Ska vi äta frukost och lyssna på radio?

Det var söndag och backen badade i sol från arla morgon. Jag kikade över sänggaveln som täcker halva fönstret och nästan skrek "det är sol, ååh så härligt!!". Hela natten skallrade rutorna i fönstren av stormen som aldrig verkade ge med sig. Vet inte hur många gånger jag vaknade och trodde rutorna skulle gå i kras. Somnade om gång på gång med vetskapen om att hästarna stod tryggt inne i stallet, hönshuset var stängt och Knut låg tryggt på kökssoffan. Ingen anledning till oro.
 
Morgonen, kom tidigt, jag låg och klurade i sängen en stund innan jag frågade "vill du äta frukost och lyssna på radio med mig?", tur hade jag, att han tackade ja till dejtförslaget.
Dukade fram allt gott vi kunde hitta i lilltorpets kyl och skafferi. Varm choklad kokades på spisen, citron- och apelsinmarmelad och rostade mjukkakor. Lyssnade på P3 från datorn. Vi förevigade alltihop med vår nya polaroidkamera vi köpt på blocket. Numera nerpackad i bb-väskan. En av F's geniala idéer.
När djuren fått sitt fick stora, varma ylletröjan åka av. Traderafynd som anlände tidigare i veckan och har haft den prick varje dag sedan dess. Så makalöst härlig. Men varm, torpet blev fort solfyllt och varmt. Februari känns hittills snäll och varm.
Jag rafsade fram några slattar med mjöl, kokade lite havregrynsgröt och så. Skulle baka mitt godaste frukostbröd, Lillafruns, Emmelis grötbullar, receptet finner ni här. Skrämde igång mammas gamla matberedare i det gamla, skruttiga köket. Fint så.
Medan degen jäste jagade jag solstrålar ute på bron. Bara ylletröjan på, ingen jacka behövdes. Allt kändes så overkligt härligt. Försökte memorera allt; skotrarnas motorljus i fjärran land. Svärmors fårs bräkande då och då. Takdroppet. Den klara luften som gick rakt ut i blodet med ny energi, nytt syre. Ett idogt bankande innifrån Drömmen. Mitt i allt blev det dags att rulla frallor.
F drog iväg med sin skoter. Jag satte mig tillrätta med dagens andra stora kopp varm choklad, nygräddad fralla och bok. Sådant jag inte tog mig tid till innan. I veckan har jag avverkat timme efter timme här. Så fort solen visat sig. På bron med skön kudde att sitta på och bra bok. Hela tiden med sällskap av Knut, som njöt lika mycket han.
Det är svårt att få ro i kroppen ibland. Jag booooorde göra det och det och det. Mockade hästboxarna en vända. Gräddade frallorna en annan. Släppte ut hönsen i plusgraderna. Kikade på kallblodskung mellan varven. Hälsade på i bygget. Tillbaka till boken. Slumrade en stund där på farstun med. 
Sedan blev det piff. På med kjol och hårspänne och locka håret. Kalas för svägerska och svåger. Stoppar dagen djupt in i minnet och hjärtat. Fårens bräkande, takdroppet, kallblodskungen och doften av skoter tillsammans med nybakt bröd inne i lilltorpet. Så härligt alltihop. En välspenderad söndag.

En helt vanlig vardaglig dag på backen

Det är en vanlig dag på backen. Inget extraordinärt händer. Ändå händer livet precis hela tiden.
Öppnar upp hos hönsen. De hoppar ut i snön, det är milt ute och hönan Lovisa rensar upp spilld havre runt fodertunnan. Gottfrida och Chatrine går inte ut i onödan. Men övriga trion spatserar gärna runt ett litet varv i hörummet.
Det blir ljusare och ljusare. Min själ älskar det. Hönsen tackar med hjälp av ägg. Gottfrida lägger ett om dagen, på golvet. Chatrine är flitigast av det gamla gänget. Gladast över det hela är jag, känner mig så rik varje gång jag plockar in ägg. Skulle nog kunna ha hur mycket höns som helst.
Det är så tyst och stilla. Vardag och de allra flesta är iväg på sina knegarjobb. Hela byn är inbäddad i någon sorts vispgräddeliknande snö. Överallt, så vackert. Där, bakom granen, intill logen, blir det äppelträd i sommar. Men först väntar någon till månad av vispgrädde i träden.
Vad jag än gör har jag sällskap av en lurvig liten. När dagen blir kväll jagar han möss i hörummet. Latar sig däremellan. Jag har fullt upp att hålla honom från bebisens säng och vagn. Han förstår precis, vad som håller på att hända.
Jag har min sedvanliga "jag ska bara"-outfit. Fredriks powerskor strl 43. Systerärvda Fjällrävenjackan fyndad på tradera 2007 (min bästa gårdsjacka, och den rymmer magen ännu). Tovigt hår och trötta ögon, men det syns inte på håll. Finaste associaren är Knut, livar upp varje outfit.
Jag tänker att jag borde plocka ner grankärvarna på dörrarna. Linda ihop julbelysningen. Kanske blir det gjort snart, eller så dröjer det ännu lite till. Allt liksom vintervilar.
Jag blir övervakad vad jag än tar mig för. En vänlig kallblodskung som längtar ut från hagen. Tittar nyfiket på mig under lurvig lugg. Det är som att han viskar "vet du, alla sommarens barbackaturer finns kvar - det ligger framför oss". Sedan spanar han på älg och trumpetar upprört.
 
En helt vanlig vardaglig dag på backen.

Första dagen på resten av mitt liv

Åh vad jag är lycklig in i hjärtroten idag. Igår jobbade jag min sista dag, jag ska inte ljuga för er. Det kändes verkligen så kluvet. Krama kollegorna, packa ihop mina leppsyl, anteckningsblock och datorn. Ett helt år ifrån. Någon kollega sa att känslan att styra bilen hemåt skulle vara obetalbar, men det kändes inget särskilt. Jag kände bara att det var lite läskigt, min trygghet, allt jag vet, ska pausas för något så ovisst och oklart som att få barn. Vad innebär det ens? Jag vet ju inte. 
 
Men vi firade, firade att vårt drömkök snart går i hamn. Firade att mammaledigheten är här. Att vår bebis snart är här. Ryggbiff från granngråden, hemgjord potatisgratäng och förrätt och efterrätt och skåla i bubbel. Så kändes allt fint och ljust igen. Ingen läskig ovisshet, utan en enorm längtan sköljde över mig istället. Jag gick och la mig 21.30 igår, så trött av allt.
 
Så imorse vaknade jag efter tio timmars sömn. Och kände hur det spratt i kroppen på mig. Så drog den igång, första dagen på resten av mitt liv.
Jag skyndade mig att äta frukost. Klädde mig så gott det gick (magen är svårklädd nu må jag säga). Möttes av detta utanför dörren. Jag gick runt och djupandades. Kändes som att jag kunde se klart för första gången på flera, flera veckor. Det är som att kroppen varit supersnäll och kämpat på för att orka jobba och natta djur på senaste. Och nu kunde den andas ut. Jag kände en sådan enorm tacksamhet där jag stod och fick några solstrålar på näsan.
Jag släppte ut hästarna. Öppnade dörren och boxdörrarna så fick de gå raka vägen ut. Mumsa hösilage och vara hästar. Den okränte spåndrottningen tog sitt smeknamn på största allvar, verkade ha gjort ett djupdyk i boxen.
Tackade dem båda för att de står ut. Med livet som förändradras. Motionen som blev väldigt begränsad, tiden tillsammans med matte som blev kortare och mindre intensiv. Mer vila, mer hage, mer "bara vara häst". En "paus" som för mig har varit så himla viktig. Känner noll behov av att vara "duktig" hästägare. Jag ser det ju själv, de har det prick hur underbart som helst. När de får "bara vara häst" då och då. De har varandra, mat och vatten. Kärlek i massor, och i sinom tid kommer mer motion med. Men jisses vad jag fått tänka om gällande hästarna senaste veckorna. Så även här, en paus och tacksamhet. Tack, tack, tack för vad ni gör med mig. Noll krav, bara kärlek.
Det var humana grader ute. Minus tio bara. Så jag vädrade ur hönshuset lite. Bar fram ny hink med havre att dryga ut värpfodret med. Ceasar är så grann och vacker, han har börjat gala med. Men han håller på att fösöka ta över kommandot i Hönshilton och är långt ifrån snäll med damerna. Biter Lovisa i halsen, drar Malin i stjärtfjädrarna. Det är hårt när naturen har sin gång ibland. Hoppas att det blir en genteman av honom tillslut.
Lycka att få plocka in ett dagsfärskt ägg med. Två av damerna är igång och värper. Ljuset är tillbaka och hönorna skvallrar om vår i form av ägg. Nya orpintonhönan Gottfrida lägger ägg på golvet, har gjort en mysig hörna åt henne så hon slipper in i värprederna och stöka. Kul att du trivs, Gottfrida! Säger jag!
Sedan har dagen fortlöpt. Tvättat flera maskiner tvätt. Stökat undan stöket. Vikt bebisbäddset. Läst ut en bok. Mockat och sopat i stallet. Matat småfåglarna vid fågelbordet. Tinat vatten och hejat på F när han fått rulla skottkärra och bära hink på hink med vatten åt hästarna. F har jobbat med tvättstugan i Drömmen, jag har fixat god middag och vikt undan tvätt. Börjat på nästa bok och stökat lite till. Mitt i allt viskade ryggen att den ville vila lite. Jag lyssnar, jag tror det är så jag fått må prick hur bra som helst under graviditeten. Jag lyssnar lyhört på kroppen.
 
Jag ska smita ut till stallet och borsta de där spånmonstren och natta samtliga djur medan F tar en tupplur.
Första dagen på resten av mitt liv, och den gick ju hur galant som helst.

Den senaste tiden - kallgrader & så

Vad livet spelat oss spratt på senaste. Vi har haft minus tjugofem i veckor. Fruset vatten i stallet, fruset hästskit, fruset hästkiss och hemmansägarna har minst sagt också varit frusna. Snart har vi eldat upp all vår ved. En av våra två bilar har frusit sönder (vevhuspackningen) så i princip hela motorn ska skruvas loss och koppling bytas på den. I den andra lyser motorvampan och något med lamdasonden behöver fixas. Tuppen har tappat en klo, en höna är lite förkyld (?) till och från. Igår gav kylan med sig. Då bjöd vädergudarna in till en hejdundrandes snöstorm istället. Jag ljuger om jag säger att allt känns frid och fröjd. Jag börjar vara riktigt frustrerad. Känner mig otroligt begränsad just nu. Höggravid och jag vill inte vara elak mot kroppen nu. Jag vill vara snäll. Så jag spenderar timme efter timme inne framför brasan. Tar hand om djuren. Lagar mat i massor för att göra något "vettigt". Stökar på men blir trött. Sover mycket.
 
Längtar så mycket till att få tillbaka min aktiva livsstil. Innelivet är ingenting för mig. Jag känner mig grå. Saknar att rida så mycket. Tänker på alla som har det så mycket värre, men saknar det inte mindre för det. Jag är i grunden en genompositiv människa och har en god förmåga att se på saker på ett positivt sätt. Ett drag jag gillar hos mig själv. Så på senaste tiden har jag glädjts åt;
 
- Hönsen har börjat lägga ägg igen. Det är fantastistk att mötas av ett gyllenbrunt ägg på kvällsrundan.
 
- Hästarna har så kul med varandra i hagen, snart 24-åriga Fapriola sparkar bakut och galopperar fort, fort genom hagen.
 
- Mina medryttare är guld. En dag i veckan är stallet kliniskt mockat och sopat. Hästarna genomgosade, ridna och väldigt nöjda.
 
- De iskalla dagarna har varit så slående vackra. Det finns ingenting som Västerbotten i - 28.
 
- Har tillsammans med F minskat ner vår skärmtid vid telefonen. Ett aktivt val. Har istället läst bok. Läst på om naturlig hud- och hårvård (visserligen vid datorn, men så intressant ämne) och fått gjort sådana små saker som annars ligger i "skithögen". Känns så skönt.
 
- Sover fortsatt så gott och bra.
 
- Det ljusnar om morgnarna nu. Och när jag går ut från jobbet är det mörkblått istället för kolsvart. Några minuter ljusare, varje dag.
 
- Rörmokaren har dragit sista röret i tvättstugan i Drömmen. Snart, snart är det dags för klinker.
 
Så nu är det hjärngympa som gäller. Positiva tankar. Tacksam att det går att vila och sova ordentligt ännu. Upprepa "en sista vinter"... och drömma oss bort till fina Drömmenhuset. Får tvinga fram lite kreativitet helt enkelt. Kallgrader och snöstorm, det är bara väder, och det går inte att påverka ändå (men sitt eget tankemönster går att påverka i allra högsta grad!!).

En lördag på backen

Det är lördagsmorgon och jag har sovit så gott. Vaknade med senadrag i vaden mitt i natten och tänkte att jag skulle öva på att andas mig genom smärtan. Hann nog ta tre andetag innan jag sov igen. Ingenting kan rubba min sömn just nu, inte ens ett ont senadrag.
 
Fredrik sover längre än mig. Jag stökar in i diskmaskinen, igår hade vi födelesedagskalas på backen då jag fyllde tjugosju. Koppar, assietter och ungsformar i en enda röra. Hjärtat varmt sedan kalaset. Jag stökar runt och nästan drar F ur sängen tillslut. Jag vill så gärna ha frukostsällskap och jag känner mig helt skakig på benen när det äntligen blir dags. En macka, en banan och ett glas jos. Vardagligt och okonstlat. Sedan går jag ut.
Jag lät hästarna sova ute under natten. Jag ville unna mig själv en lugn kväll med familjen istället för att springa ut och mocka och fylla vatten och ta in hästarna. Hur mysigt det än är. De har det gott ute. Fri tillgång på grovfoder. Uppvärmd vattenbalja. Varandra. Fint så. Pussade lite på mularna. Hälsade att medryttarna kommer och tar ut dem på åkrarna senare under dagen. Tacksam att ha hästarna så nära, trots att de mest står i hagen nu. Promenader ibland, det får duga för nu.
Sedan ställde jag upp dörren till hönshuset och vädrade ut lite. Känns som att de uppskattar att få komma ut någon minut under helgen. Även om de helst håller sig på spånet inne i hönshuset.
Matar dem med rester från kalaset igår. Foccacia, lite sallad och så. Nu bor bara Caesar kvar av tupparna, måste berätta mer om det sedan. Men är väldigt nöjd med tuppen som blev kvar. Så lik sin far. Så oerhört vackra färger. De där nackfjädrarna glittrar. Så är han rätt go med. Sitter med honom i knäet och gosar en stund. Pratar med hönorna, trivs i mitt lilla hönshus.
De har inte lagt ägg på en månad. Men äsch. Det kommer när det kommer. Planerar att skaffa fler damer till våren. Men just nu är jag väldigt glad i de fyra hönsen som bor här. Glad att Gottfrida trivs så bra, glad att ha en tupp igen. Ska bara vila i det ett tag, att allt är lugnt.
Sedan påtar jag på. Fyller på hönsens fodertunna med havre. Ekologisk havre som Fredrik sått och skördat. Vi lär oss lite för varje år, det här med att driva ett yttepyttelitet jordbruk. Med stora drömmar om äppelträd, odlingar, köksträdgård, ägg i överflöd och så. Men var sak har sin tid. Just nu är det hus och bebis som tar precis all tankeverksamhet. Behöver njuta av allt som händer nu också. Fyller på fågelbordet, de får också havre. Försöker vända ansiktet mot solen och tänka att varje stråle är en liten energiinjektion, än ligger det bästa framför oss.
Sedan fortsätter dagen med; våra föräldrar som hjälper till i huset. Jag som målar karm. De som isolerar, städar och drevar och allt vad de gör ute i Drömmen. Vi äter souvas. Jag tvättar allra sista bebiskläderna och tar en kort tupplur i sängen med Knut. Stökar på. Stånkar och klappar på magen. Bakar kakor till morgondagens kalas. Micrar middagen i micron, dricker bubbelvatten ur vinglas. Känns som jag inte gör något och är ganska "värdelös" när det kommer till husbygget nu. Men jag får mycket gjort ändå. Sträcker lite på mig. Det finns mer än husrenoveringen, försöker jag tänka. Strax ska vi ut och gå och natta djur.
 
Fnular på hur jag vill fortsätta blogga/instagramma i år.. OM jag vill fortsätta. Ska reda ut tankarna ordentligt, det blir bra.
 
 

Ett stillsamt nyår.

Åh, årets första dag, ett helt nytt kapitel i livet ska skrivas. 2019 får det heta. Men igår var det fortfarande 2018. Vi ställde ingen väckarklocka, och vaknade av att hela rummet skimrade i rosa. Utanför sovrumsfönstret uppdagades en helt fantastisk morgonhimmel. Jag spenderade en långsam morgon ute hos djuren. Mockade hos hästarna, gav dem morötter och passade på att samla några sista pluspoäng för året genom att klia Fapri länge, länge på bogen i mammupälsen. Hönsen fick matrester och havre, alla djuren nöjda.
 
Vi packade badväskona med handduk, schampo och kammen. Åkte in till staden och fick springa in på Vintergatan och tvär-handla en bikini, ingenting passar gravidkroppen längre. Sedan spenderade vi förmiddagen på relaxavdelningen på stora badhuset. Bastu, varmt bad och mer bastu. Tinade upp kropp och själ, så vansinnigt skönt, att bara få vara. Han och jag och ingenting mer än så. Alldeles pumsiga åkte vi till ICA och handlade ungefär allt som är gott. Kalix löjrom, äppelmust, godis och parmesanchips.
 
Vi tupplurade och lagade toast med löjrom, precis som i midsomras. När vi precis gjort test som visat att jooo, det är nog en bebis i magen ändå. Och vi var så försiktigt, försiktigt nyfikna på vad framtiden skulle utvisa. Så det blev repris på den lugna, stillsamma, vilsamma midsommaraftonen. Ett nyår med precis samma lunk. Varmrätt åt vi med finduken på bordet och tända ljus. Entrecote från grannens gård, potatis från egna landet, svampsås med svamp från fjällstugan. Fantastiskt. Sedan grillade vi s'mores i kakelugnen. Vi tänkte ta skotern till grillplatsen på andra sidan sjön, men andan inföll sig inte riktigt. Så vi kröp ihop i soffan med Knut liggande som en boll på mattan nedanför.
 
Skålade i äppelmust i finglasen på tolvslaget. Sprang sedan ut till stallet när det började smälla från raketer. Vågade inte lämna hästarna själva i år. De var stressade just under smällarna, men strax därpå infall sig lugnet och hästarna återgick till hängläpp och sovposition. Ingen skada skedd, ännu ett tolvslag överlevt och matte kunde pusta ut. Det gick bra. Skönt att vara på hemmaplan dock, ifall att.
 
Så vaknar vi upp till ett nytt år och det mest spännande året hittills för oss. Jag reflekterar mycket över livet och så, denna ledihget har verkligen gett mig utrymme i hjärnan. Så skönt.
 
Nu fortsätter årets första dag. Med pyssel i lilltorpet (detta boande är så mysigt!), jobb i Drömmen och ikväll går vi på bio. Hoppas ni har en fantastisk dag allihopa - kram!

Julpyntad backe och söndagslunk

Det var söndagsmorgon och jag tassade upp först i lilla familjen. Fredrik och Knut sov vidare medan jag sörplade varm choklad och åt skinkmacka. Sedan drog jag på stora overallen, F's stora skoterskor, fodrade mössan och begav mig ut i kallgraderna. I lördags var det minus tjugotvå, denna söndag bjöd på tretton härliga grader - vilken skillnad. Jag hade så mycket skaparlust och energi denna morgon, visste inte vart jag skulle börja!
Så jag gjorde alla måsten först. Släppte ut hästarna, gav hönsen mat och satte motorvärmare i bilen (allt som sker under midjehöjd är numera ett projekt i sig). Drog fram fläkt och tinade vattenledning i stallet (stor suck på det), mockade (fick hacka loss kakor av kiss, livet i kallstall) och fyllde isolerade vattenbaljan med hink efter hink med vatten. Jag flåsar och stånkar - men jag gör det fortfarande alldeles själv. Tacksam att få ha min kropp i ordning.
Sen rafsade jag fram granriset jag och Fapriola hämtade hem förra helgen. knytte någon sorts gran-kärve av delar av det. Hästarna fick en gran att tugga på, hönsen likaså. Måste bara tillägga att vi förstås hämtade granriset i vår egna skog, inga julgranstjyvar här inte!
Så enkelt och snyggt tycker jag. Det behöver inte vara mer än såhär. I år har jag pyntat sparsamt överallt, ingen stress över det. Grov tråd runt granriset och se till att ha en ögla på baksidan av krärven så den kan hänga på en spik. Lätt som en plätt.
Satte en i ingången till hönshilton med.
Tillsammans med en ljusslinga blev det riktigt mysigt kring hönshuset. Älskar att vara hemma denna tid på året och bara insupa allt mys överallt. Sedan satt jag inne hos hönsen länge, länge. Ville se så att gänget var snälla med Gottfrida och så håller jag på att välja ut vem av tupparna som ska få bo kvar med oss på backen. Jag har en favorit och F en annan. Ett lite småjobbigt beslut då alla tre är så vackra, sociala, snälla och fina. Önskar att två av dem får nya, fina hem så vi slipper tuppslakt. Min favorittupp kröp upp i knäet på mig och somnade, åh.
Så hann de ut en sväng också. Småtupparna är så himla fashinerade av snön. Gräver och pickar och funderar. Hönan Chatrine och Gottfrida stannade kvar inne i värmen, men resten tog sig en repa ut.
Lilltorpet fick sig en adventsgran i krog och den dragiga dörren en kärve i mindre format.
Sedan passade jag på att göra lite fint hos hönsen. Fylla på foderlådan med krossad ekologisk havre vi själva odlat, djupandas frisk decemberluft och fylla på fågelmat i fågelbordet.
 
Älskar att ha tid att pyssla på hemma. Och ha en kropp pigg nog att göra allt detta i en rasande fart. Sedan blev det julfika hos vänner och julbord med delar av min familj i byns mysiga café. Så fasligt härlig söndag. Hästarna har varit ute med sina medryttare och vi har städrejsat så att till och med lilltorpet känns redo för allt mys som komma skall inför jul. Så glad för livet just nu.
 
Nu kör vi måndag - den sista innan jul!

En iskall lördagsmorgon

Så vaknade jag upp till lördagsmorgon. Alldeles kolsvart i sovrummet klockan halv åtta. Vaknar av att Knut ligger på min bebismage och kurrar förnöjt, han verkar alldeles utöver sig lycklig över att ligga på magens topp. Jag lägger mig på sidan och skedar den lilla lurviga kroppen istället och han är så nöjd. Morgonmys, det bästa av myset tycker Knut. Sedan ligger jag kvar till dagen gryr och sovrummet fylls av ett persikofärgat ljus. Strax efter nio hinner den bli innan jag masar mig ur sängen.
Hästarna har fått sova ute. Det blev en sen kväll med kollegorna och julavslutning med jobbet, kröp ihop som en liten kattunge på soffan när jag kom hem och tänkte att "äsch, de har det ändå bättre med stora höbalen och fri tillgång på hösilage ute". Men på morgonen gjorde jag en snabb repa till hönshuset, matade mina små vingbeklädda hjärtan med krossad havre och pussade frosiga mular under sockervaddshimmel.
Alltsammans i över tjugo iskalla, totalt magiskt vackra minusgrader. Här är hästarnas utsikt över träsket.
Lilltorpet är så fasligt kallt när det är tjugo minusgrader. Vår luftvärmepump som räddat oss de tre-fyra senare vintrarna har gett upp. Vi vägrar investera i detta hus. Så vi lever med kallgraderna. Drar på tjockare sockor, sticketröjor och eldar i kakelugnen. Tiden när allt är lite bökigare är här, och tålamodet ställs på prov. Som att vi i början av veckan hade några varmgrader och snön på ladugårdstaket rasade ner framför garageporten, det har nu frusit ihop till en fruktansvärd skorpa och vi kommer inte åt vår egna ved. Vi måste göra något åt det så fort som möjligt, och fram tills dess tackar vi för att svärmor och svärfar är så generösa. Fri tillgång till deras vedbod.
Utanför lilltorpet syntes Knutens små spår. När han är ute och vill in så klättrar han på väggen nedanför fönstret som är placerat vid soffan. Så gulligt att det blivit små "ta sats"-spår i snön. 
Ja det är i överlag lite bökigare här på vintern. Vattnet har frusit i stallet. Trots värmeslingan. Kallstall i all ära. Men kul är det inte. Inne i boxarna får jag hacka bort kiss och bajs. Själva arbetet gör mig ingenting, men jistanes vad härligt det vore med några varmgrader i stallet ändå. I hönshilton är det lugna puckar, värmelampan gör sitt och håller lilla hönshuset varmt nog. Kommande veckan har F dagvecka vilket betyder att vi får kvällarna tillsammans. Jag ser fram emot att vi ska få lite ordning på sådant som bökar och stökar för oss.
Väl inne igen huttrar jag ännu. Varm choklad värms i micron. F griljerade skinka under lediga fredagen som vi avnjuter. Skinkan kommer från ´Burträskkött´, kanske några kronor dyrare, men lokalt producerad av grisbonden jag passerar när jag kör till hembyn. Lilla slakteriet passerar jag också. Alltsammans några kilometer ifrån varandra. Ska man äta kött får man ta sitt ansvar och välja noga tycker jag.
Skinkan åts på ljusugnsbröd som svärmor bakat i vår bagarstuga här på gården. Så vansinnigt gott.
.. och som efterrätt mina hembakta lussebullar. Det var torsdagens betstyr, lussebak.
Alltsammans så himla gott. Älskar mat, både att baka, laga och fixa med den. Men också att äta den. Tycker det är så viktigt att vi väljer medvetet. Jag älskar att äta en lång frukost tillsammans med F. Han älskar att sova länge och är ingen frukostmänniska, men ibland får vi till det och då riktigt myser jag.
En vanlig, iskall lördagsmorgon på backen.
 
...
 
Jag gjorde en undersökning på min Instagram (@Livetpabacken) och frågade vad ni ville se mer av på blogg och instagram. Ni svarade; 
- Graviditeten
- Graviditet, gårdsstök, renoveringsupdates och hästar.. Lite annat ibland är också kul
- Filmer på IG, lantliv på blogg
- Renovering, djur och vardag
- Lantliv och renovering
- Graviditeten och bebis
- Vardag, mysigt och se hur ni har det
- Renovering!!
- Lantliv, älskar dina djur
- Hästar
- Renovering
- Och allmänt om din vardag, blir så glad och inspirerad av ditt flöde. Kram
- Renovering/bebis
- En ärlig vardag,
- Vardagsliv, kanske någon bra bok, film
- Lantliv
 
... så här har ni. En vardagig lördag med fruset vatten, söndrig luftvärmepump, iskallt lilltorp, en vacker häst under sockervaddshimmel och något så vardagligt som frukostmat. Tänker att ni får börja vara lite flitigare med att gilla inläggen som ni faktiskt gillar här inne, så börjar jag ha ett hum om vad som är intressant att se. 
 
Jag älskar att blogga och skriva om vårt liv på landet, ni kommer att få en salig blandning. Men ibland är det skönt att få lite direktiv på vad som faktiskt är kul att se!
 
Det var lördagsmorgon, nu kör vi söndag och förhoppnignsvis en något varmare sådan.

Julkänsla med min ljuva ponnyskrutt

Älskade, älskade lantliv alltså. I helgen behövde jag djupandas. Hur gör man det bättre än att ta en tur ute i snön tillsammans med en kär vän? Tror knappast någon får mig att vända på humöret så snabbt som min ponny, Fapriola.
Jag drog på mig den gamla mamma-ärvda overallen. Hon hade hittat den under sommarens källarrensning hemma i hembyn. Frågade om vi möjligen ville ha den, jag tänkte på den tickande lilla cashewnöten i min mage och högg direkt på erbjudandet. Rymlig och varm, perfekt med andra ord. Så selade jag på min vän, selen har jag fått från en kär vän och släden med skacklorna är ett ihopplock från gårdens gömmor. Det behöver inte vara så fancy för oss. Detta funkar fint. Iväg åkte vi, min lilla ponny och jag.
Ner för backen och bort mot en av våra kläppar med skog. Denna i behov av gallring, men tiden finns inte riktigt till skogsarbete just nu. Gott att bli av med lite gran- och enris då. Fapri väntade tålmodigt medan jag högg små granar och grankvistar med yxan. Slö var den, tid tog det. Men oj så härligt. Efter några minuter märkte jag hur axlarna var sänkta, andetagen djupa, och tankarna klara.
Jag tänker ofta på vilken tur jag har som får spendera tid tillsammans med mina djur. Så bra jag mår av det. Satte mig i snön och gosade med lilla mulen och kliade håriga mammut-bogen. Tänk att vi blev vänner tillslut. De dagar det är riktigt dåligt väder brukar hon få täcke på sig, då lägger jag täcket på hennes rygg och alltid, alltid vill hon ha en liten puss på mulen innan jag spänner åt gjordarna. Ingenting jag vill byta ut mot något.
 
När jag satt där så tänkte jag på hur stolt jag är över mina livsval. Att jag så pass ung valt rätt vägar i livet som lett mig hit. Till skogen med min ponny liksom. Långt ifrån allas dröm, men mitt elvaåriga jag hade varit så lycklig över synen.
Sedan var släden full av en- och granris. De ska bli krans och pynt på gårdens dörrar. Och lite sysselsättning till hönsen och tupparna. Kanske får hästarna någon kvist att tugga på också. Ymnigt snöfall. Satte mig på släden och lät henne vandra på hemåt. Hon är så arbetsvillig, älskar sin lilla släde.
Över åkrarna som legat i träda, över krondiket med betongtrummorna, över betet och upp för backen. Andras in genom näsan i stora andetag och låter snöflingorna landa i ansiktet på mig. Det är så härligt att känna att man lever.
Så dyker Drömmens baksida upp i vinterskrud. Inbäddad i vitt fluff. Fapri står tålmodligt stilla medan jag lossar släden och tar av selen. Smiter åt henne en morot och en puss på mulen innan hon får gå ut igen. Hoppas hon vill stanna med mig många år till, min lilla ponnyskrutt.

Om att äntligen ha hittat preggobrallor!

DETTA INLÄGG ÄR I SAMARBETE MED OPEROSE
 
Jag har äntligen hittat lösningen på mitt byx-problem! Har kämpat på med gylfen nere och bebismagen utputande ur mina byxor här hemma, men nu är det andra bullar på backen! Har hittat ett par arbetsbyxor från Operose som fungerar lika bra i stallet som i husbygget. Vilken ljuv känsla. Att hitta något som passar.
Ni har hört mina klagoramsor vid det här laget. Gravidbrallan. Har inte varit min grej. Det har varit så oerhört svårt att hitta kläder som passar. För i kommer man i mycket; byxor som klämmer åt, lämnar röda märken och trycker mot bebisen. Fredriks byxor är ännu för stora. Har suckat högt över detta i så många veckors tid. Men i dessa byxor så ryms faktiskt magen gott och väl. 
Jag har liksom haft problem med att byxor hasas ner och grenen hamnar en bit ner på låren, det är så galet frustrerande, gå och dra i byxorna hela tiden. Men dessa sitter, som en smäck. Mudden är rejäl och håller sig uppe. Tog min vanliga storlek och än rymmer jag magen i många veckor till. Har fått börja använda en ullångkalsong under, men det ryms, inga konstigheter. 
Så är de fina också. Jag kommer att fortsätta att använda dessa i vår också. Blir skönt att stoppa in mammamagen i mudden och gå ut och svettas lite på gården mellan varven. Men först, så kör vi höst och vinter med arbetsbrallan. Med fickor för verktyg, skruv och morotsbitar till hästarna.
Jag har ju turen att få må väldigt bra i kroppen. Jag kan åla runt nästan precis som förut, och det är liksom inga problem i byxorna då de är stretchiga där det behövs. Packa höpåsar, kläddra upp och ner för hövagnen och städa tapetrester från golven är inga problem. Det är liksom inte kläderna som begränsar mig längre, utan bebismagen får säga stopp när jag ålat runt lite för länge dubbelvikt. "Hej, hej mamma *spark, spark*, jag vill också rymmas" - typ så.
Är du gravid och har precis som jag - mycket att stå i efter jobbet. Så tycker jag absolut att du också ska sluta trycka ner dig i trånga, illasittande kläder och unna dig något som garanterat både bebisen och du kommer att tycka är rena rama himmelriket mot bebismagen. Såklart har de brallor även för dig icke-preggo som ska vara preciis lika sköna. Något för alla helt enkelt.
 
HÄR hittar du preggobyxorna och HÄR kommer du till hemsidan för att kika på hela sortimentet!
 
När Operose startade så samlade de ihop ett gäng kvinnor med aktiva yrken såsom snickare, trädgårdsmästare, golvläggare och förskolepedagoger. Sedan tog de tillsammans fram modeller på arbetskläder som passar kvinnor som arbetar. Både preggo-arbetande och ickepreaggo-arbetande! Så himla fint upplägg tycker jag. 
 
Visa fler inlägg