Hösten & jag

 
Vi upplever just nu sannerligen ett nytt kapitel i livet. Vi har flyttat in i huset vi jobbat med och renoverat näst intill dagligen i över fyra år. Vårt drömhus, som vi skapat precis som vi vill ha det. Det har inte varit gratis, det har kostat oss massvis med tid, och pengar förstås. Men jag är ingen "pengaperson" så det värderar jag inte så högt (om än pengar absolut ger en trygghet). Tänker liksom att den bästa investeringen vi kunnat göra för oss själva och vårt framtida liv på denna plats är denna renovering, en livsinvestering.
 
Det är mycket annat som bubblar på sidan med, även om huset och flytten förstås är det primära som händer i livet. Snart byter vi bil - så efterlängtat efter att vår bil krånglat så mycket och sugit så mycket energi och huvudbry på oss senaste två åren. Jag har klippt av mig håret och då blir man ju på köpet en lite annan person? Visst är det så? Jag sa till Fredrik att jag tror jag minsann blev en argare version av mig själv. Ja fast på ett bra sätt. Jag vill säga ifrån när jag inte håller med, stå upp för mig och de som behöver stås upp för och gå med rak rygg genom mina beslut. Okejdå, kanske inte en argare person, men en mer redig version av mig själv i alla fall, så långt kan jag sträcka mig.
 
Ja det är verkligen förändringens vindar som viner här på backen och jag vill därför passa på att skriva ner mina tankar här. Det är så sällan nu för tiden att jag bara sätter mig och skriver från hjärtat. Min blogg har liksom blivit inbäddad i någon sorts trygghetsfilt. Det låter fint men facit till den där trygghetsfilten heter "Rädd för vad folk tycker och tänker". För så har det känts på senaste. Jag har spelat mina säkra kort, visat upp saker som händer i livet; när jag matar hönsen med havre, skrivit om renoveringsstök och tacksamhet över hjälp vi fått och långa stunder har bloggen fått stå orörd. För jag har inte velat publicera sådant som jag är osäker på om ni kommer att gilla? Har liksom visat bilder på när hönsen får havre, men helt utelämnat att skriva om hur det känns när jag gör mina små sysslor?
 
Jag vill inte bli missförstådd och därför är väl sociala medier och blogg otroligt dumt att hålla på med? Men i grunden älskar jag ju det här. Jag har älskat att blogga sedan jag var femton år och skaffade min första trevande "modeblogg". För jag har alltid älskat att låta kreativiteten flöda. Att skriva och fotografera får mig att må bra. Följare, likes och kommentarer har aldrig drivit mig framåt i detta intresse. Det är lätt att säga, men så är det.
 
 
 
Ni är alltid så himla snälla och fina och förstående med mig. Jag behöver oftast bara yttra min oro över något eller hinta om att något skaver så är ni där och peppar mig. Det är som att få en varm kram när man fryser hörrni. Jag är så genuint glad över alla vänliga själar som krossat min väg under mina år på internet.
 
Jag har tänkt att jag ska passa in i någon sorts mall på senaste. Att jag borde skriva tre-fyra blogginlägg i veckan. För vem vill läsa varje dag? Och ska jag verkligen promota bloggen på min instagram, upplevs inte det som lite jobbigt? Ja ni förstår, jag har slutat att gå på känsla och börjar fundera på vad andra vill ha ut av denna plats. Instagram som mer och mer börjar vara en soppa av algoritmer, där man "ska" publicera en viss tidpunkt, tajma inlägg med hashtags och försöka få ett engangemang på sin lilla sida, bara för att synas. För annars syns inte ens bilder för ens följare, galet va?
 
Så här kommer en vänlig påminnelse till mig själv; Bara gör det, bara kör.
 
Det är helt fantastiskt vilket stöd jag alltid har kring mig. Vänner och bekanta som ihärdigt hejar på vad jag än tar mig an här. Om än det är att hänga med på en lantlivsdag i storyn på Instagram eller skriva mer om mina hästar här på bloggen. Ni står alltid där och hejar på. För ibland är det läskigt, att dela med sig om livet. Vissa kanske inte alls förstår sig på grejen, och ibland funderar jag också själv på vad det är vi lägger vår tid på. Men i grunden har vi ju det där intresset för fotografering och text. Sedan är det förbaskat kul att ha sparat en del av livet i en ask, att kunna ta fram och kika tillbaka.
 
Så hur ska jag fortsätta att driva bloggen och Instagrammen då?
 
Jo jag tänker såhär. Bloggen är mitt skötebarn och bland det roligaste jag vet att pyssla på med. Jag ska försöka skriva en blogg som är precis som "min önskeblogg". Alltså dela med mig av det jag själv älskar att läsa om på andras bloggar. Jag vill inte upplevas som ytlig och självupptagen, för det är jag inte. Men jag vill dela med mig av mer tips, mer bilder, mer lantliv, mer helt enkelt. Visa vad jag handlat för fina grejer till huset och hur jag tänker när jag inreder huset (förlåt, när VI inreder huset, haha). Blandat med bilder på en ny tröja (ibland händer det) och en guide om hur du enklast reder ut manen på din hårfagra häst. Jag vill med andra ord visa er mer än vad jag hittat på under en dag, förstår ni? Instagram tycker jag inte är lika roligt längre, just på grund av algoritmerna. Så där ska jag försöka bara leva loppan och strunda fullkomligt i vad instagram vill att jag ska göra för att nå ut till er eller inte, ska påminna er så ofta som möjligt att gå in hit för att ta del av hela kakan. 
 
Så nu kör vi höst med nytt hus och nytt uplägg på blogg och instagram - hoppas ni ska gilla!
 
 
4 kommentarer
Johanna

Det låter som en alldeles ypperlig blandning på blogg-inlägg tycker jag!
"Bara gör det, bara kör" så bra påminnelse. Jag känner mig själv begränsad på min egen Instagram och min egen blogg ibland, och det är jag själv som sätter de gränserna. Så dumt egentligen, nu blir det till att tuta och köra istället!
Tack för allt du delar med dig, både i blogg och på Instagram, så fint att få följa med<3

Svar: Tusen tack för din pepp! Det är ju så sant, att jag själv sätter gränserna, fint att se det så :) KRAM!
Isabell Lundberg

Emmeli

Du är GRYM!

Svar: och DU MED <3<3
Isabell Lundberg

Linnéa

vilken fin bild den sista längst ner var! :)

Svar: Tack du, jag trivs med hönsen, det kanske märks ;)
Isabell Lundberg

Lina P

Bra att du gör det på ditt sätt, det är det som gör din blogg så fantastisk unik!
Vi är tacksamma för varje ord och bild vi får ta del av, även om det varierar i mängd ibland. För så är ju livet ändå.

Svar: Tack för dina ord, blir så himla glad! Javisst är det så, livet får styra liksom, då blir det hela på en sund nivå <3
Isabell Lundberg