Julkänsla med min ljuva ponnyskrutt

Älskade, älskade lantliv alltså. I helgen behövde jag djupandas. Hur gör man det bättre än att ta en tur ute i snön tillsammans med en kär vän? Tror knappast någon får mig att vända på humöret så snabbt som min ponny, Fapriola.
Jag drog på mig den gamla mamma-ärvda overallen. Hon hade hittat den under sommarens källarrensning hemma i hembyn. Frågade om vi möjligen ville ha den, jag tänkte på den tickande lilla cashewnöten i min mage och högg direkt på erbjudandet. Rymlig och varm, perfekt med andra ord. Så selade jag på min vän, selen har jag fått från en kär vän och släden med skacklorna är ett ihopplock från gårdens gömmor. Det behöver inte vara så fancy för oss. Detta funkar fint. Iväg åkte vi, min lilla ponny och jag.
Ner för backen och bort mot en av våra kläppar med skog. Denna i behov av gallring, men tiden finns inte riktigt till skogsarbete just nu. Gott att bli av med lite gran- och enris då. Fapri väntade tålmodigt medan jag högg små granar och grankvistar med yxan. Slö var den, tid tog det. Men oj så härligt. Efter några minuter märkte jag hur axlarna var sänkta, andetagen djupa, och tankarna klara.
Jag tänker ofta på vilken tur jag har som får spendera tid tillsammans med mina djur. Så bra jag mår av det. Satte mig i snön och gosade med lilla mulen och kliade håriga mammut-bogen. Tänk att vi blev vänner tillslut. De dagar det är riktigt dåligt väder brukar hon få täcke på sig, då lägger jag täcket på hennes rygg och alltid, alltid vill hon ha en liten puss på mulen innan jag spänner åt gjordarna. Ingenting jag vill byta ut mot något.
 
När jag satt där så tänkte jag på hur stolt jag är över mina livsval. Att jag så pass ung valt rätt vägar i livet som lett mig hit. Till skogen med min ponny liksom. Långt ifrån allas dröm, men mitt elvaåriga jag hade varit så lycklig över synen.
Sedan var släden full av en- och granris. De ska bli krans och pynt på gårdens dörrar. Och lite sysselsättning till hönsen och tupparna. Kanske får hästarna någon kvist att tugga på också. Ymnigt snöfall. Satte mig på släden och lät henne vandra på hemåt. Hon är så arbetsvillig, älskar sin lilla släde.
Över åkrarna som legat i träda, över krondiket med betongtrummorna, över betet och upp för backen. Andras in genom näsan i stora andetag och låter snöflingorna landa i ansiktet på mig. Det är så härligt att känna att man lever.
Så dyker Drömmens baksida upp i vinterskrud. Inbäddad i vitt fluff. Fapri står tålmodligt stilla medan jag lossar släden och tar av selen. Smiter åt henne en morot och en puss på mulen innan hon får gå ut igen. Hoppas hon vill stanna med mig många år till, min lilla ponnyskrutt.

Vi som lever livet på backen

Från hela mitt hjärta - tack för all fin respons på att Fredrik och jag ska bli föräldrar! Det känns helt fantastiskt, både kul och spännande. Vi har iiingen aning vad vi gett oss in i, det blir ett äventyr helt enkelt! Jag ska berätta mer förstås, ni ska få följa livet på landet som gravid också tänkte jag. Upp och ned, som ju livet är i övrigt. Men först tänkte jag presentera oss ordentigt. 
 
Det swishade till på instagram (@livetpabcken) och vi blev 5000 kompisar i helgen, så makalöst! Det trodde jag aldrig när jag startade upp den 2015. Med anledning av det tittar det in nya ansikten även här, så jag passar på att skriva ner några rader och visa lite blandade bilder på oss som bor här på backen. Välkomna hit och tack för att ni hänger här med mig, tycker så mycket om er!
 
Isabell heter jag som bor här på backen. Jag är tjugosex år och kommer ursprungligen från byn Åbyn utanför Burträsk. De flesta känner till det lilla samhället i Västerbotten, känt för sin goda Västerbottensost. Jag jobbar några mil bort, min befattning heter Utvecklingsingenjör, det är väldigt svårt att förklara vad jag gör på dagarna, ingen dag är den andra lik. Låt oss säga att jag har kanske världens roligaste jobb, så pratar vi inte mer om det. Jag har alltid älskat djur, speciellt hästar. Är uppfödd i lantlig miljö, med närhet till sjön, åkern och hästgården där jag spenderade i princip varenda dag efter skolan.
Jag är väldigt levnadsglad och sund som person. Det behöver inte vara så komplicerat för att jag ska trivas. Jag älskar min familj och mina vänner så oerhört mycket, men är väldigt introvert och tankar energi när jag hänger med mig själv. 
När jag är ledig så spenderar jag helst tid hemma. Är en riktig "bullmamma" och tycker det är helfestligt att baka och laga mat. Jag är kreativ och fyller gärna kameran med foton. Helst bilder från det vardagliga livet hemma på backen, men också bröllop, baltillställningar och parfotograferingar blir det ibland. Jag önskar att jag var en pedant person, men jag är inte så brydd över lite smuts och lite röra, bara man får städa och organisera ordentligt ibland. Jag älskar choklad och skulle nog kunna äta hur mycket chokladbollar som helst, vilken tid på dygnet som helst.
Jag brukade vara en tjej som tränade flera gånger i veckan. Sprang och gymmade och speglade magrutorna i spegeln. Handlade fins märkeskläder för lönen på stan och mötte upp några tjejer för att dricka drinkar, shotta och gå på krogen. Det livet kallar inte på mig längre, inte alls. Under en resa till USA 2014 så hände något med mitt sätt att tänka. Jag förändrades över en natt. Från att ha varit väldigt ytlig, självkritisk och allmänt "brydd" så började jag att värdera mig själv och andra på ett annat vis. Jag landande i mig själv. Idag är jag snäll med mig själv, jag är min bästa kompis och hejarklack.
Jag drömmer i smyg om att kunna jobba hemifrån. Inte än men på sikt (mitt jobb är alldeles för kul). Ha ett krypin på gården, någon sorts handelsbod för kul och leva på att skriva. Handelsboden skulle vara fylld av varor från vår gård och näriggande gårdar. Hembakt bröd från bagarstugan, sylter, marmelader och hemägg och schysst kött. Kanske  ett litet BNB någon del av livet. Mina tankar jag rulla iväg till framtida somrar när jag smyger upp tidigt (älskar att gå upp tidigt!) och gör iordning en korg med hembakt, ljummet bröd, pålägg och hemägg och ställer utanför dörren till hyresgästerna. Sedan får jag panik av tanken att någon faktiskt skulle måsta bo/vara här på gården för att det skulle vara möjligt och viftar snabbt bort tanken. Jag skulle vilja bli en hejare på att odla och ta tillvara på naturens skafferi. Att kunna jobba hemma i en randig pyamas ligger också högt upp på listan. Men just nu - väldigt nöjd med mitt jobb och allt vad det innebär!
Just nu bakar jag mest bebis. Dagsfärsk bild på kulan + två tjocktröjor. Njuter av hela alltet, det känns som en resa det här med att vara gravid. Jag är lite tröttare än vanligt. Men i överlag så är energin på topp. Älskar att röja runt på gården och skotta runt skottkärran, kånka bort saker för vintern och svettas lite när jag anstränger mig. Stannar ofta till och drar handen över magen och njuter en sekund extra. Tänker att flåset och blodgenomströmningen är bra för den lilla där i som ska få växa upp här med oss. Känner ett pirrigt fladder om kvällarna i magen och njuter. Här och nu.
 
... Med mig på gården bor min fästman F, min Fredrik (läs om vår förlovning här). Vi har varit tillsammas sedan oktober 2008. Tio år i år. Jag träffade Fredrik första gången när jag var tolv och vi båda skulle spela trumpet för kungen. Jag minns att han var det snyggaste jag någonsin sett. Någon månad senare möttes vi på en fotbollscup i byn. Sedan hamnade vi i samma klass på högstadiet. Sedan har det liksom bara funnits honom. Det var tre år av trånande och ett otroligtjobbigt "tonårs-spel" innan vi beslutade oss för att slå våra kloka huvuden ihop, sexton år gamla. Vi hade precis börjar gymnatiet. Jag Teknikprogrammet med inriktning inredning & design och han Spectrumprogrammet med inriktning friluftsliv.
Fredrik är uppvuxen på bondgård. Hans föräldar jobbar/jobbade heltid med annat, men på kvällar och helger så var de bönder. Mjölkkor, katter och höns vill jag minns att de hade, möjligen en häst och en hund ett tag också. Sedan gick de över till nötkreatur för köttproduktion men numera har de får. Där spenderar vi en del tid med skötsel, kli och mys. Fredriks föräldrar bor också här i byn, kanske 500 meter från oss. Det är härligt att ha dem nära, vi hjälps åt när djur ska skötas, gårdar ska skottas och så. I och med att Fredrik är uppfödd som han är så har han alltid haft ett stort intresse för djur och natur. Han är sådär lugn och sansad så att alla djur tycker om honom, hundar kryper alltid upp i hans knä, hästar blir som lamm att hantera för honom och katter lägger sig på rygg och ålar sig.
Fredrik är den snällaste personen jag känner. Folk brukar säga att jag är snäll, men det är ingenting jämfört med den här mannen. Han har ett hjärta av guld. Han är lugnet själv, stressar aldrig och har en otroligt förmåga att kunna sova vart helst han vill, när helst han vill. Han är väldigt mysig, gillar att grilla korv över öppen eld, se på film eller bio och njuta av en god, hemlagad middag.
Fredrik älskar att köra skoter. Han har försökt flera gånger att övertala sig själv att sälja sin skoter, men jag behöver bara titta menande på honom, aaaldrig i livet att han skulle må bra en vinter utan sin skoter. Den ska han bara ha, så det så. Helst kör han i fjällen men miltalen brukar kunna rulla iväg rätt friskt här hemma med. Innan vi började med projekt renovering så spelade han fotboll i det lokala fotbollaslaget. Nu är det korpen-innebandy istället. Fredrik är sådär jobbigt duktig på saker, och lär sig fort. Alltid blygsam över sin egen prestation, alltid med fötterna på jorden. Älskade F. Han älskar att kolla på MMA och boxning, jag vet inte hur många nätter vi spenderat vakna för att se fighter på Viaplay (senast inatt!).
Fredrik jobbar på en träindustri några mil åt andra hållet mot för mitt jobb. Han jobbar heltid fyra mil bort och renoverar hus i en rasande fart och klagar aldrig. Aldrig ett pip om att det är jobbigt eller slitigt. Alltid ett leende. Jag tvingar honom till en vilokväll ibland. Svårmotiverad till det, men ibland så går det hem.
Fredrik ser alltid det goda i folk och jag har alltid tyckt att det känns som en ära att just han valt att leva med mig. Trots att tio år har gått så känner jag mig hedrad och väldigt lyckosam som får leva med en så fin människa som honom. 
 
Näsvallens Fapriola är min shetlandsponny. Hon flyttade hit 2016 när jag fick lov att ta bort min första häst Trollfrej (läs första inlägget om henne här). Hon är född 9 juni 1995, hon är u. Priola och e. Annelunds Doc. Hon mäter 104,4 cm över jorden. Fapriola har haft ett föl som heter Miss Samanta Far.
Fapri som hon kallas var min kollega förr. Jag jobbade extra på stans Travskola medan jag pluggade i Umeå. Varenda söndag spenderades inne på travbanan. Fapri började bli till åren och blev tillslut less på att ha barn och folk runt sig hela tiden. Hon längtade ut på landet, till ett lugnt pensionärsliv. Så det talade honom tydligt om och de ansvariga på travskolan, de lyssnade på henne. Så 2016 köpte jag loss henne, min favoritkollega. Såklart hon skulle få bo här hos oss. Eller, självklart var det faktiskt inte, jag fick fundera både en och sju gånger om jag verkligen skulle ha en shetlandsponny. Fapriola har tidigare tävlat ponnytav. Hon gjorde 87 starter med raden 6-4-11. Hon är både riden och körd och det är en fröjd att arbeta med denna ponny. Så himla positiv till arbete.
Fapriola gillar inte alla människor. Hon var väldigt less på allt när hon kom hit. Less på människdor, less på hästar, less på i princip allt. Ingen har någonsin behandalat henne illa, hon har fått kärlek varje dag, bra foder, perfekt omvårdnad. Men längtan till det lugna landetlivet blev för stort för henne. Än idag gillar hon inte allt folk. Ibland går hon längst bort i hagen när det kommer folk och vill absolut inte bli störd. Fapri har dock en alldeles egen tjej, Alva, som kommer hit en gång i veckan med sin mamma och rider. Fapri lyser upp när Alva kommer och har börjat gnägga när hon ser att Alva kommer för att hämta henne i hagen, sådär så hjärtat gör lite ont av söthet.
Fapri blir världens sötaste mammut på vintern, hon är så sockersöt. Älskar mat (såklart) och har alltid lite för rund mage. Hon dammsuger hagen. Hon är vår lilla maskot, Årvars lilla flickvän. Hon tar det mest lugnt på veckorna nu för tiden, på grund av min tidsbrist och hennes speciellt humör (kan inte släppa in vem som helst till henne). Och jag vill ju förståst att hon ska vara nöjd. Så vi går promenader ibland. Tar en tur med släden ibland och med vagnen ibland. Skattar alltid högt, det är så kul. Har lovat Fapri att hon ska få stanna här så länge hon bara vill, jag hoppas det blir många fler år!
Min kallblodskärlek heter Moe Årvak men kallas kort och gott Årvar. Han flyttade hit 2014 nästan som av en slump (ni vet den där resan jag pratade om - den förändrade mig verkligen). Han är född 4 juni 2004, han är en vallack u. Moe Embla och e. Järvsöfaks. Han är importerad från norge som treåring. Han är ungefär 158 cm hög.
Kom till Sverige med ett ok av förväntningar på sina bogblad. Levde inte upp till dem alls. Istället skenade han, var odräglig och rädd. 15 starter blev det på travbanan med raden 1-1-1 innan han blev bokad på slakteribilen. Sedan dök jag upp i stallet han stod i en majkväll, fick ett tips av en snäll man jag är så evigt tacksam mot. Resten är historia. Min allra finaste vän, Årvar. Jag red in honom innan midsommar och sedan dess har vi haft så jäkelens kul. Ridit dressyrkurser och försöker lära oss allt om sitsar, yttertyglar och skänklar tillsammans. Vi är båda nybörjare (fortfarande - efter 4 år!) och har enormt kul ihop. Årvar är väldigt snäll trots sitt rykte, han är lättlärd och tycker att det är så kul att hitta på saker. Tricksträna, dressyr eller en tur med vagnen, han ställer upp på det mesta.
Årvar är nog den vackraste häst jag sett, tror jag. Hela han utstrålar kraft, det är mäktigt. Han är väldigt sällskapssjuk och hade nog helst följt med in i huset och legat i soffan. Nu när jag är gravid så rider jag mindre än förr. Nu gör vi allt på kul, pausat dressyrträningar och sådant och bara motionerar och får i oss frisk luft. Alvas mamma har börjat rida honom en gång i veckan, hittills går det superbra. Så skönt med hjälp från sådana klippor.
Årvar är min akilleshäl. Gör han sig illa så börjar jag gråta direkt. Skulle någon kidnappa honom så skulle jag kunna betala vad som helst för att få honom tillbaka. Han har burit mig genom min stora sorg när Trollfrej dog. Jag har räddat hans liv. På något vis så har vi bara varandra trots att vi har så mycket mer än så. Men det är som att jag kan höra hans röst i mitt huvud, som att han pratar rakt in i mig. En hästpratare fick prata med honom en gång och han sa bland annat "Årvar vill gärna berätta för dig att han är trygg med dig. Han gillar sättet du är på, att du är en så lugn och stabil människa som alltid bryr dig. Han är också stolt över dig, att du tagit dig igenom så många tuffa saker men ändå ger du inte upp!" väldigt fint.
Nu för tiden finns mer i livet än hästarna för mig. Men jösses vad de betyder mycket för mig. De finns där de dagarna man bara behöver en hals att borra in asiktet i och begrava sig i ett fluff av man. De tar en över stock och sten, i full galopp över ängar, en känsla som inte går att få till på annat vis. De ger mig vardagsmotion och frisk luft varje dag. Även om tiden till att rida och träna är begränsad när vi kör på med huset och gården, så finns de där ute. På gården de båda ska få bli gamla på. Det är inget annat än villkorslös kärlek, och livet blir så mycket roligare med hästar. De både kostar pengar och tar tid, men ärligt har jag fortfarande efter tjugosex år inte kommit på något bättre att investera tid och pengar i.
 
I januari gick drömmen om höns i uppfyllelse! Det hela började med att min granne Emil ringde mig och frågade om jag inte skulle ha fem hönor och en tupp han inte hade tänkt ha kvar. Jag sa att jag skulle fundera på saken. Hade nog tänkt säga nej. Men så dog en kär person till familjen, och jag tänkte, "man lever bara en gång, jag skaffar höns, så det så". Sen satte jag och pappa igång med hönshuset där mellan jul och nyår. Lagom till min födelsedag i januari (någn dag senare) så fick de flytta in. Fem hönor och en tupp.
Så himla glad man kan bli av några fjäderfän va. Ganska snart blev vi kompisar. Julia, Lovisa, Malin, Chatrine, Barbro, Ernst och jag.
Skattjakten varje dag. Gyllene ägg. Har inte vant mig än vid det. Så lättskötta och vänliga små djur. Alla borde ha en egen flock tycker jag.
Men livet är ju upp och ner som ni vet. I somras dog min fina tupp och min favorithöna Julia, (läs mer här). Baksidan med djur, helt klart. Men av en god vän fick jag låna en äggkläckningsmaskin som snurrade på i tre veckor...
.. resultatet blev tre helt bedårande små kycklingar. Alla mina höns är av rasen Hedemora. Jag har idag fyra höns och tre kycklingar som inte är könsbestämda än. Skulle kunna ha hur många till som helst bara jag hade plats i hönshuset.
En dagsfärsk bild på en av kycklingarna. Sex veckor och två dagar.
Vår sista familjemedlem är bondkatten Knut! Allas vår favorit! Eller egentligen mest Fredriks, de är som helan och halvan de där två. Har riktigt gaddat ihop sig. Knut är fem år. Vi skulle absolut inte ha någon katt, det hade Fredrik bestämt. Men när mina föräldar fick kattungar så bestämde jag mig för att låna hem en av dem över en långhelg. Haha, ja ni kan ju förstå hur det slutade.
Knut hänger med på det mesta här på gården. Han är stallkatt, jagar råttor, hänger i huset när vi renoverar och sitter och iakttar hönsen när man är där. En ständig kompis som följer med på alla upptåg. Älskar att ta sovmorgon, morgontrött som få. Ska sitta med vid matbordet. Dricker bara och endast vatten ur kran på toaletten. Älskar nudlar och gurka.
Knut har mycket bus i sig. Varje kväll måste han köra parkour ute på gården för att sedan gå in och sova i fotändan av sängen. Upp på tallarnas stammar. Röja runt i buskarna, upp på träden igen, ner, upp och springa i en väldans fart mot dörren. Gapskratt varje kväll åt dessa busryck.
Knut är en livsnjutare. Älskar lata dagar. Kurrar högt när det är filmkväll och familjen är inne. Kan helt plötsligt hoppa upp på Fapriolas rygg om han får feeling. Vill sitta i knäet när man är på toaletten. Knut var väldigt tjock förr, han kunde knappt hoppa upp någonstans. Men så köpte vi loss gården och flyttade hit hästarna, Knut började hålla jämna steg med oss och blev väldigt atletisk, nu är han i fin form. Spänstig som få.
Knut slet av sitt korsband när han blev jagad av en rottwailer en gång. Det her begränsat honom något just när det kommer till att klättra. Han klättra gärna uppåt men ner törs han inte komma längre, så Fredrik har fått dingla på en stege på tok för många gåner senaste två åren. En alltid lika förtvivöad Knut sitter då på någon tallegren och sjunger ut sin förtvivlan. Mycket känslor i denna lurviga lilla kropp, haha!
Knut är en bra kompis. Aldrig känner man sig ensam här på gården. Han hoppar upp på bilen så fort man kommer hem från jobbet. Vi daltar på tok för mycket med honom, såklart. Jag har lärt honom "sitt", "stå" och "vacker tass". En högt älskad Knut helt enkelt.
 
 ... och vi allihopa bor här.. I vad jag på sociala medier kallar "vårt lilltorp". Ett litet hus om ca 80 kvm. Dåliga fönster, det drar rakt igenom här på vintrarna. Men mysigt är det. Vi flyttade hit efter studenten 2011. Hyrde huset i 4,5 år innan vi köpte loss hela gården. En pyttehall, kök, toalett, vardagsrum ryms på nedervåningen, uppe har vi en hall och två sovrum. Perfekt "i väntan på"-hus.. och vad väntar vi då på??..
... jo vår Dröm. Huset som kallas "Drömmenhuset" i sociala medier, just för att jag så ofta sa "Drömmen vore ju att kunna renovera det där huset..." ,,, och pekade på denna timmerkåk. 2015 köpte vi den. Fast bestämda att detta är vårt livsprojekt.
Massor med potential. Men huset hade stått tomt i 50 år och det var "mycket arbete" (de mest sagda orden till oss tror jag!). Men mycket arbete har liksom inte skrämt oss.
Så vi började gräva där vi stog. En brädbit i taget..
... så jobbar vi på med vårt livsprojekt tillsammans med våra föräldarar som är här och hjälper till när de har tid och möjlighet... Här växer den fram, vår Dröm.
Dagsfärsk bild på vackerhuset. Älskar varje kvadratcentimeter av detta hus. Här ska vi bo en dag. Fredrik, jag och lilla knytet i magen. 
Och här bor vi.. Mellan träsket, skogen och med åkrarna som granne. Skog och mark har vi till. Bilden är från 2016 och är fotograferad av min bästis sambo, så glad för det! Älskar vårt läge.
Här ser man bättre hur mycket större Drömmen är än Lilltorpet. Mer än dubbelt så stort. Så mycket luft att andas i det huset. Och vår kära ladugård. Med stalldel, garage och plats för en herrans massa bråte.
Här växer våra drömmar i takt med bebisen i magen. Så många timmar kvar, men vi har ju hela livet på oss att "bli klara", om det nu är det man ska sträva efter.
 
Så välkomna hit. Mellan träsket, skogen och med åkrarana som granne. Med hästar, höns, katt och en bsbis i magen. Min kärlek och jag. Här har ni oss, vi som lever livet på backen.
 
 

Morgonrundan och längtan efter regnet

Söndagmorgon och jag vaknar innan väckarklockan. Ligger helt tyst i sängen och lyssnar efter regnljud, men det är helt tyst och stilla.
Klär på mig jeanskjolen och det randiga linnet, min vardagsuniform i värmen, Fredriks foppatofflor till och går ut för morgonrundan. Knut följer med, förstås. Älskar att ha sociala djur man verkligen kan umgås med, världens bästa sällskap.
Vi börjar hos hönsen. Sprider ut lite matrester i "rastgården" men låter det vara öppet ut på gården om de vill ut och spatsera senare. Småplättar med jordgubbar och pommes blev det idag. Plättarna blev omåttligt populära.
Stannar till en stund och blir glad över hur de springer omkring och sprättar runt i höet efter mat. Igår vägrade de komma in i hönshuset och sova, de hade spridit ut sig på olika höjder i hörummet och jag var alldeles svettig efter att jag fått ner allihopa. Som tonåringar som vägrar lyssna på sin förälder. Idag verkade jag dock vara förlåten. Tack för det.
Jag är en riktig slavmaja ibland. Lämnar bunkar, skålar och tallrikar ute kring hönshuset när jag burit ut godsaker åt dem. Ska leta efter "hönsporslin" på loppis så jag slipper använda faten vi äter på. Blev en hel hög med grejer att sätta i diskmaskinen.
Sedan blev det hästarnas tur. En viss liten dam verkade ha sovit prick hur gott som helst ute inatt, alldeles full i smuts och riktigt nyvaken såg hon ut. 
Stryker henne i pannan och på bogen. Kliar mellan frambenen, det gillar hon. Hon har hö i håret och är minsann den sötaste lilla fuxen man kan tänka sig. Mycket humör i denna lilla kropp.
.. och Årvar som var ute och joggade över en mil igår kväll verkade ta söndagsmorgonen med ro. Tuggar hö och verkade nöjd med löftet om att få komma in om regnet blir ihållande idag.
Satte igång med att diska vattenbingarna.
Fyllde liter efter liter med nytt vatten åt dem. Jistanes vad det går ut nu på sommaren.
Sedan tog jag ett varv med plock från gården. Alla redskap inne, tvätten inplockad och ihopvikt, dynorna till utemöblerna ligger på kökssoffan och vi är tokredo för hur många millimetrar som helst.
Blickar ut över byn, längtande bort mot regnmolnen och tänker att, måtte det bli någonting av detta. Snälla regnrusket, bara kom.
 
 
 
... och medan jag sitter vid frukostbordet och äter avokadotoasts så börjar det minsann droppa från himlen. Små, men många, blöta droppar. Känslan är obeskrivlig, jag hade glömt hur det känns. Djuren, gården och jag är redo, kom igen nu!

Betestider, hej hej, betestider!

 
En helt vanlig onsdag i livet. F på andra sidan Atlanten. Jag är hemma på backen. Med en begynnande förkyldning, sminkrester under ögonen och besök av en av mina bästa vänner, Matildan. Vi äter orimliga mängder carbonara på backens hemägg, äter bröd och massor av ost till. Sådant som är gott för själen. Matildan åker hem efter läggdags. Snart är hon tillbaka i Stockholm. Och livet på backen, ja det fortsätter som förut.
Det är sent och dagt att hämta hem hästarna från betet. Sista dagarna med syrénen nu. Går förbi och drar in stora andetag av doften. Får inte nog.
Går vår uppfart ner till byavägen. Trehundrasjuttio meter kanske den är. Något i den stilen. Längst ner på den bor våra grannar Per-Johan och Malin, de är fina grannar att ha.
Så svänger jag höger ut på byavägen. Västra Skråmträsk. Till höger ytterligare fina grannar jag är mycket tacksam över. Och där, en beteshage som stått orörd i tjugo år sedan den såddes in. Den är slagen då och då, tack vare svärfar. Men i övrigt, så outnyttjad den kan bli. Så känns det lite extra fint att ha hästarna där. Och faktiskt använda marken vi äger.
Jag släpper hästarna här en stund efter jobbet så de får vänja sina magar vid grönskan. Sedan får de sova i vinterhagen och äta hö och hösilage på dagen. Lite bökigt och meckigt att få till det, med förflyttning av hästar och tider att passa. Men så skönt för matte att inte behöva oroa sig för fång.
Det är mycket jag skulle behöva göra gällande betet. Röja runt tråden. Skaffa dit ett aggregat med el. Hinkar och dunkar för sommarvatten. Men allt har sin tid. Njuter av här och nu tills det är färdigt. Långt ifrån perfekt. Men fungerar utmärkt ändå. Så glad över mina två trygga hästar.
Så knäpper jag fast grimskaften i grimmorna, öppnar upp till hagen, så går vi hem. När vi har trehundrasjuttio meter kvar slänger jag grimskaftet över Fapris rygg så får hon pinna på själv. 
Älskar det här stället så mycket. Så fantastiskt. Trots att timmen är sen och den där listan med saker att göra när andan faller på inte blir avbetad. Så njuter jag. Tid med hästarna, det är harmoni för mig.
... och hjärtat smälter när de återigen står och kliar varandra när de är tillbaka i hagen. Känns som jag mest upprepar mig, men jag tycker om dem och livet de ger mig, så mycket.
 
Snart börjardet bekymmerslösa livet i beteshagen. Det blir nog ljuvligt, i år igen.

Ett helgpiffat och älskat hem

Hej på er i sena timman.
Idag körde vi torsdag. Denna heliga städdag. Visserligen fick jag aldrig till någon städtorsdag förra veckan, då packades det väskor och ordandes med djur inför fjällenresan. Men i veckan blev det ett hejdundrande städkalads på backen. Jag rev ivrigt fram ajaxflaskan, stora såpaflaskan från älskade Västerbottenssåpa. Dammsugare, skurkäpp, stjärtlappar (älskar att städa med stjärtlappar!) och trasor i massor.
Sedan var det klart. Timmen på tok för sen. Men ändå. Huset är helgredo och doftar såpa. Det är rent och undanplockat. Knut han är gärna med, men när dammsugaren åker fram springer han till övervåningen.
När jag rullade ut nytvättade mattor, hände fram fräscha handdukar och kökshanddukar så tjuvhoppade han upp på vedspisen. Han vet mycket väl att gränsen där är hårfin. När vi kommer på att vi ska vara hundvakt så får han äta på vedspisen, så ibland får han faktiskt dispens. Svårt att motstå de där små tassarna tycker jag. Hjärtat smälter ju lite.
Och på köksbordet står en fräsch bukett med fantastiska rosor från fina svägerskan och hennes E. Så himla fina. Vi blev så glada och rörda, tack snälla M <3
Så vackra. 
Ett älskat, gammalt kök. Med gräslig plastmatta som är svår att gnugga ren. Med farmorsärvd trasmatta <3, köksbord och köksstolar mina föräldrar hade när jag var liten <3. Kökssoffan fanns på gården när vi flyttade hit. Hemtrevligt, ja det är det faktiskt hemma i vårt lilltorp. 
När jag njutit en minut av ett städat, undanplockat och lugnt hem så bylsade jag på mig och mockade. Här en nyfriserad liten ponnydam. Lite hackigt och så blev det, men så går det när lilla ponnyn mest står på bakbenen. Söt är hon i alla fall, så de där bakbensfasonerna glömmer man fort.
...Och den här killen har beställt en tvåkilos - morotssäck till helgen. Hönsen beställde burkmajs som jag snällt fick sprida ut efter läggdags, blir en trevlig frukostöverraskning för dem imorgon. Så nu laddar vi alla; fyrbenta, vingbeklädda och tvåbenta. För helg på backen. Tror aldrig jag längtat efter att F's eftermiddags/nattskift ska ta slut lika mycket som denna vecka. Längtar så efter honom.
 
Så nu kör vi snart helg, i nystädat, älskat hem.
 

När djurfamiljen blev komplett

En första, trevande, kornig mobilbild från invigningsfesten av Hönshilton! Nu är jag hönsägare. Hönsmamma med allt vad det innebär. Mamma och Pappa har, som vanligt, varit så himla fina i allt detta påhitt. Mamma som lånat ut pappa, och pappa som handlat, fixat och legat sömnlös över ventilationslösningar och annat. Måste komma på ett riktigt bra vis att tacka dem. Åkte och hämtade hem lilla flocken ikväll. Som en cirkus blev det och både pappa och jag skrattade så tårarna nästan rann åt det hela.
 
Och det är lika härligt varje gång. När drömmar går i uppfyllelse. Men nu känner jag mig klar med projekt. Nu vill jag umgås med djuren. Och genast blir jag lite sentimental...
... För vad mycket glädje de skänker mig. Mina fyrbenta (och numera tvåbenta/vingbeklädda). Jag har alltid älskat djur så himla mycket. Jag visste liksom när jag var liten att mitt intresse inte skulle svalna, utan snarare eskalera. Nog skulle jag kunna ha fler också. Får, getter, hundar, kaniner och kor är ju fantastiska djur. Men jag är så himla nöjd med hur det är nu. Mina två, fiska hästar. Som tar mig ut i skog och mark. Som tröstar så bra. Som bjuder på skratt. Vardagsmotion. Kärlek. Som kräver så mycket från mig, men ger fyrdubbelt tillbaka. Har längtat så mycket efter skogsturer med släden och Fapri eller barbacka genom byn på Årvar. Tiden har liksom runnit iväg senaste månaden med hönshusbygget. Men de har stått där, tålmodigt, och bara väntat på minsta lilla klapp och kram. Ställt upp på någon ridtur här och var. Och jag är så sugen på hårdträning och få till allt det där vi tränat på nder förra året. Höger galopp. Volten. Arbetstraven. Transportåkandet. Fapris mage ska krympa ihop lite och  jag ska pö om pö, lite i taget, när tid och lust finns. Göra klart sadelkammaren. Själv. Min meditation mellan allt. Men mest, ska tiden gå till att umgås med djuren. Förstås.
... Och den här killen då. Som håller låda varje dag. Som ofta är mitt enda sällskap när Fredrik jobbar skift. Han ligger bredvid mig nu i soffan och bara väntar på att få följa med på toa och borsta tänderna och sedan bli buren upp till sovrummet och sova en lång, natt. Han som är så mycket mer än en katt. Jag förstår att det låter så märkligt för folk utifrån. Att man ger så mycket till djuren, liksom. Tid, pengar och energi. Men vad jag får tillbaka går inte att mäta.
 
Så nu, när lilla hönsflocken är på plats så är jag så genuint lycklig. Det blev nog mer jobb för mig, tidigare morgnar och så. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan djur och nu när stallet är fult funktionsdugligt, Hönshilton är beboeligt och sadelkammaren är varm och go så får det vara så. Det är inte klart överallt. Men det funkar helt klart, och nu ska tiden spenderas med djuren. Sedan får vi ta resten, lite pö om pö... När andan faller på. Ja ni förstår, det går att göra hur mycket som helst här på backen.
 
... och nu när Hönshilton och bjälklagsbygget är klart så återgår jag till Drömmen och husrenovering... Vilket jag har massor att berätta om. Så himla mycket kul framför oss nu!

Det värsta med att vara hästägare...

... (förutom när ens fyrbenta bästisar blir sjuka förstås!!)...
Jag älskar att vara hästägare. Det har liksom blivit en stor del av min identitet. Jag blir fort igenkänd som hästtjejen och pratar ofta och mycket om hästarna i mitt liv. Jag har hållit på med hästar i tjugo år nu, sedan jag var fem. När jag var tolv fick jag ha min fösta sommarponny, en shetlandsponny vid namn Kalle. Året efter hade jag en foderponny, shetlandsponnyn Belinda. Året efter fick jag min alldlens egna Trollfrej, den framgångsrika kallblodstravaren som fångade mitt hjärta. Sju år senare, 2014 hämtade jag hem en stor, tovig kille vid namn Moe Årvak som numera är min bästis och trogna springare. 2016 vändes livet upp och ned när Trollfrej akut fick somna in i sommarhagen, och på höstkanten trillade Fapriola helt oplanerat in i mitt liv. Så det kan bli.
 
Jag älskar att vara hästägare med nästan allt vad det innebär. Det finns dock två saker jag tycker är sååå tråkigt. Att 1. kånka på vatten till hästhagen och 2. att fylla hö-påsar med frukost, lunch, middag och kvällshö. Den tiden vill jag ju lägga på att rida, gosa, pyssla i stallet och borra in ansiktet i hästarnas manar. Under åren har vi istället hittat lösningar som underlättar vardagen med hästarna. Istället för att kånka, släpa, fylla och tömma mat och vatten så kan jag nu ägna tiden till mycket annat.
På sommaren går hästarna på bete. Då jag har erfarenhter av fång (hemska sjukdom!) så lider också jag av "fångest" på vår och höst. Jag brukar ha en lååååång inbetning under våren. Som inte tar slut förrän i början av juli, ungefär när semestern tar vid. När de har vant sig vid allt grlngräs så släpper jag hästarna på betet på morgonen och hämtar de åter på kvällen när det är dags för ridning eller den dagliga dosen mys. Sedan får de skrota i vinter-hagen på nätterna. Mycket lättskött. Under sommaren slår vi vårt eget hö och hässjar till torr-hö. Samtidigt lejer vi bort arbetet med inplastning av stora hö-balar. Men gräset slår vi från våra egna marker.
 
När det närmar sig höst så får hästarna beta mindre och mindre äta av det hässjade höet. Här är den bökigast perioden när hö-påsar måste fyllas. När det är för kallt för att beta men för varmt för att öppa en stor plast-höbal. Frukost, lunch, middag och kvällsmat. En herrans massa hö-påsar.
Sedan kommer perioden när hästarna vänjs in på det inplastade hösilaget i några veckor. När jag blandar in lite mer hösilage i det torra höet för varje dag. Sedan vips äter de bara hösilage och nu börjar det vara kallt ute.
 
När det blir vinter är det dags att ge hästarna fri tillgång på mat för att de ska hålla värmen. Fredrik har byggt en fiin foder-häck där Fapriola inte kommer åt att äta så mycket. Hon får ta hand om Årvars spill, och håller kaggen således i schack. På kvällarna får de gå in och äta sin lilla bytta med mineraler. Och dricka vatten. Så får magen vila i någon timme från den fria tillgången.
Under vintern släpper jag bara ut hästarna på morgonen, så står balen i foderhäcken, redo att ätas ur. Sedan håller den i två veckor innan det är dags att köra en ny. I år har vi ställt foderhäcken så nära stängslet det bara går, så kan Fredrik köra en bal med stora traktorn trots att hästarna är i hagen och jag är på jobbet. Det är så himla skönt, och funkar så bra. Så lättskött på något vis. 
 
När våren kommer tillbaka blir det några bökiga veckor med fyllande av hö-påsar och invänjning på torr-hö igen och sedan betet. Men gudar så skönt det är, att under de allra flesta månaderna på året, inte behöva riva, kånka, fylla och svära runt höpåsarna. Det ska ju vara just det - roligt och enkelt att ha djur!
 
Bökigt eller inte med utfodring. Men tänk ändå, att få vara hästägare ändå!

Att ha haft besök av koliken

... Vad fina ni är, allihopa ...

Min gårdag var turbulent. Kunde jobba hemifrån och gå ut och se till Faprioa med jämna mellanrum.


Feber, svettningar, diarré, förstoppning och magkramper. Ibland var det riktigt jobbigt för min lilla tjej.

Hon är så tapper, hela tiden glad, trots att ögonen var matta och hon utstrålade smärta. Sov i fleeceunderställ och var upp varje timme för att kränga på mig mer kläder, pannlampa, stövlar och springa ut i stallet. Ibland gick jag under norrskenet med tårar i ögonen och ibland tog jag tempen och kollade allmäntillståndet inne i stallet. Sov oroligt mellan varven. På morgonen ringde jag ut distriktsveterinären.

En jättegullig veterinär kom hit. Var inte heller klok på hennes symptom. Det syntes att hon mådde dåligt och hade ont. Men var inte längre förstoppad och hade tydliga tarmljud. Vi kikade runt i hagen efter saker hon skulle kunnat bli sjuk av. Hittade ingenting.

Tillslut fick Fapri två sprutor. Kramplösande som också skille verka smärtlindrande. Redan efter några minuter var hon betydligt piggare. Så himla skönt.

Jag tror alla med kärlek för djur känner igen sig. Den molande ångesten över att ingenting kunna göra. Önska att kunna stänga av smärtan. Kunna prata. Nej fy - otäcka kolik, kom aldrig mer igen.

Nu väntar en god natts sömn. Med vetskapen av att Fapri står ute i stallet och tuggar kvällshö. Så glad, att hon mår bra, min lilla tjej!


....
Och vilka följare jag har. Så mycket fina hälsningar som piggat upp mig. Tack fina ni !

Vård av ponny ...

Idag har min älskade lilla skrutt haft kolik. Jag vågar inte hoppas att det vänt och är helt bra ännu så oron äter upp mig inifrån. Det gör ju så förbannat ont i hjärtat, att se sina bästa vänner ha ont.
 
Det är inte bara guld och gröna skogar att ha djur och leva lantliv. Det är en del tårar och ångest iblandat ibland. Det är inte ens 1,5 år sedan min stora kärlek Trollfrej fick somna in i mina armar. Alla känslor bara sköljde över mig idag, detta bara måste gå bra.
 
...
Håll en tumme för henne, min Fapriola <3

Att ha en lyxmeditationsretreat på gården

Det är redan mörkt när jag kommer hem från jobbet. Tolv timmars arbete med allt vad det innebär, roliga projekt, fantastiskt spännande människor och grupper, viktiga frågor och utmaningar. Älskar att jobba. Men sen kommer jag hem och bruset från det öppna landskapet byts ut mot en tystnad som är svår att beskriva. En tystnad som innehåller att från svanarnas ekande sång över himlavalvet och rönnarnas prasslande löv. Det är mörkt och blött, gården är omsluten av en kolsvart rymd. Det känns nästan som att backen är det enda som existerar i ett eget universum,om det inte vore för grannarnas fönsterlampor som syns några hundra meter bort. Jag kommer hem och drar av mig de tighta jeansen, sätter upp håret i en slarvig knut mitt på huvudet och tvättar bort sminket så fort jag har möjlighet. Värmer en matlåda i micron. Under Fredriks nattveckor försöker jag vara effektiv och långsamma middagar är inte riktigt min melodi. Jag har inte ätit på över åtta timmar och maten smakar så gott. Bläddrar genom sociala medier och sms-inkorgen. Sedan lägger jag bort telefonen, tar på mig pannlampa och friluftsbyxor, skyndar mig ut i det fuktiga mörkret.
 
Inne i stallet syns spår av renoveringen tydligt, verktyg ligger på strategiska platser och ännu finns byggnadsmaterial runt hela stalldelen och i sadelkammaren. Jag sliter fram skottkärran och börjar mocka. Tänker att detta är min typ av meditation. I takt med att jag rensar ut det smutsiga från hästarnas boxar sorteras dagen i hjärnan. Jag kopplar bort jobbet mer och mer (även om det är svårt) och börjar fantisera om dressyrtävlingar, vad som ska göras i bygger härnäst om huruvida jag ska rida ikväll eller inte. När boxarna är rena och fyllda med nytt spån är tankarna klara och andningen aningens djupare. Hämtar in båda hästarna samtidigt, och fast att det inte blir någon ridning ikväll, så får jag ett sådant energiutbyte av stunden i stallet. Jag känner hur hela kroppen laddas med positiva hormoner och substanser jag inte förstår mig på, men jag vet att ha fingrarna djuper inborrade under hästarnas manar gör något med mitt mående. Jag pratar lugnt med hästarna, berättar om min dag, kramar dem så hårt det bara går och njuter varenda minut jag spenderar där ute.
 
Just ikväll blir det inte så mycket mer än så, lite mockning, mys och sopning av stallgången. Fyller vatten och höpåsar inför imorgon. Pussar på mularna och borstar lite snabbt av den värsta smutsen. Tänk vilket intresse jag har, vilken energikälla jag har här på gården. Att mina vardagssysslor sorterar mina tankar och gör mig helt lugn. Hur jag kommer in som en ny människa varenda gång jag varit ute i stallet. Tacksam över att kunna leva livet på detta vis, leva det fullt ut, bland djur och natur. Tacksam, återigen, över allt detta vardagliga som känns som världens lyxmeditationsretreat.
Visa fler inlägg