Resan som förändrade mig och mitt liv.

I inlägget där jag presenterade oss alla som bor på backen så nämnde jag en resa som förändrade mitt liv. Ni var ett helt gäng som var nyfikna att höra mer om vad som hände på resan och hur F riktigt reagerade när jag helt plötsligt blev "en ny människa". Så det ska jag försöka berätta för er idag. Det har dröjt SÅ länge innan jag publicerat detta för jag vill inte att det kommer ut fel. Har läst och läst texten om och om igen, men nu vill jag berätta. Hur livet var förr och hur jag kom att bli riktigt lycklig. Hur jag började följa mina drömmar.
 
Året var 2013 när vi började fundera på att åka på en långresa. F hade fått ett presentkort på en resebyrå i tjugoårspresent så vi började i den änden. Kika på utbudet på resebyrån. Många besök in till staden blev det. Vi velade fram och tillbaka innan vi tillslut hittade den perfekta resan - en lyxkryssning i Karibien. Det dröjde inte länge innan vi bestämt oss, kryssning kombinerat med någon vecka på fastlandet i USA. Vi drömde om Miami beach, Orlando och New York.
 
På den här tiden bodde vi är på backen. Men livet var så annorlunda då mot nu. Vi hyrde lilltorpet och använde en av ladugårdsportarna som garage, resten av byggnaderna var vi knappt någonsin in i. Min häst Trollfrej hade jag "inhyrd" på svärfars gård och vi hade precis skaffat kattungen Knut tillsammans.
 
 
Vi jobbade inom träindustrin båda två. På dagarna jobbade vi. På kvällarna tränade jag. Jag red, sprang runt sjön, gick milslånga promenader och tävlade hela tiden mot kalorierna i appen "Lifesum" samtidigt som jag jagade mig själv svettig på löpturerna. Absolut ingen ätstörning eller så, men jag pressade mig själv hela tiden. Ingenting var liksom gott nog. Vardagen var väldigt utstakad. På veckan jobbade vi, och tränade förstås. På helgen festade vi, eller speciellt jag. Det var klackeskor, eyeliner och färgglada shots. Kareoke-förfester och spya påväg hem från krogen. Hundralappar på redbull vodka och bakismat varje månad.
 
 
Varje månad när lönen kom unnade jag mig någon ny märkeströja eller så. Alltid noga, noga utvald. Aldrig ett köp åt slumpen. Allt matchade i min klädstil. Höga, bruna stövlar, vita byxor och grå Hunkydory-kofta med Odd Molly linne under. Läppglans, prick jämt. Jag ville vara snygg och det var det enda som räknades.
 
När vi bokat kryssningen i Karibien så hade vi snabbt hittat vår resrutt. Två dagar i Fort Lauderdale. En vecka till havs. En vecka på Miami south beach. Två dagar i Orlando och tre dagar i New York. Drömresan. Vi bokade hela kalaset till våren 2014 och satte igång att spara pengar för att kunna leva lyxigt på vår resa.
 
Minns hur vi åt havregrynsgröt med salt till lunch. Sprang extra rundor. Shoppade prick inget. En mycket renande känsla, att tänka efter en gång extra innan vi drog kortet. Sparade pengar. Åt upp alla våra rester. Hushöll med älgköttet i frysen. Det var uppfriskande att se hur sparkontot växte. Hur lite man behövde i livet för att faktiskt leva. Så skönt sinnet kändes när allt inte kretsade kring nästa klädinköp. På att inte tala om tiden vi började tillbringa tillsammans istället för att gå på krogen och slösa pengar på drinkar och taxiresor. Vi började spendera tiden hemma istället.
 
När våren var kommen hade vi sparat ihop sextio tusen var. Jag hade fått en ny bikini som jag önskat mig i födelsedagspresent. En orange med diamanter på. Vi hade laddat upp. Vi skulle shoppa, göra endast det som föll oss in och passa på att träna massor i varmgraderna USA och Karibien skulle bjuda på.
 
 
Väl i USA var ingenting som jag tänkt mig. När vi kom till de stora köpcentren så shoppade vi, ja vi shoppade så vi hade svårt att få hem alla grejerna. Men köpen gav mig ingen rush alls. Inget tickande hjärta när jag drog händerna över Ralph Lauren-tröjorna. Inget adrenalinpåslag när jag drog kortet inne på Michael Kors och köpte fina drömväskan. Istället så kom jag på mig själv att hela tiden tänka på Knut där hemma. Mådde han bra? Trollfrej då? Var han ensam i hagen utan mig? Saknade djuren mig lika mycket som jag saknade dem?
 
Istället för att göra alla de där lyxgrejerna jag hade föreställt mig så; läste vi böcker, hyrde cyklar och höll om varandra vid solnedgången, pratade om framtiden, levde i nuet. Vi köpte med oss en godisbit och gick hem tidigt flera av kvällarna. Njöt av fantastisk mat. Tänkte att livet smakade något för första gången på länge.
 
Kände mer och mer att, "fasen, livet är så mycket mer än att passa in i en mall". Skrev detta inlägg från en hotellsäng i Fort Lauderdale;
 
"När man får höra uttrycket "våga vara dej själv" så tänker nog många att det handlar om folk med annorlunda klädstilar, de som bojkottar facebook, de som anses lite "flummiga" och så vidare. Man glömmer nästan bort alla "vanliga" människor där ute som också måste våga visa vilka de är.

Hur många känner man inte som är superduktiga på att sjunga, rita, de som har annorlunda intressen som medeltiden eller brädspel. Men de har ofta undanflykter "nämen det har jag inte tid med" eller "men vem vill köpa detta?" det är ganska sällan man hör om helt vanligt folk som lever ut sej själva.

Jag är inte bäst i världen på det jag heller, men jag måste se tillbaka på mitt (visserligen unga) liv och vara riktigt stolt. När mina vänner gick fotboll och åkte på zonläger så la jag ner hela mitt hjärta i stallet, när mina kompisar klagade på att jag "tofflade" så behöll jag Fredrik och nu har vi varit ihop i 5,5 år!, jag har stått emot alla kommentarer om "du är ung du kommer ha massor av killar innan du hittar rätt", "man måste pröva sej fram" och "men det håller ju inte förevigt", har också fått svälja gråten när jag hört "Fredrik förtjänar en bättre tjej".. Jag flyttade till ett hus när jag var nitton år gammal och "alla andra" flyttade till en lägenhet eller bodde kvar hemma, jag skaffade mej ett riktigt jobb, jag har bundit upp mej och byggt mitt liv på en stabil grund när många i min omgivning rynkat på näsan och rest upp sina slantar, ny dag, nya destinationer.

Jag vill inte klanka ner på någon, det är precis det jag syftade på i början av inlägget, jag försöker i alla fall visa vem jag är. Jag är inte australien i ett år, vikarierande inom vården, lagsportstjejen eller singelbruden, jag är en person som omger mej med saker jag tycker om väldigt mycket, som jag hoppas speglar min personlighet.

Det är stort för mej att åka utomlands i 23 dagar, många av er har/kommer ha rest till andra sidan jorden i månader, men snälla, låt mej nu njuta av den längsta resan jag någonsin gjort och MIN drömresa, för det här är exakt vad jag själv valt att göra! Låt folk få njuta av sin charterresa, sin weekendresa och sin halvårsresa, respektera dem som inte alls vill resa (jag har trots allt varit en av dem), man måste själv få känna efter och välja!

Så snälla tjejer där ute, följ ERA drömmar, skit i normer och mallar, försök att tänka efter vad du vill göra och utgå från dej själv. Visa dina talanger, våga visa vad du kan och vad du vill, ta ingen skit och lägg din tid och dina pengar på saker som gör dej till en lycklig person!"
 
 
Dagarna på resan gick. Vi hade det prick hur underbart som helst. Besökte Mexico, Jamaica och Haiti. Åt obegränsat med mjukglass. Sprang varv på varv på båtens löpspår med ett stort leende på läpparna. Höll Fredrik i handen. Såg och upplevde. Prick ingenting var som jag hade planerat i mitt huvud - det var så mycket bättre. Och där någonstans slutade jag att uppdatera bloggen och Instagram från resan.
 
En och en halv vecka efter att jag kom hem publicerade jag detta på min blogg;
 
"Hejsan allihopa, jag har varit hemma från USA i 1,5 vecka nu, ska visa er bilder och skriva massor om resan sen men måste först landa lite i mej själv tror jag.

Tror jag är inne i något sorts stadie där jag börjar inse hur liten man är och hur kort tid man har på jorden.. Börjat tänka genom vad som är viktigt i livet... Och även om det är kul att dokumentera så är det verkligen inte instagramföljare eller antal som läser ens blogg, även om det är härligt att motionera så är det inte antal kilon man förlorat som räknas, även om det är kul att fara på krogen, gå på stan och resa bort så är det inte det jag vill att mitt liv ska gå ut på.

Jag vill helt ärligt bara ha min egna gård med två hästar, rabatter att gräva i, vänner som hälsar på, vänner att hälsa på, vill skaffa mej en utbildning och bli något som kanske kan förändra eller jobba med något som behöver jobbas med, levande saker, människor, djur, natur. Jag vill inte leva i den här låtsasvärlden där man sitter med sin telefon och glömmer att se vad som händer runt om en.. Rakt framför en... Blir rädd när jag tänker på "dagens ungdomar" och hur många kastar bort sina liv bakom olika skärmar och glömmer hur det känns att gå i skogen, kasta macka med en sten, se soluppgång och solnedgång, är så spyless på att jag själv har mobilen med mej överallt.

Är så less på att kolla instagram var tjugonde minut (till och med när jag rider!), är så less på att gå in på facebook och se att INGEN skrivit något, folk har bara gillat och kommenterat bilder, ändå går jag in dit och kikar runt flera gånger om dagen, skickar ovärda snapchats som ändå försvinner ut i universum efter tio sekunder. Är så less så jag vill kräkas.

Jag ska sluta vara så jäkla beroende av denna lilla rektangulära glas-grej.. Istället lägga tiden på saker som är värda för mej.. Min underbara häst och våra mål, hälsa på familj och vänner, alltså ÅKA DIT, inte chatta och smsa, ska göra iordning på altanen och gräva i rabatten, odla grönsaker och ta lugna skogspromenader. Ska baka saker och frysa ner i frysen till när vi får främmande, ska se Fredrik i ögonen varje middag och inte lysa upp hela sovrummet med mobilskärmen när vi ska sova.

Jag ska ge gärnet för att kunna köpa en till häst såsmåningom, mitt främsta instresse och något jag aldrig vill sluta med, vill aldrig byta bort stallkvällarna mot att se tv. Vill ha två hundar om några år, friska hundar som får mycket motion, vill bygga/köpa mitt drömhus och dit kommer jag inte om jag sitter med mobilen i högsta hugg. Men först och främst vill jag ha en till häst, mål nummer ett.

Barn blir sjuka, vuxna blir sjuka, bilolyckor händer, hjärtan stannar och allt detta sker medan man själv står på sidan och kastar bort delar av livet på internet. Snälla, säg att det är fler än jag som är less på låtsaslivet, det perfekta instagramlivet, facebookskrytet och låt oss tillsammans lägga bort mobilen ibland och dra tillbaka det till en sund nivå. 

För jag vill blogga, instagramma och chatta, men vägrar slösa bort min korta tid här på att "snoka" genom min "kusins killes brors flickväns hunds"-instagram, scrolla genom reklam och "mems" på facebook, vill aldrig mer snapchata istället för att göra något annat.

Är som sagt så less på både mej själv och alla runtomkring, nu är det dags att jag kollar upp, ser mej omkring och inser att det är det här som är livet!"
 
Nitton dagar senare hämtade jag hem Årvar från hans dåvarande ägare och första dagen på resten av mitt liv kunde börja. Jag lämnade helt den ytliga världen som innebar kalori-appar, träningsrundor som bara blev en stress, märkeskläder, systematiska kroghelger och ett låtsasliv.
 
första bilden på Årvar i hans förra hem, och dagen jag hämtade hem honom.
 
Så började jag att leva på riktigt. Uppskatta en förmiddag utomhus med solen på näsan. Kvällar i stallet med mina två hästar. Började öppna upp alla krypin på gården och se potentialen. "Drömmen vore ju att renovera det stora timmerhuset" suckade jag till Fredrik. Fick upp ögonen för vad jag hade precis framför näsan. Gården, naturen och Fredrik. Jag ser på bilderna från den här tiden, och sen ren lycka i ögonen. Lyckan kom innifrån och ut.
 
 
Har alltid älskat honom så innerligt och då djupt. Men efter detta började jag att värdera honom så mycket högre. Som det allt han är för mig. Jag blev snällare, gladare och när jag reflekterade över mitt egna beteende så hade jag en tendens att också uppskatta F och allt han gör för mig bättre.
 
Insåg att livet bara kan levas här och nu. Ingen annan kommer att uppfylla mina drömmar. Och sedan; kom jag in på universitetet och tog tjänstledigt för att studera (2014). Köpte vi gården (2015), började renovera och landa i vårt nya hemmaliv, fortsatte den massiva renoveringen (2016) och kämpade på med hästar, plugg och pendling. Sa jag godnatt åt min första häst, Trollfrej, aj mitt hjärta. Fick jag praktikplats på mitt drömjobb (2017) som blev till sommarjobb, som blev till vikariat. Fick jag fast jobb precis där jag vill vara (2018) och plötsligt glömde vi bort hur livet såg ut innan renoveringen och gården. Skaffade jag höns. Förlovade vi oss. Blev gravid med vår bebis. Och livet, ja det levs - det levs för fullt prick varje dag. Precis som vi valt att leva det.
 
Vår resa till USA som absolut inte blev som jag tänkt mig. Den blev så mycket bättre. Så mycket snällare jag blivit mot mig själv, och alla andra. Så mycket jag lärt mig om hur jag vill leva livet. Prioritera min lycka. Drivas av mina egna drömmar.
 
Så jo, kläder gillar jag ännu, det gör jag. Michael Kors-väskan är mig trogen varje dag till jobbet än idag, fyra år senare. Träna är något jag älskar, speciellt att ha kondition och springa fort. Krogen besöker jag ibland med vänner och har kul. Men vet ni vad, ingenting av det där ger mig någon sorts kick längre. Livet är så mycket mer än så. Uppskattar kvalitet på kläder så de håller länge, fysisk aktivitet är bra mot prick allt, krogbesök med vänner matar själen ibland.
 
 
Men det är inte livet.
 
Livet för mig är min F. Min skruttgård, att få skrota runt hemma. Att möta solen på näsan en förmiddag. Att ha friska ben som bär mig mellan stallet och bagarstugan. Att ha ett lilltorp att trycka in vänner och familj i. Att ha familjen bara en liten biltur bort. Att kunna styra och välja själv hur livet ska levas.
 
Har aldrig varit så levnadsglad som jag varit under dessa fyra år. Är så glad att vi åkte på den - livets resa.
4 kommentarer
Ella

Vilken fantastisk historia! Vilken lycka att få "komma på" vad en vill göra med sitt liv, så pass tidigt ändå, och sedan verkligen satsa på det!

Du, din blogg och installationen, en otrolig källa till inspiration på så många olika plan! Hoppas att du fortsätter många år till 😊 Stor kram och lycka till med bebbe ❤

Svar: Så otroligt glad jag blir av dina ord - TACK <3
Det är verkligen lyxigt att ha hittat sin plats på jorden.
Isabell Lundberg

Nina

Vilket jättefint inlägg. Så underbart att läsa om hur du hittat rätt i livet och njuter av vardagen. Känner igen mig i mycket. Tänk om alla fick känna så för sina liv, så annorlunda världen skulle se ut.
Och så måste jag säga - bilden på dig på trappen är så jäkla fin. Blir glad varje gång jag ser den! <3
Kram// Nina

Svar: Ja tänk vad världen kunde vara en vacker plats om folk fick må bra, känna sitt syfte och vara på platsen där de känner sig hemma.
Tusen tack, jag var så lycklig den dagen, kom hem från jobb i Laisvall och satt på farstun med en kopp svart. Kände julikvällen i hela mig, var så fantastiskt härligt. <3 Kram
Isabell Lundberg

Carl-Fredrik

Oj.. det här inlägget berörde mig djupt. Gömmer mig bakom en skärm på jobbet varje dag,i ett rum som saknar fönster. Åren går. Hjärtat längtar ut. Har aldrig vågat ta steget att befria själen och kreativiteten. Jag lever det där inrutade livet som jag vill bort från. Du gav mig lite hopp. Tack 🙂

Svar: Åh vad jag hoppas att hjärtat hittar ut så småningom. Små steg i rätt riktning. Tack för att du delar med dig!
Isabell Lundberg

molly

Åh detta inlägget var helt underbart att läsa. <3

Svar: Åh tack snälla du !!
Isabell Lundberg