Sista utedagarna och en titt på kycklingarna

Sista utedagarna för hönsen innan de ska bo inne en hel vinter i Hönshilton. Jag tror de överlever utan problem, de har sina aktiveringsbollar att leka med, bra foder, mysiga reden, lagomt med värme och så vidare. Men lite trist är det ju, efter många, långa månader ute på fri fot.
När jag är hemma och skrotar så ställer jag ibland fram ett kompostgaller så att kycklingarna får vara ute en stund. De är fortfarande ganska blyga tycker jag, så jag försöker spendera en del tid bara bredvid dem. Vågar inte ha dem lösa än, Knut tycker att de ser sååå goda ut.
Skulle kunna sitta och njuta hos dem hur länge som helst. Det är så mysigt när de stora kommer och hänger runt en också. Ingen som vill ligga i famnen och kuttra som hönan Julia. Men de vill gärna vara runt en. Mysigt.
Äggproduktionen är ganka låg just nu. 1-2 st om dagen får vi. Till våren blir det mer höns (om kycklingarna visar sig vara tuppar) så att vi får mer ägg. Vill gärna ha några Isbar-höns, men samtidigt älskar jag mina Hedemora så mycket att jag gärna håller dem renrasiga och skaffa fler färger av dem. 
 
... ska vi ta en titt på de små också? ...
Ettan 
Tvåan (Julias kyckling)
.. och trean.
 
Jag ser själv inte skillnad på dem personlighetsmässigt. De är snälla, blyga och söta alla tre. Har ingen känsla alls om det är tupar eller hönor, det får tiden utvisa. Så mysigt med de små.

Vi som lever livet på backen

Från hela mitt hjärta - tack för all fin respons på att Fredrik och jag ska bli föräldrar! Det känns helt fantastiskt, både kul och spännande. Vi har iiingen aning vad vi gett oss in i, det blir ett äventyr helt enkelt! Jag ska berätta mer förstås, ni ska få följa livet på landet som gravid också tänkte jag. Upp och ned, som ju livet är i övrigt. Men först tänkte jag presentera oss ordentigt. 
 
Det swishade till på instagram (@livetpabcken) och vi blev 5000 kompisar i helgen, så makalöst! Det trodde jag aldrig när jag startade upp den 2015. Med anledning av det tittar det in nya ansikten även här, så jag passar på att skriva ner några rader och visa lite blandade bilder på oss som bor här på backen. Välkomna hit och tack för att ni hänger här med mig, tycker så mycket om er!
 
Isabell heter jag som bor här på backen. Jag är tjugosex år och kommer ursprungligen från byn Åbyn utanför Burträsk. De flesta känner till det lilla samhället i Västerbotten, känt för sin goda Västerbottensost. Jag jobbar några mil bort, min befattning heter Utvecklingsingenjör, det är väldigt svårt att förklara vad jag gör på dagarna, ingen dag är den andra lik. Låt oss säga att jag har kanske världens roligaste jobb, så pratar vi inte mer om det. Jag har alltid älskat djur, speciellt hästar. Är uppfödd i lantlig miljö, med närhet till sjön, åkern och hästgården där jag spenderade i princip varenda dag efter skolan.
Jag är väldigt levnadsglad och sund som person. Det behöver inte vara så komplicerat för att jag ska trivas. Jag älskar min familj och mina vänner så oerhört mycket, men är väldigt introvert och tankar energi när jag hänger med mig själv. 
När jag är ledig så spenderar jag helst tid hemma. Är en riktig "bullmamma" och tycker det är helfestligt att baka och laga mat. Jag är kreativ och fyller gärna kameran med foton. Helst bilder från det vardagliga livet hemma på backen, men också bröllop, baltillställningar och parfotograferingar blir det ibland. Jag önskar att jag var en pedant person, men jag är inte så brydd över lite smuts och lite röra, bara man får städa och organisera ordentligt ibland. Jag älskar choklad och skulle nog kunna äta hur mycket chokladbollar som helst, vilken tid på dygnet som helst.
Jag brukade vara en tjej som tränade flera gånger i veckan. Sprang och gymmade och speglade magrutorna i spegeln. Handlade fins märkeskläder för lönen på stan och mötte upp några tjejer för att dricka drinkar, shotta och gå på krogen. Det livet kallar inte på mig längre, inte alls. Under en resa till USA 2014 så hände något med mitt sätt att tänka. Jag förändrades över en natt. Från att ha varit väldigt ytlig, självkritisk och allmänt "brydd" så började jag att värdera mig själv och andra på ett annat vis. Jag landande i mig själv. Idag är jag snäll med mig själv, jag är min bästa kompis och hejarklack.
Jag drömmer i smyg om att kunna jobba hemifrån. Inte än men på sikt (mitt jobb är alldeles för kul). Ha ett krypin på gården, någon sorts handelsbod för kul och leva på att skriva. Handelsboden skulle vara fylld av varor från vår gård och näriggande gårdar. Hembakt bröd från bagarstugan, sylter, marmelader och hemägg och schysst kött. Kanske  ett litet BNB någon del av livet. Mina tankar jag rulla iväg till framtida somrar när jag smyger upp tidigt (älskar att gå upp tidigt!) och gör iordning en korg med hembakt, ljummet bröd, pålägg och hemägg och ställer utanför dörren till hyresgästerna. Sedan får jag panik av tanken att någon faktiskt skulle måsta bo/vara här på gården för att det skulle vara möjligt och viftar snabbt bort tanken. Jag skulle vilja bli en hejare på att odla och ta tillvara på naturens skafferi. Att kunna jobba hemma i en randig pyamas ligger också högt upp på listan. Men just nu - väldigt nöjd med mitt jobb och allt vad det innebär!
Just nu bakar jag mest bebis. Dagsfärsk bild på kulan + två tjocktröjor. Njuter av hela alltet, det känns som en resa det här med att vara gravid. Jag är lite tröttare än vanligt. Men i överlag så är energin på topp. Älskar att röja runt på gården och skotta runt skottkärran, kånka bort saker för vintern och svettas lite när jag anstränger mig. Stannar ofta till och drar handen över magen och njuter en sekund extra. Tänker att flåset och blodgenomströmningen är bra för den lilla där i som ska få växa upp här med oss. Känner ett pirrigt fladder om kvällarna i magen och njuter. Här och nu.
 
... Med mig på gården bor min fästman F, min Fredrik (läs om vår förlovning här). Vi har varit tillsammas sedan oktober 2008. Tio år i år. Jag träffade Fredrik första gången när jag var tolv och vi båda skulle spela trumpet för kungen. Jag minns att han var det snyggaste jag någonsin sett. Någon månad senare möttes vi på en fotbollscup i byn. Sedan hamnade vi i samma klass på högstadiet. Sedan har det liksom bara funnits honom. Det var tre år av trånande och ett otroligtjobbigt "tonårs-spel" innan vi beslutade oss för att slå våra kloka huvuden ihop, sexton år gamla. Vi hade precis börjar gymnatiet. Jag Teknikprogrammet med inriktning inredning & design och han Spectrumprogrammet med inriktning friluftsliv.
Fredrik är uppvuxen på bondgård. Hans föräldar jobbar/jobbade heltid med annat, men på kvällar och helger så var de bönder. Mjölkkor, katter och höns vill jag minns att de hade, möjligen en häst och en hund ett tag också. Sedan gick de över till nötkreatur för köttproduktion men numera har de får. Där spenderar vi en del tid med skötsel, kli och mys. Fredriks föräldrar bor också här i byn, kanske 500 meter från oss. Det är härligt att ha dem nära, vi hjälps åt när djur ska skötas, gårdar ska skottas och så. I och med att Fredrik är uppfödd som han är så har han alltid haft ett stort intresse för djur och natur. Han är sådär lugn och sansad så att alla djur tycker om honom, hundar kryper alltid upp i hans knä, hästar blir som lamm att hantera för honom och katter lägger sig på rygg och ålar sig.
Fredrik är den snällaste personen jag känner. Folk brukar säga att jag är snäll, men det är ingenting jämfört med den här mannen. Han har ett hjärta av guld. Han är lugnet själv, stressar aldrig och har en otroligt förmåga att kunna sova vart helst han vill, när helst han vill. Han är väldigt mysig, gillar att grilla korv över öppen eld, se på film eller bio och njuta av en god, hemlagad middag.
Fredrik älskar att köra skoter. Han har försökt flera gånger att övertala sig själv att sälja sin skoter, men jag behöver bara titta menande på honom, aaaldrig i livet att han skulle må bra en vinter utan sin skoter. Den ska han bara ha, så det så. Helst kör han i fjällen men miltalen brukar kunna rulla iväg rätt friskt här hemma med. Innan vi började med projekt renovering så spelade han fotboll i det lokala fotbollaslaget. Nu är det korpen-innebandy istället. Fredrik är sådär jobbigt duktig på saker, och lär sig fort. Alltid blygsam över sin egen prestation, alltid med fötterna på jorden. Älskade F. Han älskar att kolla på MMA och boxning, jag vet inte hur många nätter vi spenderat vakna för att se fighter på Viaplay (senast inatt!).
Fredrik jobbar på en träindustri några mil åt andra hållet mot för mitt jobb. Han jobbar heltid fyra mil bort och renoverar hus i en rasande fart och klagar aldrig. Aldrig ett pip om att det är jobbigt eller slitigt. Alltid ett leende. Jag tvingar honom till en vilokväll ibland. Svårmotiverad till det, men ibland så går det hem.
Fredrik ser alltid det goda i folk och jag har alltid tyckt att det känns som en ära att just han valt att leva med mig. Trots att tio år har gått så känner jag mig hedrad och väldigt lyckosam som får leva med en så fin människa som honom. 
 
Näsvallens Fapriola är min shetlandsponny. Hon flyttade hit 2016 när jag fick lov att ta bort min första häst Trollfrej (läs första inlägget om henne här). Hon är född 9 juni 1995, hon är u. Priola och e. Annelunds Doc. Hon mäter 104,4 cm över jorden. Fapriola har haft ett föl som heter Miss Samanta Far.
Fapri som hon kallas var min kollega förr. Jag jobbade extra på stans Travskola medan jag pluggade i Umeå. Varenda söndag spenderades inne på travbanan. Fapri började bli till åren och blev tillslut less på att ha barn och folk runt sig hela tiden. Hon längtade ut på landet, till ett lugnt pensionärsliv. Så det talade honom tydligt om och de ansvariga på travskolan, de lyssnade på henne. Så 2016 köpte jag loss henne, min favoritkollega. Såklart hon skulle få bo här hos oss. Eller, självklart var det faktiskt inte, jag fick fundera både en och sju gånger om jag verkligen skulle ha en shetlandsponny. Fapriola har tidigare tävlat ponnytav. Hon gjorde 87 starter med raden 6-4-11. Hon är både riden och körd och det är en fröjd att arbeta med denna ponny. Så himla positiv till arbete.
Fapriola gillar inte alla människor. Hon var väldigt less på allt när hon kom hit. Less på människdor, less på hästar, less på i princip allt. Ingen har någonsin behandalat henne illa, hon har fått kärlek varje dag, bra foder, perfekt omvårdnad. Men längtan till det lugna landetlivet blev för stort för henne. Än idag gillar hon inte allt folk. Ibland går hon längst bort i hagen när det kommer folk och vill absolut inte bli störd. Fapri har dock en alldeles egen tjej, Alva, som kommer hit en gång i veckan med sin mamma och rider. Fapri lyser upp när Alva kommer och har börjat gnägga när hon ser att Alva kommer för att hämta henne i hagen, sådär så hjärtat gör lite ont av söthet.
Fapri blir världens sötaste mammut på vintern, hon är så sockersöt. Älskar mat (såklart) och har alltid lite för rund mage. Hon dammsuger hagen. Hon är vår lilla maskot, Årvars lilla flickvän. Hon tar det mest lugnt på veckorna nu för tiden, på grund av min tidsbrist och hennes speciellt humör (kan inte släppa in vem som helst till henne). Och jag vill ju förståst att hon ska vara nöjd. Så vi går promenader ibland. Tar en tur med släden ibland och med vagnen ibland. Skattar alltid högt, det är så kul. Har lovat Fapri att hon ska få stanna här så länge hon bara vill, jag hoppas det blir många fler år!
Min kallblodskärlek heter Moe Årvak men kallas kort och gott Årvar. Han flyttade hit 2014 nästan som av en slump (ni vet den där resan jag pratade om - den förändrade mig verkligen). Han är född 4 juni 2004, han är en vallack u. Moe Embla och e. Järvsöfaks. Han är importerad från norge som treåring. Han är ungefär 158 cm hög.
Kom till Sverige med ett ok av förväntningar på sina bogblad. Levde inte upp till dem alls. Istället skenade han, var odräglig och rädd. 15 starter blev det på travbanan med raden 1-1-1 innan han blev bokad på slakteribilen. Sedan dök jag upp i stallet han stod i en majkväll, fick ett tips av en snäll man jag är så evigt tacksam mot. Resten är historia. Min allra finaste vän, Årvar. Jag red in honom innan midsommar och sedan dess har vi haft så jäkelens kul. Ridit dressyrkurser och försöker lära oss allt om sitsar, yttertyglar och skänklar tillsammans. Vi är båda nybörjare (fortfarande - efter 4 år!) och har enormt kul ihop. Årvar är väldigt snäll trots sitt rykte, han är lättlärd och tycker att det är så kul att hitta på saker. Tricksträna, dressyr eller en tur med vagnen, han ställer upp på det mesta.
Årvar är nog den vackraste häst jag sett, tror jag. Hela han utstrålar kraft, det är mäktigt. Han är väldigt sällskapssjuk och hade nog helst följt med in i huset och legat i soffan. Nu när jag är gravid så rider jag mindre än förr. Nu gör vi allt på kul, pausat dressyrträningar och sådant och bara motionerar och får i oss frisk luft. Alvas mamma har börjat rida honom en gång i veckan, hittills går det superbra. Så skönt med hjälp från sådana klippor.
Årvar är min akilleshäl. Gör han sig illa så börjar jag gråta direkt. Skulle någon kidnappa honom så skulle jag kunna betala vad som helst för att få honom tillbaka. Han har burit mig genom min stora sorg när Trollfrej dog. Jag har räddat hans liv. På något vis så har vi bara varandra trots att vi har så mycket mer än så. Men det är som att jag kan höra hans röst i mitt huvud, som att han pratar rakt in i mig. En hästpratare fick prata med honom en gång och han sa bland annat "Årvar vill gärna berätta för dig att han är trygg med dig. Han gillar sättet du är på, att du är en så lugn och stabil människa som alltid bryr dig. Han är också stolt över dig, att du tagit dig igenom så många tuffa saker men ändå ger du inte upp!" väldigt fint.
Nu för tiden finns mer i livet än hästarna för mig. Men jösses vad de betyder mycket för mig. De finns där de dagarna man bara behöver en hals att borra in asiktet i och begrava sig i ett fluff av man. De tar en över stock och sten, i full galopp över ängar, en känsla som inte går att få till på annat vis. De ger mig vardagsmotion och frisk luft varje dag. Även om tiden till att rida och träna är begränsad när vi kör på med huset och gården, så finns de där ute. På gården de båda ska få bli gamla på. Det är inget annat än villkorslös kärlek, och livet blir så mycket roligare med hästar. De både kostar pengar och tar tid, men ärligt har jag fortfarande efter tjugosex år inte kommit på något bättre att investera tid och pengar i.
 
I januari gick drömmen om höns i uppfyllelse! Det hela började med att min granne Emil ringde mig och frågade om jag inte skulle ha fem hönor och en tupp han inte hade tänkt ha kvar. Jag sa att jag skulle fundera på saken. Hade nog tänkt säga nej. Men så dog en kär person till familjen, och jag tänkte, "man lever bara en gång, jag skaffar höns, så det så". Sen satte jag och pappa igång med hönshuset där mellan jul och nyår. Lagom till min födelsedag i januari (någn dag senare) så fick de flytta in. Fem hönor och en tupp.
Så himla glad man kan bli av några fjäderfän va. Ganska snart blev vi kompisar. Julia, Lovisa, Malin, Chatrine, Barbro, Ernst och jag.
Skattjakten varje dag. Gyllene ägg. Har inte vant mig än vid det. Så lättskötta och vänliga små djur. Alla borde ha en egen flock tycker jag.
Men livet är ju upp och ner som ni vet. I somras dog min fina tupp och min favorithöna Julia, (läs mer här). Baksidan med djur, helt klart. Men av en god vän fick jag låna en äggkläckningsmaskin som snurrade på i tre veckor...
.. resultatet blev tre helt bedårande små kycklingar. Alla mina höns är av rasen Hedemora. Jag har idag fyra höns och tre kycklingar som inte är könsbestämda än. Skulle kunna ha hur många till som helst bara jag hade plats i hönshuset.
En dagsfärsk bild på en av kycklingarna. Sex veckor och två dagar.
Vår sista familjemedlem är bondkatten Knut! Allas vår favorit! Eller egentligen mest Fredriks, de är som helan och halvan de där två. Har riktigt gaddat ihop sig. Knut är fem år. Vi skulle absolut inte ha någon katt, det hade Fredrik bestämt. Men när mina föräldar fick kattungar så bestämde jag mig för att låna hem en av dem över en långhelg. Haha, ja ni kan ju förstå hur det slutade.
Knut hänger med på det mesta här på gården. Han är stallkatt, jagar råttor, hänger i huset när vi renoverar och sitter och iakttar hönsen när man är där. En ständig kompis som följer med på alla upptåg. Älskar att ta sovmorgon, morgontrött som få. Ska sitta med vid matbordet. Dricker bara och endast vatten ur kran på toaletten. Älskar nudlar och gurka.
Knut har mycket bus i sig. Varje kväll måste han köra parkour ute på gården för att sedan gå in och sova i fotändan av sängen. Upp på tallarnas stammar. Röja runt i buskarna, upp på träden igen, ner, upp och springa i en väldans fart mot dörren. Gapskratt varje kväll åt dessa busryck.
Knut är en livsnjutare. Älskar lata dagar. Kurrar högt när det är filmkväll och familjen är inne. Kan helt plötsligt hoppa upp på Fapriolas rygg om han får feeling. Vill sitta i knäet när man är på toaletten. Knut var väldigt tjock förr, han kunde knappt hoppa upp någonstans. Men så köpte vi loss gården och flyttade hit hästarna, Knut började hålla jämna steg med oss och blev väldigt atletisk, nu är han i fin form. Spänstig som få.
Knut slet av sitt korsband när han blev jagad av en rottwailer en gång. Det her begränsat honom något just när det kommer till att klättra. Han klättra gärna uppåt men ner törs han inte komma längre, så Fredrik har fått dingla på en stege på tok för många gåner senaste två åren. En alltid lika förtvivöad Knut sitter då på någon tallegren och sjunger ut sin förtvivlan. Mycket känslor i denna lurviga lilla kropp, haha!
Knut är en bra kompis. Aldrig känner man sig ensam här på gården. Han hoppar upp på bilen så fort man kommer hem från jobbet. Vi daltar på tok för mycket med honom, såklart. Jag har lärt honom "sitt", "stå" och "vacker tass". En högt älskad Knut helt enkelt.
 
 ... och vi allihopa bor här.. I vad jag på sociala medier kallar "vårt lilltorp". Ett litet hus om ca 80 kvm. Dåliga fönster, det drar rakt igenom här på vintrarna. Men mysigt är det. Vi flyttade hit efter studenten 2011. Hyrde huset i 4,5 år innan vi köpte loss hela gården. En pyttehall, kök, toalett, vardagsrum ryms på nedervåningen, uppe har vi en hall och två sovrum. Perfekt "i väntan på"-hus.. och vad väntar vi då på??..
... jo vår Dröm. Huset som kallas "Drömmenhuset" i sociala medier, just för att jag så ofta sa "Drömmen vore ju att kunna renovera det där huset..." ,,, och pekade på denna timmerkåk. 2015 köpte vi den. Fast bestämda att detta är vårt livsprojekt.
Massor med potential. Men huset hade stått tomt i 50 år och det var "mycket arbete" (de mest sagda orden till oss tror jag!). Men mycket arbete har liksom inte skrämt oss.
Så vi började gräva där vi stog. En brädbit i taget..
... så jobbar vi på med vårt livsprojekt tillsammans med våra föräldarar som är här och hjälper till när de har tid och möjlighet... Här växer den fram, vår Dröm.
Dagsfärsk bild på vackerhuset. Älskar varje kvadratcentimeter av detta hus. Här ska vi bo en dag. Fredrik, jag och lilla knytet i magen. 
Och här bor vi.. Mellan träsket, skogen och med åkrarna som granne. Skog och mark har vi till. Bilden är från 2016 och är fotograferad av min bästis sambo, så glad för det! Älskar vårt läge.
Här ser man bättre hur mycket större Drömmen är än Lilltorpet. Mer än dubbelt så stort. Så mycket luft att andas i det huset. Och vår kära ladugård. Med stalldel, garage och plats för en herrans massa bråte.
Här växer våra drömmar i takt med bebisen i magen. Så många timmar kvar, men vi har ju hela livet på oss att "bli klara", om det nu är det man ska sträva efter.
 
Så välkomna hit. Mellan träsket, skogen och med åkrarana som granne. Med hästar, höns, katt och en bsbis i magen. Min kärlek och jag. Här har ni oss, vi som lever livet på backen.
 
 

Och vi njuter av det hela ...

Livet, ja det händer hela tiden här på backen ...
... vi gör i små, små steg iordning gården till drömvisionen, som här när vi sprättade upp sten från gräsmattan ...
... och fyller kärr efter kärr med småsten som ligger kors och tvärs på vår gård ...
... Vi möts av glada, springade höns när vi kommer hem från jobb ...
... och lunkar runt i gummistövlar mest jämt ...
... tidiga morgnar tar jag en extraminut hos hönsen, sitter på huk och pratar med dem medan de äter frukost i solens första, hårda strålar ...
... bakar äppelkakaor i plural till Fredriks kollegor, svärmor och svärfars hemmaäpplen, mm ...
... försöker bli kompis med kycklingarna, de är lite rädda ännu, men det tar sig lite i taget...
... vi njuter av detta, varje dag ...
... och av de allra sista blommorna för året, blåklockar i september gör gott för själen ...
... ställer iordning tonårslyan inne i hönshuset så kycklingarna kan börja skolas in att så småningom bo med damerna ...
... och njuter av det hela. Av arbetet med svett, trötta kroppar och listor som tycks fyllas på i dubbla takten än de bockas av. Av djuren, som ger energi och leenden och frid i sinnet. Av september och färgerna, den klara luften och skördetider.
 
Ikväll tog jag långhelg. Vi ska skrota runt här hemma i stickade tröjor. Fixa-inför-vinter. Baka bröd. Måla en del. Och allt annat som faller oss på. Långhelg på backen.

Kycklingrapport

När jag vaknade upp på söndagsmorgonen sprang jag ut till alla mina små kycklingar. Fick nästan en chock över hur snabbt de vuxit under fem dagar! Möttes av att alla tre hoppat ur lådan och sprang runt på golvet i sadelkammaren. De hoppar i och ur lådan och äter och dricker som små odjur.
Vi har inhandlat kompostgaller jag ska montera idag, så ska de få slussas ut till hönshuset. Kommer bli så himla kul med lite liv i hönshuset igen. Hoppas de ska trivas. Är förresten rätt så säker att denna svarta, Julias kyckling, är en höna, gör mig så lycklig!
I övrigt är jag osäker, de är så jäkelens lika varann överallt de grå. Stora, robusta och liknande kammar, kanske att "ettan" har något mer maskulint utseende. Hoppas så att det är en höna och en tupp så de allihopa får stanna i Hönshilton.
Det kommer fjädrar både här och var på de små. De är väldigt rädda för att bli ihållna och vill helst inte bli gosade med. Men jag kämpar på, med kärlek och åter kärlek så ska de nog bli riktigt trevliga individer tillslut. Det går så galet fort med de små! Till helgen kanske de får går ut en sväng!
 
Backens tre små tonåringar!

En helg av lantliv + kycklingupdate

Hej på er från sen söndagskväll. Jag ska strax svassa upp för trappen och sova, är sådär härligt trött efter att ha varit igång och fått saker gjorda en hel dag. I helgen har vi verkligen levt lantliv, är så fylld av liv att det näästan inte gör något att ryggen säger aj. Jag bröt en ryggkota i ländryggen för 8 år sedan som spökar ibland, nu gör den sig påmind.
 
Hur som helst, ont i ryggen eller inte. Helgen har varit så ljuv och snäll. Fredagen skyndade jag hem från kontoret innan fyra. Swishade till stan och hämtade ut veckans handling från ICA Online. Alltså, slår ett slag för detta superpåhitt, bara susa förbi i farten och hämta upp alla tänkbara matvaror. Jag som hatar att irra runt i stora matbutiker (det är något annat med vår lilla lanthandel i byn). Sedan mötte jag upp F, åkte och simmade härliga länder i simhallen. Så skönt när ryggen spökat och kroppen känts gammal. Som att gå på spa. Bada och basta.
 
Sedan blev det tidig lördag. Vi spisade mysbrunch. Länge och väl. Sedan satte vi igång med diverse projekt. Måla, regla, sätta golvspånskivor och vinterbona i stallet. Vi hann få i oss varsin plankstek innan F fortsatte i huset och jag tömkörde den där kallblodskärleken nere på stubbåkern.
 
 
Söndagen var lagom sömnig. Jag har hunnit stöka ner massor i lilltorpet. Årvar har varit ut med sin nya medryttare E och jag har varvat mellan att få vinterklart i stallet, tupplurat och börjat packa till tjänsteresan i veckan. Det är så mycket på gång nu. Min storasyster, svåger och systerdotter var här och röjde runt en stund. Små fötter som springer mellan hönsen, kycklingarna, hästarna och Knut. Älskar djur och motorer. Hade tydligen pratat om moster, kycklingarna och Knut vid läggdags "bÄll, Pippi, Tatt" Älskade unge.
 
Det blir mörkt på kvällarna. Råa, kalla nätter. Hästarna sover inne inatt. Mina älskade fyrbenta. Med varsin medryttare, Mor och Dotter. Som ska komma hit ungefär en gång i veckan och rida. Så jag får bygga bo med F. Husbygget är uppe i en rasande fart. Vi behöver all tid vi kan få. Alla helger med tomma kalenderblad. Att bygga, och njuta, av allt livet bjuder på.
 
 
... Bad min syster ta några bilder på mig och Å idag... Så oerhört vackra allihop. Han är så magiskt fin min lillprins.
 
... och ute i sadelkammaren har det förstås vuxit så det knakat... Små, små fjädrar börjar nu kika fram på småkropparna. Ettan, tvåan och trean kallar jag dem ännu. Vill absolut inte fastna för mycket för dem om det måste bli tuppslakt sen i höst. Hoppas så innerligt att en får vara tupp, och resten hönor. Så de alla får stanna här på backen. De äter tre nävar med kycklingpellets nu. Tre små kaffemuggar med vatten. Värmelampan behövs bara nattetid. De är ljuvliga...
 
 
 
... i veckan åker jag till varmare bräddgrader på tjänsteresa. Jag ska försöka hinna lämna lite avtryck här i form av lantliv innan jag åker iväg.. Så kul det ska bli!

De är här nu & massor av kärlek !

Det var tidigt på veckan sist vi hördes, mitt i vardag och vanlig jobbvecka. Det blev onsdag och middag med kollegor/vänner. Torsdag med burgarmiddag i stan med en av de finaste vännerna jag har. Och sedan - efterlängtade fredagen. När Fredrik ringde och smsade hejvilt medan jag var på kurs på jobbet. Han fick förlösa två bedårande små kycklingar. Senare på kvällen kom ytterligare en söting.
(null)
Jag ska berätta mer om dem... såklart! De ska ju allihopa bo hos oss på backen! Hade barndomsgänget över på surströmmingsskiva. I mörkaste natten var vi ute och kikade till kycklingar. Fyran var på gång att kläckas, så spännande att det inte var klokt! Tyvärr var nr fyra en svag en rackare som efter ett dygn somnade in. Så trist men så kan det ju olyckligtvis bli. Glädjer mig till de tre pigga raringarna.
(null)
Jag troooor att det är två hönor och en tupp. Har studerat dem så länge ikväll. Har jag tur är min lilla favorit en tupp. En grå sak med bubblig kam och en vit prick på bröstet. De andra två, en svar och en grå med taggig kam och små, små duniga kroppar. Så sött att man smälter en smula.
(null)
Och resten av helgen har vi spenderat i grannkommunen på bröllop. Min kusin Frida fick sin Tord. Det var så familjärt och fint alltihop. Fick äran att fotografera hela alltet, ska visa er så fort jag får ro att sitta med bilderna.


... så massor med kompishäng. Kycklingkärlek. Kärlek i massor. Pjuh, behöver återhämtningsvecka känner jag! 

Sköt om er !

Mina höns ruggar!

Sedan min tupp Ernst och min ena höna Julia dog så har det varit lite obalans i flocken. Först mådde de rent fysiskt dåligt. Vad än Julia och Ernst fått i sig så hade restarande fyra damer ätit samma sak. De var dåliga i magen, hängiga och väldigt allmänpåverkade. När det gick över kom förvirringen. Chatrine skulle sova lite vart som helst. Flocken aldrig samlad och de var sprätträdda och osociala ett tag. Jag lät det ta tid.
 
Nu känns damerna gladare. De är en hel del inne i hönshuset, men kommer rultande över gårdsplanen när de ser en. Hoppar glatt ut på morgonen och äter med god aptit. De har börjat uppskatta min närhet igen.
 
Jag hade bara fått ett endaste ägg fram till idag, när jag hittade två små stackars ägg under hövagnen. Hoppas de är på gång snart igen, saknar att gå på skattjakt.
 
Hur som helst så har tre av hönorna börjat rugga under senaste tiden! Sjukt spännande när något händer för första gången! Ruggningen innebär kort och gott att hönan byter ut sina gamla fjädrar till nya och detta är något de gör i cykler, det är alltså återkommande. 
 
Jag har förstått att detta är väldigt energikrävande, att byta ut alla fina fjädrar. Jag ska fundera på om de behöver något vitamintillskott utöver maten de får var dag. Då energin och proteinet i maten går åt till att skaa nya fjädrar så slutar hönan oftast lägga ägg i samband med ruggningen! Det hade jag ingen aning om innan jag läste på lite!
 
Det är så spännande att lära sig nya saker, jag är så långt ifrån fullärd när det kommer till höns. Så nu lär jag mig lite i taget. Ruggning hörrni, bara en sån sak!
 
Så nu bor det fyra damer i hönshuset, ganska tufsiga, inte så ägg-nödiga men väldigt mycket gladare än på länge... och så småning om får de sällskap av en skåck med kycklingar, så blir Hönshilton fyllt av liv igen!

Godnatt mina högt älskade vänner

Igår kväll hittade Fredrik min favorithöna Julia liggande alldeles slö ute för sig själv. Hon ville inte stå, gå eller röra sig alls, förlamad. Krävan var proppfull. Hjärtat går förstås i tusen bitar när man hittar djuren så. Försökte massera krävan, höll om henne. Hade henne i mitt knä. Mellan varven fick hon ligga i en kartong med en vattenskål. Massage, kramar och gos. Älskade lila vännen. Misstänkte att det kunde sluta dåligt, och imorse hade Julia somnat in.
 
Lilla hjärtegrynet Julia som gärna satt i knäet och hade det bra. Åt med världens aptit, sov gärna själv på nedre pinnen. Lekte med sin gula boll, la flest ägg i flocken och kom springande över gårdsplanen så fort hon fick syn på en. En liten glädjespridare som tagit oss med storm, vi alla tyckte att det var en helt fantastisk liten höna. Mycket personlighet, stort hjärta. Och nu är hon borta.
 
Jag begravde henne under tystnad. bäddade i gropen med hö. La blåklockor på toppen av graven. Tänkte att om hon haft ont eller mått dåligt, så är det slut nu. Nu är det vila.
 
Tunga steg till hönshuset, inte ett ljud hördes bakom väggen. Inget rusande ut genom dörren. Mitt på golvet ligger min fina tupp, Ernst. Alla hönorna uppskrämda på översta sittpinnen. Försöker få igång honom, han är superslö och huvudet rycker märkligt på honom. Tar honom i famnen, aldrig vill han bli klappad och nu låter han det ske utan protest. Pappa rullar precis upp för backen med sin silvriga volvo. Helt förtvivlad skriker jag till honom och frågar vad som händer mina höns. Sedan går det fort.
 
Fredrik kommer ut från torpet. Ernst i min famn, krävan lika proppfull som Julias. De måste ha fått i sig något som inte är bra för kroppen. Något som förlamar dem och förstör dem inifrån. Försöker massera krävan. Ernst kräks, och kräks, och kräks i min famn. Tårarna fullkomligt sprutar från mig. Jag skriker att "han dör, han dör!!", paniken i mig, allt går så långsamt och ändå så fort. Sedan var det över. En sista suck och sedan ligger han där, världens finaste tupp. Med glänsande fjädrar, så stillsam. Bryter ihop totalt. Att förlora en höna var ledsamt. Men att förlora tuppen också. Fina tuppen som varit kärnfrisk fram tills jag hittade honom på morgonen.
 
Fredrik begraver honom. Jag mår så illa efter upplevelsen så jag får gå runt hörnet och hade jag hunnit äta frukost hade den kommit upp, utan att tveka. Vilken fruktansvärd upplevelse. Ingenting jag önskar någon att få uppleva. Det gick så fort, sedan var det över.
 
Kvar är fyra förvirrade hönor. Som samtliga är hängiga och är dåliga i magen. Som inte vet hur man lever utan en tupp. Som satt överallt ikväll när de skulle nattas. Min rädsla är att de dör allihop. Vet inte om det kommer att gå att sova inatt. Känner sådant obehag. Mina högt älskade vingbeklädda små vänner.
 
Jag vill skriva det. Det var ingen vacker upplevelse. Det var fruktansvärt för oss alla. Sättet Ernst fick avsluta sitt liv, är inte rättvist. Och jag är förstås väldigt ledsen...
 
Jag gör allt för de små liven. Städar, fixar, handlat hönsfoder och bjuder på matrester enligt konstens alla regler. Kelar, erbjuder dagsfärsktvatten på flera ställen i trädgården. Frysta bär när det är varmt. Skugga, sand/jordbad i skugga. De får springa fritt ute, så naturligt det kan bli. Reden och sittpinnar efter alla tänkbara mått och regler. Men ibland, är det inte bara tillräckligt, jag kunde inte skydda dem mot allt...
 
... Nu hoppas jag bara att mina fyra stjärnor repar sig fort. Att mina höns får må bra...
 
Vad hönsen ätit för att få avsluta livet såhär vet jag inte. Möjligen salter från stenmjölet vi fick hem i veckan. Möjligen någon växt. Möjligen avföring från någon smittbärande vild fågel. Jag vet inte alls. Jag orkar inte spekulera och orkar inte ta emot en massa teorier. Julia och Ernst är döda och kommer aldrig mer tillbaka. Det hade inte spelat någon roll om det var räven, om de blev påkörda eller bara trillade av pinn av ålder. Det är ledsamt ändå. Och otroligt tomt i hönshuset...

Morgonrundan och längtan efter regnet

Söndagmorgon och jag vaknar innan väckarklockan. Ligger helt tyst i sängen och lyssnar efter regnljud, men det är helt tyst och stilla.
Klär på mig jeanskjolen och det randiga linnet, min vardagsuniform i värmen, Fredriks foppatofflor till och går ut för morgonrundan. Knut följer med, förstås. Älskar att ha sociala djur man verkligen kan umgås med, världens bästa sällskap.
Vi börjar hos hönsen. Sprider ut lite matrester i "rastgården" men låter det vara öppet ut på gården om de vill ut och spatsera senare. Småplättar med jordgubbar och pommes blev det idag. Plättarna blev omåttligt populära.
Stannar till en stund och blir glad över hur de springer omkring och sprättar runt i höet efter mat. Igår vägrade de komma in i hönshuset och sova, de hade spridit ut sig på olika höjder i hörummet och jag var alldeles svettig efter att jag fått ner allihopa. Som tonåringar som vägrar lyssna på sin förälder. Idag verkade jag dock vara förlåten. Tack för det.
Jag är en riktig slavmaja ibland. Lämnar bunkar, skålar och tallrikar ute kring hönshuset när jag burit ut godsaker åt dem. Ska leta efter "hönsporslin" på loppis så jag slipper använda faten vi äter på. Blev en hel hög med grejer att sätta i diskmaskinen.
Sedan blev det hästarnas tur. En viss liten dam verkade ha sovit prick hur gott som helst ute inatt, alldeles full i smuts och riktigt nyvaken såg hon ut. 
Stryker henne i pannan och på bogen. Kliar mellan frambenen, det gillar hon. Hon har hö i håret och är minsann den sötaste lilla fuxen man kan tänka sig. Mycket humör i denna lilla kropp.
.. och Årvar som var ute och joggade över en mil igår kväll verkade ta söndagsmorgonen med ro. Tuggar hö och verkade nöjd med löftet om att få komma in om regnet blir ihållande idag.
Satte igång med att diska vattenbingarna.
Fyllde liter efter liter med nytt vatten åt dem. Jistanes vad det går ut nu på sommaren.
Sedan tog jag ett varv med plock från gården. Alla redskap inne, tvätten inplockad och ihopvikt, dynorna till utemöblerna ligger på kökssoffan och vi är tokredo för hur många millimetrar som helst.
Blickar ut över byn, längtande bort mot regnmolnen och tänker att, måtte det bli någonting av detta. Snälla regnrusket, bara kom.
 
 
 
... och medan jag sitter vid frukostbordet och äter avokadotoasts så börjar det minsann droppa från himlen. Små, men många, blöta droppar. Känslan är obeskrivlig, jag hade glömt hur det känns. Djuren, gården och jag är redo, kom igen nu!

Om lugna lördagen

Tisdag och vi tittar tillbaka på midsommarhelgen.
Var ute en sväng på morgonen. Gick sedan in när regnrusket fortsatte hålla ett hårt grepp om backen. Tupplurade, tittade på kakel, kommoder, tapeter och allt annat som behövs för att färdigställa ett hus. Det är så mycket kul (och arbete!) framför oss nu. På aftonen tänkte vi att nähä, det här duger ju inte - NÅGONTING måste vi ju få gjort trots superförkylning (F) och sympaitrötthet (jag). Så vi cyklade runt sjön.
Fredrik gled runt på sin nya cykel. Han fick den av mig i födelsedagspresent. Den är så löjligt fin tycker jag.
Vår byaväg - alldeles ljuvlig. En smal, skumpig och hålig historia. Faktiskt med gatlysen. Känns lyxigt. Vi cyklade genom sol-regn-moln-vindpustar. Alla väder har midsommarhelgen bjudit på.
På andra sidan sjön, där man cyklar från grusväg til storvägen så plockade  någon ett fång med lupiner. Hatkärlek till de där rackarna. Men de är ju så, så, så vackra.
Tänker att jag alltid ska ha en bukett med sommarblommor på köksbordet i sommar. Eller i cykelkorgen, sådan humörhöjare!
Hemma på backen igen. Hej, hej hästarna!! Visslar försiktigt, de kommer direkt.
Hemma på backen igen. Klia hästarna i pannan. I blåsten.
Hönsen fick midsommarrester. Bröd, någon liten snutt älgkött, koks färspotatis och jordgubbar. Det var fest förstår ni.
Fina, fins Ernst. Han vill inte bli buren eller gosad med. Men väldigt social, vill kika in aaaallt som händer på gården och händer något läskigt (typ besök av rovfågel) så har han varnat damerna för längesedan och alla har gömt sig. Imponerande.
 
Så en trött, halkrasslig lördag på backen. Fint så, utan krusiduller liksom.
Visa fler inlägg