Att ha fått besked om kallblodskungen

 
I fredags kom veterinären med sin buss. Utrustnad med röntgen och på agendan stod att röntga Årvars knä. Ja ni kanske minns min oro i början av augusti ? och lägesrapporten i september? Och nu var det dags att få veta svart på vitt vad som spökar i kallblodskungens knä. 
 
Jag fick börja att visa honom för hand i skritt och trav. Sedan fick han lugnande medel och bilderna togs. Morfar var barnvakt åt en liten Loppa under tiden. Så tacksam att familjen ställer upp även när det gäller mina fyrbenta. Jag höll röntgenutrustning med skakiga händer och försöte fokusera på en punkt i stallgolvet för att inte förstöra bilderna helt. Klick, klick, klick. Fyra-fem bilder togs och sedan hunkade vi oss fram över datorn för att se på resultatet.
 
Ni kan förstå suget i magen när jag ser något som absolut inte hör hemma på på en röntgenplåt. "Här har vi rejäla pålagringar och här är en reaktion som orsakat ledvätskan i knäet". Förmodligen har pålagringarna kommit krympande under flera år, och han har levt med dem under en längre tid.  Där och då, trodde jag att det var kört för en sekund. Men pålagringarna sitter på "rätt" led i jämförelse med vart den hade kunnat sitta. Så domen? Min kallblodskung får leva vidare.
 
 
Veterinären trodde att med rätt förutsättningar så kommer han att kunna leva många fina år till och vara kanonfräsch. Skogslunk med rockarden, barbacka galopp i snön och ridning på stubbåkrarna. Ingen är gladare än jag. Visserligen kommer han inte hålla för att hoppa hinder eller någon avancerad dressyr. Men det har vi aldrig varit intresserade av.
 
Så nu ska han promeneras. Jag längtar upp i sadeln men ska skynda långsamt och varva de uppsuttna promenaderna med promender till fots. Tjugo minuter ungefär varannan dag har vi tänkt få till framöver. Sedan tar vi ett steg i taget, känner efter och landar vid varje steg. Till våren är vi igång som vanligt igen tänker jag.
 
Nu när jag "fått några bonusår" med min Årvar så har jag också lovat mig själv att verkligen utöva hästeriet på det viset jag jag tycker är rimligast. Jag kommer därför att sälja av och kasta bort grejer jag inte vill ha i min hästhållning (vissa bett, sporrar och spön). Och leva med honom så naturligt och anspråslöst jag bara kan. Och visa min tacksamhet mot honom, att han fortsätter att vara min bästa kompis ett tag till.
 
0 kommentarer