Fladder i magen och att bli lite "dum i huvudet"

Ny vecka och ny bild på magen! I veckan har jag känt mig så nedrans stor och otymplig. Tycker det är märkligt för på bild och i spegeln är jag inte så stor, men i pannbenet känner jag mig enorm! Mycket märklig känsla. Varje kväll är magen varm och det känns som den expanderar. Lite olusterligt men också underbart, där inne växer något så litet och ljuvt.
 
Jag var på tjänsteresa (tis-tors) i veckan och åkte alldeles för många mil i bil. Har känt av ryggen varje dag sedan dess. Försök vrida igång kroppen genom gårdsjobb, promenader och så, öka blodgenomströmningen liksom. Men det går trögt.
 
Har varit förvirrad i veckan. Kanske hör det ihop med graviditeten? Glömde vilket rumsnummer jag bodde i på tjänsteresan och en dag hade jag glömt stänga stalldörren till hästarnas hage, så när medryttarna kom stod hästarna och kalasade på kvällsmaten inne i stallet. Det känns mindre bra, hoppas hjärnan hänger med mig framöver.
 
I övrigt mår jag bra. Har svårt att ta in att jag ska bli mamma. Har länge känt "buffar" och fladder i magen om kvällarna, men nu har jag börjat känna lite på dagarna med. En mäktig, overklig känsla.
 
Jag har alltid sagt att de som blir gravida blir lite "dum i huvet" (med kärkek förstås!!!!), man blir verkligen helt uppslukad av tanken på en bebis och om jag dagdrömde mycket innan så är det ingenting mot för hur fantasin och hjärnan är igång nu. Jag drömmer märkliga drömmar på nätterna, som i veckan när jag drömde att jag skulle till barnmorskan och skulle ta prover på mina ägg, så jag ploppade helt enkelt ut några hönsägg som vi knäckte och laborerade med, aldrig var det tal om någon bebis i drömmen. Hjärnan går på högvarv.
 
Vi har fram tills nu inte köpt något till bebisen alls. Men nu börjar traderafynden dyka upp i postlådan. Barnvagnen är obeställd men vi har bestämt vilket det blir. Vi har börjat lite smått skriva en lista på saker vi ska försöka hinna köpa innan bebisen kommer. Beta av lite pö om pö.
 
Det är så himla spännande, att få bära på en liten älskling.

Första tiden som gravid

24 augusti
2 september
9 september
16 september
23 september
30 september
7 oktober
7 oktober
 
Små veckoglimtar från tiden som gravid. Första bilden, påväg till bröllop med en liten, liten hint om vad som komma skall. Till sista bilden, som visserligen är lite väl missvisande då oktoberdagen var kylig och två tjocktröjor krävdes under hängselbrallan för att att kunna hänga ute en hel dag. Men ändå, en bild per vecka, på vår åker utanför huset. Livet händer just precis nu, medan årstiderna skiftar.
 
Hur har jag då mått under dessa veckor?
Jovars. Lycklig har jag varit, och så länge jag är lycklig så kan jag utstå det mesta. Det har varit några kräkkalas (..varsågoda för infon..). Typ tvärbromsa bilen, kasta sig ur och kasta upp frukosten påväg till möte. Typ avbryta pågående entreprenadbesiktning för att stå på alla fyra och lämna frukosten ute i fält i Norrbotten. Sådant man kan skratta åt i efterhand - men som jag gärna skulle haft ogjort.
 
Några veckor in kramade en förlamande trötthet om mig. Hela semestern minns jag som en enda lång tupplur. På badstranden, i hängmattan, på en filt utomhus, i soffan, i sängen. Sova kunde jag göra, preick när som helst. Och Fredrik lät mig, förstås. Snickrade flitigt på farstun och beordrade mig att ligga i hängmattan. Sedan kom illamåendet och ja, vad som nu hör till det.. Sedan har det varit rätt lugnt.
 
Två obehagliga migrän-liknande "anfall" med synbortfall och svimmningkänslor. En gång i stekande sol på tjänsteresa i Spanien. Den andra ute i skogen i Norrbotten i jobbet. Så otroligt obehandligt. Tusen tankar hinner fladdra runt i huvudet. Men det har gått bra. Varma, omhändertagande kollegor, det är guld värt.
 
Senaste veckorna har energin varit tillbaka. En tupplur extra gör mig gott. Men det är inga problem att hålla igång en hel dag. Det är härligt att känna sig som sig själv.
 
Hur känns kroppen?
Fantastisk! Jag är så imponerad av den. Jag älskar att magen växer, det är så genuint mysigt. Klappar på magen så fort jag får tillfälle. Mitt ryggslut gör sig påmint om jag suttit för mycket. Som i veckan när jag åkte mer än 150 mil i bil. Då har det faktiskt varit rätt så ont. har fått tigga massage av Fredrik. Men bäst mår jag av att röra mig lagomt fort och mycket.
 
Jag flåsar snabbare. Känner hur hjärtat pumpar runt blodet ordentligt i kroppen snabbare än förr. Har svårt att acceptera att jag inte orkar samma som förr, eller borde göra sysslor lite, lite saktare. Får lära mig eftersom tänker jag. Känns överlag som att jag har det väldigt lyxigt. Jag påtar på, kånkar grejer och hänger utomhus med djuren och lite i bygget ibland. Det sista har dock blivit mer och mer Fredrik som pysslar med och jag gör all markservice.
 
Hur är det med maten då? 
I början ville jag bara äta allt nyttigt jag kunde se. Mörkt, beskt bröd. Citron. Gärna citron PÅ mörkt beskt bröd. Vatten, högst jos, absolut inte mjölk eller sådana produkter. Sedan vände det helt. Jag ville ha ljusugnsbröd med mycket smör och ost. Iskall mjölk till. Sedan dess har jag varit lagomt sugen på vanlig mat liksom. Lite hungrigare än vanligt, ja. Svängningarna från mätt till hungrig går fort. Väldigt fort! Ibland blir jag så sugen på något - typ bakverket dammsugare - så jag knappt kan tänka på annat, men så kunde jag få även innan mini simmade runt i min mage. Jag har alltid älskat mat, fika och choklad. Det fortsätter jag göra och försöker mata kroppen med hemlagad mat, mer fisk och någon frukt extra. Annars är det väldigt lugnt på cravings och hungerfronten.
 
Hur känns allt?
Omtumlande, det är svårt att ta in att vi ska bli föräldrar. Att HALVA jag och HALVA Fredrik ska bli en liten människa. Som vi ska få rå om, klä på små pyttekläder. Få snusa på varje dag. Få se det lilla pyret växa upp på vår backe, det känns så stort. Jag är så genuint lycklig. Längtar förstås fasansfullt mycket, men njuter väldigt mycket av att faktiskt vara gravid. Tänker att det inte kommer att hända så fasligt många gånger i mitt liv. Så jag passar på att ta den extra tuppluren, klappa magen lite extra och drömma mig bort till livet som småbarnsförälder. 
 
Jag har funderat mycket på hur mycket vi ska mäkta med. Om jag ska behålla hästarna eller låna ut dem. På hur det kommer bli med huset och renoveringen. Men till syven och sist så löser sig alltid allt. Hästarna får bo kvar - till min stora lycka - dem klarar jag mig inte utan. Huset får ta den tid det tar - vi ska ju bo här hela långa livet. Jag känner mig inte ett dugg orolig på så vis. Det löser sig.
 
Gladast är jag att få dela detta med min stora kärlek. Fredrik kommer att bli en fantastisk pappa, och jag längtar så mycket tills vi får träffa vår bebis.
 
...

När vi två blir tre

Idag är det den femte okober. Vår dag. Idag har vi varit ihop i tio år. Det är helt ofattbart. Tio år av kärlek och glädje, men också sorg och dagar kantade av mörker. Men vi har haft varandra, genom allt. Vi har vandrat genom livet, hand i hand, sedan vi var sexton små år. Genom gymnasiet, genom cancerbesked, genom studenten, genom att flytta till hus. Vi har vandrat genom olika länder; Gran Canaria, USA, (Jamaica, Haiti, Mexico), genom Thailand, Tyskland, Norge och Island. Vi har vandrat genom livsbeslut som att köpa gården och börja renovera. Genom universitetet och pendlar-långa dagar. Genom jobb och helg, vardag och fest. Genom hela livet, hand i hand, tillsammans. Tio år av kärlek.
 
... och nu...
 
... Börjar nästa äventyr. 50 % av honom och 50 % av mig växer nu inom mig. En liten bebis förpackad i en kulmage under mitt hjärta. Anledningen att jag är extra snäll med mig själv. Får frikort på att tupplura och sova tidigt. Jag är så lyckig i detta, att få dela det med min Fredrik. Han som ska bli pappa till vårt barn. En liten, som vi längtar efter så mycket.
... Vi känner lugnet. Bygger hus så det står härliga till. Men njuter, av den här speciella tiden. Njuter av varandra och vad som komma skall. Njuter av lugnet men kommer välkomna kaoset med känslor, blöjor och lite mera "hejsanhoppsan" i livet, med öppna armar. Vi har ingen aning vad som komma skall, men jag är helt säker på att det blir fantastiskt.
... Så när solen återvänder från vinterdvalan och snön bäddat in backen så blir vi tre. Han och jag och vår alldeles egna, efterlängtade bebis. Och ingenting kommer någonsin bli som det varit igen. Så fantastiskt fint, å vad jag redan älskar den lilla i magen som ger mig små fladderbuffar om kvällarna.
 
50 % han och 50 & jag.
Visa fler inlägg