätter mig och grinar på fläcken - typ. Och i år med en handfull extra hormoner. Som i torsdags, när vi vaknade av en jättekrash i köket. Följt av ett blodbad då Knut tagit en mus. Inomhus liksom. Får rysningar och kräks lite i munnen av tanken. Möss inomhus. En arbetsdag som startade för tidigt med frukost vid skrivbordet, följt av övertid. Var så hålögd och less när strömmen gick på kontoret och tvingade mig att gå hem. Kom ut till ett dött bilbatteri. Så less på november.
 
Årvar har tappat en sko. Tror det är fjärde tappskon på fem skoningar. I vanliga fall inget problem, min hovslagare är duktig och snäll. Men nu har november ställt till med vårförfall (!) och sedan kallgrader. Hagen är så knögglig att Årvar haltar sig fram med sin barfotahov. Ont i mattehjärtat. Låter honom vila från all ativitet. Min tappra bästis. Som aldrig någonsin är sjuk eller dålig. Jäkla november.
 
Mitt längt efter december och julmys är enormt. Har försökt mota allt grått som gnager med snittamaryllis från en liten blomsterhandel inne i stan. Funkade rätt så bra. Brasor, varma duschar, yoga och djurmys har också varit rätt så bra plåster på såren. Men mest av allt vill jag ligga som en ihopkurad katt i Fredriks knä och bli klappad i håret.
 
Det är så märkligt. Att jag kan vara så lycklig över bebisen. Tacksam över gården, längtig efter bästis och ändå känna sådant novemberförrakt. En vecka kvar, sedan kör vi december och nya tag.

Att tjuvfira farsdag

Livets första fardag. Vår bebisligger fortfarande i magen och slår kullerbyttor - men farsdag, ja det firar vi ändå.
 
Det känns så spännande att skapa egna traditioner nu när vi blir en egen liten familj. Farsdag ska vi fira men pompa och ståt i många år framöver. Om allt går som det ska och så - men det måste vi ju tro förstås! Så imorse, smygfirande av far-to-be. En otroligt fin, klok och varm sådan.
Han var morgonrufsig och prick hur överraskad som helst när jag bullade upp frukost på sängen och paket. Älskade Fredrik.
Det blev amerikanska pannkakor med nutella, bär och sirap. Och paket med fin-tröja. Riktigt klassisk farsdagspresent.
Alltihopa i finsängen som vi unnat oss nyligen. Sover så gott i den. I vårt totalt ostylade sovrum. Tillsammans med honom. Tänk att nästa år har vi en liten unge som rasslar runt i sängen och river ut sirapsflaskor och sånt. För stort för att ta in.
Hela familjen var med. I år var det Knut som trasslade runt med snöret från presenten..
.. för att sedan strax därefter falla tillbaka till sömn och sovmorgon. Vår livsnjutare.
Alltihopa medan dimman låg tät utanför fönstret för sjätte dagen i rad. Jag kan inte låta bli att drömma om farsdag 2019. Kanske, kanske firar vi den i Drömmen. Tillsammans med runtrivande vivelbind till unge och morgontrött katt.
 
... Vi längtar så mycket efter vår bebis. Och jag är helt övertygad om att F kommer att bli en helt fantastisk pappa. Så fint så.
 
...
Sedan hann vi med att fira svärfar och min egna underbara pappa också. Och vilken super-pappa jag har. Som hjälper oss med huset. Fixar vattenbalja till hästarna. Snickrar. Fixar. Ordnar. Aldrig är längre än ett telefonsamtal bort. Så ofantligt lyckosam jag är som har en sådan pappa. Ingenting att ta för givet <3

Söndagen jag sparar länge

Hade en så vansinnigt mysig stund igår. En kurrande katt i knäet och  en kopp varm choklad i handen gör gott i november. Glömmer varje år exakt hur mörkt och grått det faktiskt är. Men denna stund, den spar jag länge, länge.
Utsikten var inte så dum heller. Älskade hästarna med sina medryttare E och A. Mor och dotter, så vansinnigt drömmigt och vilken målbild för mig och pyret i magen. En vacker dag ...
Älskar de där små, lurviga tassarna. Någon var förstås jättesugen på leverpastej och gick mellan oss för att kurra och tigga.
Vi hade finbesök av svärföräldrarnas hund Jaffa också. Hon var, förvånande nog, också sugen på leverpastej.
Och efter en stund hade damerna också hört ryktet om gourmetmaten som serverades på altanen. Så söta.
Husman, leverpastej och smörgårsgurka. Med varm choklad. Behövs inte mer än så för att få gråa november att bli hur ljuvlig som helst. Mer sånt.

En långsam lördagsmorgon hos oss

Igår var det lördag och vi vaknade upp till en stålande vacker oktoberdag. Ett tunt täcke av pudersnö över hela backen. Knut är kittad för vinter med sin päls.
Överallt - så stillsamt och vackert när vintern kommer och hälsar på. Varmgrader till veckan igen. Men fram tills dess njuter jag av vackerheten och omgivningarna. Här vårt fågelbord som min hittepå-morfar timrat åt oss och som pappa satt på fin björkkvist. Så fint.
Listan är lång med saker att "hinna" innan vintern är här på riktigt. Typ plocka in sådant här skrufs som ligger varstans.
Så vackert överallt mot för det grå oktober vi brukar ha vid den här tiden på året. Jag hade klätt mig varmt och satte riktning mot den öppna ladugårdsdörren, där inne bor hönsen! Här kan ni se hur det ser ut.
Öppnade upp hos damerna som bott inne hela veckan. Det är kolsvart när jag gör morgon hos hönsen, då sitter de fortfarande på sin pinne och sover. Men nu var det helg, ljust och hönsen hade en väldig fart ut.
Tills de insåg att - herreguuu, det är ju SNÖ på backen - går inte för sig. Vill absolut inte sprätta runt i kalla snön inte.
Lovisa tog en lov. Stod och funderade om jag var riktigt klok som föreslagit promenaden. Funderade en minut innan hon flög tillbaka till hönshuset och hörummet som har barmark överallt. Skeptisk minst sagt.
Sedan gick jag metrarna hit, till stalldörren. Stalldörren som jag målade så vackert med svart slamfärg 2015. Nu sliten igen. Så småningom kommer alla ladugårdsdörrar att bli gröna och de mest ruttna kommer att börja bytas ut pö om pö.
Väl inne i stallet hade någon röjt runt som vanligt. Är man bara liiite sen så. Han står och kikar i fönstret om morgonen, och startar jag dagen hos hönsen istället för i stallet så får jag ett förskräckt gnägg och sedan ser det ut såhär. Upprörd och förbannad, och otroligt söt när han spelar osyldig. Oftast är det Fapriolas grejer som ligger utslängda på golvet, hon är inte ens hög nog att nå över sin boxkant, men alltid kan man ju skylla på den lilla shettisen tycker Årvar. 
Täcken tråcklades på och morgonhöet intogs tillslut. 
Så mysigt att starta lördagen med en långsam morgon hos djuren. Fylla vatten, klappa mular och bara djupandas.
Sedan blev det hemgjord musli/granola med hemägg och avokadotoasts. Följt av städning, påhälsning i storasysters nya hus(!), ärenden på stan, målning av dörrar och det hela avslutades med restaurangbesök och bio. Välbehövligt med en ordentlig dejt med Fredrik.
 
Idag är det söndag. Min systerdotter är här på besök, vi ser Pettson och Findus, äter satsumas framför kakelugnen och myser.

Att längta efter lantlivet

Sticketröjan, krispiga luften och hönsen har verkligen fått ta ett steg åt sidan senaste tio-fjorton dagarna. Så otroligt mycket att göra med föreläsningar, möten, konferens, fältjobb och förberedelser inför nästa år. Projektledning tar tid, men är så roligt. Jag har levt kontorsnisse-livet fullt ut förra veckan. Luncher på språng, kvällsmöte och ett himla flängande. Känns som jag bara hunnt hem för att sova.
 
Så jag längtar, efter skrotandet. Hinna ikapp med att fixa inför vintern. Sätta ljungen jag köpt i jord. Städa i gårdsvråer. Packa undan och förbereda för en lång vinter. Sedan hjälpa till i huset. Samvetet svider något när jag tänker på alla timmar Fredrik, pappa, svärfar lägger och lagt i huset. Jag vill också. Men är klokare nu. En sak i taget, jag hinner inte allt. Sova är viktigt. Djuren är viktiga. Jag är viktig. Så nu har en lång hektisk period tagit slut (tror jag!) och istället kommer vi in i mer resande kombinerat med rena sitta-på-kontoret-och-beta-av-arbetsuppgifter. En kombination jag gillar. Resa för inspiration och nya intryck, produktiva dagar för att komma framåt. 
 
Äsch, nog om jobbpratet. Jag längtar efter att komma till ro i lilltorpet. Fönstren behöver skuras. Rensa bort överflödigt skrufs som hamnar överallt. Vår nya säng vi köpt som kommer på fredag. Även om tiden vi ska bo här är begränsad så är mitt behov att boa och göra mysigt inför vintern jättestort just nu. Vill rensa, omorganisera och ställa iordning. Ombonat och mysigt. Längtar efter det alltihopa, lantlivet ute på gården och röjardagar inne i lilltorpet.
 
Men kanske mest längtar jag efter mer tid på backen igen. Spelar ingen roll om det är saker som ska göras eller om livet "bara" ska levas. Så skönt att få vistas på ett ställe som luktar och känns som hemma. Så mellan resorna jag har framför mig vill jag bara landa här hemma.
 
Känns som september sprang ifrån mig alldeles för snabbt. Minns inte hur den månaden kändes i mig. Så oktober ska jag känna och uppleva i varenda liten cell i kroppen.

Att ha spenderat en morgon i bagarstugan

Vi kommer hem sent från grannarna, har spelat spel och ätit godsaker in på småtimmarna. Vaknar klockan sex och är för ivrig för att ligga kvar och sova sista timmen innan väckaren ringer. Klär mig varmt. Gör eld i bakungnen. Medan bagarstugan sakta värms upp äter jag frukost, släpper ut och matar djuren och kånkar ut grejer i bagarsugan.
Mjöl, mjölk, kokat vatten, smör, hemägg, sirap, jäst, hjorthornsalt och en skvätt socker. Allt sammans i stora degbunken. Satte igång att göra degen, rörde så det skvimpade över och flög på golvet. Men deg blev det.
Redo för jäsning. Det var ryskligt kallt ute i bagarstugan, fick ställa degen nära, nära värmen.
Täckte över godheten med gårdagens second-hand fynd! Rejäla bakhanddukar kan man inte ha för många!
Hade helt missat att den var märkt med "Krigsmakten". Nåväl.
Medan degen jäste och bagarstugan blev varm skrubbade jag bakbordet rent med bästa såpan från Västerbottenssåpa. Min flaska håller dock på att ta slut! Det doftade ljuuuuvligt inne i lilla bagarstugan.
Så kom någor met morgontrötta F ut. Tid för mys.
Jag delade degen i tjugo delar. Som sedan fick ligga till sig och jäsa gott en stund till.
Sedan satte vi igång med illa bröd-verkstaden. Kavla, nagga, flytta till fjölet och skjuts in i ugnen. Grädda, elda, raka askan och hejbara så bra det gick.
Fick ovärdelig hjälv av fästmannen min. Han har bakat så många gånger med sin farmor Greta och sin mamma Gunilla så det sitter i ryggmärgen, duktig är han.
Så sprang han in och ordnade smör, ost, skinka och svartvinbärsaft vi handlade igår på byns skördemarknad. En ljuvlig belöning.
Det är svårt att beskriva exakt hur gott det nygräddade brödet är. Med saften. Det smälta smöret. Mhmh.
Utimellan stannar man upp och beundrar utsikten. Älskar läget på vår bagarstuga, längst ner på gården, mot sjön till.
När vi fyllt på kolhydratsförrådet så satte vi igång och gräddade klart resten av ämnena. Vilken speed vi fick till. "Vi borde starta bageri" hejade vi på varandra mellan varven.
Ut kom kaka efter kaka med godoftande, mjukkaka. Ah, så lyxigt.
En stund senare var vi klara. Ett stort leende på läpparna. Städningen av det hela kvar. Men frysen fylld med bästa sortens frukostmacka.
Så tacksam över denna lilla söta bagarstuga som är Fredriks och min. Så lyxigt att ha den. Och nu för tiden klara av den. Att sköta spjäll, elda, raka, sätta deg, rulla ämnen, grädda, borsta, kavla, nagga. Utan problem. Kul är det  med. Tacksam är min svärmor lärt mig hur allt fungerar, precis som hennes svärmor lärt henne. Vi båda längtar redan efter nästa omgång inne i såpa-luktande bagarstugan.

Och vi njuter av det hela ...

Livet, ja det händer hela tiden här på backen ...
... vi gör i små, små steg iordning gården till drömvisionen, som här när vi sprättade upp sten från gräsmattan ...
... och fyller kärr efter kärr med småsten som ligger kors och tvärs på vår gård ...
... Vi möts av glada, springade höns när vi kommer hem från jobb ...
... och lunkar runt i gummistövlar mest jämt ...
... tidiga morgnar tar jag en extraminut hos hönsen, sitter på huk och pratar med dem medan de äter frukost i solens första, hårda strålar ...
... bakar äppelkakaor i plural till Fredriks kollegor, svärmor och svärfars hemmaäpplen, mm ...
... försöker bli kompis med kycklingarna, de är lite rädda ännu, men det tar sig lite i taget...
... vi njuter av detta, varje dag ...
... och av de allra sista blommorna för året, blåklockar i september gör gott för själen ...
... ställer iordning tonårslyan inne i hönshuset så kycklingarna kan börja skolas in att så småningom bo med damerna ...
... och njuter av det hela. Av arbetet med svett, trötta kroppar och listor som tycks fyllas på i dubbla takten än de bockas av. Av djuren, som ger energi och leenden och frid i sinnet. Av september och färgerna, den klara luften och skördetider.
 
Ikväll tog jag långhelg. Vi ska skrota runt här hemma i stickade tröjor. Fixa-inför-vinter. Baka bröd. Måla en del. Och allt annat som faller oss på. Långhelg på backen.

Lägesrapport från veckan

Det är torsdag och snart vankas lantlivshelg på backen. Kan knappt bärga mig. Hade korthelg förra helgen då tjänseresasn sträckte sig ääända till sen lördagkväll. Så imorgon ska det njutas, av fredag och lantliv.
 
Vilken fin vecka det vart. En snäll en. Ni vet när man hinner ordna det härligt och bra för alla djuren, kommer in, duschar varmt och kryper ner ganska utslut, så börjar ett redigt höstregn strila ner för takpannorna. Känslan av att alla djuren är under tak, med vissa med rejäla hötussar, andra värmelampa och en tredje rent i storsängen mellan husse och matte. Njutbart för oss allihopa.
 
Eller som när säsongens första norrsken intensivt fladdrar ovanför skorstenen. Dansar ivrigt fram och tillbaka över himlen. Skådespeleri. Älskar det så. Känner mig så levande under det där fladdret. Världens bästa godnattsaga.
 
Igår jobbade jag hemifrån och hann vara riktigt produktiv. Tog en tupplur på niofikat. Bara en sån sak. Vaccinerade hästarna på lunchen. Världens Bästa Veterinär Karin var på besök i år igen. Hon är både klok och duktig, hästarna verkar älska henne. Allt så smidigt, och hästarna fick snällt vila även dygnet därpå, tror inte de klagar alls. Hann swisha genom huset med dammsugaren och Ajaxflaskan med. Så välbehövligt.
 
Trots att denna torsdag inte var någon toppendag, jag var klumpig och trött och hade sönder mina glasögon. Pjuh, ibland är det fullt upp bara att vara Isabell alltså. Men trots det, så tar jag fredag imorgon med en fin känsla i kroppen. Hästarna med varsin hötuss, kycklingarna under värmelampan, hönsen på sin pinne. Knut ute på äventyr och ett nystädat hem. Så redo för lantlivshelg.
 
Har så mycket att skriva och visa framöver, så kika in under helgen vettja!
Visa fler inlägg