Tuppslakt och framtidsdrömmar

 
 
 
Det är torsdag och en dag vi skutit upp lite för länge. Dagen vi ska slakta våra ungtuppar. Det låter så brutalt men det var fint, jag lovar. Fredrik är ju en bonnpojk, uppfödd på bondgård. För honom har det varit så naturligt att djuren på gården också ska tas tillvara på och sedan mätta hela familjens magar. Han är jägare med. Jag har "bara" sunda värderingar, både mamma och pappa uppväxta på bondgårdar, och det har liksom varit naturligt för mig med, att livet och döden kommer hand i hand på något vis. Men tuppar, det hade vi aldrig provat på att ta tillvara på. När vi tidigare måstat nacka höns har det varit för att de blivit sjuka och ingen annan utväg funnits. 
 
Vi har läst på. Böcker och filmer har spisats, allt för att suga i oss kunskap. Vi ville att det skulle gå rätt och lugnt till, vi ville veta vad vi gjorde. Så när Loppan skulle sova förmiddagsluren kom farmor och packade in henne i overallen och kvar blev vi som stod i hallen och stirrade på varandra. "NU gör vi detta, NU kör vi".
 
Det blev ett himla sjåande, vatten kokades, yxan skulle hittas åt i någon hög med bråte och så. Men sedan så flöt allt på. Jag är så glad att tupparna är så handtama att de lugnt gick att hämta i hönshuset. Hur de helt ovetandes kunde vila i famnen en sista gång. Jag kände mig så redig och duktig. Vårt första egna kött, från våra egna djur som levt som små kungar. Uppfödda på ekologisk havre och matrester, har fått spendera dagarna ute i det fria och nätterna i ett torrt och varmt hönshus. En känsla jag vill vila i, ge oss själva en klapp på axeln.
 
Efteråt var vi så glada, vi drömmer om att äta mer mat från gården från odling och djur så det känns som ett stort steg i rätt riktning. Så jag gav hönsen och tuppen Ceasar lite extra havre, la kläderna i tvättmaskinen och firade med korv med bröd. När Farmor kom över med Loppan igen så drack vi en kopp kaffe och pratade om livet på våra gårdar. De med fåren och allt vad det innebär. Vi som vill så mycket men är nöjda med här och nu också.
 
Sedan återstod bara att gosa in näsan så långt det går i lilla nacken. Jag älskar att ge henne det här; ett trevande steg mot att ha mer tid tillsammans och kunna servera riktigt bra mat på bordet. Får rysningar, över en sketen liten tuppslakt och vilka drömmar det kan väcka.
0 kommentarer