Här och nu.

Det är måndag, onsdag eller fredag. Det spelar inte så stor roll här på backen. Vi njuter av renoveringsapril (F njuter av timmar ute i huset och jag njuter av att ha honom ett stenkast bort, luncha tillsammans och kunna lämna över en mjölkkomad bebis i några minuter). Vi har haft dagar av vackerblå himmel och aprilsol, men också en susande blåst som gjort att jag knappt vill lämna huset. Bebisen har bara velat vara nära, nära hela tiden och stundtals varit missnöjd. Så vi har hållit oss inne tillsammans, gosat allt vi bara orkat.
 
Idag känns allt som vanligt igen. Lo är nöjd. Viktigast av allt. Vi susade iväg till byns bönhus och träffade några av byns mammor och småskruttar. Lo sov sig igenom hela kalaset, men mamman fick i alla fall en velbehövlig, mysig stund utanför backen.
Annars så är det mest vardag hos oss. Blöjbyten och tvätta små nerkräkta pyttebodys. Det låter inte så lockande alls, men senaste månaden har verkligen varit den bästa i livet. Trots att man mest är inne och påtar på, och jag absolut brukar vara en utemänniska av rang. Livet med Lo alltså, en pusselbit som hamnade precis där den skulle. Lo får haka på det mesta. Sjalen använder vi dagligen.
I köksfönstret trängs monstrean och palettbladen numera med tomater och chilli jag fått från en god vän. Så tacksamt med en vän som delar intressen med en, som kommer och hälsar på och sitter och skrotar vid köksbordet med en. Bara är och finns, så viktigt. Som dessutom kommer med fina sådder när jag inte tagit mig för att sätta ett enda frö ännu.
Innan träffen med småvännerna masade vi oss ut, Lo och jag. Till hönshuset. Bjöd dem på en stor skål med rester. Damerna hade absolut inte tid med det, våräventyren väntade och man riktigt ser hur lyckliga de är över att utesäsongen är här.
Det känns lugnare i hönshilton nu. Tuppen sköter sig fint. Gottfrida läker ihop i egen bur och Hedemoragänget har börjat lägga något ägg igen. Ska samla så mycket jag bara kan till påsk.
Min längtan till utedagar, timmar med hästarna, ridturer och gårdspyssel är stor. Men mest tar vi det piano. Drar in djupa andetag med bebislukt och försöker intala mig att jag aldrig, aldrig, får glömma hur den här tiden känns innei bröstet. Vill fånga alla känslor i en burk och öppna när allt känns annorlunda.
 
...
Det är bråda dagar på backen. Förutom bebismyset håller jag på med bokföringen för 2018 och det är så mycket att ta in och göra och förstå sig på varenda år. Stunderna när Lo sover ska jag fylla med excel-blad och kvitton på hög. Därefter ska jag prata mer med er igen. Lovar.
1 kommentar
Hanna Karlsson

Vilket underbart inlägg att läsa. Fyller mig med må-brakänslor. Känns så fint ditt liv.