Att skapa en ny vardag

 
 
Åh. Andra april och jag vaknar upp till den vackraste av vårdagar. En natt där lilla Lo helst bara ville vara nära, nära och äta och äta. Inte alls som nätterna brukar ha varit, men så är det ju, livet med liten, upp och ner och hit och dit kommer det att vara, det är jag införstådd med. Hon fick sova igen lite i sjalen istället. Inte mig emot, älskar att ha de susande små andetagen i öronen mest hela tiden. Hon är inte den enda som vill vara nära, nära näst intill jämt.
 
Men först äter vi frukost. Hon ammar och jag äter en skål med yoghurt och flingor med ena handen. Mycket går på rutin nu, blöjbyten gör man i sömnen, det känns inte läskigt att lyfta och bära vår skatt och vi börjar få koll på vad hennes läten betyder. Vi har inte hela facit men delar här och där. Vi börjar komma in i någon sorts vardag och det känns helt, helt fantastiskt. Tiden där dagarna går ihop och man nästan aldrig lämnar sängen var ljuvlig, tro mig. Men vardagen, den trivs jag också i.
 
Drar på mig gummistövlarna, premiär för året. Gårdsplanen tinar för var dag. Plusgraderna känns numera hemtama. Ingen mössa behövs när vi ska göra morgon hos djuren. Ahh.. Mmm.. drar in lukten av gammalt gräs som tinat fram. Gott luktar det kanske inte, men det luktar i alla fall vår.
 
Hönan Gottfrida som bor ensam i en bur får nytt vatten och resterande Hedemoragänget får gå ut. De spatserar iväg in i hörummet och sandbadar. Jag står och tittar och tittar på dem, med ena handen över Los rygg. Känner hennes små andetag innanför sjalen.
 
Vi har inte bråttom någonstans och det ger mig hopp. Det ska gå att kombinera bebislivet med lanlivet, allt får bara ta lite längre tid. Vi behöver inte in till något. Båda är mätta i magarna och jag är hungrig på lantlivet. Så jag står kvar. Betraktar hönsen i all sin enkelhet. Tänker att jag borde samla lite fjädrar till påsk. Så får det bli.
 
Sedan går vi längst gårdsplanen till stallet. Ut på baksidan där hästarna sovit utomhus i vårvädret. Vi gosar. Kliar och pratar. Bygger bandet, ni vet. Jag tycker Årvar ser bedrövlig ut i pälsen, matt och tovig när vinterpälsen släpper. så jag chansar och tar in honom. Lite spännande är det, med Lo i sjalen. Men det går så fint, att sköta och rykta honom. Drar bort hårtuss efter hårtuss med svettskrapan. Det bildas en mörkbrun matta under oss. Hela tiden susar bebisen nära, nära mitt hjärta. Jag reder försiktigt ut manen och svansen och lovar så dyrt och heligt att fortsätta så, nu är det slut på att vara höggravid och nyförlöst. Nu skapar vi en ny, egen vardag. Tillsammans; Bebisen, djuren och jag.
0 kommentarer