Att träna med Årvar

Publicerad 2019-02-11 11:50:43 i Hästen, ponnyn och stallet,

En mule som andas med djupa andetag. Stora hovar skodda med brodd. En lurvig vinterpäls. Spetsade öron, kloka ögon.
 
Det är min Årvar.
 
Min kallblodstravare, femton år i juni. De fem senaste åren har han spenderat med mig vid sin sida. Han har inte haft världens lättaste liv, mycket strul och han har varit missförstådd. Han var helt enkelt inte gjord för ett liv på travbanorna, han är en sann filosof och hittade hem här på backen. Det var som att han inte visste vad kärlek var förrän han kom hit, jag vet att han har haft det inom sig, de där snälla ögonen skämtar man inte bort.
 
När jag blev gravid så började tusen tankar snurra. Hur sjutton ska jag göra med hästarna? Går det att ha kvar dem? Jag resonerade fram och tillbaka med Fredrik, men han var fast beslutsam. "Klart du ska ha dem kvar, du behöver dem för att må bra". Jag är så glad att han peppade mig så, för oj vad jag behövt hästarna under dessa snart nio månader. 
 
Hästarna har behövt mig också men en klok lärdom har varit att de inte behöver mig jämt. De mår så gott med att bara vara häst ibland. Ingenstans hade de haft det bättre törs jag nog påstå. Med mat, vatten, medryttare som tar dem ut på tur ibland och så en matte och husse som överöst dem med kli, borstningar och promenader när det passat.
 
Vårt band har blivit starkare. Jag har arbetat Årvar från marken. Han lyssnar så lyhört och snällt. Nosar försiktigt på magen och hälsar på den lille där inne.
 
Dessa månader har inneburit att jag tänkt om helt i mina mål och drömmar med hästarna. Så sent som i våras så ville jag tävla dressyr. Det var mitt mål. Men nu vill jag bara ha trygga, välmående hästar att leva livet med. Galoppera barbacka. Rida i repgrimma. Träna från marken och uppsuttiet. Rida iväg och bada i träsket. Okomplicerat men hållbart. Längtar också efter att rida för Johanna igen, rida mig svettig på volten och hålla ordning på skänklar, tyglar och sittben. Men jag vill göra det för att ha en hållbar och arbetsvillig häst, inte för att målet ska vara tävling och press. 
 
Idag skiner solen. Jag tog ut Årvar i linan. Bad honom gå runt mig, trava runt mig, vända in mot mig. Backa. Flytta bakbenen. Tråkträna i några minuter. Backa igen. Gå ett varv. Stanna, komma in mot mig. Det är lekfullt och fridfullt, vi provar oss fram. Går till postlådan och allt känns så tryggt och skönt. Jag var så säker på att dessa veckor utan ridning skulle göra vårt band gott, men hur gott det skulle bli var svårt att förutspå. Men nu börjar jag ha facit, och allt känns så tryggt, så snällt och så lekfullt. 

Liknande inlägg

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Isabell, 26 år, Skråmträsk. Mellan sjön, byavägen och skogen ligger vår backe. Backen vi köpte 2015 som nu håller på att förvandlas till vårt drömboende. Här renoverar vi Drömmenhuset från 1864, bor i lilltorpet från 1909 och pysslar på med ekonomibyggnaderna - ladugården som blir till stall, logen, timmerboa och bagarstugan. Här bor vi, Fredrik och jag, tillsammans med mina två hästar Årvak och Fapriola, hönsen och tuppen Caesar samt katten Knut. Följ med på vår renoveringssaga!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela