Att vara höggravid

Publicerad 2019-02-28 06:00:00 i Att bära på en bebis,

Numera känns höggravid som ett normaltillstånd. Jag har vant mig. Är stor, tung, flåsig och uppsvälld men det känns som jag. Märkligt nog. Efter en vecka med ordentligt ryggont så kunde jag inte bry mig mindre om antal kilon som satt sig på kroppen, att fingrarna sväller upp eller att håret känns som ett stripigt, flygande fjun. Bara kroppen håller ihop sista biten nu så är jag så evigt tacksam. Törs nästan inte skriva det, men igår och idag känns ryggen helt okej. Så glad över det. Var på mvc i tisdags igen. Inget mer högt blodtryck, vilan har gett resultat. Barnmorskan tyckte att jag var i fin form. Nästan så man vill skatta rakt ut, för så har det absolut inte känts senaste veckan.
 
Vart jag än går så kommenteras magen, den är stor, den är liten, den är hög, den är låg. Min hjärna är potatismos och jag tänker mest att magen är gravid. Har inte ork att fundera över vilken form den har, vill bara hålla ihop nu. Bebisen ligger där den ska och det är full cirkus i magen hela nätterna. Jag gissar att vi kommer att få en nattpigg liten.
 
Jag är helt inne i någon ledighetsbubbla. Känns som jag ska vara gravid för evigt ena dagen och som att jag ska tillbaka och jobba efter en långhelg andra dagen. Har inget behov alls att träffa folk och känner mig otroligt bacill-rädd. Vill undvika folk så gott det går. Vila hemma, i stillhet. Har nästan hunnit glömma bort alla ytte-pyttekläder som ligger i byrån i hallen. Att de faktiskt ska komma till anvädning snart.
... och lite önskade tankar om förlossningen ...
Jag har lite svårt att förstå att det bara är timmar eller dagar bort innan en förlossning. Det är svårt sm förstföderska att ställa in sig på vad som komma skall. För några veckor sedan ville jag konsumera alla poddar, böcker och förlossningaberättelser jag kunde komma över. Men numera vill jag bara tanka energi i min bubbla. Undrar hur det kommer börja. Och kännas. Har ju inga facit.
 
Både jag och F är rätt så laid back när det kommer till förlossningen. Vi är världens bästa team, och vi ser det som något vi absolut gör tillsammans. Team backen! F har packat ner ultraljudsbilden i bb-väskan, att ha som målbild om jag bara vill packa ihop och åka hem. Han är fin min F.
 
Jag är livrädd för att ta sprutor i ryggen. Har brutit en ryggfota i ländryggen för en åtta-nio år sedan och har en misslyckad ryggoperation inom familjen som gör att hela min kropp blir kallsvettig bara jag tänker på nål i ryggen. Är positiv till smärtlindring men min skräck för nål i ryggen känns just nu större än allt annat. Har bollat med min barnmorska och F, vi resonerar alla att: vi tar det som det kommer. Känns ryggsprutan som ett alternativ då, så kör vi på det. Annars, går det fint ändå.
 
Jag har inga förväntningar på förlossningen förutom att det ska bli himla häftigt. Jag längtar förstås, bara för att belöningen är så himla efterlängtad.
 
Så vi resonerar lite så; det blir som det blir. Vi teamar ihop oss. Så kommer det att gå bra. Ögonen på målet, och massor med vila och samla energi innan. Vi längtar såå..

Liknande inlägg

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Isabell, 26 år, Skråmträsk. Mellan sjön, byavägen och skogen ligger vår backe. Backen vi köpte 2015 som nu håller på att förvandlas till vårt drömboende. Här renoverar vi Drömmenhuset från 1864, bor i lilltorpet från 1909 och pysslar på med ekonomibyggnaderna - ladugården som blir till stall, logen, timmerboa och bagarstugan. Här bor vi, Fredrik och jag, tillsammans med mina två hästar Årvak och Fapriola, hönsen och tuppen Caesar samt katten Knut. Följ med på vår renoveringssaga!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela