Längtan efter att bli less

 
Barnmorskan frågar mig hur det känns och hur jag mår. Jag svarar ärligt att jag mår bra, men att jag känner mycket ilningar, molande värk, det knicksar i bäckenet och jag vaknar på nätterna med ont. Hon ler stort och säger "Vet du vad, du är höggravid nu, det är preciis som det ska vara nu på slutet". Det var som att jag behövde höra orden från en "medicinsk" person. Höggravid. Slutet. Det som alltid känts så långt bort, går vi genom precis just nu.
 
Jag jobbade som jag nämnt min sista dag i fredags. En veckas flexuttag/semester och sedan föräldrapenning. Jag har haft dagar av full fart och saker jag gärna vill hinna med. Skura, städa, laga mat och frysa in, middag med en kär vän, Öppna förskolan med några av byns små solstrålar och deras mammor. Ikväll kommer middagsgäster. Men sedan säger jag stopp och belägg. Vila - Står på schemat. Känner noll behov att vara social nu, är helt inne i min egna värld och kan nog uppfattas som både disträ och "borta". Jo, jag vet. Men jag tänker inte göra ett knyst åt det. Inne i bubblan.
 
Om jag går lite för fort nu så ilar det neråt. Jag får sammandragningar om jag slitigt med hösilaget ellet burit vatten till hästarna av ren tjurskalle. Jag vet att jag inte ska. Men det är svårt att begränsa sig när man "borde". Jag får sammandragningar och ont varendase kväll nu, behöver inte ha varit särskilt aktiv faktiskt.  Jag känner mig stor, otymplig och tung. Tung, tung, tung, tänker på boken jag läste ur i helgen "Föda utan rädsla", känns inte som något problem att tänka på det ordet,"tung",  för det är precis så jag känner mig. Som en stor uppsvälld boll.
 
Jag sover gott, går i trappor framför att ta hiss, känner ingen foglossning eller så. Men ändå känns kroppen tung, tung, tung och jag måste mata den med vila. Jag har börjat lite smått att dra på mig vätska, i alla fall då och då. Förlovningsringen har jag lagt undan, den och vanliga klockan känns liksom obehagliga mot kroppen. Jag flåsar visst en del med. Men återigen, jag är ju höggravid så det sjunger om det. Det är okej, allt är bra.
 
Det känns lyxigt att få ha mått så bra hela vägen. Alla prover och kontroller på mvc har vi swishat igenom. Lite lågt blodvärde en gång där vid jul, som järnet rådde bot på. Jag är så tacksam att jag få  må så bra, att jag kunnat ge mig extra vila, att jag unnat mig några lediga veckor innan bebisen är här. Vill att dagarna ska kännas som sirap så jag hinner bli less, än känns allt så mysigt och gosigt. Både jag och F ligger och stryker magen på kvällarna och längtar efter det lilla livet, men vi njuter också av nuet. Så kommande veckorna ska jag jobba på att bli riktigt kräkless på den här bamsemagen. Om det ens går att bli less något så fint?