Att rida en sista gång ...

En sista gång på hans rygg. Tyglarna i handen, de känns så hemtama och bekanta. Skrittade längst kanten på åkern vi sådde in i våras. Över på svärfars marker. Över lilla byavägen. På volten, vingligt i skritt, sedan stabilare och bättre för varje varv. Hans muskler under mig, hans välbekanta sätt att göra övergången från skritt till trav. Se hur han böjer och töjer sig när jag ber honom. Får tjata lite, hålla ordning på yttertygeln. Byta varv. Skritta, trava. Byta varv igen. Vänstergalopp på volten och hela jag är ett leende. Sakta av och klappa om hans muskulösa hals. "Braa gubben, duktig kille!". Så galopperar vi över åkrarna en sista gång. Ritch ritch ritch låter det under hovarna, mitt hår fladdrar och jag är så lycklig i nuet. Så hoppar jag av på stolen ute på gårdsplanen. Samma jag använde för att komma upp. En total känsla av sorg och ledsamhet sköljer över mig. Sista ridturen på bra länge nu.
 
Jag har börjat känna av min korsrygg. Inte så att det gör dödligt ont, absolut inte. Mer en molande, halvjobbig värk. Det sitter precis på samma plats där jag hade ont när jag bröt min ryggkota för 8 år sedan. När läkaren sa åt mig att jag nog inte kommer att få några men, men den dagen jag blir gravid kan bli tuff, en viktökning kommer belasta ländryggen. Jag vet inte om det är sviterna från min olycka 2010 eller om det är relaterat till min graviditet med bäckensmärtor. Jag är ingen expert. Men jag vet, att jag lovat mig själv och Fredrik, att dagen det inte känns bra att rida längre, då tar jag en paus.
Så ledsamt det känns. Att hoppa av min fina häst för sista gången på väldigt länge, och redan längta tillbaka upp i sadeln. Jag glädjer mig åt att ha en häst som är inkörd, som älskar att dra vagn. Också att vi gillar att trickträna och jobba från marken båda två. Känner mig som ett proffs som införskaffade tömkörningsgjorden redan i somras då jag visste att denna dag skulle komma så småningom. Dagen det inte längre kändes helt bra att rida.
 
Jag känner mig lite fånig. Årvar är ju kvar här på backen. Han har fått en underbar medryttare som rider honom en gång i veckan, så han kommer inte glömma hur sadeln känns på ryggen. Har bestämt att månaderna av ridpaus ska innebära att vi jobbar med annat. Dagen jag rider igen ska jag ha använt tiden på marken på rätt sätt, så det känns på något vis som jag investerar dessa månader i att ta tag i annat. Men oj, vad jag kommer att sakna det.
Jag tror att jag ridit mer eller mindre varje vecka sedan jag var tretton-fjorton något. Med paus för resor, ryggkotan som bröts och sådana "andan-i-halsen"-perioder då man egentligen behöver rida som mest. Jag vet ärligt talat inte hur mitt psyke kommer att fungera utan att ventilera bort vissa tankar under en ridtur. Min terapi och friskvårdstimme. Samtidigt är jag ju så lycklig och evigt tacksam att jag får bära på bebisen. Ingenting jag hade velat göra annorlunda. Det blir bara så påtagligt, att livet ändras från och med nu.
 
Så nu väntas månader av arbete från marken. Tömkörning. Turer med rockarden. Jag tänker att jag väntar på något gott. Swisha över stubbåkrar nästa höst. Så packar jag bort ridbrallorna, smörjer upp sadeln till medryttar-E och njuter av att jag faktiskt har möjlighet att behålla hästarna, trots att livet förändras. Precis det, är ju det viktigaste i denna "sluta rida"-historia ändå.
Bilderna är från september 2016. Fotograferade av min duktiga syster Emelie!
#1 - - Fanny:

Känner igen mig så mycket i det du skriver!
Är själv gravid i vecka 24 nu och börjar också känna av en gammal ryggskada.
Har haft min häst i 7 år nu, och hon har verkligen burit mig igenom allt jobbigt i livet. Har fått minskat på ridningen rejält och skrittar mest ut för att få andas häst och stilla rid-abstinensen nu.
Skrämmande och glädjande såklart med en sån stor förändring som den här vintern kommer innebära. 🙈

Svar: Så skönt att du känner igen dig i vad jag skriver. Och skönt att någon annan gör på samma vis, tycker jag ofta fått tipset att bara ånga på tills jag inte längre tar mig upp på hästen, men det är så mycket mer än en stor mage som spelar roll! Vi får helt enkelt kämpa på du och jag, så är vi tillbaka på hästryggen någonting nästa år, med en liten minihejarklack <3
Isabell Lundberg

#2 - - Emmelie - mamma till två och sjuksköterska.:

Åh jag som rider känner igen och förstår varje ord i ditt inlägg. Känslan av att vara här och nu som infinner sig när man är på hästryggen, en känsla av samhörighet med ett så stort djur. Magiskt. Underbart att du ändå kan träna och vara dom nära. Kram

Svar: Så skönt att höra att du förstår mina ord. Man känner sig ju så bortskämd när ens stora sorg just nu är att man inte "kan" rida. Men känslan och samhörigheten är så svår att beskriva. Känns så självklart på något vis. Väldigt tacksam att kunna fortsatt ha dem nära <3 Kram!
Isabell Lundberg