Fredag, hovslagarbesök och vardagsrumstak

Det är fredag. Jag tror att jag sovit till nästan åtta men klockan är långt innan sju när jag smyger upp. Det är ljust tidigt nu, älskar att vakna i ett ljust sovrum. Ryggen har plågat mig lite under natten men det känns förvånadsvärd bra när jag stiger upp. Äter husman med kokt hemägg och ett stort glad mjölkchoklad. Har sådan dille på det, varje morgon, en stor kopp till frukostmackan.
 
Jag känner mig inte längre stark och sund. Jag känner mig nästan sjuk av ha varit stilla i två dagar. Jag sitter vid köksbordet och skjuter smulorna från husmansmackorna mellan lillfingrarna. Klockan går - tick tack. Min syster ringer, vi pratar om roliga citat min systerdotter sagt. Och djur. Hon säger att hon saknar att ha dem omkring sig, för de är ju så roliga. Sedan diskuterar vi vilka djur som luktar mest illa och kommer fram till att hästar kvalar inte ens in på listan, de luktar ju gott. En stund senare kämpar jag igen Fjällrävenjackan, den går knappt att stänga över magen nu. Går ut i stallet och tar in hästarna. Dags för besök av hovslagaren.
 
Jag sitter mest på en stol och ser på. Får skälla lite på Årvar som skrapar med frambenen. Världens bästa Wilma hjälper hovslagaren när det behövs, han är speciell att sko min kallblodskung, behöver en stödjande hand på höftkulan för att hålla balansen bättre. Han får godkänt i uppförande ändå, lite pillrig, men det blir bättre och bättre. Bokar en tid om två månader och konsaterar glatt att är minsann bebisen ute. Så galet. Serverar en kopp kaffe och en enkel muffin åt bästa hovslagaren och W. Tackar för mig.
 
Vi ska åka iväg till Burträsk men just innan jag sätter mig i bilen så brakar ryggen ihop. Aj. Skyndar in till soffan och vetepåsen. Fredrik susar vidare och handlar isolering och beställer golv (du kan kika på det här). Jag läser bok. Sover med Knut i knävecket. Och är less på utsikten - taket i vardagsrummet. När jag ska gå och duscha mot kvällskvisten så ser jag mig i spegeln och jag ser det - jag ser sjuk ut. Duschen piggar upp.
 
Jag tackar min kropp att den hållit ihop så länge. Att den orkar vara så aktiv och stark och sund i vanliga fall. Jag älskar den för att den bär på barn, men kommer fortsätta att hylla den därefter, när den orkar kånka på spånbalar, skottkärror och byggmaterial igen. Ska vara den så tacksam.
 
Imorgon är det lördag. Min plan är att ge hönsen mat. Och hästarna en klapp. Sedan ska taket i vardagsrummet studeras igen. Kanske läge att börja på en ny bok. 
1 kommentar
Caroline

Kämpa på ❤
Minns så väl den där känslan! Minuterna känns som timmar. Men snaaart....

Svar: Tack <3
Så är det, men bra tillfälle att vila sig riktigt less!!
Isabell Lundberg