Vi som lever livet på backen

Från hela mitt hjärta - tack för all fin respons på att Fredrik och jag ska bli föräldrar! Det känns helt fantastiskt, både kul och spännande. Vi har iiingen aning vad vi gett oss in i, det blir ett äventyr helt enkelt! Jag ska berätta mer förstås, ni ska få följa livet på landet som gravid också tänkte jag. Upp och ned, som ju livet är i övrigt. Men först tänkte jag presentera oss ordentigt. 
 
Det swishade till på instagram (@livetpabcken) och vi blev 5000 kompisar i helgen, så makalöst! Det trodde jag aldrig när jag startade upp den 2015. Med anledning av det tittar det in nya ansikten även här, så jag passar på att skriva ner några rader och visa lite blandade bilder på oss som bor här på backen. Välkomna hit och tack för att ni hänger här med mig, tycker så mycket om er!
 
Isabell heter jag som bor här på backen. Jag är tjugosex år och kommer ursprungligen från byn Åbyn utanför Burträsk. De flesta känner till det lilla samhället i Västerbotten, känt för sin goda Västerbottensost. Jag jobbar några mil bort, min befattning heter Utvecklingsingenjör, det är väldigt svårt att förklara vad jag gör på dagarna, ingen dag är den andra lik. Låt oss säga att jag har kanske världens roligaste jobb, så pratar vi inte mer om det. Jag har alltid älskat djur, speciellt hästar. Är uppfödd i lantlig miljö, med närhet till sjön, åkern och hästgården där jag spenderade i princip varenda dag efter skolan.
Jag är väldigt levnadsglad och sund som person. Det behöver inte vara så komplicerat för att jag ska trivas. Jag älskar min familj och mina vänner så oerhört mycket, men är väldigt introvert och tankar energi när jag hänger med mig själv. 
När jag är ledig så spenderar jag helst tid hemma. Är en riktig "bullmamma" och tycker det är helfestligt att baka och laga mat. Jag är kreativ och fyller gärna kameran med foton. Helst bilder från det vardagliga livet hemma på backen, men också bröllop, baltillställningar och parfotograferingar blir det ibland. Jag önskar att jag var en pedant person, men jag är inte så brydd över lite smuts och lite röra, bara man får städa och organisera ordentligt ibland. Jag älskar choklad och skulle nog kunna äta hur mycket chokladbollar som helst, vilken tid på dygnet som helst.
Jag brukade vara en tjej som tränade flera gånger i veckan. Sprang och gymmade och speglade magrutorna i spegeln. Handlade fins märkeskläder för lönen på stan och mötte upp några tjejer för att dricka drinkar, shotta och gå på krogen. Det livet kallar inte på mig längre, inte alls. Under en resa till USA 2014 så hände något med mitt sätt att tänka. Jag förändrades över en natt. Från att ha varit väldigt ytlig, självkritisk och allmänt "brydd" så började jag att värdera mig själv och andra på ett annat vis. Jag landande i mig själv. Idag är jag snäll med mig själv, jag är min bästa kompis och hejarklack.
Jag drömmer i smyg om att kunna jobba hemifrån. Inte än men på sikt (mitt jobb är alldeles för kul). Ha ett krypin på gården, någon sorts handelsbod för kul och leva på att skriva. Handelsboden skulle vara fylld av varor från vår gård och näriggande gårdar. Hembakt bröd från bagarstugan, sylter, marmelader och hemägg och schysst kött. Kanske  ett litet BNB någon del av livet. Mina tankar jag rulla iväg till framtida somrar när jag smyger upp tidigt (älskar att gå upp tidigt!) och gör iordning en korg med hembakt, ljummet bröd, pålägg och hemägg och ställer utanför dörren till hyresgästerna. Sedan får jag panik av tanken att någon faktiskt skulle måsta bo/vara här på gården för att det skulle vara möjligt och viftar snabbt bort tanken. Jag skulle vilja bli en hejare på att odla och ta tillvara på naturens skafferi. Att kunna jobba hemma i en randig pyamas ligger också högt upp på listan. Men just nu - väldigt nöjd med mitt jobb och allt vad det innebär!
Just nu bakar jag mest bebis. Dagsfärsk bild på kulan + två tjocktröjor. Njuter av hela alltet, det känns som en resa det här med att vara gravid. Jag är lite tröttare än vanligt. Men i överlag så är energin på topp. Älskar att röja runt på gården och skotta runt skottkärran, kånka bort saker för vintern och svettas lite när jag anstränger mig. Stannar ofta till och drar handen över magen och njuter en sekund extra. Tänker att flåset och blodgenomströmningen är bra för den lilla där i som ska få växa upp här med oss. Känner ett pirrigt fladder om kvällarna i magen och njuter. Här och nu.
 
... Med mig på gården bor min fästman F, min Fredrik (läs om vår förlovning här). Vi har varit tillsammas sedan oktober 2008. Tio år i år. Jag träffade Fredrik första gången när jag var tolv och vi båda skulle spela trumpet för kungen. Jag minns att han var det snyggaste jag någonsin sett. Någon månad senare möttes vi på en fotbollscup i byn. Sedan hamnade vi i samma klass på högstadiet. Sedan har det liksom bara funnits honom. Det var tre år av trånande och ett otroligtjobbigt "tonårs-spel" innan vi beslutade oss för att slå våra kloka huvuden ihop, sexton år gamla. Vi hade precis börjar gymnatiet. Jag Teknikprogrammet med inriktning inredning & design och han Spectrumprogrammet med inriktning friluftsliv.
Fredrik är uppvuxen på bondgård. Hans föräldar jobbar/jobbade heltid med annat, men på kvällar och helger så var de bönder. Mjölkkor, katter och höns vill jag minns att de hade, möjligen en häst och en hund ett tag också. Sedan gick de över till nötkreatur för köttproduktion men numera har de får. Där spenderar vi en del tid med skötsel, kli och mys. Fredriks föräldrar bor också här i byn, kanske 500 meter från oss. Det är härligt att ha dem nära, vi hjälps åt när djur ska skötas, gårdar ska skottas och så. I och med att Fredrik är uppfödd som han är så har han alltid haft ett stort intresse för djur och natur. Han är sådär lugn och sansad så att alla djur tycker om honom, hundar kryper alltid upp i hans knä, hästar blir som lamm att hantera för honom och katter lägger sig på rygg och ålar sig.
Fredrik är den snällaste personen jag känner. Folk brukar säga att jag är snäll, men det är ingenting jämfört med den här mannen. Han har ett hjärta av guld. Han är lugnet själv, stressar aldrig och har en otroligt förmåga att kunna sova vart helst han vill, när helst han vill. Han är väldigt mysig, gillar att grilla korv över öppen eld, se på film eller bio och njuta av en god, hemlagad middag.
Fredrik älskar att köra skoter. Han har försökt flera gånger att övertala sig själv att sälja sin skoter, men jag behöver bara titta menande på honom, aaaldrig i livet att han skulle må bra en vinter utan sin skoter. Den ska han bara ha, så det så. Helst kör han i fjällen men miltalen brukar kunna rulla iväg rätt friskt här hemma med. Innan vi började med projekt renovering så spelade han fotboll i det lokala fotbollaslaget. Nu är det korpen-innebandy istället. Fredrik är sådär jobbigt duktig på saker, och lär sig fort. Alltid blygsam över sin egen prestation, alltid med fötterna på jorden. Älskade F. Han älskar att kolla på MMA och boxning, jag vet inte hur många nätter vi spenderat vakna för att se fighter på Viaplay (senast inatt!).
Fredrik jobbar på en träindustri några mil åt andra hållet mot för mitt jobb. Han jobbar heltid fyra mil bort och renoverar hus i en rasande fart och klagar aldrig. Aldrig ett pip om att det är jobbigt eller slitigt. Alltid ett leende. Jag tvingar honom till en vilokväll ibland. Svårmotiverad till det, men ibland så går det hem.
Fredrik ser alltid det goda i folk och jag har alltid tyckt att det känns som en ära att just han valt att leva med mig. Trots att tio år har gått så känner jag mig hedrad och väldigt lyckosam som får leva med en så fin människa som honom. 
 
Näsvallens Fapriola är min shetlandsponny. Hon flyttade hit 2016 när jag fick lov att ta bort min första häst Trollfrej (läs första inlägget om henne här). Hon är född 9 juni 1995, hon är u. Priola och e. Annelunds Doc. Hon mäter 104,4 cm över jorden. Fapriola har haft ett föl som heter Miss Samanta Far.
Fapri som hon kallas var min kollega förr. Jag jobbade extra på stans Travskola medan jag pluggade i Umeå. Varenda söndag spenderades inne på travbanan. Fapri började bli till åren och blev tillslut less på att ha barn och folk runt sig hela tiden. Hon längtade ut på landet, till ett lugnt pensionärsliv. Så det talade honom tydligt om och de ansvariga på travskolan, de lyssnade på henne. Så 2016 köpte jag loss henne, min favoritkollega. Såklart hon skulle få bo här hos oss. Eller, självklart var det faktiskt inte, jag fick fundera både en och sju gånger om jag verkligen skulle ha en shetlandsponny. Fapriola har tidigare tävlat ponnytav. Hon gjorde 87 starter med raden 6-4-11. Hon är både riden och körd och det är en fröjd att arbeta med denna ponny. Så himla positiv till arbete.
Fapriola gillar inte alla människor. Hon var väldigt less på allt när hon kom hit. Less på människdor, less på hästar, less på i princip allt. Ingen har någonsin behandalat henne illa, hon har fått kärlek varje dag, bra foder, perfekt omvårdnad. Men längtan till det lugna landetlivet blev för stort för henne. Än idag gillar hon inte allt folk. Ibland går hon längst bort i hagen när det kommer folk och vill absolut inte bli störd. Fapri har dock en alldeles egen tjej, Alva, som kommer hit en gång i veckan med sin mamma och rider. Fapri lyser upp när Alva kommer och har börjat gnägga när hon ser att Alva kommer för att hämta henne i hagen, sådär så hjärtat gör lite ont av söthet.
Fapri blir världens sötaste mammut på vintern, hon är så sockersöt. Älskar mat (såklart) och har alltid lite för rund mage. Hon dammsuger hagen. Hon är vår lilla maskot, Årvars lilla flickvän. Hon tar det mest lugnt på veckorna nu för tiden, på grund av min tidsbrist och hennes speciellt humör (kan inte släppa in vem som helst till henne). Och jag vill ju förståst att hon ska vara nöjd. Så vi går promenader ibland. Tar en tur med släden ibland och med vagnen ibland. Skattar alltid högt, det är så kul. Har lovat Fapri att hon ska få stanna här så länge hon bara vill, jag hoppas det blir många fler år!
Min kallblodskärlek heter Moe Årvak men kallas kort och gott Årvar. Han flyttade hit 2014 nästan som av en slump (ni vet den där resan jag pratade om - den förändrade mig verkligen). Han är född 4 juni 2004, han är en vallack u. Moe Embla och e. Järvsöfaks. Han är importerad från norge som treåring. Han är ungefär 158 cm hög.
Kom till Sverige med ett ok av förväntningar på sina bogblad. Levde inte upp till dem alls. Istället skenade han, var odräglig och rädd. 15 starter blev det på travbanan med raden 1-1-1 innan han blev bokad på slakteribilen. Sedan dök jag upp i stallet han stod i en majkväll, fick ett tips av en snäll man jag är så evigt tacksam mot. Resten är historia. Min allra finaste vän, Årvar. Jag red in honom innan midsommar och sedan dess har vi haft så jäkelens kul. Ridit dressyrkurser och försöker lära oss allt om sitsar, yttertyglar och skänklar tillsammans. Vi är båda nybörjare (fortfarande - efter 4 år!) och har enormt kul ihop. Årvar är väldigt snäll trots sitt rykte, han är lättlärd och tycker att det är så kul att hitta på saker. Tricksträna, dressyr eller en tur med vagnen, han ställer upp på det mesta.
Årvar är nog den vackraste häst jag sett, tror jag. Hela han utstrålar kraft, det är mäktigt. Han är väldigt sällskapssjuk och hade nog helst följt med in i huset och legat i soffan. Nu när jag är gravid så rider jag mindre än förr. Nu gör vi allt på kul, pausat dressyrträningar och sådant och bara motionerar och får i oss frisk luft. Alvas mamma har börjat rida honom en gång i veckan, hittills går det superbra. Så skönt med hjälp från sådana klippor.
Årvar är min akilleshäl. Gör han sig illa så börjar jag gråta direkt. Skulle någon kidnappa honom så skulle jag kunna betala vad som helst för att få honom tillbaka. Han har burit mig genom min stora sorg när Trollfrej dog. Jag har räddat hans liv. På något vis så har vi bara varandra trots att vi har så mycket mer än så. Men det är som att jag kan höra hans röst i mitt huvud, som att han pratar rakt in i mig. En hästpratare fick prata med honom en gång och han sa bland annat "Årvar vill gärna berätta för dig att han är trygg med dig. Han gillar sättet du är på, att du är en så lugn och stabil människa som alltid bryr dig. Han är också stolt över dig, att du tagit dig igenom så många tuffa saker men ändå ger du inte upp!" väldigt fint.
Nu för tiden finns mer i livet än hästarna för mig. Men jösses vad de betyder mycket för mig. De finns där de dagarna man bara behöver en hals att borra in asiktet i och begrava sig i ett fluff av man. De tar en över stock och sten, i full galopp över ängar, en känsla som inte går att få till på annat vis. De ger mig vardagsmotion och frisk luft varje dag. Även om tiden till att rida och träna är begränsad när vi kör på med huset och gården, så finns de där ute. På gården de båda ska få bli gamla på. Det är inget annat än villkorslös kärlek, och livet blir så mycket roligare med hästar. De både kostar pengar och tar tid, men ärligt har jag fortfarande efter tjugosex år inte kommit på något bättre att investera tid och pengar i.
 
I januari gick drömmen om höns i uppfyllelse! Det hela började med att min granne Emil ringde mig och frågade om jag inte skulle ha fem hönor och en tupp han inte hade tänkt ha kvar. Jag sa att jag skulle fundera på saken. Hade nog tänkt säga nej. Men så dog en kär person till familjen, och jag tänkte, "man lever bara en gång, jag skaffar höns, så det så". Sen satte jag och pappa igång med hönshuset där mellan jul och nyår. Lagom till min födelsedag i januari (någn dag senare) så fick de flytta in. Fem hönor och en tupp.
Så himla glad man kan bli av några fjäderfän va. Ganska snart blev vi kompisar. Julia, Lovisa, Malin, Chatrine, Barbro, Ernst och jag.
Skattjakten varje dag. Gyllene ägg. Har inte vant mig än vid det. Så lättskötta och vänliga små djur. Alla borde ha en egen flock tycker jag.
Men livet är ju upp och ner som ni vet. I somras dog min fina tupp och min favorithöna Julia, (läs mer här). Baksidan med djur, helt klart. Men av en god vän fick jag låna en äggkläckningsmaskin som snurrade på i tre veckor...
.. resultatet blev tre helt bedårande små kycklingar. Alla mina höns är av rasen Hedemora. Jag har idag fyra höns och tre kycklingar som inte är könsbestämda än. Skulle kunna ha hur många till som helst bara jag hade plats i hönshuset.
En dagsfärsk bild på en av kycklingarna. Sex veckor och två dagar.
Vår sista familjemedlem är bondkatten Knut! Allas vår favorit! Eller egentligen mest Fredriks, de är som helan och halvan de där två. Har riktigt gaddat ihop sig. Knut är fem år. Vi skulle absolut inte ha någon katt, det hade Fredrik bestämt. Men när mina föräldar fick kattungar så bestämde jag mig för att låna hem en av dem över en långhelg. Haha, ja ni kan ju förstå hur det slutade.
Knut hänger med på det mesta här på gården. Han är stallkatt, jagar råttor, hänger i huset när vi renoverar och sitter och iakttar hönsen när man är där. En ständig kompis som följer med på alla upptåg. Älskar att ta sovmorgon, morgontrött som få. Ska sitta med vid matbordet. Dricker bara och endast vatten ur kran på toaletten. Älskar nudlar och gurka.
Knut har mycket bus i sig. Varje kväll måste han köra parkour ute på gården för att sedan gå in och sova i fotändan av sängen. Upp på tallarnas stammar. Röja runt i buskarna, upp på träden igen, ner, upp och springa i en väldans fart mot dörren. Gapskratt varje kväll åt dessa busryck.
Knut är en livsnjutare. Älskar lata dagar. Kurrar högt när det är filmkväll och familjen är inne. Kan helt plötsligt hoppa upp på Fapriolas rygg om han får feeling. Vill sitta i knäet när man är på toaletten. Knut var väldigt tjock förr, han kunde knappt hoppa upp någonstans. Men så köpte vi loss gården och flyttade hit hästarna, Knut började hålla jämna steg med oss och blev väldigt atletisk, nu är han i fin form. Spänstig som få.
Knut slet av sitt korsband när han blev jagad av en rottwailer en gång. Det her begränsat honom något just när det kommer till att klättra. Han klättra gärna uppåt men ner törs han inte komma längre, så Fredrik har fått dingla på en stege på tok för många gåner senaste två åren. En alltid lika förtvivöad Knut sitter då på någon tallegren och sjunger ut sin förtvivlan. Mycket känslor i denna lurviga lilla kropp, haha!
Knut är en bra kompis. Aldrig känner man sig ensam här på gården. Han hoppar upp på bilen så fort man kommer hem från jobbet. Vi daltar på tok för mycket med honom, såklart. Jag har lärt honom "sitt", "stå" och "vacker tass". En högt älskad Knut helt enkelt.
 
 ... och vi allihopa bor här.. I vad jag på sociala medier kallar "vårt lilltorp". Ett litet hus om ca 80 kvm. Dåliga fönster, det drar rakt igenom här på vintrarna. Men mysigt är det. Vi flyttade hit efter studenten 2011. Hyrde huset i 4,5 år innan vi köpte loss hela gården. En pyttehall, kök, toalett, vardagsrum ryms på nedervåningen, uppe har vi en hall och två sovrum. Perfekt "i väntan på"-hus.. och vad väntar vi då på??..
... jo vår Dröm. Huset som kallas "Drömmenhuset" i sociala medier, just för att jag så ofta sa "Drömmen vore ju att kunna renovera det där huset..." ,,, och pekade på denna timmerkåk. 2015 köpte vi den. Fast bestämda att detta är vårt livsprojekt.
Massor med potential. Men huset hade stått tomt i 50 år och det var "mycket arbete" (de mest sagda orden till oss tror jag!). Men mycket arbete har liksom inte skrämt oss.
Så vi började gräva där vi stog. En brädbit i taget..
... så jobbar vi på med vårt livsprojekt tillsammans med våra föräldarar som är här och hjälper till när de har tid och möjlighet... Här växer den fram, vår Dröm.
Dagsfärsk bild på vackerhuset. Älskar varje kvadratcentimeter av detta hus. Här ska vi bo en dag. Fredrik, jag och lilla knytet i magen. 
Och här bor vi.. Mellan träsket, skogen och med åkrarna som granne. Skog och mark har vi till. Bilden är från 2016 och är fotograferad av min bästis sambo, så glad för det! Älskar vårt läge.
Här ser man bättre hur mycket större Drömmen är än Lilltorpet. Mer än dubbelt så stort. Så mycket luft att andas i det huset. Och vår kära ladugård. Med stalldel, garage och plats för en herrans massa bråte.
Här växer våra drömmar i takt med bebisen i magen. Så många timmar kvar, men vi har ju hela livet på oss att "bli klara", om det nu är det man ska sträva efter.
 
Så välkomna hit. Mellan träsket, skogen och med åkrarana som granne. Med hästar, höns, katt och en bsbis i magen. Min kärlek och jag. Här har ni oss, vi som lever livet på backen.
 
 

En lördag hos oss.

Jösses ändå. Vilken ljuvlig lördag vi fick till. En av kontorsvännerna från Tyskland med särbo var förbi. Fikade kladdkaka och blev bjuden tysk "apfelstrudel". Fredrik han jobbade i huset. Duktiga, duktiga han.
Det var liksom en halvgrå dag vi vaknade upp till. Men kallgraderna var borta. Inga mer trettio minus. Snö har vi så det räcker och blir över, men några bakslag får man liksom räkna med här i Västerbotten.
Sprang ett varv runt huset och stoppade i tvättmaskinen, plockade glas från nattygsborden (varför blir jag så törstig på nätterna?) och lite sånt. Här en glimt från vårt sovrum. Fina vedspisen. Fina korgen. Så skymtar mindre fin garderob till höger > och ett nytt fiskespö till vänster <, lite hejbaberiba i vissa hörn hos oss.
Den här killen tog sovmorgon. Tiggde lite vispad grädde när gästerna fikade. Gick sedan och la sig en stund igen.
Jag virvlade iväg till vår lokala lanthandel medan Fredrik åkte på skotertävling. Älskar vår lilla affär. och personalen är alltid så tillmötesgående och trevlig. Tror vi handlar all mat och hushållsprodukter till 90 % här i byn. Så viktigt att stötta våra lokala företag.
Och sedan blev det fika hos svägerskan med nästan hela extrafamiljen. Tycker om dem allihopa. Och inte förrän efter det blev det lantliv med skattjakt i hönshuset, mockning i stallet, puss på hästmularna och så. Vissa dagar finns mer tid för det, och andra mindre.
 
Sedan avslutade vi det hela i goda vänners lag. Med en massa gott att äta och massor av kärlek från nära och kära att spara framöver. Jag vet inte om det är så kul att läsa om vanlig lördag i mars. Men det är så kul att spara, små, små glimtar från vardagen.
 
...
 
Nu har vi snart kört färdigt söndagen. Med husbygge, soplämning och en massa djurmys. Hästarna har premiärat utan täcken ute i marssolen och ikväll blir det tacos hos svärföräldrarna. Mår så himla bra, trivs så med livet!

Ett helgpiffat och älskat hem

Hej på er i sena timman.
Idag körde vi torsdag. Denna heliga städdag. Visserligen fick jag aldrig till någon städtorsdag förra veckan, då packades det väskor och ordandes med djur inför fjällenresan. Men i veckan blev det ett hejdundrande städkalads på backen. Jag rev ivrigt fram ajaxflaskan, stora såpaflaskan från älskade Västerbottenssåpa. Dammsugare, skurkäpp, stjärtlappar (älskar att städa med stjärtlappar!) och trasor i massor.
Sedan var det klart. Timmen på tok för sen. Men ändå. Huset är helgredo och doftar såpa. Det är rent och undanplockat. Knut han är gärna med, men när dammsugaren åker fram springer han till övervåningen.
När jag rullade ut nytvättade mattor, hände fram fräscha handdukar och kökshanddukar så tjuvhoppade han upp på vedspisen. Han vet mycket väl att gränsen där är hårfin. När vi kommer på att vi ska vara hundvakt så får han äta på vedspisen, så ibland får han faktiskt dispens. Svårt att motstå de där små tassarna tycker jag. Hjärtat smälter ju lite.
Och på köksbordet står en fräsch bukett med fantastiska rosor från fina svägerskan och hennes E. Så himla fina. Vi blev så glada och rörda, tack snälla M <3
Så vackra. 
Ett älskat, gammalt kök. Med gräslig plastmatta som är svår att gnugga ren. Med farmorsärvd trasmatta <3, köksbord och köksstolar mina föräldrar hade när jag var liten <3. Kökssoffan fanns på gården när vi flyttade hit. Hemtrevligt, ja det är det faktiskt hemma i vårt lilltorp. 
När jag njutit en minut av ett städat, undanplockat och lugnt hem så bylsade jag på mig och mockade. Här en nyfriserad liten ponnydam. Lite hackigt och så blev det, men så går det när lilla ponnyn mest står på bakbenen. Söt är hon i alla fall, så de där bakbensfasonerna glömmer man fort.
...Och den här killen har beställt en tvåkilos - morotssäck till helgen. Hönsen beställde burkmajs som jag snällt fick sprida ut efter läggdags, blir en trevlig frukostöverraskning för dem imorgon. Så nu laddar vi alla; fyrbenta, vingbeklädda och tvåbenta. För helg på backen. Tror aldrig jag längtat efter att F's eftermiddags/nattskift ska ta slut lika mycket som denna vecka. Längtar så efter honom.
 
Så nu kör vi snart helg, i nystädat, älskat hem.
 

Backens första skatt och sånt

Tidag idag.
Trettio minusgrader hade vi på måndagsmorgonen. Bilen fullkomligt suckade när den skulle igång. Efter lite övertid kom jag hem från jobbet, hem till lugnet, till backen och till lantlivet. Så fick jag bara ett infall. Jag måste kolla hönshuset, nu! Vi har inte så många regler här på gården, men en av dem är att aldrig ha "vanliga" kläder i stall/ladugård/hönshus, men just idag så kände jag bara på mig att något låg och väntade på mig. Och mycket riktigt, i det av gamla kökstaket, hemmasnickrade värpredet låg det ljuvligaste av skatter man kan tänka sig;
Backens första ägg! Som jag längtat och drömt om denna stund. Så vackert på toppen av höbädden. Ett brunt, alldelens ljuvligt ägg.
Jag har inte förmått mig att äta upp det ännu, får liksom inte nog av att kolla på det. Så himla vackert. Och tänk till våren, när hela tråget kryllar av skatter. Blir så glad av tanken.
 
Att skaffa höns var mitt bästa beslut på länge alltså. Har varit så himla glad. Behöver liksom bara skänka dem en snabb tanke vart än jag håller hus så blir jag så glad. Igår kväll fick de nystädat i Hilton med. Ut med plasten över bajsbrädan, ut med gammalt spån och in med nytt, fräscht. Mer hö i pärlspontsredena och ny mat och vatten. Kompletterades förstås med gårdagens skörd av matrester tillsammans med burkmajs med. Fint ska de vara.
... Och den här grabben, lite purken över att han inte fått inspektera i Hilton ännu. Han undrar vad det är som låter så roligt och luktar så gott.. Och lite halvförbannad blir man ju när matte gladeligen bär ut matrester till fä och morötter till häst och ponny. Själv får man tigga hela veckan lång innan någon mjukmat blir serverad. Jaa du Knut, en kille med många känslor, och inte rädd för att ge en onda ögat om brist på uppmärksamhet börjar göra sig påmind. Dessa djur alltså. Berikar livet.

När djurfamiljen blev komplett

En första, trevande, kornig mobilbild från invigningsfesten av Hönshilton! Nu är jag hönsägare. Hönsmamma med allt vad det innebär. Mamma och Pappa har, som vanligt, varit så himla fina i allt detta påhitt. Mamma som lånat ut pappa, och pappa som handlat, fixat och legat sömnlös över ventilationslösningar och annat. Måste komma på ett riktigt bra vis att tacka dem. Åkte och hämtade hem lilla flocken ikväll. Som en cirkus blev det och både pappa och jag skrattade så tårarna nästan rann åt det hela.
 
Och det är lika härligt varje gång. När drömmar går i uppfyllelse. Men nu känner jag mig klar med projekt. Nu vill jag umgås med djuren. Och genast blir jag lite sentimental...
... För vad mycket glädje de skänker mig. Mina fyrbenta (och numera tvåbenta/vingbeklädda). Jag har alltid älskat djur så himla mycket. Jag visste liksom när jag var liten att mitt intresse inte skulle svalna, utan snarare eskalera. Nog skulle jag kunna ha fler också. Får, getter, hundar, kaniner och kor är ju fantastiska djur. Men jag är så himla nöjd med hur det är nu. Mina två, fiska hästar. Som tar mig ut i skog och mark. Som tröstar så bra. Som bjuder på skratt. Vardagsmotion. Kärlek. Som kräver så mycket från mig, men ger fyrdubbelt tillbaka. Har längtat så mycket efter skogsturer med släden och Fapri eller barbacka genom byn på Årvar. Tiden har liksom runnit iväg senaste månaden med hönshusbygget. Men de har stått där, tålmodigt, och bara väntat på minsta lilla klapp och kram. Ställt upp på någon ridtur här och var. Och jag är så sugen på hårdträning och få till allt det där vi tränat på nder förra året. Höger galopp. Volten. Arbetstraven. Transportåkandet. Fapris mage ska krympa ihop lite och  jag ska pö om pö, lite i taget, när tid och lust finns. Göra klart sadelkammaren. Själv. Min meditation mellan allt. Men mest, ska tiden gå till att umgås med djuren. Förstås.
... Och den här killen då. Som håller låda varje dag. Som ofta är mitt enda sällskap när Fredrik jobbar skift. Han ligger bredvid mig nu i soffan och bara väntar på att få följa med på toa och borsta tänderna och sedan bli buren upp till sovrummet och sova en lång, natt. Han som är så mycket mer än en katt. Jag förstår att det låter så märkligt för folk utifrån. Att man ger så mycket till djuren, liksom. Tid, pengar och energi. Men vad jag får tillbaka går inte att mäta.
 
Så nu, när lilla hönsflocken är på plats så är jag så genuint lycklig. Det blev nog mer jobb för mig, tidigare morgnar och så. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan djur och nu när stallet är fult funktionsdugligt, Hönshilton är beboeligt och sadelkammaren är varm och go så får det vara så. Det är inte klart överallt. Men det funkar helt klart, och nu ska tiden spenderas med djuren. Sedan får vi ta resten, lite pö om pö... När andan faller på. Ja ni förstår, det går att göra hur mycket som helst här på backen.
 
... och nu när Hönshilton och bjälklagsbygget är klart så återgår jag till Drömmen och husrenovering... Vilket jag har massor att berätta om. Så himla mycket kul framför oss nu!

Ledighetslunk

(null)
Dagarna går ihop. Vi spenderar dagarna på backen med att bygga på hus och sadelkammare. Hela lilla familjen hinner umgås, både de fyrbenta och de tvåbenta njuter av tiden, tiden vi får spendera tillsammans!
(null)
På kvällarna ser vi film, eldar i kakelugnen och äter godis, dricker upp överblivna julmusten och somnar i ett virrvarr av kattassar, långa armar, julsängkläderna och sover många, långa timmar. Så har vi hunnit handla en ny bil också. Och träffa några älskade vänner. Ah, ledighetslunk.
(null)
Ikväll packade vi stora ryggsäcken med bacon- och ostkuber, karamellpåsen, frallor med salami och ost samt mackjärnet F fått från pappa i julklapp. Sedan puttrade vi över isen till Gröna Lund. En underbar liten rastplast här i byn. Där har vi spenderat kvällen framför en eld.
(null)
Middag över öppen eld och prat om stort och smått. Mer än så behövs inte. Ah, vad härligt det är, den här fina ledigheten !

"The secret of being happy is accepting where you are in life and making the most out of everyday"

Idag har varit en helt strålande dag (OCH OCH OCH MIN PAPPA FYLLER ÅR IDAG - GRATTIS BÄSTA PAPPSEN) att spendera på landet. Eftersom jag skriver exjobb kan jag lägga upp min dagar helt som jag vill och idag valde jag att prioritera att proppa kroppen full av fint väder och gosiga djur idag.
Jag och Årvak busade barbacka på åkern bredvid oss medan Fapri sysslade med att undersöka varenda buske och grästuva efter något ätbart. Årvak var fin, upplever att han trivs bättre utan sadel (ridit utan sedan typ december) efter en del bus i galoppövergångarna så fick vi till den där arbetstraven vi kämpar på med. Ibland blir jag så imponerad och förvånad över mig själv "har jag lyckats med det här? Är detta min häst?".
Dagen bjöd på sju minus och en värmande sol. Hästarna var alldelens solvarma i hårremmen när de stått och solat i hagen.
Sedan lagade vi lunch (blåbärssmoothie och hårdbrö), Knut gjorde sitt bästa för att charma till sig en bit leverpastej
Det är svårt att säga nej till detta gulliga lilla ansikte.
Så åkte Fredrik på jobbet (han jobbar eftermiddag varannan vecka) och för mig blev det eftermiddagsfika (snabbkaffe och dadelbollar)
Kände hur kroppen började slappna av efter ridturen och en slädtur med Fapri. Vissa dagar måste man få prioritera roligare saker än att läsa artiklar, jag älskar känslan av att kunna styra över sin egna tid och lägga upp dagen så att den passar en själv.
Sedan klädde jag mig varmt igen för att gå ut. Ja vissa dagar får jag inte nog av denna lilla by och alla dess vyer.
Jag tog ut svärmor och svärfars hund Jaffa. Vi busade i snön och någon fick lite kli på magen med.
Så fint på svärmor och svärfars backe med. Glad att ha dem nära.
Sen blev det skymning och jag gick hem. Det borde nästan vara förbjudet att ha det så fint i februari. Vilken lycka att få bo nära djur och natur ändå.
 
Nu måste jag sätta igång med artiklarna och arbeta flitigt, men vad gör det när solen ändå tackat för sig och kroppen är trött efter en dag ute ?..

Frostnätter, hästrumpor och min ständiga följeslagare

Det är morgon och frosten har brett ut sig så långt ögat kan nå. Fem minusgrader, jag trycker på mig underställ och mössa.
Ute i hagen står hästarna och väntar på hö. De skrapar med hovarna och låter så roligt - någonting mellan ett gnägg och barngråt! Så får de hö och hösilage som håller på att vänjas in nu. Jag står och lyssnar på ljudet som blir när de tuggar, världens bästa ljud.
Lilla damen har börjat tappa sommarpälsen och nässelutslagen ser bättre ut. Magen krymper och hon är pigg och glad. Ska sättas igång efter en lite längre vila, det ska bli så kul!
Beundrar naturen där jag står. Älskar detta.
Så går jag tillbaka mot huset med min ständiga följeslagare.
Kastar en sista blick runt allt. Det är lugnt och stilla. Luftvärmepumpen surrar lite, Knut väntar vid dörren. Så kör vi torsdag, mina vänner.


Lördagslunket

Det är dimmigt på morgonen och jag gör bort en massa sysslor innan jag äter frukost. Njuter ännu en gång av att ära hemma vid mitt egna köksbord.
Fredagsbuketten gör mig så glad!
Knut bara njuter. Fredrik är hemma för lunch mitt i älgjakten, jag tvättar, diskar, bakar och vilar. Älskar dessa dagar hemmavid.
Ska fortsätta dagen ute med att skita ner mig i stallrenoveringen och rensa ut Trollfrejs saker som ska säljas på loppis. Gruvsamt men också skönt att slippa se de ligga..
 
Hoppas ni alla har en jättefin och lagomt lugn helg! Kram!



Det är lördag

Det är lördag och jag ställer väckaren på tidig morgon, ligger kvar i sängen och scrollar genom lokaltidningen och kvällspressen. Stiger upp innan åtta och möts av morgontrötta hästar i hagen, jag ler åt dem, kan det finnas något sötare än en morgontrött häst?
Årvar gnäggar glatt på sitt lägmälda vis när jag packat höet och sprider ut det till dem, de samsas även om Årvar är lite motvillig till det ibland. Jag står och tittar på dem med armarna i kors och njuter.
Inne är det minst lika lugnt, jag rostar bröd, klappar en trött kisse som varit på nattliga äventyr och hör ingenting förutom klockan som tickar och en fluga som surrar slött ibland.
 
Då kör vi lördag då, jag ska jobba som fotograf på ponnytravdagen, det blir kul (men lite nervöst också!)
 
Kram!
Visa fler inlägg