Det långa, långa upploppet

Skorna är från mountain horse, koftan är min systers, från Only. Pennkjolen är ett traderafynd (30 kr!) och linnet är köpt på tjänsteresan i Spanien tidigt i höstas. Kalasfina, kulan och jag.
... 
Hej älskade unge, det är bara mamma som skriver igen. Nu är du en vecka äldre och jag börjar bli bekymrad över hur fort den här graviditeten har gått. Är inte ett dugg less ännu. Visst finns det dagar jag längtar mig sönder och samman efter att få rida och springa och kunna ta mig an utmaningar i huset. Men det är ingenting mot  för glädjen och längtan efter just dig.
 
I veckan känns det som att det inte hänt ett dyst. Men magen har vuxit och du har sparkat och levt rövare i magen. I söndags när jag yogade så fortsatte du passet efteråt med dina kullerbyttor och sparkar. I veckan har ju legat väldigt långt ner och sparkarna har kommit därefter, din pappa och jag har riktigt känt hur du bullrat runt vid läggdags, långt långt ner. Men efter yogan måste du ha snurrat för nu är du hejvilt överallt.
 
Jag har vaknat nästan varje natt i veckan men aldrig på grund av dig. En natt skrek F i sömnen så jag nästan flög ur sängen. Andra nätter har jag svettats. En tredje har jag frusit. Men alltid somnar jag om efter ett ögonblick och sover fortsatt så gott. Det är lyxigt att få sova gott och långa nätter.
 
Jag mår bara fint. Ibland sköljer känslorna över mig. Att du faktiskt är på riktigt och ligger där och växer till dig tills du ska komma ut till oss. Vi ska få rå om dig resten av livet. Det är ju sanslöst. Din pappa och jag pratade om det här om kvällen, att allt som varit störst i livet hittills kommer att bli nerputtat efter att du kommit. Hur viktiga än djuren är för mig till exempel, så kommer du at vara nummer ett. Något som inte går att förstå. Att livet kommer att vändas upp och ned och aldrig mer bli sig likt igen.
 
Har känt mig helt normal i humöret fram tills nu. Men ibland så kommer känslor som gör att jag bara vill skrika (typ när jag tappar grepen när jag mockar och måste böja mig för att plocka upp den för tredje gången) eller grina (typ när jag tänker på hur fin pappa F kommer bli ... eller när jag får höra att vi inte kan spara innerdörrarna jag vill spara i huset ...), ja det är högt och lågt, hormonerna gör ingen skillnad på det.
 
Då och då kommer tankar på förlossningen upp. Jag tänker inte planera så mycket kring den, tänker att vi löser det lite där och då. Det är något som tidigare skrämt mig något fruktansvärt men nu när jag väl är gravid tänker jag att ut måste du, på ett eller annat vis. Vi har varit på en föräldrakurs/träff och fått värdefull information om förlossningen och dagarna på BB. Hittilss har mitt fokus legat på graviditeten men nu börjar det sakta sjunka in. Att det kommer ett liv efteråt. Att du ska följa med. Oss. Hem. Till vår backe.
 
Vi läser då och då på om föräldradagar, lyssnar på någon podd om bebisar och barnliv och pratar lite bebisprat med bekanta och kära. Försöker väga varje tips noga. Vad vill vi. Drömmer mig återigen bort till tanken om hur du kommer lukta och känner i rent ferdinant-mode att allt kommer att lösa sig. Vi kommer hitta vår väg. Känns skönt.
  
Jag har inhandlar praktiska IceBugs-skor så jag kan promenera i vinter utana att vara rädd för att ramla. Jag bär på en sån värdefull last. Det är härligt att fåsa lite även om jag förvånadsvärt fort blir flåsig. Tänker på hur sjutton jag någonsin ska orka lika mycket som förr igen. Och sedan kopplar jag på Ferdinnand-modet igen och tänker att "äsch, det löööser sig ju.. som det alltid gör".
 
Vi har passerat "hundra dagar kvar" för ett bra tag sedan och på något vis känns tiden som är kvar som ett långt, långt upplopp. Herre min vad vi längtar efter dig, älskade unge.

Kvällspigg bebis och viktprat

Skorna från mountain horse, tightsen (sådana som går lååångt över magen) har jag fått av min syster, klänningen är ny-loppad på Pingstkyrkans sencond hand i Skellefteå, koftan är 4 år gammal från BikBok och halsduken är från Gant.
 
...
 
Älskade lilla skrutt vad du gör kullerbyttor om kvällarna nu. Och dagarna. Kan till och med känna sparkar när jag går och rör mig, vilket är något nytt. Fint känns det och glad blir jag varje gång. Galet hur fort man vänjer sig att ha en kickande unge i magen.
 
Jag känner mig sannerligen bortskämd just nu. Sover gott. Kan vara aktiv. Ingenting gör ont. Inga besvär. Jag är pigg om kvällarna igen. Njuter av livet och graviditeten. Precis som jag önskar att det fick kännas för alla.
 
Jag har börjat rensa här hemma inför din ankomst. Flera kartonger med "släng" och "skänkes" och "säljes". Det är skönt att ha börjat och rummet som är helt klart - vardagsrummet - känns nu så hemtrevligt och redo liksom. Om tre veckor ska jag vara julledig i två veckor. Då ska vi boa och vara klara med rensningen hade jag tänkt. Och bara vara lediga.
 
Du har egna rutiner nu. Kvällspigg och morgontrött. Undrar om det kommer att hålla i sig till att du är ute hos oss. Just nu känns det som att det får bli hockey-du-vill. Vakna nätter eller dagar, bara vi får vara med dig.
 
I helgen som var hade vi sista gravidyogaträffen. Det har varit fem ljuva gånger. Ska absolut fortsätta här hemma. Men lite skönt är det, att ha hela helgerna på hemmaplan nu och slippa swiha iväg till stan varje lördagsmorgon. Tanka med hemmatid.
 
Denna adventsvecka har jag längtat extra mycket efter dig. Kan inte vänta tills nästa år. När vi ska ta barnvagnen med på skyltsöndag och fika på caféet. Året därpå och därpå när vi ska se jukalendern tillsammans. Ditt första förskolepyssel att hänga i granen. Adventsfrukostar med vänner och sedan julafton hela familjen. Äsch, så mycket fint vi har framför oss.
 
Men nu är nu och det gäller att njuta av preggo-tiden också. Ingen uppmaning till alla gravid där ute - jag förstår att det kan vara så jäkla tungt för vissa. En pest och pina. Men för mig, som mår så bra, så är det bara att njuta av det. Tänker att det är begränsat med gånger det kommer hända, så jag vill rikigt känna myset varje dag.
 
Du växer och lägger på dig gram på gram nu. Vilket gör att jag också växer. Jag älskar min mage. Den är så mysig att ligga och stryka på. Barnmorskan tyckte att jag lagt på mig något kilo för mycket, och då är det ändå marginal bit kvar innan vi är uppe på tvåsiffrigt. Vilket gör mig lite förbannad och upprörd. Är så tacksam att jag får må bra och vara aktiv och slippa ha ont. Kunna fortsätta vara hästägare, hönsmamma och leva lantliv prick varje dag. När alla värden är perfekta, då kan inte något enstaka kilo spela in. Det är ju absolut ingenting som får att göra något åt ändå. Så jag fortsätter att stolt visa upp min mage med så värdefullt innehåll.
 
Så hur många kilon det än blir i slutändan. Så spelar det ju ingen roll. Så länge jag får hålla i dig i slutet av denna preggotid. Älskade skrutt.

Ännu en vecka med dig

 
 
En vecka till i min mage och vi börjar bli ett riktigt team. Du, din pappa och jag. Jag som ska bli din mamma. Jag som är din mamma redan nu. Du känns nästan hela dagarna, allt frn fladdriga rörelser till hårda sparkar. Först nere till vänster, nu uppe till höger. Får ont i hjärtat när jag tänker på dina små fötter och tår som trampar runt där inne. Och sedan ska de komma ut.
 
Små fötter och tår att klä i sockor. En varm bebis som låter och lever.
 
Vi försöker göra lilltorpet redo för din ankomst. Jag har lovat att ta tag i alla skrubbar och skrymslen. En svägerska/svåger-ärvd byrå ska flytta in på övervåningen. Och vi har handlat två nya, stora element. Vi ska aldrig mer sitta och huttra här inne en hel vinter. När du kommer ska här vara varmt och gott. Jag lovar.
 
Jag tappar hårtussar från huvudet. Det gör mig inte så mycket, tänker att det inte går göra något åt. Kanske saknas en vitamin eller så. Känner mig så olik mig. Ser mig i spegeln och ser någon som ser så trött och vinternarig ut. Torr och blek och trött. Ser bilder från i somras och det känns som att det är en annan person jag ser på bilderna. Livet, allt, så annorlunda nu.
 
Din pappa och jag pratar mycket om hur livet kanske blir framöver. Vi längtar så. Jag hoppas att du ska gilla att vara ute i friska luften. Att du tidigt kan hänga med ut i stallet och ta en tupplur medan jag städar i hönshuset. Behöver djuren för att må bra. De är viktiga för mig nu. Även om jag inte rider längre, och inte är ute riktigt lika mycket och länge längre, så ger de mig så mycket energi just nu. När jag känner mig torr, blek och trött. Så är en stund i hönshuset räddningen. En minut med näsan i ponnypäls. Hoppas du känner endorfinerna hela vägen in till dig.
 
Vi har bestämt vad du ska heta nu. Klurar vidare på mellannamn. Funderar fortfarande på värsliga saker som om du kommer få din pappas bruna ögon eller mina gröna. Eller kanske farmors blå. Funderar på hur mycket hår du kommer ha. Om du ens någonsin kommer att kunna ha våra minsta bebiskläder vi köpt till dig.
 
Veckorna går så fasansfullt fort nu. Känns samtidigt som att ingenting händer. Jag mår för bra helt enkelt, är absolut inte less på att vara gravid och ha en kula på magen. Älskar hur mycket mysigare november har varit med en hand på magen medan du sparkar. Och längtar tills nästa november. När jag vet om du har bruna. gröna eller blå ögon. Om du gillar att hänga med ut i stallet och så.
 
Så veckorna går. Jag mår oförskämt bra men känner mig ovanligt torr, blek och trött. Och jäkelens lycklig alltså. På alla plan liksom.

Kittad för stor mage och så

 
Blusen är tre år gammal från H&M, jeansen sprillans nya från samma ställe, skorna från Mountain Horse, inköpta på lokala hästaffärn som la ner i somras. Klockan är min finaste Marc Jacobs, som jag fått av Fredrik. Älskar den!
 
Okej stopp! Hur fort går tiden nu? Har knappt hnnit blinka sedan jag skrev om bebishjärtöjud och gravidjeans. Och se här ovan, mitt första egna par preggo-jeans som faktiskt (måste erkänna) är ofantligt sköna. Går att leva i några veckor till.
 
I veckan har jag mått oförskämt bra. Har varit full fart varvat med vila. Under helgen hade jag ont i magen, så spenderade en extra timme med boken uppkrupen i sängen. Det är så skönt att lyssna på kroppen. Vilken god övning att göra, sluta lyssna på vad man borde göra och istället tvinga sig själv att vila och återhämta kroppen 
 
Jag tokälskar gravidyogan. Får helt vara inne i min egna bubbla och bara fokusera på här och nu. Är så fantastiskt skönt efteråt. Kroppen är pömsig och varm och känns helt fantastisk efteråt. Mysigt är det med förstås.
 
Känns så lyxigt att få vara gravid och bära på vår bebis. Längtar mer för var dag, och förväntningarna är enorma. Vi börjar sakta (otroligt sakta) blir redo för föräldralivet. Små inköp, traderafynd och planer på hur lilltorpet ska omvandlas till bebis-bo fyller tankeverksamheten och fritiden. Tillsammans med djuren, huset och hemmet i övrigt. Så mycket som händer hela tiden, och vi bara försöker njuta av det hela.
 
I helgen var vi ute och pekade ut byrå vi ska stöka fram och städa upp. Den står på ladugårdsvindan och är ungefär hur fin som helst. Får visa er framöver.
.. och justdet, ska inte ljuga! November bjuder mest på hurviga dagar så jag lever i min gravidjacka från Polarn o Pyret som min syster fyndat åt mig på Facebook köp & sälj (180 kr!) och mysmössan från H&M den med. Känner mig höstkittad och redo för större mage att fylla upp jackan med.

Besök på mvc & värdsliga gravidjeans

 
 
Tröjan har jag fått av min syster, urssprungigen från H&M's mammaavdelning. Koftan är köpt för en spottstyver på tjänsteresta i Spanien och jeansen är ett gammalt rea-fynd från Lindex.
 
Nu går det inte att missa magen som blir större för var dag. Det är verkligen svårt att hitta kläder i garderoben som passar och känns bra. Allt som heter "gravid-" innan t.ex. gravidbyxor och gravidblus ger mig rysningar. Det hasar i grenen, känns som brösten ska hoppa ur blusarna och helst går jag klädd i "mina egna kläder". Sista dagarna med mina älskade jeans innan de inte går att knäppa längre. Så värdsliga ting, men det är viktigt för mig att känna mig bekväm och fin. 
 
På tal om kläder så rensade jag ut massor med kläder, skor och väskor och drog iväg på klädbytardag här i byn som några tjejer så fint ordnat. Gick absolut inte plus på det hela, kom istället hem med en stoor påse med små bebiskläder som kostade typ ingenting. Att köpa i andahand alltså. Vi har knappt köpt något nytt. Känns bra i hjärtat så. Timmarna jag hjälpte till med klädbytardagen tog knäcken på mig, så ont prick överallt, var så skör när jag kom hem. Alltså vikten av att veta sina begränsningar, något jag måste jobba på.
 
Idag besökte jag mvc för första gången på ett gäng veckor. Så fin barnmorska vi blivit tilldelade. Glad över det. Vi fick visst högsta betyg också, bebisen och jag, allt såg bara fint ut. Så skönt att höra. Fick ligga på britsen och öppna upp jeansbrallan när barnmorskan började fnissa över att jag går i mina vanliga jeans ännu. Hon tyckte jag skulle unna mig nya, sköna gravidjeans (ryser lite nu). Hur som helst - fick höra ett galopperande litet hjärta som gjorde mig tårögd. Så fantastiskt härligt. Så magiskt, absolut ingenting som går att förstå förrän man själv ligger där raklång och hör lilla ponnyhäst-hjärtat klappra. Vår älskade bebis.  Så efteråt tog jag en vända på stan och provade ut, ett par sköna, härliga, gravidjeans. Tillslut så, hittade jag ett par som gjorda för mig.
 
Det är mest värdsliga ting som händer, som att fundera på kläder och gå på klädbytardag. Men känslan av att vandra ut från mvc, varm av att ha lyssnat på lilla hjärtat och fått ok på att allt såg bra ut i mammakroppen så känns det så skönt. Är så glad och tacksam att jag får njuta av detta och slipper besvären som många andra känner. Känner mig prick som vanligt i ryggen igen och så sugen på att snabba upp pulsen lite oftare framöver.
 
Novembertröttheten blev också som bortblåst, en kortdag från jobbet och besöket på mvc gjorde susen. Känns så himla bra.
 
Försöker föreställa mig hur november nästa år kommer att se ut. Ska ta tillvara på varenda liten solglimt då. Kanske, kanske, kanske bor vi i vår Dröm. Vill sitta ute i friska luften med bebisen och mysa. Känna samma tacksamhet och glädje som jag gör idag. Åh, tänk att man får vara med om livet alltså.

Att tjuvfira farsdag

Livets första fardag. Vår bebisligger fortfarande i magen och slår kullerbyttor - men farsdag, ja det firar vi ändå.
 
Det känns så spännande att skapa egna traditioner nu när vi blir en egen liten familj. Farsdag ska vi fira men pompa och ståt i många år framöver. Om allt går som det ska och så - men det måste vi ju tro förstås! Så imorse, smygfirande av far-to-be. En otroligt fin, klok och varm sådan.
Han var morgonrufsig och prick hur överraskad som helst när jag bullade upp frukost på sängen och paket. Älskade Fredrik.
Det blev amerikanska pannkakor med nutella, bär och sirap. Och paket med fin-tröja. Riktigt klassisk farsdagspresent.
Alltihopa i finsängen som vi unnat oss nyligen. Sover så gott i den. I vårt totalt ostylade sovrum. Tillsammans med honom. Tänk att nästa år har vi en liten unge som rasslar runt i sängen och river ut sirapsflaskor och sånt. För stort för att ta in.
Hela familjen var med. I år var det Knut som trasslade runt med snöret från presenten..
.. för att sedan strax därefter falla tillbaka till sömn och sovmorgon. Vår livsnjutare.
Alltihopa medan dimman låg tät utanför fönstret för sjätte dagen i rad. Jag kan inte låta bli att drömma om farsdag 2019. Kanske, kanske firar vi den i Drömmen. Tillsammans med runtrivande vivelbind till unge och morgontrött katt.
 
... Vi längtar så mycket efter vår bebis. Och jag är helt övertygad om att F kommer att bli en helt fantastisk pappa. Så fint så.
 
...
Sedan hann vi med att fira svärfar och min egna underbara pappa också. Och vilken super-pappa jag har. Som hjälper oss med huset. Fixar vattenbalja till hästarna. Snickrar. Fixar. Ordnar. Aldrig är längre än ett telefonsamtal bort. Så ofantligt lyckosam jag är som har en sådan pappa. Ingenting att ta för givet <3

Gravidyoga & njutig vecka

(Gravid)hängselbyxor från Tradera (ursprungligen H&M), tröjan har jag fått av min syster 
 
I veckan har jag varit så glad att kroppen fungerat felfritt. Har känt mig stark och pigg jämfört med veckorna innan. Det var katastrofdåligt väder i början av veckan, det gjorde att jag höll mig inne och det gjorde gott för hela mig. Minimalt med ryggsveda och annat. Bara njut. Har passat på att lägga mig tidigare än vanligt och legat och känt på sparkana med ett stort leende på läpparna. Så mysigt.
 
Mot slutet av veckan var jag på sämre humör. Jag är väldigt sällan på dåligt humör. Kändes som att prick allt jag tog mig för gick fel. Så i fredags bestämde jag att "jaja, skruttdagar får alla ha, nu gör vi vårt bästa för att vända det här till en fin helg". Och vilken helg det blev...
 
... Började lördagsmorgonen med att mata, släppa ut och pyssla om alla djuren. Åt god frukost i lugn och ro innan jag styrde kosan mot stan och något helt nytt för mig. På med träningsbrallan som varit liggandes i garderoben väldigt länge. Trycke i mig i en sport-bh och sedan gick jag på mitt första yoga-pass någonsin! Gravidyoga, vilken grej! Det var så härligt att känna hur blodet i kroppen pumpades runt. Hamnade i en egen liten yoga-bubbla och bara njöt av det hela. Längtar redan till nästa gång. Är så glad att jag unnat mig detta. Unnade mig också en kväll på badhuset med min bästa Matilda. Det gjorde ogtt för oss båda. Simma, basta och duscha, upptinade och mosiga efteråt, så underskattat sätt att umgås på!
 
I veckan har jag verkligen varit så lycklig över att det (förhoppningsvis!) ska komma en bebis i slutet av detta. Fällde en tår när jag insåg vilken fin pappa F kommer att bli. Har drömt mig bort till familjelivet. Till framtiden i Drömmen, men också, livet med en liten bebis i vårt lilltorp. Undrar hur bebisen kommer lukta? Om den kommer sova mycket eller lite, om jag kommer kunna amma (vore så mysigt!) och såklert hur den kommer att se ut. Kommer den vara lik F, eller mig? Eller en salig blandning av båda? Är så nyfiken och längtar så vansinnigt tills vi får träffa den lilla människan som ska göra oss till en liten familj.
 
I veckan har jag rensat kläder också. Bort med det som inte går att ha längre. Några få plagg är bortpackade för att plockas fram någongång i framtiden. Men det mesta åker på klädbytardag häri byn nästa helg. Så mycket fint, så mycket jag aldrig mer kommer att vilja använda. Kvar är någon enstaka bralla, lite kjolar och klänningar. Allt bekvämt, (än så länge) rymligt och mag-vänligt. Så skönt att göra plats i klädskrubben. Tror jag väntar några veckor till innan jag handlar något mer (förutom på klädbytardagen då) och då ska jag hitta ett skönt mys-set. Men så länge, duger det fint med mina större icke-gravidkläder och syrran-ärvda gravid-kassarna med kläder. Så tacksamt att kunna låna av varandra.
 
Känns som att jag börjat hitta mitt lunk nu. Inte planera för mycket på helgerna. Tid för vila och återhämtning. Men också massor med tid ute. Dagsljus på helgerna, rosiga kinder och lagomt med kroppsarbete. Tid med hästarna. Longera och köra vagn. Ledarskapsövningar. Sitta i hönshuset och skrota några minuter varje kväll. Pauser här och pauser där så orkar jag mer. Får mer gjort. Känner mig som mig själv mellan vilorna.
 
Är generellt mindre hungrig nu också, blir inte panikhungrig längre. Tidigare hade jag ett "kris-paket" på mitt kontor med frukt och riskakor i massor. Numera funkar det fint mellan frukost, morgonfrukt, lunch och middag. Skönt det.
 
Det mesta är skönt just nu. Magen är så mysig. Tröttheten överkomlig (vem är inte trött i november liksom?), ryggen mår fint, jag vaknar ibland på nätterna, men somnar lika fort igen. Det flyter på, och jag njuter av det. Älskade lilla bebis !

Ser gravid ut i ansiktet (?) och inget bebisrum

En hemmavecka utan resor var nog allt jag behövde för att komma på banan igen. Hela veckan tog det också, och orken var minst sagt begränsad denna vecka, men nu, här i slutet så började jag känna att "jajamen, såhär ska livet kännas". Och jistanes vad många kommentarer jag börjar få om magen nu. Folk på jobbet som märker att den "poppat" och nära och kära man inte träffar varje vecka. Då går det ju åt rätt håll, tänker jag. Om magen växer och jag ser gravid ut så kanske det börjar sjunka in att det faktiskt är en bebis där inne.
 
Jag har sovit sämre i veckan. Har fått vakna upp flera gånger om nätterna för att bebisen sparkar. Då kan jag gott somna om med ett leende - så häftig känsla. Jag älskar att ligga och stryka på magen och känna efter rörelser. Jag har fortsatt att drömma märkliga saker. Jobb och bebis och barnmoska och förlossning i en salig blandning, jag gissar att min hjärna går på högvarv hela tiden, undermedvetet också. En natt vaknade jag av att Knut höll på att massera magen för fullt med, väldigt sött.
 
Jag har fortsatt ont i ryggen då och då. Sover med en kudde mellan knäna och tar det lugnare nu. Är jag för aktiv så får jag ont, men än så länge är det ingenting jag inte kan göra pga ryggen. Får jag ont så vilar jag, sedan blir det bra igen. På så vis är jag klok, lyssnar på kroppen och vill verkligen fortsatt må bra och hålla veckorna som är kvar också.
 
Måste fundera om det är något mer gravidrelaterat som händer just nu... Röriga nätter, lite ryggont och näääni, jag mår bra. Som vanligt. Känner mig som mig själv i allt detta, det tycker jag är skönt. Jo förresten! Ibland sväller mina händer upp? Ofta om jag sitter med telefonen! Och mitt tandkött har blivit känsligare. Nog om "krämpor".
 
I helgen handlade vi ett babyskydd på 20 % på babyaffären inne i stan. Vi försöker köpa begagnat och ärva från kära, mest för miljöns skull, men såklart plånboken också tackar en. Vi kikar efter erbjudanden och slår till på sådant vi verkligen vill ha när det är lite nersatt, än så länge är det ingen brådska att få tag i "allt". Egentligen behövs inte så mycker grejer alls, vi veeet det. Är lite less på "men man behöver inte en barnvagn", "men åh nej köp inte nya kläder, det finns på tradera". Jag förstår att många fler tips kommer att komma, och vissa av dem är så guld värda, och med massor av kärlek. Men det är också ganska fint och skönt att få fundera själv vad som behövs utifrån ens egna liv och förutsättningar. Såklart. Så jag tackar och tar emot tipsen, och intalar mig själv att det baara är välmening och kärlek i de där orden. 
 
Så, ingen stress från vår sida. Ingen stress alls. Bara en otrolig längtan efter att få börja vårt lilla familjeliv. Känner mig så lugn och sansad i det hela. Vi kommer inte att göra något bebisrum eller så. Så småningom kommer den att få ett eget krypin i Drömmen, men dit är det lääänge kvar. Tills dess får bebisen bo med oss, i ett ostylat sovrum. Ny säng unnade vi oss i somras och den är underbar. Väl värd sina kronor, vi sover så gott (när vi väl sover och inte har barnkalas i magen). Vi har inte ställt iordning någonting alls (återigen, ingen stress, det är än läänge kvar) och det kanske är skönt för vissa att höra? Jag tänker absolut låta er följa med på hur möbleringen kommer att ske, i vår absolut ostylade sovrum med.
 
Ingra cravings har jag ännu. Jag försöker att äta nyttig och näringsrik mat, men sötsuget tar över ibland. Känner mig bottenlös vissa dagar och andra orkar jag knappt en portion mat. Det är väldigt olika.
 
Min pappa stack in huvudet i huset idag och sa "Du ser väldigt gravid ut i ansiktet!!", jag tyckte det var en väldigt rolig sägning, känner mig rätt så vanlig även i ansiktet. Men förstås, några kilo extra har jag ju fått, ingenting som gör någonting alls. Ibland tycker jag att det är lite halvjobbigt, då jag alltid vägt samma och sett samma ut. Men fort kommer jag på andra tankar. ser också det som att det går åt rätt håll. Jag äär ju gravid, då om någongång, ska jag ju se gravid ut.
 
Så vi fortsätter gravidresan med en mage som poppat, ett ansikte som ser väldigt gravid ut och en halvskruttig rygg då och då. Och absolut ingen stress över något.

Slitsamt och de första sparkarna

Ännu en vecka som gravid har swishat förbi. Nu går det skrämmande fort. Kroppen ändras så fort nu. Varje dag syns det på magen att den blir större, naveln mindre och jag känner mig fortsatt otymplig. Veckan har inte känts som någon rosendans. Har varit glad och på bra humör, men det har liksom känts som att tiden inte räcker till. Har inte hunnit reflektera över barnvagn, skötbord och sådana grejer som jag så gärna vill börja kika på. Känns som energin bara räcker till jobbet. Så jag har slitigt. För sista veckan, nu ska jag vara snällare med mig själv igen. Lugna veckor framöver, inget resande, och bara heltidsjobb, inget mer än så om jag får bestämma.
 
Jag vill vara ärlig med er genom denna resa. I överlag har jag äntligen fått börja känna mig "som mig själv" igen, och energin har kommit tillbaka, så jag har gasat på. Den förlamande tröttheten har släppt. Dock känner jag mig sliten. Gör jag för mycket och för fort och för länge så får jag ont i ryggen och jag känner mig gammal och hopplöst begränsad. Det känns lite tufft när jag brukar vara så aktiv. Det är svårt att börja lyssna på kroppen istället för hjärnan. En god övning dock.
 
Buffarna och fladdret i magen har blivit riktiga sparkar. Det är så overkligt. Sparkar som jag började känna borta på tjänsteresan i Dalarna, som sedan upprepat sig varje dag. I söndags kunde Fredrik också känna sparkarna på usidan. Så magiskt. Ett fint kvitto på att något lever där inne. Skönt att känna. Sedan har den lille väckt mig på nätterna med sina kullerbyttor, men än så länge - är det bara ljuvt.
 
Tack och lov har min förvirring släppt. Kanske var det ett resultat av för mycket jobb och för lite vila. Eller något med graviditeten. Glad att den susat förbi, den där dimman av förvirring.
 
Traderafynden har börjat dyka upp i postlådan. Men jag längtar så mycket efter att beställa hem vagnen. Att boa iordning här hemma. Sortera ut överflödigt skrufs och göra iordning ett eget skymsle för bebiskläder och små, små leksaker. Jag längtar efter att bocka av den där listan med grejer vi ska handla.
 
Så ännu en vecka som gravid. Som blev lite slitig, men med höjdpunkten att vi båda två fick känna de första sparkarna. Magi rakt igenom.

Fladder i magen och att bli lite "dum i huvudet"

Ny vecka och ny bild på magen! I veckan har jag känt mig så nedrans stor och otymplig. Tycker det är märkligt för på bild och i spegeln är jag inte så stor, men i pannbenet känner jag mig enorm! Mycket märklig känsla. Varje kväll är magen varm och det känns som den expanderar. Lite olusterligt men också underbart, där inne växer något så litet och ljuvt.
 
Jag var på tjänsteresa (tis-tors) i veckan och åkte alldeles för många mil i bil. Har känt av ryggen varje dag sedan dess. Försök vrida igång kroppen genom gårdsjobb, promenader och så, öka blodgenomströmningen liksom. Men det går trögt.
 
Har varit förvirrad i veckan. Kanske hör det ihop med graviditeten? Glömde vilket rumsnummer jag bodde i på tjänsteresan och en dag hade jag glömt stänga stalldörren till hästarnas hage, så när medryttarna kom stod hästarna och kalasade på kvällsmaten inne i stallet. Det känns mindre bra, hoppas hjärnan hänger med mig framöver.
 
I övrigt mår jag bra. Har svårt att ta in att jag ska bli mamma. Har länge känt "buffar" och fladder i magen om kvällarna, men nu har jag börjat känna lite på dagarna med. En mäktig, overklig känsla.
 
Jag har alltid sagt att de som blir gravida blir lite "dum i huvet" (med kärkek förstås!!!!), man blir verkligen helt uppslukad av tanken på en bebis och om jag dagdrömde mycket innan så är det ingenting mot för hur fantasin och hjärnan är igång nu. Jag drömmer märkliga drömmar på nätterna, som i veckan när jag drömde att jag skulle till barnmorskan och skulle ta prover på mina ägg, så jag ploppade helt enkelt ut några hönsägg som vi knäckte och laborerade med, aldrig var det tal om någon bebis i drömmen. Hjärnan går på högvarv.
 
Vi har fram tills nu inte köpt något till bebisen alls. Men nu börjar traderafynden dyka upp i postlådan. Barnvagnen är obeställd men vi har bestämt vilket det blir. Vi har börjat lite smått skriva en lista på saker vi ska försöka hinna köpa innan bebisen kommer. Beta av lite pö om pö.
 
Det är så himla spännande, att få bära på en liten älskling.
Visa fler inlägg