Att rida en sista gång ...

En sista gång på hans rygg. Tyglarna i handen, de känns så hemtama och bekanta. Skrittade längst kanten på åkern vi sådde in i våras. Över på svärfars marker. Över lilla byavägen. På volten, vingligt i skritt, sedan stabilare och bättre för varje varv. Hans muskler under mig, hans välbekanta sätt att göra övergången från skritt till trav. Se hur han böjer och töjer sig när jag ber honom. Får tjata lite, hålla ordning på yttertygeln. Byta varv. Skritta, trava. Byta varv igen. Vänstergalopp på volten och hela jag är ett leende. Sakta av och klappa om hans muskulösa hals. "Braa gubben, duktig kille!". Så galopperar vi över åkrarna en sista gång. Ritch ritch ritch låter det under hovarna, mitt hår fladdrar och jag är så lycklig i nuet. Så hoppar jag av på stolen ute på gårdsplanen. Samma jag använde för att komma upp. En total känsla av sorg och ledsamhet sköljer över mig. Sista ridturen på bra länge nu.
 
Jag har börjat känna av min korsrygg. Inte så att det gör dödligt ont, absolut inte. Mer en molande, halvjobbig värk. Det sitter precis på samma plats där jag hade ont när jag bröt min ryggkota för 8 år sedan. När läkaren sa åt mig att jag nog inte kommer att få några men, men den dagen jag blir gravid kan bli tuff, en viktökning kommer belasta ländryggen. Jag vet inte om det är sviterna från min olycka 2010 eller om det är relaterat till min graviditet med bäckensmärtor. Jag är ingen expert. Men jag vet, att jag lovat mig själv och Fredrik, att dagen det inte känns bra att rida längre, då tar jag en paus.
Så ledsamt det känns. Att hoppa av min fina häst för sista gången på väldigt länge, och redan längta tillbaka upp i sadeln. Jag glädjer mig åt att ha en häst som är inkörd, som älskar att dra vagn. Också att vi gillar att trickträna och jobba från marken båda två. Känner mig som ett proffs som införskaffade tömkörningsgjorden redan i somras då jag visste att denna dag skulle komma så småningom. Dagen det inte längre kändes helt bra att rida.
 
Jag känner mig lite fånig. Årvar är ju kvar här på backen. Han har fått en underbar medryttare som rider honom en gång i veckan, så han kommer inte glömma hur sadeln känns på ryggen. Har bestämt att månaderna av ridpaus ska innebära att vi jobbar med annat. Dagen jag rider igen ska jag ha använt tiden på marken på rätt sätt, så det känns på något vis som jag investerar dessa månader i att ta tag i annat. Men oj, vad jag kommer att sakna det.
Jag tror att jag ridit mer eller mindre varje vecka sedan jag var tretton-fjorton något. Med paus för resor, ryggkotan som bröts och sådana "andan-i-halsen"-perioder då man egentligen behöver rida som mest. Jag vet ärligt talat inte hur mitt psyke kommer att fungera utan att ventilera bort vissa tankar under en ridtur. Min terapi och friskvårdstimme. Samtidigt är jag ju så lycklig och evigt tacksam att jag får bära på bebisen. Ingenting jag hade velat göra annorlunda. Det blir bara så påtagligt, att livet ändras från och med nu.
 
Så nu väntas månader av arbete från marken. Tömkörning. Turer med rockarden. Jag tänker att jag väntar på något gott. Swisha över stubbåkrar nästa höst. Så packar jag bort ridbrallorna, smörjer upp sadeln till medryttar-E och njuter av att jag faktiskt har möjlighet att behålla hästarna, trots att livet förändras. Precis det, är ju det viktigaste i denna "sluta rida"-historia ändå.
Bilderna är från september 2016. Fotograferade av min duktiga syster Emelie!

Vi som lever livet på backen

Från hela mitt hjärta - tack för all fin respons på att Fredrik och jag ska bli föräldrar! Det känns helt fantastiskt, både kul och spännande. Vi har iiingen aning vad vi gett oss in i, det blir ett äventyr helt enkelt! Jag ska berätta mer förstås, ni ska få följa livet på landet som gravid också tänkte jag. Upp och ned, som ju livet är i övrigt. Men först tänkte jag presentera oss ordentigt. 
 
Det swishade till på instagram (@livetpabcken) och vi blev 5000 kompisar i helgen, så makalöst! Det trodde jag aldrig när jag startade upp den 2015. Med anledning av det tittar det in nya ansikten även här, så jag passar på att skriva ner några rader och visa lite blandade bilder på oss som bor här på backen. Välkomna hit och tack för att ni hänger här med mig, tycker så mycket om er!
 
Isabell heter jag som bor här på backen. Jag är tjugosex år och kommer ursprungligen från byn Åbyn utanför Burträsk. De flesta känner till det lilla samhället i Västerbotten, känt för sin goda Västerbottensost. Jag jobbar några mil bort, min befattning heter Utvecklingsingenjör, det är väldigt svårt att förklara vad jag gör på dagarna, ingen dag är den andra lik. Låt oss säga att jag har kanske världens roligaste jobb, så pratar vi inte mer om det. Jag har alltid älskat djur, speciellt hästar. Är uppfödd i lantlig miljö, med närhet till sjön, åkern och hästgården där jag spenderade i princip varenda dag efter skolan.
Jag är väldigt levnadsglad och sund som person. Det behöver inte vara så komplicerat för att jag ska trivas. Jag älskar min familj och mina vänner så oerhört mycket, men är väldigt introvert och tankar energi när jag hänger med mig själv. 
När jag är ledig så spenderar jag helst tid hemma. Är en riktig "bullmamma" och tycker det är helfestligt att baka och laga mat. Jag är kreativ och fyller gärna kameran med foton. Helst bilder från det vardagliga livet hemma på backen, men också bröllop, baltillställningar och parfotograferingar blir det ibland. Jag önskar att jag var en pedant person, men jag är inte så brydd över lite smuts och lite röra, bara man får städa och organisera ordentligt ibland. Jag älskar choklad och skulle nog kunna äta hur mycket chokladbollar som helst, vilken tid på dygnet som helst.
Jag brukade vara en tjej som tränade flera gånger i veckan. Sprang och gymmade och speglade magrutorna i spegeln. Handlade fins märkeskläder för lönen på stan och mötte upp några tjejer för att dricka drinkar, shotta och gå på krogen. Det livet kallar inte på mig längre, inte alls. Under en resa till USA 2014 så hände något med mitt sätt att tänka. Jag förändrades över en natt. Från att ha varit väldigt ytlig, självkritisk och allmänt "brydd" så började jag att värdera mig själv och andra på ett annat vis. Jag landande i mig själv. Idag är jag snäll med mig själv, jag är min bästa kompis och hejarklack.
Jag drömmer i smyg om att kunna jobba hemifrån. Inte än men på sikt (mitt jobb är alldeles för kul). Ha ett krypin på gården, någon sorts handelsbod för kul och leva på att skriva. Handelsboden skulle vara fylld av varor från vår gård och näriggande gårdar. Hembakt bröd från bagarstugan, sylter, marmelader och hemägg och schysst kött. Kanske  ett litet BNB någon del av livet. Mina tankar jag rulla iväg till framtida somrar när jag smyger upp tidigt (älskar att gå upp tidigt!) och gör iordning en korg med hembakt, ljummet bröd, pålägg och hemägg och ställer utanför dörren till hyresgästerna. Sedan får jag panik av tanken att någon faktiskt skulle måsta bo/vara här på gården för att det skulle vara möjligt och viftar snabbt bort tanken. Jag skulle vilja bli en hejare på att odla och ta tillvara på naturens skafferi. Att kunna jobba hemma i en randig pyamas ligger också högt upp på listan. Men just nu - väldigt nöjd med mitt jobb och allt vad det innebär!
Just nu bakar jag mest bebis. Dagsfärsk bild på kulan + två tjocktröjor. Njuter av hela alltet, det känns som en resa det här med att vara gravid. Jag är lite tröttare än vanligt. Men i överlag så är energin på topp. Älskar att röja runt på gården och skotta runt skottkärran, kånka bort saker för vintern och svettas lite när jag anstränger mig. Stannar ofta till och drar handen över magen och njuter en sekund extra. Tänker att flåset och blodgenomströmningen är bra för den lilla där i som ska få växa upp här med oss. Känner ett pirrigt fladder om kvällarna i magen och njuter. Här och nu.
 
... Med mig på gården bor min fästman F, min Fredrik (läs om vår förlovning här). Vi har varit tillsammas sedan oktober 2008. Tio år i år. Jag träffade Fredrik första gången när jag var tolv och vi båda skulle spela trumpet för kungen. Jag minns att han var det snyggaste jag någonsin sett. Någon månad senare möttes vi på en fotbollscup i byn. Sedan hamnade vi i samma klass på högstadiet. Sedan har det liksom bara funnits honom. Det var tre år av trånande och ett otroligtjobbigt "tonårs-spel" innan vi beslutade oss för att slå våra kloka huvuden ihop, sexton år gamla. Vi hade precis börjar gymnatiet. Jag Teknikprogrammet med inriktning inredning & design och han Spectrumprogrammet med inriktning friluftsliv.
Fredrik är uppvuxen på bondgård. Hans föräldar jobbar/jobbade heltid med annat, men på kvällar och helger så var de bönder. Mjölkkor, katter och höns vill jag minns att de hade, möjligen en häst och en hund ett tag också. Sedan gick de över till nötkreatur för köttproduktion men numera har de får. Där spenderar vi en del tid med skötsel, kli och mys. Fredriks föräldrar bor också här i byn, kanske 500 meter från oss. Det är härligt att ha dem nära, vi hjälps åt när djur ska skötas, gårdar ska skottas och så. I och med att Fredrik är uppfödd som han är så har han alltid haft ett stort intresse för djur och natur. Han är sådär lugn och sansad så att alla djur tycker om honom, hundar kryper alltid upp i hans knä, hästar blir som lamm att hantera för honom och katter lägger sig på rygg och ålar sig.
Fredrik är den snällaste personen jag känner. Folk brukar säga att jag är snäll, men det är ingenting jämfört med den här mannen. Han har ett hjärta av guld. Han är lugnet själv, stressar aldrig och har en otroligt förmåga att kunna sova vart helst han vill, när helst han vill. Han är väldigt mysig, gillar att grilla korv över öppen eld, se på film eller bio och njuta av en god, hemlagad middag.
Fredrik älskar att köra skoter. Han har försökt flera gånger att övertala sig själv att sälja sin skoter, men jag behöver bara titta menande på honom, aaaldrig i livet att han skulle må bra en vinter utan sin skoter. Den ska han bara ha, så det så. Helst kör han i fjällen men miltalen brukar kunna rulla iväg rätt friskt här hemma med. Innan vi började med projekt renovering så spelade han fotboll i det lokala fotbollaslaget. Nu är det korpen-innebandy istället. Fredrik är sådär jobbigt duktig på saker, och lär sig fort. Alltid blygsam över sin egen prestation, alltid med fötterna på jorden. Älskade F. Han älskar att kolla på MMA och boxning, jag vet inte hur många nätter vi spenderat vakna för att se fighter på Viaplay (senast inatt!).
Fredrik jobbar på en träindustri några mil åt andra hållet mot för mitt jobb. Han jobbar heltid fyra mil bort och renoverar hus i en rasande fart och klagar aldrig. Aldrig ett pip om att det är jobbigt eller slitigt. Alltid ett leende. Jag tvingar honom till en vilokväll ibland. Svårmotiverad till det, men ibland så går det hem.
Fredrik ser alltid det goda i folk och jag har alltid tyckt att det känns som en ära att just han valt att leva med mig. Trots att tio år har gått så känner jag mig hedrad och väldigt lyckosam som får leva med en så fin människa som honom. 
 
Näsvallens Fapriola är min shetlandsponny. Hon flyttade hit 2016 när jag fick lov att ta bort min första häst Trollfrej (läs första inlägget om henne här). Hon är född 9 juni 1995, hon är u. Priola och e. Annelunds Doc. Hon mäter 104,4 cm över jorden. Fapriola har haft ett föl som heter Miss Samanta Far.
Fapri som hon kallas var min kollega förr. Jag jobbade extra på stans Travskola medan jag pluggade i Umeå. Varenda söndag spenderades inne på travbanan. Fapri började bli till åren och blev tillslut less på att ha barn och folk runt sig hela tiden. Hon längtade ut på landet, till ett lugnt pensionärsliv. Så det talade honom tydligt om och de ansvariga på travskolan, de lyssnade på henne. Så 2016 köpte jag loss henne, min favoritkollega. Såklart hon skulle få bo här hos oss. Eller, självklart var det faktiskt inte, jag fick fundera både en och sju gånger om jag verkligen skulle ha en shetlandsponny. Fapriola har tidigare tävlat ponnytav. Hon gjorde 87 starter med raden 6-4-11. Hon är både riden och körd och det är en fröjd att arbeta med denna ponny. Så himla positiv till arbete.
Fapriola gillar inte alla människor. Hon var väldigt less på allt när hon kom hit. Less på människdor, less på hästar, less på i princip allt. Ingen har någonsin behandalat henne illa, hon har fått kärlek varje dag, bra foder, perfekt omvårdnad. Men längtan till det lugna landetlivet blev för stort för henne. Än idag gillar hon inte allt folk. Ibland går hon längst bort i hagen när det kommer folk och vill absolut inte bli störd. Fapri har dock en alldeles egen tjej, Alva, som kommer hit en gång i veckan med sin mamma och rider. Fapri lyser upp när Alva kommer och har börjat gnägga när hon ser att Alva kommer för att hämta henne i hagen, sådär så hjärtat gör lite ont av söthet.
Fapri blir världens sötaste mammut på vintern, hon är så sockersöt. Älskar mat (såklart) och har alltid lite för rund mage. Hon dammsuger hagen. Hon är vår lilla maskot, Årvars lilla flickvän. Hon tar det mest lugnt på veckorna nu för tiden, på grund av min tidsbrist och hennes speciellt humör (kan inte släppa in vem som helst till henne). Och jag vill ju förståst att hon ska vara nöjd. Så vi går promenader ibland. Tar en tur med släden ibland och med vagnen ibland. Skattar alltid högt, det är så kul. Har lovat Fapri att hon ska få stanna här så länge hon bara vill, jag hoppas det blir många fler år!
Min kallblodskärlek heter Moe Årvak men kallas kort och gott Årvar. Han flyttade hit 2014 nästan som av en slump (ni vet den där resan jag pratade om - den förändrade mig verkligen). Han är född 4 juni 2004, han är en vallack u. Moe Embla och e. Järvsöfaks. Han är importerad från norge som treåring. Han är ungefär 158 cm hög.
Kom till Sverige med ett ok av förväntningar på sina bogblad. Levde inte upp till dem alls. Istället skenade han, var odräglig och rädd. 15 starter blev det på travbanan med raden 1-1-1 innan han blev bokad på slakteribilen. Sedan dök jag upp i stallet han stod i en majkväll, fick ett tips av en snäll man jag är så evigt tacksam mot. Resten är historia. Min allra finaste vän, Årvar. Jag red in honom innan midsommar och sedan dess har vi haft så jäkelens kul. Ridit dressyrkurser och försöker lära oss allt om sitsar, yttertyglar och skänklar tillsammans. Vi är båda nybörjare (fortfarande - efter 4 år!) och har enormt kul ihop. Årvar är väldigt snäll trots sitt rykte, han är lättlärd och tycker att det är så kul att hitta på saker. Tricksträna, dressyr eller en tur med vagnen, han ställer upp på det mesta.
Årvar är nog den vackraste häst jag sett, tror jag. Hela han utstrålar kraft, det är mäktigt. Han är väldigt sällskapssjuk och hade nog helst följt med in i huset och legat i soffan. Nu när jag är gravid så rider jag mindre än förr. Nu gör vi allt på kul, pausat dressyrträningar och sådant och bara motionerar och får i oss frisk luft. Alvas mamma har börjat rida honom en gång i veckan, hittills går det superbra. Så skönt med hjälp från sådana klippor.
Årvar är min akilleshäl. Gör han sig illa så börjar jag gråta direkt. Skulle någon kidnappa honom så skulle jag kunna betala vad som helst för att få honom tillbaka. Han har burit mig genom min stora sorg när Trollfrej dog. Jag har räddat hans liv. På något vis så har vi bara varandra trots att vi har så mycket mer än så. Men det är som att jag kan höra hans röst i mitt huvud, som att han pratar rakt in i mig. En hästpratare fick prata med honom en gång och han sa bland annat "Årvar vill gärna berätta för dig att han är trygg med dig. Han gillar sättet du är på, att du är en så lugn och stabil människa som alltid bryr dig. Han är också stolt över dig, att du tagit dig igenom så många tuffa saker men ändå ger du inte upp!" väldigt fint.
Nu för tiden finns mer i livet än hästarna för mig. Men jösses vad de betyder mycket för mig. De finns där de dagarna man bara behöver en hals att borra in asiktet i och begrava sig i ett fluff av man. De tar en över stock och sten, i full galopp över ängar, en känsla som inte går att få till på annat vis. De ger mig vardagsmotion och frisk luft varje dag. Även om tiden till att rida och träna är begränsad när vi kör på med huset och gården, så finns de där ute. På gården de båda ska få bli gamla på. Det är inget annat än villkorslös kärlek, och livet blir så mycket roligare med hästar. De både kostar pengar och tar tid, men ärligt har jag fortfarande efter tjugosex år inte kommit på något bättre att investera tid och pengar i.
 
I januari gick drömmen om höns i uppfyllelse! Det hela började med att min granne Emil ringde mig och frågade om jag inte skulle ha fem hönor och en tupp han inte hade tänkt ha kvar. Jag sa att jag skulle fundera på saken. Hade nog tänkt säga nej. Men så dog en kär person till familjen, och jag tänkte, "man lever bara en gång, jag skaffar höns, så det så". Sen satte jag och pappa igång med hönshuset där mellan jul och nyår. Lagom till min födelsedag i januari (någn dag senare) så fick de flytta in. Fem hönor och en tupp.
Så himla glad man kan bli av några fjäderfän va. Ganska snart blev vi kompisar. Julia, Lovisa, Malin, Chatrine, Barbro, Ernst och jag.
Skattjakten varje dag. Gyllene ägg. Har inte vant mig än vid det. Så lättskötta och vänliga små djur. Alla borde ha en egen flock tycker jag.
Men livet är ju upp och ner som ni vet. I somras dog min fina tupp och min favorithöna Julia, (läs mer här). Baksidan med djur, helt klart. Men av en god vän fick jag låna en äggkläckningsmaskin som snurrade på i tre veckor...
.. resultatet blev tre helt bedårande små kycklingar. Alla mina höns är av rasen Hedemora. Jag har idag fyra höns och tre kycklingar som inte är könsbestämda än. Skulle kunna ha hur många till som helst bara jag hade plats i hönshuset.
En dagsfärsk bild på en av kycklingarna. Sex veckor och två dagar.
Vår sista familjemedlem är bondkatten Knut! Allas vår favorit! Eller egentligen mest Fredriks, de är som helan och halvan de där två. Har riktigt gaddat ihop sig. Knut är fem år. Vi skulle absolut inte ha någon katt, det hade Fredrik bestämt. Men när mina föräldar fick kattungar så bestämde jag mig för att låna hem en av dem över en långhelg. Haha, ja ni kan ju förstå hur det slutade.
Knut hänger med på det mesta här på gården. Han är stallkatt, jagar råttor, hänger i huset när vi renoverar och sitter och iakttar hönsen när man är där. En ständig kompis som följer med på alla upptåg. Älskar att ta sovmorgon, morgontrött som få. Ska sitta med vid matbordet. Dricker bara och endast vatten ur kran på toaletten. Älskar nudlar och gurka.
Knut har mycket bus i sig. Varje kväll måste han köra parkour ute på gården för att sedan gå in och sova i fotändan av sängen. Upp på tallarnas stammar. Röja runt i buskarna, upp på träden igen, ner, upp och springa i en väldans fart mot dörren. Gapskratt varje kväll åt dessa busryck.
Knut är en livsnjutare. Älskar lata dagar. Kurrar högt när det är filmkväll och familjen är inne. Kan helt plötsligt hoppa upp på Fapriolas rygg om han får feeling. Vill sitta i knäet när man är på toaletten. Knut var väldigt tjock förr, han kunde knappt hoppa upp någonstans. Men så köpte vi loss gården och flyttade hit hästarna, Knut började hålla jämna steg med oss och blev väldigt atletisk, nu är han i fin form. Spänstig som få.
Knut slet av sitt korsband när han blev jagad av en rottwailer en gång. Det her begränsat honom något just när det kommer till att klättra. Han klättra gärna uppåt men ner törs han inte komma längre, så Fredrik har fått dingla på en stege på tok för många gåner senaste två åren. En alltid lika förtvivöad Knut sitter då på någon tallegren och sjunger ut sin förtvivlan. Mycket känslor i denna lurviga lilla kropp, haha!
Knut är en bra kompis. Aldrig känner man sig ensam här på gården. Han hoppar upp på bilen så fort man kommer hem från jobbet. Vi daltar på tok för mycket med honom, såklart. Jag har lärt honom "sitt", "stå" och "vacker tass". En högt älskad Knut helt enkelt.
 
 ... och vi allihopa bor här.. I vad jag på sociala medier kallar "vårt lilltorp". Ett litet hus om ca 80 kvm. Dåliga fönster, det drar rakt igenom här på vintrarna. Men mysigt är det. Vi flyttade hit efter studenten 2011. Hyrde huset i 4,5 år innan vi köpte loss hela gården. En pyttehall, kök, toalett, vardagsrum ryms på nedervåningen, uppe har vi en hall och två sovrum. Perfekt "i väntan på"-hus.. och vad väntar vi då på??..
... jo vår Dröm. Huset som kallas "Drömmenhuset" i sociala medier, just för att jag så ofta sa "Drömmen vore ju att kunna renovera det där huset..." ,,, och pekade på denna timmerkåk. 2015 köpte vi den. Fast bestämda att detta är vårt livsprojekt.
Massor med potential. Men huset hade stått tomt i 50 år och det var "mycket arbete" (de mest sagda orden till oss tror jag!). Men mycket arbete har liksom inte skrämt oss.
Så vi började gräva där vi stog. En brädbit i taget..
... så jobbar vi på med vårt livsprojekt tillsammans med våra föräldarar som är här och hjälper till när de har tid och möjlighet... Här växer den fram, vår Dröm.
Dagsfärsk bild på vackerhuset. Älskar varje kvadratcentimeter av detta hus. Här ska vi bo en dag. Fredrik, jag och lilla knytet i magen. 
Och här bor vi.. Mellan träsket, skogen och med åkrarna som granne. Skog och mark har vi till. Bilden är från 2016 och är fotograferad av min bästis sambo, så glad för det! Älskar vårt läge.
Här ser man bättre hur mycket större Drömmen är än Lilltorpet. Mer än dubbelt så stort. Så mycket luft att andas i det huset. Och vår kära ladugård. Med stalldel, garage och plats för en herrans massa bråte.
Här växer våra drömmar i takt med bebisen i magen. Så många timmar kvar, men vi har ju hela livet på oss att "bli klara", om det nu är det man ska sträva efter.
 
Så välkomna hit. Mellan träsket, skogen och med åkrarana som granne. Med hästar, höns, katt och en bsbis i magen. Min kärlek och jag. Här har ni oss, vi som lever livet på backen.
 
 

En helg av lantliv + kycklingupdate

Hej på er från sen söndagskväll. Jag ska strax svassa upp för trappen och sova, är sådär härligt trött efter att ha varit igång och fått saker gjorda en hel dag. I helgen har vi verkligen levt lantliv, är så fylld av liv att det näästan inte gör något att ryggen säger aj. Jag bröt en ryggkota i ländryggen för 8 år sedan som spökar ibland, nu gör den sig påmind.
 
Hur som helst, ont i ryggen eller inte. Helgen har varit så ljuv och snäll. Fredagen skyndade jag hem från kontoret innan fyra. Swishade till stan och hämtade ut veckans handling från ICA Online. Alltså, slår ett slag för detta superpåhitt, bara susa förbi i farten och hämta upp alla tänkbara matvaror. Jag som hatar att irra runt i stora matbutiker (det är något annat med vår lilla lanthandel i byn). Sedan mötte jag upp F, åkte och simmade härliga länder i simhallen. Så skönt när ryggen spökat och kroppen känts gammal. Som att gå på spa. Bada och basta.
 
Sedan blev det tidig lördag. Vi spisade mysbrunch. Länge och väl. Sedan satte vi igång med diverse projekt. Måla, regla, sätta golvspånskivor och vinterbona i stallet. Vi hann få i oss varsin plankstek innan F fortsatte i huset och jag tömkörde den där kallblodskärleken nere på stubbåkern.
 
 
Söndagen var lagom sömnig. Jag har hunnit stöka ner massor i lilltorpet. Årvar har varit ut med sin nya medryttare E och jag har varvat mellan att få vinterklart i stallet, tupplurat och börjat packa till tjänsteresan i veckan. Det är så mycket på gång nu. Min storasyster, svåger och systerdotter var här och röjde runt en stund. Små fötter som springer mellan hönsen, kycklingarna, hästarna och Knut. Älskar djur och motorer. Hade tydligen pratat om moster, kycklingarna och Knut vid läggdags "bÄll, Pippi, Tatt" Älskade unge.
 
Det blir mörkt på kvällarna. Råa, kalla nätter. Hästarna sover inne inatt. Mina älskade fyrbenta. Med varsin medryttare, Mor och Dotter. Som ska komma hit ungefär en gång i veckan och rida. Så jag får bygga bo med F. Husbygget är uppe i en rasande fart. Vi behöver all tid vi kan få. Alla helger med tomma kalenderblad. Att bygga, och njuta, av allt livet bjuder på.
 
 
... Bad min syster ta några bilder på mig och Å idag... Så oerhört vackra allihop. Han är så magiskt fin min lillprins.
 
... och ute i sadelkammaren har det förstås vuxit så det knakat... Små, små fjädrar börjar nu kika fram på småkropparna. Ettan, tvåan och trean kallar jag dem ännu. Vill absolut inte fastna för mycket för dem om det måste bli tuppslakt sen i höst. Hoppas så innerligt att en får vara tupp, och resten hönor. Så de alla får stanna här på backen. De äter tre nävar med kycklingpellets nu. Tre små kaffemuggar med vatten. Värmelampan behövs bara nattetid. De är ljuvliga...
 
 
 
... i veckan åker jag till varmare bräddgrader på tjänsteresa. Jag ska försöka hinna lämna lite avtryck här i form av lantliv innan jag åker iväg.. Så kul det ska bli!

Morgonrundan och längtan efter regnet

Söndagmorgon och jag vaknar innan väckarklockan. Ligger helt tyst i sängen och lyssnar efter regnljud, men det är helt tyst och stilla.
Klär på mig jeanskjolen och det randiga linnet, min vardagsuniform i värmen, Fredriks foppatofflor till och går ut för morgonrundan. Knut följer med, förstås. Älskar att ha sociala djur man verkligen kan umgås med, världens bästa sällskap.
Vi börjar hos hönsen. Sprider ut lite matrester i "rastgården" men låter det vara öppet ut på gården om de vill ut och spatsera senare. Småplättar med jordgubbar och pommes blev det idag. Plättarna blev omåttligt populära.
Stannar till en stund och blir glad över hur de springer omkring och sprättar runt i höet efter mat. Igår vägrade de komma in i hönshuset och sova, de hade spridit ut sig på olika höjder i hörummet och jag var alldeles svettig efter att jag fått ner allihopa. Som tonåringar som vägrar lyssna på sin förälder. Idag verkade jag dock vara förlåten. Tack för det.
Jag är en riktig slavmaja ibland. Lämnar bunkar, skålar och tallrikar ute kring hönshuset när jag burit ut godsaker åt dem. Ska leta efter "hönsporslin" på loppis så jag slipper använda faten vi äter på. Blev en hel hög med grejer att sätta i diskmaskinen.
Sedan blev det hästarnas tur. En viss liten dam verkade ha sovit prick hur gott som helst ute inatt, alldeles full i smuts och riktigt nyvaken såg hon ut. 
Stryker henne i pannan och på bogen. Kliar mellan frambenen, det gillar hon. Hon har hö i håret och är minsann den sötaste lilla fuxen man kan tänka sig. Mycket humör i denna lilla kropp.
.. och Årvar som var ute och joggade över en mil igår kväll verkade ta söndagsmorgonen med ro. Tuggar hö och verkade nöjd med löftet om att få komma in om regnet blir ihållande idag.
Satte igång med att diska vattenbingarna.
Fyllde liter efter liter med nytt vatten åt dem. Jistanes vad det går ut nu på sommaren.
Sedan tog jag ett varv med plock från gården. Alla redskap inne, tvätten inplockad och ihopvikt, dynorna till utemöblerna ligger på kökssoffan och vi är tokredo för hur många millimetrar som helst.
Blickar ut över byn, längtande bort mot regnmolnen och tänker att, måtte det bli någonting av detta. Snälla regnrusket, bara kom.
 
 
 
... och medan jag sitter vid frukostbordet och äter avokadotoasts så börjar det minsann droppa från himlen. Små, men många, blöta droppar. Känslan är obeskrivlig, jag hade glömt hur det känns. Djuren, gården och jag är redo, kom igen nu!

Om lugna lördagen

Tisdag och vi tittar tillbaka på midsommarhelgen.
Var ute en sväng på morgonen. Gick sedan in när regnrusket fortsatte hålla ett hårt grepp om backen. Tupplurade, tittade på kakel, kommoder, tapeter och allt annat som behövs för att färdigställa ett hus. Det är så mycket kul (och arbete!) framför oss nu. På aftonen tänkte vi att nähä, det här duger ju inte - NÅGONTING måste vi ju få gjort trots superförkylning (F) och sympaitrötthet (jag). Så vi cyklade runt sjön.
Fredrik gled runt på sin nya cykel. Han fick den av mig i födelsedagspresent. Den är så löjligt fin tycker jag.
Vår byaväg - alldeles ljuvlig. En smal, skumpig och hålig historia. Faktiskt med gatlysen. Känns lyxigt. Vi cyklade genom sol-regn-moln-vindpustar. Alla väder har midsommarhelgen bjudit på.
På andra sidan sjön, där man cyklar från grusväg til storvägen så plockade  någon ett fång med lupiner. Hatkärlek till de där rackarna. Men de är ju så, så, så vackra.
Tänker att jag alltid ska ha en bukett med sommarblommor på köksbordet i sommar. Eller i cykelkorgen, sådan humörhöjare!
Hemma på backen igen. Hej, hej hästarna!! Visslar försiktigt, de kommer direkt.
Hemma på backen igen. Klia hästarna i pannan. I blåsten.
Hönsen fick midsommarrester. Bröd, någon liten snutt älgkött, koks färspotatis och jordgubbar. Det var fest förstår ni.
Fina, fins Ernst. Han vill inte bli buren eller gosad med. Men väldigt social, vill kika in aaaallt som händer på gården och händer något läskigt (typ besök av rovfågel) så har han varnat damerna för längesedan och alla har gömt sig. Imponerande.
 
Så en trött, halkrasslig lördag på backen. Fint så, utan krusiduller liksom.

Betestider, hej hej, betestider!

 
En helt vanlig onsdag i livet. F på andra sidan Atlanten. Jag är hemma på backen. Med en begynnande förkyldning, sminkrester under ögonen och besök av en av mina bästa vänner, Matildan. Vi äter orimliga mängder carbonara på backens hemägg, äter bröd och massor av ost till. Sådant som är gott för själen. Matildan åker hem efter läggdags. Snart är hon tillbaka i Stockholm. Och livet på backen, ja det fortsätter som förut.
Det är sent och dagt att hämta hem hästarna från betet. Sista dagarna med syrénen nu. Går förbi och drar in stora andetag av doften. Får inte nog.
Går vår uppfart ner till byavägen. Trehundrasjuttio meter kanske den är. Något i den stilen. Längst ner på den bor våra grannar Per-Johan och Malin, de är fina grannar att ha.
Så svänger jag höger ut på byavägen. Västra Skråmträsk. Till höger ytterligare fina grannar jag är mycket tacksam över. Och där, en beteshage som stått orörd i tjugo år sedan den såddes in. Den är slagen då och då, tack vare svärfar. Men i övrigt, så outnyttjad den kan bli. Så känns det lite extra fint att ha hästarna där. Och faktiskt använda marken vi äger.
Jag släpper hästarna här en stund efter jobbet så de får vänja sina magar vid grönskan. Sedan får de sova i vinterhagen och äta hö och hösilage på dagen. Lite bökigt och meckigt att få till det, med förflyttning av hästar och tider att passa. Men så skönt för matte att inte behöva oroa sig för fång.
Det är mycket jag skulle behöva göra gällande betet. Röja runt tråden. Skaffa dit ett aggregat med el. Hinkar och dunkar för sommarvatten. Men allt har sin tid. Njuter av här och nu tills det är färdigt. Långt ifrån perfekt. Men fungerar utmärkt ändå. Så glad över mina två trygga hästar.
Så knäpper jag fast grimskaften i grimmorna, öppnar upp till hagen, så går vi hem. När vi har trehundrasjuttio meter kvar slänger jag grimskaftet över Fapris rygg så får hon pinna på själv. 
Älskar det här stället så mycket. Så fantastiskt. Trots att timmen är sen och den där listan med saker att göra när andan faller på inte blir avbetad. Så njuter jag. Tid med hästarna, det är harmoni för mig.
... och hjärtat smälter när de återigen står och kliar varandra när de är tillbaka i hagen. Känns som jag mest upprepar mig, men jag tycker om dem och livet de ger mig, så mycket.
 
Snart börjardet bekymmerslösa livet i beteshagen. Det blir nog ljuvligt, i år igen.

Livets bästa nationaldag

Vilken nationaldag vi fick till på backen. Den bästa hittills vågar jag nog påstå.
Det var kallt och jag har spenderat hela dagen i ullunderställ. Plus två tjocka tröjor till. Stundtals med mössa. Men  ändå. Livets hittills bästa nationaldag. inte så dumt alls.
 
Jag hade ställt väckaren på sju. Sedan låg jag och drog mig i sängen precis som Knut brukar göra. Minutrarna tickade på. Långsamma morgnar ändå. Sedan blev det bråda tider, hann ge djuren mat och röja köket innan min ena svägerska hämtade upp mig. Jag har två av dem, svägerskorna alltså. Ju mer jag umgås med dem desto mer tycker jag om dem. Cecilia som jag spenderade förmiddagen med idag kändes så himla stor och vuxen när jag och Fredrik blev tillsammans, men hon är trots allt bara två år äldre än oss. Så nu umgås vi som vänner, tycker så mycket om att spendera tid med henne på tu man hand. Berätta om saker som ganger, skratta åt roligheter, glädjas åt varandras framgångar och ge varandra råd. Skulle gärna spendera ännu mer tid med de båda, fina svägerskorna.
 
Hur som helst. Iväg bar det till två lokala handelsträdgårdar, jag, svägerskan C och hennes sockersöta son Ebbe. På första stället, Gråbergs plant, handlade jag ingenting. Cecilia hittade en helt makalöst fin kruka. Sedan bar det av till Bergliden trädgård. 
... och minsann. Alla sommarblommor jag vill ha är nu inköpta.
En salig blandning av grönt, rött, rosa och vitt. Blev ingen röd tråd i det hela, passade på att köpa allt jag tyckte var fint och släppte alla tankar om att allt ska matscha. Kryddor, sallad och jordgubbar hängde med hem också. Så kul då jag helt prioriterat bort att så frön och odla i år. Så veldans nöjd med mina blomfynd.
Väl hemma på backen hände detta - potatisland! Jag satte potatis medan Fredrik byggde på vår stenmur. Den blev så vansinnigt fin tycker jag (måste förstås visa er i veckan!)
Sedan drog jag på mig handskar och knöt ihop buketter av nässlor. Hände dem på tork på timmerboa. Tanken är att hönsen ska få grönt hela vintern sedan. Lite i taget, pö om pö. ska jag torka ett helt upplag åt dem.
Är så tacksam över denna plats på jorden. Mitt hemma. Vår utsikt. Åkrarna, sjön och skogen. Försöker bli bättre på att ta tillvara på allt runt om oss, både själsligt och det som faktiskt växer runt om oss och kan användas i matlagning och djurhållningen.
Runt mig spatserade hönsflocken. De är så lyckliga nu. Sprättar runt och kommer springande mot en när man är ute  på gården. Ett av livets bästa beslut, att skaffa höns.
Än är det mycket kvar att bygga på hönshuset. Men tills vidare bara njuter jag av att faktiskt kunna ha min hönsflock. Två till fyra ägg om dagen får vi nu.
Sedan byggde jag hästarnas sommarbete. Det saknas el och jag måste trimma runt stängslet. Men ett provsmak i en timme medan vi åt middag fick gå an. Det var lyckliga, belåtna hästar som jag hämtade hem från betet. Passade på att ta en tur med rockarden som pappa lagat åt mig. Så tacksam för all fin hjälp vi får med allt just nu. Allt bara löser sig. Så himla glad över det.
Och slutligen. En nyduschad, nybajsad och väldigt söt kallblodskung som fick komma in i boxen och göra kväll. Så himla fylld av lycka efter denna dag.
 
Livet känns så annorlunda nu. Trots att vi jobbar på och hinner en hel del om dagarna och kvällarna så unnar vi oss att göra en sak i taget. Skiter i listorna med saker som stressar. Gör lite det som faller mig in mellan måstena. Tar mig tid att lyssna på ljudbok, ligga i kökssoffan i en kvart och sitta mitt i hönsflocken en stund på morgonen och tänka å ingenting särskilt. Det känns som att det är en bit kvar tills vi helt rätt väg i livet. Men det känns som att vi har någonting på gång. Hjärtat lättare, axlarna inte lika spända och helt plötsligt känns inte kroppen så svår att styra och andas med. Jag är så glad att vi får hjälp, att vi har varandra och att vi har denna plats.
 
Livets bästa nationaldag, mina vänner.

Moe, min Moe.

Jag brukar visa bilder från hästarna i hagen, där de lufsar runt med vind i manen och lapar sol nere i hagens ena hörn. Men de är ju så mycket mer än bara fina gårdsprydnader mina fyrfotingar. Vi brukar träna på rätt hårt. Dressyr är det jag snöat in mig på, med en dröm om att en dag våga tävla. Men fram tills dess, träna för att det är kul. Har haft ett ovanligt problem i vinter, min häst har blivit så rund! Den makalösa snömängden har gjort att han inte alls varit lika aktiv som förut och hans annars så vältränade mage har blivit till en kagge. Så nu är det hårdträning. Galoppintervaller, övergångar och annat som får upp pulsen på honom.
Jag blev lite gråhårig när jag skulle sadla efter en längre barbackaperiod. Första hålet, och knappt det. Vi har något att jobba på mao.
Full munderad. Har många bekanta vars hästar ska få föl om 1-2 månader. Årvar ser ut att platsa bland de högdräktiga stona. Men annars så, alldelens ljuvligt fin. Helt perfekt i mina ögon.
Han skulle på slakt 2014 min bästa vän. Men jag kunde inte lämna honom till det ödet, han hade de snällaste ögonen, en stor, pussvänlig mule och en aura som bara ropade på kärlek och närhet. Så sedan 2014 har han förgyllt mitt liv, skulle gärna vilja berätta hur det gick till för er. Han är en riktig nallebjörn. Skulle nog helst sitta i knäet på en om det var möjligt.
Årets första vårtecken bjöd han på för någon vecka sedan med. Hårfällningen!
Min fina kille. Han är så rolig att rida och träna med. Har som mål att rida för tränare en gång i månaden framöver, när snön smält. Sedan ska jag spara pengar och handla en hästtransport och en dressyrsadel med. Kan knappt bärga mig. Så mycket kul vi har framför oss.
Jag tänker att jag ska uppdatera er lite mer om hur vi tränar och vad som händer på hästfronten här framöver. Fram tills dess - håll till godo med lurvig kagge och alldelens ljuvliga snällögon.

En fredagsmorgon

I fredags steg jag upp extra, extra tidigt. Hittade två nyfödda lamm i ladugården hos svärfars (alltså! hjärtat smälte en bit), skottade silage, fyllde vattenkoppar och -hinkar. Kliade ett litet fåröra lite extra innan jag gick hem till min egna backe. Solen hade precis kommit över horisonten på Drömmens baksida. 
Fjäskade lite för damerna i Hönshilton. Upphackad vitkål fick de mumsa på.
De får en skopa pellets från foderbutiken i byn med. Barbro-hönan var väldans nöjd.
Lovisa-hönan drack lite vatten med. Kan sitta och titta på dem för evigt.
Men de fyrbenta ska ju ha sitt med, förstås. Någon som badat i spån, en annan som blivit prick hur go som helst. Är så väldigt förtjust å dem båda.
Konstaterade att det skulle bli en makalös dag. 
Årvar han tuggade silage så det stod honom ur öronen - typ. Ganska många kilon för mycket har vi att jobba bort nu.
Hästarnas hötuggande, solen som tittar fram och dränker hela byn i guld. Jag djupandas och njuter i en minut eller två innan det är dags att åka till kontoret. Så ljuvligt att få starta morgnarna så här.
 
...
 
Sedan blev det timmar med datorjobb och sedan hoppade jag på en buss till storstan. Sushi, vin och två av mina saknade tjejer. Sedan shoppingdag med storasyster. IKEA, Avion och centrum i Umeå, vi hann med allt. 13 000 steg hade vi sprungit på stan när vi var klara. Så förskräckligt härligt. Att något så tråkigt som att gå på stan kan vara så kul med rätt sällskap. Och fynd det hittade jag allt. Fick komma hem till krämig carbonara och rövin. Och en F att få somna tätt ihop med. Borta bra men absolut hemma bäst.

Ett helgpiffat och älskat hem

Hej på er i sena timman.
Idag körde vi torsdag. Denna heliga städdag. Visserligen fick jag aldrig till någon städtorsdag förra veckan, då packades det väskor och ordandes med djur inför fjällenresan. Men i veckan blev det ett hejdundrande städkalads på backen. Jag rev ivrigt fram ajaxflaskan, stora såpaflaskan från älskade Västerbottenssåpa. Dammsugare, skurkäpp, stjärtlappar (älskar att städa med stjärtlappar!) och trasor i massor.
Sedan var det klart. Timmen på tok för sen. Men ändå. Huset är helgredo och doftar såpa. Det är rent och undanplockat. Knut han är gärna med, men när dammsugaren åker fram springer han till övervåningen.
När jag rullade ut nytvättade mattor, hände fram fräscha handdukar och kökshanddukar så tjuvhoppade han upp på vedspisen. Han vet mycket väl att gränsen där är hårfin. När vi kommer på att vi ska vara hundvakt så får han äta på vedspisen, så ibland får han faktiskt dispens. Svårt att motstå de där små tassarna tycker jag. Hjärtat smälter ju lite.
Och på köksbordet står en fräsch bukett med fantastiska rosor från fina svägerskan och hennes E. Så himla fina. Vi blev så glada och rörda, tack snälla M <3
Så vackra. 
Ett älskat, gammalt kök. Med gräslig plastmatta som är svår att gnugga ren. Med farmorsärvd trasmatta <3, köksbord och köksstolar mina föräldrar hade när jag var liten <3. Kökssoffan fanns på gården när vi flyttade hit. Hemtrevligt, ja det är det faktiskt hemma i vårt lilltorp. 
När jag njutit en minut av ett städat, undanplockat och lugnt hem så bylsade jag på mig och mockade. Här en nyfriserad liten ponnydam. Lite hackigt och så blev det, men så går det när lilla ponnyn mest står på bakbenen. Söt är hon i alla fall, så de där bakbensfasonerna glömmer man fort.
...Och den här killen har beställt en tvåkilos - morotssäck till helgen. Hönsen beställde burkmajs som jag snällt fick sprida ut efter läggdags, blir en trevlig frukostöverraskning för dem imorgon. Så nu laddar vi alla; fyrbenta, vingbeklädda och tvåbenta. För helg på backen. Tror aldrig jag längtat efter att F's eftermiddags/nattskift ska ta slut lika mycket som denna vecka. Längtar så efter honom.
 
Så nu kör vi snart helg, i nystädat, älskat hem.
 
Visa fler inlägg