När sagan tog slut

Publicerad 2019-07-11 22:57:02 i Hästen, ponnyn och stallet, Text från hjärtat,

Från vår sista vecka
 
Det är den elfte juli 2016. Jag vaknar på morgonen med en klump i magen. Min älskade trötjänare, min första kärlek och bästa vän, mår inte bra. Jag har redan gråtit och gråtit, ögonen är svullna av tårarna. Jag har stängt in honom i en mindre hage med mjukt underlag. Ångesten kryper under skinnet på mig. När jag tassar ut på morgonen och möter honom, så vet jag direkt, att idag, idag blir Trollfrejs sista dag i livet.
 
Jag minns hur jag såg det. Jag var inne i Drömmen med Fredrik och hans föräldrar. Såg hur Trollfrej stapplade fram i hagen. Alla år av dålig hovkvalitét, ett fånganfall, ömma sulor, tappskor. Det spelade inte längre någon roll, jag visste där och då att det var över. Men vi gav honom en dag till. För att få säga förväl allihopa.
Knut säger förväl...
 
Ringde runt och grät och grät. Hans uppfödare och förra ägare. Mina närmsta vänner. Wilma som kom som en räddande ängel med sina två hästar. Mamma och pappa förstås. En stor klump i halsen, i magen. Hela jag var en stor ångestladdad klump tror jag. Ringde växeln till kommunen, ville be om tillstånd att få gräva ner Trollfrej här hemma. Ville ställa upp för honom en sista gång. När jag skulle berätta vad ärendet gällde så bröt jag ihop. Inga ord kom fram. Mamma fick ta telefonen och göra klart med kommunen. Vi fick ok.
 
Så ringde jag sista samtalet. Till veterinären. Hon skulle komma ut direkt.
Ett långsamt förväl...
 
Gick före med morotspåsen, ångesten och gråten. Trollfrej efter, som alltid. Skulle gå till platsen han skulle begravas. Nedanför ladan, i sommarhagen. Mitt i hagen stannade han. Vägrade gå en meter till, hela hans kropp var ond. Jag storgrät och höjde rösten åt honom "du måste gå, du måste!! Förstår du inte det", hulkade jag fram. Han svarade "här blir bra, här kan jag vila". Sedan bjöd han mig på en sista show. Stegrade, trots att kroppen gorde så ont så ont. Puss och vacker hov och puss igen. Och puss och puss. Han förstod precis, och ville ta vara på våra sista minutrar. Så kom veterinären gåendes genom sommarhagen. Hon sa att jag gjort precis rätt beslut, han hade ont så ont. Frågade om jag ville gå iväg. Jag svarade att jag lovat att vara vid hans sida tills allt är slut.
 
Sista bilderna, sista pussarna
 
Så fick han lugnt somna in. Mitt i sommarhagen. Med morötter i magen. Med Fredrik, mamma och pappa runt sig. Och jag förstås. Jag höll honom till slutet. Kramade om honom medan han fortfarande var varm men direkt han nådde backen var min Trollfrej borta och kvar var bara hans skal. Gick iväg själv. Bakom stallet där Årvar stod. Sa till honom att nu måste han rädda mig, nu måste han bära mig.
 
Så var sagan slut.
 
Min första häst. Som jag fick på ett så osannolikt sätt.
 
Byns bästa travhäst, som råkade bli kär i en hästtokig liten lintott. Bestämde sig för att sluta tävla och bli flickans bästa vän istället. Och det gjorde han med bravur. Var min bästa vän alltså. I nio år fick jag ha honom i min ägo. Nio fantastiska år.
 
Jag tänker ofta på den där meningen han sa till en hästpratare en gång. "Jag älskar min matte, mer än livet". Sedan ler jag. Men fasen, vad jag saknar min Trollfrej.
 
Trollfrej och jag, femton år gamla

Liknande inlägg

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Isabell, 26 år, Skråmträsk. Mellan sjön, byavägen och skogen ligger vår backe. Backen vi köpte 2015 som nu håller på att förvandlas till vårt drömboende. Här renoverar vi Drömmenhuset från 1864, bor i lilltorpet från 1909 och pysslar på med ekonomibyggnaderna - ladugården som blir till stall, logen, timmerboa och bagarstugan. Här bor vi, Fredrik och jag, tillsammans med mina två hästar Årvak och Fapriola, hönsen och tuppen Caesar samt katten Knut. Följ med på vår renoveringssaga!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela