Om att vara redo

Vi har varit ihop i över tio år nu. Vi känner varandra utan och innan. Min andra hälft, min Fredrik. Tio år och några månader. Då var vi sexton, drack litervis med multivitaminjos och hånglade i bussen påväg in till gymnasiet. Nu bygger vi drömboende på vår drömgård, och går i väntans tider. Snart blir vi två tre. Och vi ska bli en familj.
 
Det känns så sjukt alltihop. Att halva jag och halva han ska bli en egen liten person. En person att lära känna, en person att älska. Någon som ska följa med oss resten av livet. Redan nu - så djupt inne i våra hjärtan. Aldrig trodde jag att kärleken kunde vara så stor och omvälvande redan innan den skett på något vis. I söndags hade vi gjort oss tjusiga när vi skulle på kalas. Passade på att ta några bilder på oss tre. Han, jag och bebisen. Ligger så tryggt förpackad i en mage prydd av bristningar och så. Trodde det skulle vara jobbigt att kroppen ändras, att gå upp i vikt, att vara tung, att få bristningar. Men det känns bara fint. Jag älskar magen, tycker det är märkligt och konstigt hur ofta den blir kommenterad. Jag vill bara att den ska få vara prick som den är i all enkelhet. Men den är så fin, och där inne döljer sig vår egna lilla skatt. Det kommer ett liv efter graviditeten med. Men just nu njuter jag av att vara rultig, har aldrig känt mig så kvinnlig som nu.
Vi är så lyckliga över vad som stundar. Och väldigt, väldigt redo, lilla vännen är så välkommen ut till oss på backen.
1 kommentar
Linnéa

WOW VILKA KÄRLEKSFULLA BILDER!

SÅ VACKRA TILLSAMMANS!

Svar: Tusen tack <3
Isabell Lundberg