Junidagar

Junidagarna avlöser varandra. Jag kommer alltid att minnas juni 2019 som firarmånaden. Tre dop, student, Fredriks födelsedag, möhippa för älskade M, midsommar och surströmmingsskiva med barndomsvänner. Så avslutar vi det hela, på söndag, med dop för lilla Lo. Jag stökar, inhandlar servetter och bakar punchrullar. Vår lilla loppa är född på punchrullens dag, så det var ju bara givet.
 
Har bestämt mig för att jag inte ska "bli en sån" som stressar så mycket över högtider och firardagar att man knappt minns dem i efterhand. Tänker att vi ska njuta och fira livet på söndag. Därför tar jag det piano mellan bakning och stök. I lagom utpyttsade doser är det ju det roligste som finns, att planera tid tillsammans med nära och kära.
 
Firarjuni har alltså innehållit enormt mycket tid med familj och vänner. Så uppfylld av det hela. Så efter denna vecka planerar jag att varva ner och spendera massor av tid med lantliv och renovering. Ska måla allt från dörrar till panel till salning och list. Tapetsera tillsammans med mor min. Så småningom ska hönshuset få sin panel och sitt tjusiga tak. Allt har sin tid. Och just nu. Njuter vi av firarmånad.
Vi har haft svensk sommar i år. Varmt ibland, kallt ibland. Mygg, knott och regn. Blåst och åska. Just idag, soligt men lite hurvigt och blåsigt. Där inne håller vi på att sätta in vårt drömkök.
Ute i vår näst intill obefintliga trädgård så blommar liljorna.
Det är så vackert, så vackert. Syrenen hinner bara slut blomma så tar liljorna vid. Älskar denna orangea. Tror dessa stora heter kungslilja. Jag vill så gärna plocka in buketter men vill också ha kvar allt det fina ute i rabatten. Det hör nog till att vi har så lite trädgård i övrigt. Får ha det som målbild, att kunna plocka i tjusiga buketter från rabatten hela sommaren. 
Ute på vallarna har svärfar slagit. Imorgon ska det rullas ihop och plastas till vinterfoder åt hästarna. Har bokat två lass med knippat torrhö också. Vi vill gärna hässja men har inte tiden och lusten i år riktigt.
Jag blir så öm på något vis. Är vi redan inne i slåttertider? Syrenen har blommat klart, potatisblasten har börjat titta upp i grannarnas potatisland och jag vill bara spara tiden som är nu i en burk för evigt. Å andra sidan är vi inte ens inne i semestertider ännu. Många, långa sommardagar kvar. Vilar ögonen på de omskötta markerna och önskar att jag kunde hälpa till mer vid denna tid på året. Vill så gärna kunna köra stora traktorn.
Vi är kända inom våra familjer och nära vänner att vi har otur med bilar. Vi skrattar oftast åt eländet. Som i tisdags när vi skulle hämta hem punkterad bil fyra mil hemifrån, men glömde bilnyckeln hemma. Satte oss på lokala fiket Westmans och åt varsin sallad i sommarvärmen istället. Lörns inte gräma sig. I oktober byter vi bil ändå, så fram tills dess får vi hålla oss i krokarna nära hem med vår skruttbil.
Åh Loppan, vår älskade lilla Lo. Tre månader och tjugo dagar idag. Skulle kunna skriva en hel blogg om bara henne. Om hur hennes mjölksurplande gör mig så ödmjuk. Om hur hennes framsteg gör mig så stolt. Om hur mycket hon gillar att höra "Lille katt", om och om igen. Med sina små valkar på armar och ben, så len och ljuvlig. Aldrig kunde jag tro, att det skulle kunna vara så mysigt att bli mamma.
När jag får chans till egentid så smiter jag ut i stallet. Tar ena hästen i grimskaft och låter den andra dundra lös bredvid. Jag blev trampad på foten av stora, tunga Årvar och blev nästan lite rädd för honom därefter. Det gjorde ju så ont. Men nu, efter några dagar, börjar vi komma över den där incidenten som innefattade en träskoklädd matte (så dumt) och en rädd höna.
Tänker ibland att jag är orättvis som har kvar hästarna. När de inte får så mycket tid som förut. Men jag tror inte att de skulle få det så mycket bättre någon annan stans. Kanske är jag självisk som tänker så med. Men bra foder, vatten, mycket utevistelse, kli i ljumsken och pussar på mulen duger gott mellan ridpassen. Försöker jag intala mig.
I år har vi en mindre beteshage här på gården. Senare i sommar ska de få stå på andra sidan lilla byavägen. Det blir under semestern då Fredrik kan pyssla om en liten loppa när jag går med hästarna. De båda är fortfarande snäppet runda och får därför bara gå på bete någon timme om dagen. Det är två lyckliga hästar som galopperar iväg när jag släpper dem var dag.
Allt är så vackert nu. Dikeskanterna svämmar över av smörblommor, hundkex, midsommarblomster och prästkragar. Har fortfarande midsommaraftonens buketter i köket men snart ska de bytas ut. Lupinerna har kommit till byn också. Så förrädiska, men också så vackra.
Jag har helt kopplat bort jobbet och det känns overkligt att jag någonsin ska börja om igen. Med kontorsbyxor, övertid, fredagsfika och passerkort. Så långt ifrån vårt mammaledighetslunk på backen. Jag är så tacksam att få göra detta. Spendera all tid med min dotter. Vara hemma. Andas in årstiderna. Hur overkligt är det inte att vi ska möta en sensommar, en höst och ännu en vinter tillsammans, Lo och jag, innan jag lämnar över till F. Snälla, låt dagarna gå som sirap, så jag aldrig behöver slita mig från en gropig, len bebiskropp.
Under våra snart tre år tillsammans har Fapriola aldrig varit så lycklig som nu. Hon springer vart hon än ska. Möter en i hagen. Vill vara med. Busar och stojar. Klias med Årvar. Hon älskar sin lilla medryttare med än någonting annat och de har så kul ihop. Tjugofyra år blev hon nu i juni. Fast hovslagaren sa att han trodde hon skulle bli fyrtio. Hoppas vi får spendera sexton år till ihop, skäggiga damen och jag.
Solen går knappt aldrig ner nu. Jag vill inte in om kvällarna. Samtidigt som det enda jag vill är att gosa med Lo i soffan. Tur jag får båda världarna.
0 kommentarer