Om att vara redo

Vi har varit ihop i över tio år nu. Vi känner varandra utan och innan. Min andra hälft, min Fredrik. Tio år och några månader. Då var vi sexton, drack litervis med multivitaminjos och hånglade i bussen påväg in till gymnasiet. Nu bygger vi drömboende på vår drömgård, och går i väntans tider. Snart blir vi två tre. Och vi ska bli en familj.
 
Det känns så sjukt alltihop. Att halva jag och halva han ska bli en egen liten person. En person att lära känna, en person att älska. Någon som ska följa med oss resten av livet. Redan nu - så djupt inne i våra hjärtan. Aldrig trodde jag att kärleken kunde vara så stor och omvälvande redan innan den skett på något vis. I söndags hade vi gjort oss tjusiga när vi skulle på kalas. Passade på att ta några bilder på oss tre. Han, jag och bebisen. Ligger så tryggt förpackad i en mage prydd av bristningar och så. Trodde det skulle vara jobbigt att kroppen ändras, att gå upp i vikt, att vara tung, att få bristningar. Men det känns bara fint. Jag älskar magen, tycker det är märkligt och konstigt hur ofta den blir kommenterad. Jag vill bara att den ska få vara prick som den är i all enkelhet. Men den är så fin, och där inne döljer sig vår egna lilla skatt. Det kommer ett liv efter graviditeten med. Men just nu njuter jag av att vara rultig, har aldrig känt mig så kvinnlig som nu.
Vi är så lyckliga över vad som stundar. Och väldigt, väldigt redo, lilla vännen är så välkommen ut till oss på backen.

Längtan efter att bli less

 
Barnmorskan frågar mig hur det känns och hur jag mår. Jag svarar ärligt att jag mår bra, men att jag känner mycket ilningar, molande värk, det knicksar i bäckenet och jag vaknar på nätterna med ont. Hon ler stort och säger "Vet du vad, du är höggravid nu, det är preciis som det ska vara nu på slutet". Det var som att jag behövde höra orden från en "medicinsk" person. Höggravid. Slutet. Det som alltid känts så långt bort, går vi genom precis just nu.
 
Jag jobbade som jag nämnt min sista dag i fredags. En veckas flexuttag/semester och sedan föräldrapenning. Jag har haft dagar av full fart och saker jag gärna vill hinna med. Skura, städa, laga mat och frysa in, middag med en kär vän, Öppna förskolan med några av byns små solstrålar och deras mammor. Ikväll kommer middagsgäster. Men sedan säger jag stopp och belägg. Vila - Står på schemat. Känner noll behov att vara social nu, är helt inne i min egna värld och kan nog uppfattas som både disträ och "borta". Jo, jag vet. Men jag tänker inte göra ett knyst åt det. Inne i bubblan.
 
Om jag går lite för fort nu så ilar det neråt. Jag får sammandragningar om jag slitigt med hösilaget ellet burit vatten till hästarna av ren tjurskalle. Jag vet att jag inte ska. Men det är svårt att begränsa sig när man "borde". Jag får sammandragningar och ont varendase kväll nu, behöver inte ha varit särskilt aktiv faktiskt.  Jag känner mig stor, otymplig och tung. Tung, tung, tung, tänker på boken jag läste ur i helgen "Föda utan rädsla", känns inte som något problem att tänka på det ordet,"tung",  för det är precis så jag känner mig. Som en stor uppsvälld boll.
 
Jag sover gott, går i trappor framför att ta hiss, känner ingen foglossning eller så. Men ändå känns kroppen tung, tung, tung och jag måste mata den med vila. Jag har börjat lite smått att dra på mig vätska, i alla fall då och då. Förlovningsringen har jag lagt undan, den och vanliga klockan känns liksom obehagliga mot kroppen. Jag flåsar visst en del med. Men återigen, jag är ju höggravid så det sjunger om det. Det är okej, allt är bra.
 
Det känns lyxigt att få ha mått så bra hela vägen. Alla prover och kontroller på mvc har vi swishat igenom. Lite lågt blodvärde en gång där vid jul, som järnet rådde bot på. Jag är så tacksam att jag få  må så bra, att jag kunnat ge mig extra vila, att jag unnat mig några lediga veckor innan bebisen är här. Vill att dagarna ska kännas som sirap så jag hinner bli less, än känns allt så mysigt och gosigt. Både jag och F ligger och stryker magen på kvällarna och längtar efter det lilla livet, men vi njuter också av nuet. Så kommande veckorna ska jag jobba på att bli riktigt kräkless på den här bamsemagen. Om det ens går att bli less något så fint?

Jag vill att du ska få leva livet

 
Hej hjärtat.
 
Från att du var ett litet tickande frö i mitt inre. Till att du nu är en färdig bebis. Som ligger och väntar på livet, det riktiga livet. Jag tänker så mycket på dig, och det pirrar till i maggropen när jag tänker på livet med dig snart tar vid.
 
Det är helt otroligt att man kan älska någon man aldrig träffat så mycket. Jag drömmer mig bort till hur livet kanske blir. Stundtals känns det som att - oj - varför ska jag låta dig leva i vår värld? Med allt våld. Men elände. Krig. och Klimatkris. Men samtidigt så vill jag ge dig allt annat från vår värld. Kärleken. De ljusa sommarnätterna. Norrskenet. Mjukt gräs mot barfotafötter. Picknick på ett berg. Grilla korv över öppen eld. Kramar. Vänskap och relationer. Hur krångligt det än kan vara ibland. Jag vet inte själv hur jag ska hantera om du en dag kommer att komma hem med brustet hjärta. Men ändå, vill jag lära dig allt om livet.
 
Att bli mamma har inte varit självklart för mig hela livet. Jag älskar att vara moster, åt mina A & A och F's syskonbarn "pojkarna" och E.  Älskar det. Älskar dem. Så himla mycket. Men att bli mamma, det skämtar man inte bort. Vissa perioder har tanken på att skaffa barn skrämt mig så mycket. Inte på grund av förlossningen eller så. Mer bara tanken på att någonting kan hända dig. Tanken på hur vår värld stundtals ser ut.
 
Men någonstans valde jag att trycka bort alla "tänk om". Tillät mig själv att tänka framåt. Och medan jag funderade framåt började jag också fundera bakåt. På min egen barndom. Mina lyckligaste stunder i livet. När det åskade så sjukt mycket, var så rädd, vi hade gäster och Pappan i gästfamiljen körde fram sin bil så vi fick sitta hela tjejligan i bilen på gräsmattan och känna oss tryggast i världen medan åskan dundrade runt oss, tillsammans med mina bästa vänner och mina systrar. När vi sov utomhus under bar, stjärnklar himmel. I overall och sovsäck. När jag och vännen S gick hundpromenader efter skolan i skogen, min systers golden rullade alltid i blåbärsriset. Sommarloven som var oändligt långa. Mina lekar jag lekte ensam på mitt rum. Klippstallet, barbiedockorna, "alla djuren". När jag delade sista skvätten välling med vår katt Smulan varje kväll. Känslan när mamma eller pappa nattade mig. När mamma berättade "råttan på repet"-historian vid läggdags. När jag fick min första egna kanin. Jag vill ge dig allt det. Jag vill ge dig livet.
 
Jag tänker att ingenting får hända dig. Precis som jag tänker med mina syskonbarn. Sedan ångrar jag mig och tänker att allt måste hända, livet måste hända.
 
Jag kan inte lova dig att du aldrig kommer att vara ledsen, olycklig, arg, frustrerad eller olycklig. Men jag ska ge dig alla vektyg och förutsättningar att leva. Du ska få ett tryggt liv på landet. Djur och natur runt knuten. Alltid en famn nära. En mormor, en faster eller en vän till familjen. Ditt skyddsnät vävs för fullt. Du är redan nu så högt älskad av så många. Så efterlängtad, så välkommen.
 
Du kommer att få den mest fantastiska pappan. Ibland sköljer bara känslorna över mig när jag tänker på att Fredrik ska bli pappa till vårt barn. Att han kommer att älska någon mer än han älskar mig, det känns tryggt. Han kommer att göra allt för dig. Det om något vet jag.
 
Jag tappar liksom orden litegrann när jag ska prata om dig ibland. "Hur känns det?" "Kul.." är ofta mitt svar. Men det känns så mycket och så starkt att det är svårt att förklara. En bit av mig, och en bit av den jag älskar mest av allt. Ska bli du. En alldeles egen människa. Att älska och vandra hand i hand med livet ut. Ett pyre att visa världen för. Som jag inte kan skydda mot allt. Men jag kan ge dig ett tryggt hem, famnar att landa i. Djur och natur... Norrsken, midnattssol och grillad korv över öppen eld.
 
Snart startar ditt liv, jag ska se till att ge dig verktygen du behöver för att leva det fullt ut.

Längtar till det nya livet

Ännu en vecka avcheckad. Bär på en riktig kalaskula nu! Det gååår bara inte missa att jag är höggravid. Nog känns det också, att jag lånat ut kroppen till en liten en.
 
Jag får må så bra och är fortsatt så glad och tacksam för det. Jag jobbar ännu och på jobbet verkar det finnas två läger, de som tycker jag borde ha gått hem senast igår för att hinna vila ordentligt, och de som tycker jag ska stanna in i kaklet. Skjuts till bb i min kontorsstol, det vore något va? Blir så glad för alla peppande kollegor som hejar på mig. Guld värda hela högen.
 
Magen kliar rätt mycket nu. Det är det enda jag kan gnälla över. Någon liten bristning har jag fått, jag ser det ju inte själv förstås, jag ser inte så mycket mer än toppen på kulan. Har intalat mig själv från tidigt, tidigt att bristningar är det absolut sista jag ska ägna en tanke på. De verkar ju styras av våra hormoner ändå. Det är i alla fall otroligt skönt att smörja in magen i olja om kvällarna, det hjälper lite mot kliandet.
Senaste kontrollen på MVC gick fint. Allt i sin ordning. Goda betyg på oss båda, vi är friska och glada och det är full aktivitet i magen. Vi planerade förlossningen tillsammans med barnmorskan, skrev ner tankar om det hela, smärtlindring och eftervård. Känns som vi får ta det som det kommer, svårt att planera för tycker jag.
 
Här hemma är allt mer eller mindre ordnat. Barnvagnen står i köket, den är så fin. Babyskyddet ihopmonterat. Små skötstationer förberedda, i vårt sovrum och på vår lilla toalett. Med små pryttlar och pinaler. Spjälsängen ännu obäddad men står på plats, likaså vaggan. Knut har förstås försökt ta anspråk på allt. Tittar man bort en sekund så ligger han och kurrar högt i babynestet eller på skötbädden. Så lycklig över alla små sovplatser vi ordnat "åt honom". Sötnosen. BB-väskan är så gott som packad med. Mer godis behöver vi, det blir nog en väska bara det. Så otroooligt ständigt sötsugen nu, men försöker hålla mig till vanlig kost så gott det går.
Kan inte nog beskriva hur mycket vi längtar nu. Fredrik ligger och pratar med magen om kvällarna och får sparkar och buffar tillbaka. Jag älskar bebisen så mycket redan, undrar så mycket vem den kommer att vara lik. Hur livet kommer bli. Hur allt kommer vara. Det är ingenting jag har någon aning om, men jag drömmer mig gärna bort och jag har redan så mycket jag vill uppleva under mammaledigheten. Det är små stunder och frekvenser som fungerar som målbilder nu; Vårsolen. Amma i sängen bland täcken och kuddar. Skogspromenad med vagen tidig sommar. Sovande bebis i skuggan medan jag rensar ogräs tillsammans med hönsen. Utflykt till nybygget i Rismyrliden. Snögrop hemma på gården i vårvinter med varm choklad. Små, små frekvenser av drömliv.
 
Sedan bara introducera bebisen för gårdslivet. Börja leva vårt nya liv. Står just nu bara och trampar och väntar. Vem ääär du?

Nu räknar vi dagarna.

Åh vad dagarna går. Snart är du ute bland oss och det börjar bli dags att packa bb-väska, skriva förlossningsbrev och hitta det där inre lugnet. Senaste veckan har det inte riktigt hunnits med något lugn. Skråmträsk har tillfälligt bytt namn till Nordpolen. Jag halkade omkull om måndagsmorgonen och hade sådana ordentliga sammandragningar efteråt. Så då bestämde vi (mest Fredrik) att nu ska jag ta det prick hur lugnt som helst. Han får kånka vattenhinkar, skottkärror och spånbalar. Jag får vanka efter som en pingvin och vänligt peka... hit brukar jag fylla vatten, nu brukar jag lånka skottkärra... och så vidare. Så skönt för kroppen. Hjärnan vill gärna säga att jag inte duger till. Kan inte ens sköta djuren och gården. Muttrar över det. Men mest är jag snäll med mig själv. Jag bär ju på dig, vår värdefullaste skatt. Några veckor till. Sedan ska jag kånka spånbalar och skottkärror så det står härliga till. Och putta barnvagn framför mig i snömådden. Åh.
Jag är pigg och rask och mår bra i kroppen. Sammandragningarna kommer och går. Försöker vila bort dem. Har hunnit vara på MVC och swishat genom kontrollerna. Blodtryck, blodvärde, hjärtljud, sf-mått (32 cm). Allt ser bra ut. Du sparkar alltid och lever rövare när hjärtljudsmaskinen ska fram. Sedan får jag höra, små bitar av galopperande ponny. Ditt hjärta. Lika stort och osannolikt varje gång. Men sedan har det varit nodpole-väder här. Har varit stationerad i soffan framför kakelugnen. Övriga huset håller 14-15 grader. Sover med värmefilten. Går runt i tofflor och poncho. Rullar ut mattor. En råtta har hunnit bosätta sig inne hos oss med. Knut var inte till någon vidare hjälp så tillslut fick jag med hjälp av alla dessa märkliga hormoner för mig att ha ihjäl den med skurkäppen. Den synen. Nog är jag allt som oftast snäll. Men då, ja då brast det. Den skulle bara ut ur huset. Hoppas vi slipper fler.
Nu har vi checkat av julen, födesedagen, borta-helgen (måste berätta mer om den!). Framför oss är några käras födelsedagar. Men mest bara, väntan. Ska varva ner mer. Läsa klart boken om förlossning. Packa klart bb-väskan. Skriva det där förlossningsbrevet. Gå på några till MVC-kontroller. Skratta, leva och njuta. Räkna ner. Längta. Klappa mage. Sköta om dig där inne. Genom att sköta om mig själv här ute. Att få bära på dig, det är verkligen ett hedersuppdrag. Lyckans ostar är vi, som som snart har dig här.

En trött blivande mamma

Hej lilla hjärtat. Nu är det två veckor sedan jag skrev om dig och graviditeten i stort här, så det börjar vara hög tid.
 
Jag har ätit järn i två veckor nu och märker verkligen skillnad. Den där bottenlösa tröttheten har bytts ut till att jag ibland, då och då, blir trött och behöver vila. Du är alltid vaken när jag lägger mig ner. Sparkarna är intensiva och du rörs så hela magen rubbas. Det är skönt att du är akiv, så jag slipper fundera på hur du har det. Tänker att du roar dig med ditt och datt. När F ligger och pratar med dig och stryker på magen så sparkar du alltid tillbaka, det är så stort.
 
Jag har länge känt mig så fin och smidig och glad. Men nu är jag trött. Jag vill mest vara själv och hemma, även om jag försöker komma ut, träffa så många som möjligt. Men helst vill jag vara i trygga hemmet. Med sköna leggins och stora tröjor. Fortfarande förvånad över hur många som vill prata om magen, tycker det är kul när folk tar sig tiden att fråga hur jag mår. Känner mig grå och svullen och stor och otymplig. Så värdsliga saker, men så långt ifrån hur mitt vanliga jag känns. Drömmer mig bort i tankarna ibland. Till att just känna mig stark och ståtlig.
 
Det är fortfarande ganska länge innan du kommer till oss. Men jag börjar känna mig redo. Min förlossningsrädsla jag hade innan jag blev gravid är som bortblåst. Jag är supertaggad på vad som komma skall. Förmodligen kommer jag bli överrumplad över smärtan. Men ut ska du. Vi ska klara det tillsammans, F och jag. Vi pratade om förlossningen när vi var ute och gick under helgen. Jag sa att vi måste teama ihop oss. Han sa att han tyckte vi hade gjort det rätt bra under våra tio år ihop. Han har så rätt, vi är ett superteam, och vi klarar allt tillsammans. Finns så mycket annat som gör ondare i livet, som cancerbesked, död och elände. Detta är en baggis. Vårt superteam kommer klara det galant.
 
Vi har handlat pryttlar som behövs. Små ytte-pytteblöjor som gör att det nästan tåras i ögonen. Alla bebisgrejer är tvättade, uppackade och installerade i lilla furubyrån. Spjälsängen står bredvid våran. Vi är ute i god tid, men jag är så rädd att min ork eller kropp ska säga tvärstopp. Så vi pysslar på, när andan faller sig på.
 
Det går fortsatt bra att sköta om djuren. Min kropp är det inget fel på alls förutom att jag fortsatt kan bli yr ibland. Det går bättre om jag kan svalka ner mig, ta av ett klädesplagg eller lägga mig ner en stund. Jag tror att du trycker på någon ven, som barnmorskan pratade om. Snurrigt blir det, och kroppen känns som den går på högvarv då.
 
Jag känner mig skör. Tandköttet går sönder, det kommer blåser i munnen och jag har näsblod varje dag. Känns som att jag kommer att gå sönder snart. Har också märkt hur jag känner mig "dålig" och "odriftig" när orken inte räcker till, jag är helt klart inte van att ha en lägre energinivå och att ta ett steg tillbaka på alla plan.
 
Men jag är en genomgående positiv människa. Jag älskar varje dag jag får vara gravid. Jag försöker att fräscha upp mig och klä mig i fina kläder för att lura tankarna lite. Jag är lycklig, lycklig, lycklig och så T A C K S A M över hela denna resa. Men det är upp och ned att vara gravid, många, många hormoner och tankar som snurrar. Så jag delar med mig, även om det som skaver lite. Det är jobbigt att förändras på in- och utsidan och ibland känns det så hopplöst att jag ska låta dig komma till världen vi lever i. I magen är du så trygg, och jag vill alltid, alltid kunna skydda dig mot allt ont. Kärleken är redan nu enorm.
 
Tycker jag får sån fantastisk fin hjälp nu med. Fredrik hjälper till inne. Mina kära som peppar mig att ta det lugnt, varva ner och slappna av. Ingen som kräver något av mig, jag får vara trött och slut. Det behövs nu, och en bra tid framöver.

När jag blev överraskad med babyshower !

Åh vad dagarna gått fort. Har tagit en liten instagram/blogg-paus och varit i det klyshiga nuet en stund. Fint det. Men också fint att titta in här. I lördags var det fortfarande långledigt och jullovskänsla. Vi skulle åka till mina föräldrar i hembyn för att hälsa på min faster och farbror och äta lunch tillsammans...trodde jag...
... När jag kom innanför dörren så stod alla mina vänner - från söder till norr - uppradade framför mig. Från Varberg, från Skåne, från Stockholm, från Umeå, från Skellefteå, från hembyn, mina systrar, svägerskor, svärmor och föräldrar. Alla guldkorn, samlade under samma sak. Det var dags för babyshower, å vilken mysig sådan det blev. Och jo, ja, tårarna sprutade när jag såg alla mina hjärtevänner. Att de samlats, för att fira mig och livet i min mage. Så fantastiskt. Vilken present. Så otroligt bortskämd jag är.
Jag håller hårt i mina gudkorn. Vi ses inte jämt, och jag har dem inte nästgårds. Men åh vad jag älskar dem, och uppskattar dem. Vissa av dem, som min Julia E har jag känt sedan dagistiden. Kajsa och Ingela hakade på under mellanstadiet och fotbollstiden. Bästa Matilda som jag hängde armkrok med hela gymnasiet, och min bästis Julia L som jag lärde känna under studentveckorna. Jag hade vägrat prata med henne under tre år och blev blixtförälskad när vi väl började prata i slutet av trean. Svägerskorna och svärmor som jag fick på köpet med Fredrik (bästa "på köpet" någonsin!). Min fyrkläver ´MHS Finest´ som förgyllde mina universitetsår, Julia G, Lovisa, Chatrine och Malin. Å underbara Jennifer som jag lärt känna genom häst- och hönsintresset vi delar. Så mina fantastiska systrar och min fantastiska mamma. Vänner från olika delar av livet. Som inte känner varandra, men alla känner mig. Älskade allihopa. Så tacksam för dem.
Å de hade fixat så fint. Det var min favorit - brunch - Deluxe. Plättar, cupcakes, tårta, frukt, cakepops, popcorn, laxpaj, räkröra, hembakt bröd, ja det fanns verkligen allt och lite till.
Matildan hade gjort en så fin tårta. Med centerfyllning. Alltså. Så vansinnigt god.
En mom-osa bar såklart. Med bubbel och så <3
Alltsammans - så fint.
Dukat på tallrikar i trä. Pyntat med blått och rosa. Vackert granris. Som alla kämpat på och fixat och ordnat för att göra dagen speciell för mig. Kan inte förstå att jag kan ha sådan tur. Fikade tills bebisen protesterade. "Inte en tugga till" ropade hen högljutt.
Jag badade fullkomligt i presenter. Så mycket fint och välbehövligt till mig och den lille.
På att inte tala om ... hur fin blöjtårta? Kommer aaaldrig vilja använda ur den. Så fin.
Och detta då? Bebisens första gosedjur. Hästen, som ser på pricken ut som min första hästkärlek Trollfrej. Och alpacan Al Pachino.
Det lektes lekar i plural. Som denna när jag skulle gissa vem av mina vänner som fanns på bilderna.
Och denna.. när vi skulle gissa innehållet i blöjorna. Haha, vilka påhitt.
Å provsmak av barnmat. Å alltihopa - tillsammans.
Dagen förgylldes av småskruttarna som tillhör två av mina Julior. Fantastiskt att få pussa dem i nacken och spendera tid ihop. Älskar dessa små skruttar.
 
Tillslut droppade gästerna av. Å jag åkte hem. Jättevarm i hjärtat. Så tacksam. Så lycklig. Så fylld av kärlek till mina tjejer, så glad att de kommer att finnas i den lilles liv. Jag är så bortskämd. Å ja, jag kan inte sluta upprepa det. Så lyckligt lottad.
 
Tusen tack till Julia G som tagit alla fina bilder <3
 

Så nära men så långt bort ...

Dagarna masar sig fram på ledigheten, de är långa som sirap och jag älskar det. Det finns tid för pyssel och checka av saker från långa "att göra"-listan inför bebisens ankomst, men det finns också tid för här och nu. Tupplurar och mys i soffan. Ett sällan skådat lugn över backen. Å vad oövervinnerligt trött jag varit i en vecka eller två. Så tufft det varit att stiga upp, har inte kunnat sova tillräckligt hur mycket jag än sovit. Fick ta blodprov på mvc som förklarade allt, jag måste börja äta järn! Hade ett hb-värde på 103, inte katastrofdåligt alls men nog ska de små kapslarna vara till stor hjälp att få upp energinnivån ett snäpp eller två. Tacksam att tiden finns till att vila. Fem dagar kvar av långledigheten.
 
Allt var bra med bebisen. Vi swishade genom kontrollen med goda betyg båda två. Bebisens hjärtljud låg på 132 och sf-kurvan är numera 30 cm. Hade aldrig kunnat drömma om att det skulle gå så bra att vara gravid. Tacksam, tacksam, tacksam över det hela. Och - jag älskar det.
 
Senaste veckan har jag i kombination med tröttheten varit yr i omgångar och blött ofantligt mycket näsblod. "Helt normalt" sa min gull-morska och förklarade att bebisen börjar trycka mot venerna nu och slemhinnorna är sköra. När jag låg på britsen och skulle lyssna på hjärtljud så började hela rummet snurra. Så jag är förvisad till att ligga på vänster sida och ta igen mig lite mer. Äta ordentligare skulle jag också göra. Ofta hinner det gå rätt länge mellan måltiderna. Men annars mår vi himmelen, bebisen och jag. Vi teamar ihop oss. Vi vägde in oss idag på tio kilo plus, å jag undrar vart alla kilon sitter, för det känns nästan som vanligt i kroppen min. Fint att få bära runt på min mage, kan ligga och klappa på den hur länge som helst och lääängta...
 
Vi har tvättat klart alla ytte-pyttekläder. Vikt in dem i lilla byrån. Gjort skötställen (järnspisen i sovrummet och på tvättmaskinen) och ställt in spjälsängen i sovrummet. Knut sov där första natten. Ska handla lite smågrejer till skötborden och ett mysigt set att kunna gå runt i här hemma. Sedan är vi nog klara. Tacksamt att få låna från nära och kära. För var dag som går, blir vi mer och mer redo. Både praktiskt men framför allt mentalt.
 
Och för var dag som går blir det en dag närmare bebisgos och livet kommer aldrig mer bli sig likt igen. Stryker magen och försöker förstå. Älskade unge, du är så nära men så långt bort.

Lilla pyret växer i flådig drömklänning

Hoppas ni alla haft en ljuvlig jul med nära och kära. Jag känner mig fullkomligtfullstoppad med julmat och sådär märkligt trött som man blir av att göra ingenting på julen. Så härligt, och nu - en halv evighetslång ledighet (totalt 16 dagar - hurra!). Vi pausar husbygget här första dagarna och bara umgås med vänner, firar jul och känner lugnet mellan bjudningarna.
 
Och - ännu en vecka har stilla susat förbi. Vi har pysslat på med julklapparna, julebaket, julematen och huset förstås. Så har lilla pyret vuxit såklart.
 
I tredje trimestern ska lilla bebisen egentligen bara lägga på sig vikt och växa, och det märks. Magen växer och blir större och där inne är det full fart. Speciellt direkt jag sätter mig ner eller lägger mig ner, rena rama cirkusen som sätter igång. Har inga problem att sova med en pågående cirkus i magen i alla fall, det är väldigt skönt att fortfarande sova hela nätter och väldigt gott.
 
Magen växer på i en rasande fart och min kroppskontroll är inte som förr. Jag tror att jag ska kunna passera trånga utrymmen, smidigt ta mig upp och ned för avsatser och så vidare. Men det tar bara stopp, det är så roligt hur hjärnan fortfarande tror att jag är tio kilo lättare och med samma midjemått som förr.
 
Trots att jag börjar vara rätt så stor och tung så känns det inte. Ingenting som stramar, kiar eller sätter stopp för mig. Jag stökar på som vanligt och promenerar då och då. Det är återigen - så himla härligt - att livet tuffar på som vanligt. Jag tror att jag dragit ner på tempot och att det är det som gör att jag får må så bra. Har ingen press att klara saker i samma takt som förr - bara jag får det gjort.
Jag har planerat denna ledighet som den stora "stök och boa"-tiden. Det tvättas små yttepyttesmå kläder och läggs i svägerskeärvda byrån. Fina vaggan ska oljas ett varv med parraffinolja. Rensningen av förråd och vrår ska bli klar och de där köpen vi har kvar på handlingslistan kanske betas av. En sak vet jag - det var ingen hit att springa på stan i flera timmar med kassar att kånka på, mage att hålla reda på (kroppskontrollen vet ni) och tillslut så sa mina fötter "aj". Så resten ska handlas hemifrån soffan, så det så.
 
Min ena syster har lämnat ifrån sig bebisgrejer och grejer som är bra att ha första tiden. Min kusin har skickat hit en stooor låda med alla möjliga kläder och kollegor har lämnat diverse bra att ha grejer. Så himla tacksam att vara omgiven av så mycket nära och kära.
 
I appen vi läser ur varje tisdagsmorgon har det stått att vid den här tiden blir många gravid introverta och vänder sig liksom inåt för att förbereda sig själv. Det känner jag av väldigt mycket. Känns som att mitt fokus hamnar mer och mer på vad som komma skall och snart kommer all min tankeverksamhet att kretsa kring vår bebis tror jag. Väldigt mysigt att hamna i bubblan tillsammans med F.
Å jag måste bara passa på att höja min fina klänning till skyarna. Har tittat och tittat på denna. Det har känts så onödigt att handla något när man har allt och lite till. Men så bestämde jag mig inför jul. Min julklapp till min själv - för att jag gör detta så bra - min drömklänning från Miss Clarity. Kvinnan bakom märket är förstås geniala Underbara Clara. Provade den på fina inredingsbutiken i stan och snurrade ett varv framför spegeln. Tänkte på amningstiden - om allt går bra - och omlottknytningen. Tänkte på dopdagen där i sommar, där jag vill vara mitt finaste jag. Tänkte på alla sommardagar. Tänkte på juletider och allt vad det innebar. Så slog jag till. En lyxig flärdklänning. Kommer få hänga med många, många år framöver. Älskar den. Med fint miljötänk bakom, och ju fler gånger jag använder den, desto miljövänligare blir den ju. Valde min normala storlek och magen rymdes utan problem. Premiär-bar den på julafton och jodå - det blir många, många fler gånger. Så skön och fin. Kände mig så fin - och det är för mig viktigt i vecka trettionågonting.
Så lovade jag att svara på några frågor om ni hade också - här kommer svaren på de få frågor som kom;
 
Vilket har hittills varit det tuffaste/jobbigaste vs. det mest fantastiska med graviditeten?
Första är ganska själviskt - men absolut uppoffringen med hästarna. Att sluta rida och inte kunna motionera och sköta dem exakt som förr. Veta att pengarna kommer att prioriteras annorlunda och det kommer att dröja länge innan jag kan - och vill - dressyrträna, köpa en hästtransport och renovera klart stallet. Jag har inga som helst garantier på att det kommer att funka att ha två hästar och en bebis på samma gång, det får vi ta som det kommer. Så det har varit många brottningsmatcher i mitt huvud vad som är rätt beslut att ta. Hur jag kommer att må bäst framöver, hur Fredrik kommer att må bäst framöver och så. Men summan av allt blir alltid att vi får se. Och gud bevare mig väl vad jag längtar upp i sadeln nu. Älskar mina hästar så mycket - de är så tålmodiga och ställer inga krav. De bara finns där ute och är ständigt helt fantastiska. 
 
Det mest fantastiska. Att få dela allt detta med Fredrik. Vi har varit ihop i tio år men ingenting går att jämföra med att tillsammans vänta på vårt gemensamma barn. Det är så himla mysigt. Han är redan nu en fantastisk pappa, han stöttar och peppar och berömmer mig. Ställer upp om jag behöver en hjälpande hand. Vi drömmer och fantiserar om hur vårt nya liv kommer att se ut. Det är supermysigt. Det är liksom svårt att ta in att vi ska bli en egen liten familj. I tio år har vi levt ett liv och nu blir det något helt annat. Så glad att dela hela den här resan med honom. Vi två, han och jag.
 
Hur gammal är du?
Jag är 26 år och fyller 27 i januari!
 
När har ni beräknad förlossning?
Denna fråga har jag fått måånga gånger. Vi har berättat för nära och kära. Men det känns lite för privat för att skriva ut i cyberrymden. Precis som kön, namn och så. Det håller vi gärna för oss själva och omgivande folk. Jag är i vecka 30 + och bebisen är beräknad att födas medan snön ligger vit och solen har återkommit från sin vinterdvala! Vi blev flyttade 12 dagar på ultraljudet vilket också gör att jag är tveksam själv till när bebisen faktiskt kommer, och sällan sker det ju på bf ändå!
 
Vilken Emmaljunga blev det?
Nu är jag vansinnigt dålig på märken och så nu för tiden. Vi valde en vagn med stora däck som går att dra i snömådd och på grusvägar. Underredet är kromat och har lite retrokänsla. Liggdelen är marinblå och ser jättegosig ut. Jag får fota och visa när den kommit, för jag minns helt enkelt inte vad den heter!

Tre gravidtips!

Nu har jag varit gravid i en herrans massa månader (och har en herrans massa kvar) och tänkte dela med mig av mina bästa "vara gravid på vintern"-tips! Jag har själv tyckt att det varit så svårt att veta vad som är värt att köpa, vad man kan låta bli och så vidare. Kläder i sig är ju en djungel. Men här tänkte jag dela några små tips som hjälpt mig mycket i vardagen.
1. Icebug-skor
Det är vanliga fotriktiga vinterkängor med inbyggda broddar/dobbar. Alltså jag höör ju själv hur mycket pensionärsvarning det låter över mig, men dessa skor har hjälpt mig enormt. Jag kan gå ut och gå och röra på mig som vanligt utan att vara rädd att ramla under mina promenader. Har varit ute och gått med Årvar och med mig själv, både när det varit lömskt - isigt med tunt snötäcke på och när vägen varit nyhyvlad och därför också hal. Skorna ger så bra grepp och framför allt så slipper man den mentala rädslan som halka kan ge mig. Vill absolut inte hinna bryta något eller skada magen på något vis.
 
Jag fyndade mina skor på Black Friday, ett köp jag planerat länge, länge och kommer att ha nytta av många vintrrar framöver. 48 % rabatt dessutom. Det är en ganska dyr sko, men håll ögonen öppna på erbjudanden och mellandagsrean!
2. "Gravidkudde"
Mitt andra tips är kanske inte så vinter-beroende. Men ack så skönt. En syster-ärvd gravidkudde. Jag sover sked med denna hela nätterna. Den är fylld med sacco-kulor som i en saccocäck. Den är låång så kan liksom hålla om den, få plats med magen sedan ha den mellan knäna för att avlasta ryggen. Jag sover fortfarande så himla gott om nätterna och kan nog tacka kudden till stor del för det.
3. Fukt!
Mitt tredje tips är fukt och olja! Alltså så vansinnigt torr jag är denna vinter. Så nariga läppar, torrt hår och allmänt torr. Min enda räddning ser ni ovan (jag är vanligtvis vääldigt torr men i år är det ingen hejd). Första oljan använder jag i håret efter att jag duschat, den luktar dessutom ljuvt. Oljan i mitten är min favoritolja, smörjer in bebismagen med den näst intill varje kväll. Är inne på andra flaskan nu och den är ändå väldigt dryg. Doftfri, sugs upp i huden fort och fungerar så bra mot mag-kli. Så tycker jag att det är väldigt mysigt att pyssla om bebismagen lite extra också. Det sägs att denna ska motverka bristningar, jag tror mer att det handlar om genetik och arv men ännu har jag inte fått några bristningar på magen, under brösten har det däremot dykt upp några småränder. Sista flaskan använder jag tillsammans med min ansiktskräm och gör underverk med min hy, utan denna får jag onda blämmor omedelbart och huden stamar.
 
Tre små tips, från mig till dig som också går i väntans tider under vinterhalvåret. Helt osponsrade och utan samarbete förstås! 
Visa fler inlägg