Ett helgpiffat och älskat hem
Hej på er i sena timman.
Idag körde vi torsdag. Denna heliga städdag. Visserligen fick jag aldrig till någon städtorsdag förra veckan, då packades det väskor och ordandes med djur inför fjällenresan. Men i veckan blev det ett hejdundrande städkalads på backen. Jag rev ivrigt fram ajaxflaskan, stora såpaflaskan från älskade Västerbottenssåpa. Dammsugare, skurkäpp, stjärtlappar (älskar att städa med stjärtlappar!) och trasor i massor.
Sedan var det klart. Timmen på tok för sen. Men ändå. Huset är helgredo och doftar såpa. Det är rent och undanplockat. Knut han är gärna med, men när dammsugaren åker fram springer han till övervåningen.
När jag rullade ut nytvättade mattor, hände fram fräscha handdukar och kökshanddukar så tjuvhoppade han upp på vedspisen. Han vet mycket väl att gränsen där är hårfin. När vi kommer på att vi ska vara hundvakt så får han äta på vedspisen, så ibland får han faktiskt dispens. Svårt att motstå de där små tassarna tycker jag. Hjärtat smälter ju lite.
Och på köksbordet står en fräsch bukett med fantastiska rosor från fina svägerskan och hennes E. Så himla fina. Vi blev så glada och rörda, tack snälla M <3
Så vackra. 
Ett älskat, gammalt kök. Med gräslig plastmatta som är svår att gnugga ren. Med farmorsärvd trasmatta <3, köksbord och köksstolar mina föräldrar hade när jag var liten <3. Kökssoffan fanns på gården när vi flyttade hit. Hemtrevligt, ja det är det faktiskt hemma i vårt lilltorp. 
När jag njutit en minut av ett städat, undanplockat och lugnt hem så bylsade jag på mig och mockade. Här en nyfriserad liten ponnydam. Lite hackigt och så blev det, men så går det när lilla ponnyn mest står på bakbenen. Söt är hon i alla fall, så de där bakbensfasonerna glömmer man fort.
...Och den här killen har beställt en tvåkilos - morotssäck till helgen. Hönsen beställde burkmajs som jag snällt fick sprida ut efter läggdags, blir en trevlig frukostöverraskning för dem imorgon. Så nu laddar vi alla; fyrbenta, vingbeklädda och tvåbenta. För helg på backen. Tror aldrig jag längtat efter att F's eftermiddags/nattskift ska ta slut lika mycket som denna vecka. Längtar så efter honom.
 
Så nu kör vi snart helg, i nystädat, älskat hem.
 
När djurfamiljen blev komplett
En första, trevande, kornig mobilbild från invigningsfesten av Hönshilton! Nu är jag hönsägare. Hönsmamma med allt vad det innebär. Mamma och Pappa har, som vanligt, varit så himla fina i allt detta påhitt. Mamma som lånat ut pappa, och pappa som handlat, fixat och legat sömnlös över ventilationslösningar och annat. Måste komma på ett riktigt bra vis att tacka dem. Åkte och hämtade hem lilla flocken ikväll. Som en cirkus blev det och både pappa och jag skrattade så tårarna nästan rann åt det hela.
 
Och det är lika härligt varje gång. När drömmar går i uppfyllelse. Men nu känner jag mig klar med projekt. Nu vill jag umgås med djuren. Och genast blir jag lite sentimental...
... För vad mycket glädje de skänker mig. Mina fyrbenta (och numera tvåbenta/vingbeklädda). Jag har alltid älskat djur så himla mycket. Jag visste liksom när jag var liten att mitt intresse inte skulle svalna, utan snarare eskalera. Nog skulle jag kunna ha fler också. Får, getter, hundar, kaniner och kor är ju fantastiska djur. Men jag är så himla nöjd med hur det är nu. Mina två, fiska hästar. Som tar mig ut i skog och mark. Som tröstar så bra. Som bjuder på skratt. Vardagsmotion. Kärlek. Som kräver så mycket från mig, men ger fyrdubbelt tillbaka. Har längtat så mycket efter skogsturer med släden och Fapri eller barbacka genom byn på Årvar. Tiden har liksom runnit iväg senaste månaden med hönshusbygget. Men de har stått där, tålmodigt, och bara väntat på minsta lilla klapp och kram. Ställt upp på någon ridtur här och var. Och jag är så sugen på hårdträning och få till allt det där vi tränat på nder förra året. Höger galopp. Volten. Arbetstraven. Transportåkandet. Fapris mage ska krympa ihop lite och  jag ska pö om pö, lite i taget, när tid och lust finns. Göra klart sadelkammaren. Själv. Min meditation mellan allt. Men mest, ska tiden gå till att umgås med djuren. Förstås.
... Och den här killen då. Som håller låda varje dag. Som ofta är mitt enda sällskap när Fredrik jobbar skift. Han ligger bredvid mig nu i soffan och bara väntar på att få följa med på toa och borsta tänderna och sedan bli buren upp till sovrummet och sova en lång, natt. Han som är så mycket mer än en katt. Jag förstår att det låter så märkligt för folk utifrån. Att man ger så mycket till djuren, liksom. Tid, pengar och energi. Men vad jag får tillbaka går inte att mäta.
 
Så nu, när lilla hönsflocken är på plats så är jag så genuint lycklig. Det blev nog mer jobb för mig, tidigare morgnar och så. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan djur och nu när stallet är fult funktionsdugligt, Hönshilton är beboeligt och sadelkammaren är varm och go så får det vara så. Det är inte klart överallt. Men det funkar helt klart, och nu ska tiden spenderas med djuren. Sedan får vi ta resten, lite pö om pö... När andan faller på. Ja ni förstår, det går att göra hur mycket som helst här på backen.
 
... och nu när Hönshilton och bjälklagsbygget är klart så återgår jag till Drömmen och husrenovering... Vilket jag har massor att berätta om. Så himla mycket kul framför oss nu!
Det värsta med att vara hästägare...
... (förutom när ens fyrbenta bästisar blir sjuka förstås!!)...
Jag älskar att vara hästägare. Det har liksom blivit en stor del av min identitet. Jag blir fort igenkänd som hästtjejen och pratar ofta och mycket om hästarna i mitt liv. Jag har hållit på med hästar i tjugo år nu, sedan jag var fem. När jag var tolv fick jag ha min fösta sommarponny, en shetlandsponny vid namn Kalle. Året efter hade jag en foderponny, shetlandsponnyn Belinda. Året efter fick jag min alldlens egna Trollfrej, den framgångsrika kallblodstravaren som fångade mitt hjärta. Sju år senare, 2014 hämtade jag hem en stor, tovig kille vid namn Moe Årvak som numera är min bästis och trogna springare. 2016 vändes livet upp och ned när Trollfrej akut fick somna in i sommarhagen, och på höstkanten trillade Fapriola helt oplanerat in i mitt liv. Så det kan bli.
 
Jag älskar att vara hästägare med nästan allt vad det innebär. Det finns dock två saker jag tycker är sååå tråkigt. Att 1. kånka på vatten till hästhagen och 2. att fylla hö-påsar med frukost, lunch, middag och kvällshö. Den tiden vill jag ju lägga på att rida, gosa, pyssla i stallet och borra in ansiktet i hästarnas manar. Under åren har vi istället hittat lösningar som underlättar vardagen med hästarna. Istället för att kånka, släpa, fylla och tömma mat och vatten så kan jag nu ägna tiden till mycket annat.
På sommaren går hästarna på bete. Då jag har erfarenhter av fång (hemska sjukdom!) så lider också jag av "fångest" på vår och höst. Jag brukar ha en lååååång inbetning under våren. Som inte tar slut förrän i början av juli, ungefär när semestern tar vid. När de har vant sig vid allt grlngräs så släpper jag hästarna på betet på morgonen och hämtar de åter på kvällen när det är dags för ridning eller den dagliga dosen mys. Sedan får de skrota i vinter-hagen på nätterna. Mycket lättskött. Under sommaren slår vi vårt eget hö och hässjar till torr-hö. Samtidigt lejer vi bort arbetet med inplastning av stora hö-balar. Men gräset slår vi från våra egna marker.
 
När det närmar sig höst så får hästarna beta mindre och mindre äta av det hässjade höet. Här är den bökigast perioden när hö-påsar måste fyllas. När det är för kallt för att beta men för varmt för att öppa en stor plast-höbal. Frukost, lunch, middag och kvällsmat. En herrans massa hö-påsar.
Sedan kommer perioden när hästarna vänjs in på det inplastade hösilaget i några veckor. När jag blandar in lite mer hösilage i det torra höet för varje dag. Sedan vips äter de bara hösilage och nu börjar det vara kallt ute.
 
När det blir vinter är det dags att ge hästarna fri tillgång på mat för att de ska hålla värmen. Fredrik har byggt en fiin foder-häck där Fapriola inte kommer åt att äta så mycket. Hon får ta hand om Årvars spill, och håller kaggen således i schack. På kvällarna får de gå in och äta sin lilla bytta med mineraler. Och dricka vatten. Så får magen vila i någon timme från den fria tillgången.
Under vintern släpper jag bara ut hästarna på morgonen, så står balen i foderhäcken, redo att ätas ur. Sedan håller den i två veckor innan det är dags att köra en ny. I år har vi ställt foderhäcken så nära stängslet det bara går, så kan Fredrik köra en bal med stora traktorn trots att hästarna är i hagen och jag är på jobbet. Det är så himla skönt, och funkar så bra. Så lättskött på något vis. 
 
När våren kommer tillbaka blir det några bökiga veckor med fyllande av hö-påsar och invänjning på torr-hö igen och sedan betet. Men gudar så skönt det är, att under de allra flesta månaderna på året, inte behöva riva, kånka, fylla och svära runt höpåsarna. Det ska ju vara just det - roligt och enkelt att ha djur!
 
Bökigt eller inte med utfodring. Men tänk ändå, att få vara hästägare ändå!