Hur mår min kallblodskung?

Hej! Vill börja med att berätta att det är något märkligt med bloggen just nu. Om man klickar på en kategori/en månad från arkivet så kommer bara ett enda inlägg upp. Jag jobbar på att lösa det och fram tills dess kanske bloggen ser något märklig ut! Så håll ut - det löser sig så småningom!
 
...
Idag tänkte jag skriva några rader om kallblodskungen min. Jag vet knappt själv vad jag berättat och inte. Så vi tar alltihopa från början.
 
Vi spolar tillbaka tiden tills då det fortfarande var sommar. En dag såg jag helt plötsligt en stor, stor svullnad på Årvars vänstra knä. Magen som suger ihop sig, klumpen som börjar växa direkt "nej, nej nej!". Min Årvar har varit otroligt frisk under de fem år jag ägt honom. Inte ett enda veterinärbesök har behövts (förutom för vaccination då). Jag klämde och kände, en stor, stenhård galla kunde jag konstatera att det var.
 
Då det vankades just vaccinering inom kort så ringde jag min bästa veterinär K som och frågade om hon hade möjlighet att kika på knäet då hon ändå skulle komma till stallet. Javisst var det möjligt. Mellan telefonsamtalet och veterinärbesöket så hade vi hovslagaren inbokad. Då såg vi tydligt att han hade ont vid böjning. Även hovslagaren fick sig en bekymmersrynka över knäet. Det brukar ju bara barka iväg åt ett håll, när väl knäproblemen sätter igång.
 
Så blev det veckoslut och veterinärbesök. Ett stick i halsen för vaccinationen och sedan en koll av knäet. Vi böjde honom aldrig då han två dagar tidigare reagerade såpass starkt av skoningen. Men K fick kika på honom i skritt och trav på rakt spår. Ingen direkt hälta, men "någonting är det" kunde vi båda konstatera.
 
Saken är den att jag nog aldrig träffat en så arbetsvillig häst. Han älskar att arbeta och har otroligt hög arbetsmoral. Jag är rädd för att han kan ha rätt så ont, men liksom inte visa det riktigt.
 
Så hagvila i två veckor och en kur med antiinflammatoriskt i munnen. Två veckor blev till tre som blev till fyra. Gallan gick från stenhård till mjukare. Kanske aningens mindre. Eller så har jag bara vant mig vid att den sitter där på knäet, envist, och stirrar på mig. Men kvar, det är den.
 
Så jag har varit i ett litet vakuum. Behandla med spruta direkt i knäet känns värdelöst när vi inte vet vad vi behandlar? Envis knäledsinflammation? Artros? Lös benbit? Pålagringar? Allt sådant får mig att rysa. Tänka värsta tänkbara. Men det är några av hypotesera vi har att jobba med.
 
Så i veckan tog jag beslut. Han måste röntgas och/eller ultraljudas så vi får bli kloka. Eller klokare i alla fall. Så efter veterinärkontakt i veckan har vi nu bokat en tid framöver. Jag hoppas att det besöket ger ett konkret svar.
 
Jag saknar honom så mycket. Trots att han står bakom stallet och kikar fram under sin solblekta lugg på mig varendaste dag. Ridturer i skogen. Barbackagalopp. Bus och lek från marken. Min terapi, min oas. Mitt andningshål. Jag hade behövt det så mycket nu när livet är intensivt och renoveringen går som tåget. Men jag tröstar mig med en len mule och tar in honom för ryktning och gos så ofta jag får tid. Och glädjer mig åt att Fapriola är frisk och kry och i fin form.
 
Så. Då vet ni hur landet ligger. I väntan på svar, helt enkelt.
 
0 kommentarer