Att vara höggravid

Numera känns höggravid som ett normaltillstånd. Jag har vant mig. Är stor, tung, flåsig och uppsvälld men det känns som jag. Märkligt nog. Efter en vecka med ordentligt ryggont så kunde jag inte bry mig mindre om antal kilon som satt sig på kroppen, att fingrarna sväller upp eller att håret känns som ett stripigt, flygande fjun. Bara kroppen håller ihop sista biten nu så är jag så evigt tacksam. Törs nästan inte skriva det, men igår och idag känns ryggen helt okej. Så glad över det. Var på mvc i tisdags igen. Inget mer högt blodtryck, vilan har gett resultat. Barnmorskan tyckte att jag var i fin form. Nästan så man vill skatta rakt ut, för så har det absolut inte känts senaste veckan.
 
Vart jag än går så kommenteras magen, den är stor, den är liten, den är hög, den är låg. Min hjärna är potatismos och jag tänker mest att magen är gravid. Har inte ork att fundera över vilken form den har, vill bara hålla ihop nu. Bebisen ligger där den ska och det är full cirkus i magen hela nätterna. Jag gissar att vi kommer att få en nattpigg liten.
 
Jag är helt inne i någon ledighetsbubbla. Känns som jag ska vara gravid för evigt ena dagen och som att jag ska tillbaka och jobba efter en långhelg andra dagen. Har inget behov alls att träffa folk och känner mig otroligt bacill-rädd. Vill undvika folk så gott det går. Vila hemma, i stillhet. Har nästan hunnit glömma bort alla ytte-pyttekläder som ligger i byrån i hallen. Att de faktiskt ska komma till anvädning snart.
... och lite önskade tankar om förlossningen ...
Jag har lite svårt att förstå att det bara är timmar eller dagar bort innan en förlossning. Det är svårt sm förstföderska att ställa in sig på vad som komma skall. För några veckor sedan ville jag konsumera alla poddar, böcker och förlossningaberättelser jag kunde komma över. Men numera vill jag bara tanka energi i min bubbla. Undrar hur det kommer börja. Och kännas. Har ju inga facit.
 
Både jag och F är rätt så laid back när det kommer till förlossningen. Vi är världens bästa team, och vi ser det som något vi absolut gör tillsammans. Team backen! F har packat ner ultraljudsbilden i bb-väskan, att ha som målbild om jag bara vill packa ihop och åka hem. Han är fin min F.
 
Jag är livrädd för att ta sprutor i ryggen. Har brutit en ryggfota i ländryggen för en åtta-nio år sedan och har en misslyckad ryggoperation inom familjen som gör att hela min kropp blir kallsvettig bara jag tänker på nål i ryggen. Är positiv till smärtlindring men min skräck för nål i ryggen känns just nu större än allt annat. Har bollat med min barnmorska och F, vi resonerar alla att: vi tar det som det kommer. Känns ryggsprutan som ett alternativ då, så kör vi på det. Annars, går det fint ändå.
 
Jag har inga förväntningar på förlossningen förutom att det ska bli himla häftigt. Jag längtar förstås, bara för att belöningen är så himla efterlängtad.
 
Så vi resonerar lite så; det blir som det blir. Vi teamar ihop oss. Så kommer det att gå bra. Ögonen på målet, och massor med vila och samla energi innan. Vi längtar såå..
4 kommentarer
Marlene

Hejsan,
Har följt din blogg i nära ett år nu tror jag. Detta är första gången jag kommenterar ^^
I augusti födde jag vår underbara dotter. Nu blir hon snart 6 månader. Förstår verkligen inte var tiden tar vägen.
Hur som helst, det är så mycket du skriver som jag känner igen mig i. Alla kommentarer om magen tex. En del lite klumpiga och okänsliga. =/
Ville bara ge dig en klapp på axeln och lite hejarop inför förlossningen. Det kommer gå skitbra och i slutet väntar er lilla skatt <3

Mona

Helt rätt fokus! Ut kommer bäbisen att komma på ett eller annat sätt. Jag minns när jag väntade min första och hur jobbigt jag tyckte det var att så himla mycket fokus låg på förlossningen och inte på sedan. Hur man skulle lära känna sin bäbis. Men allt löser sig! Var bara beredd på att känna kärlekens kärlek när liten kommer ut och stort lycka till! <3

Maya

Bra inställning att ni tar det som ni kommer! Vad gäller spruta i ryggen, är det ryggmärgsbedövningen du tänker på då? (Eller nåt som händer även vid ex akutsnitt? Har dålig koll) Om det är enbart ryggmärgsbedövningen så är ju det VERKLIGEN inte nåt man måste ta, jag födde helt utan medicinsk bedövning pga tyckte varken epiduralen el lustgasen verkade särskilt trevliga och det gick hur bra som helst. Så om du känner stor skräck kring epiduralen kan det ju kanske vara gött att tänka/inse att det absolut inte är nåt man ”måste” ta, det går superbra ändå :)

Sofia

Hejja team backen!😀🙌