Att ha spenderat tid i storstan

Publicerad 2018-10-18 19:52:00 i Livet utanför backen, Text från hjärtat,

Tjänsteresa i veckan igen. Taxin rullade upp för backen 05.05 i måndags. Jag sa "Åh jäklar så mörkt det är ute!" för att komma igång och småprata, chauffören svarade "Ja, klockan är fem på morgonen i oktober, vad hade du förväntat dig?". Jag har inget bra svar på hans fråga. Sitter tyst, blickar ut över en kolsvart by. Mot flygplatsen.
 
Två ljuva dagar i Dalarna. Bo på slott och äta gott. Presentera projekt på engelska. Stolt över mig själv. Tänker på knytet i magen som redan fått vara med på så mycket äventyr. Undrar om den lille känner min nervositet. Så åker kollegorna och chefen vidare till sitt. Jag hoppar av på Arlanda med en liten del av livet nerpackat i en rullväska, en handväska och med planen att ta mig till storstan - till Stockholm. Jag ser att det är sex minuter innan Arlanda Express går nästa gång. Folk trycker frenetiskt på betalknapparna till biljettautomaten. Svettas, trycker sedan fem gånger på hissknappen för att hinna med tåget. Jag kolla på tavlan igen. Fyra minuter till avgång. Vad stressar de till? Nästa går om 10 minuter? Två damer före mig i kön. De knappar sakta på automaten. Jag likaså. Vuxenbiljett, enkelbiljett, betala, klart. Vi åker hiss ner tillsammans vi tre. Går in i tåget och dörrarna stängs.
 
Susar fram i 184 km/h. Allt går så fort att jag är rädd att själen är kvar uppe i SkyCity.
 
När jag hoppar av tåget på centralen går jag ut åt fel håll. Men Stockholm är välbekant ändå. Jag vet vart Drottninggatan ligger. Följer med strömmen. Väskan släpandes efter. Handväskan på axeln. Rusningstider och folk har bråttom prick överallt. Går på ett av de stora varuhusen. Babykläder finns högst upp. Fyra rulltrappor. Är svettig när jag är längst uppe, att koordinera mig själv med väskorna är svårt. Rulltrappa åker jag inte så ofta. Blir stressad av tanken att jag och väskan måste hålla oss till höger, ifall någon annan kommer som har mer bråttom än jag. I Stockholm gör man så, står på höger sida av rulltrappan. Så gör man inte på köpcentret i Skellefteå.
 
600 kr för en liten mjuk bebisbody. Tänker på traderafynden jag har hemma på kökssoffan. Kanske är jag snål. Men jag tänker att det är galet. Tar hissen ner. Slipper stresspåslaget som rulltrappan ger. Ner i till tunnelbanan. Gröna linjen mot Skarpnäck. Min bästa Matilda har lärt mig tunnelbanan. Det är så mycket folk. Så mycket folk på samma lilla yta och ingen som ser varandra i ögonen. Jag får stå inklämd med väskorna mot en av dörrarna. Jag ryms ingenvart, är ivägen vart jag än står. Ingen ser mig. Ingen ser något.
 
Medborgarplatsen. Kommer upp i friska luften men blir återigen kvävd av folket. De är överallt. Ökar på steglängden, mot hotellet, snart på hotellet, snart på ett tyst hotellrum. Inser efter 400 meter att jag rusat åt fel håll. Försöker vända men krockar med en kvinna. Säger "Oj förlåt, jag är vilse!!" utan att reflektera över vad jag säger. Hon går vidare. Ingen hör mig. Jag undrar hur jag skulle reagera om jag fick höra de orden här hemma i byn. "Jag är vilse". Telefonen lotsar mig rätt tillslut. När dörren slår igen bakom mig släpper jag allt och pustar ut. Förstår inte hur det är möjligt att leva på en sådan plats som storstan. För mig obegripligt.
 
Ser på kartan i telefonen att en trevlig secondhand-affär jag blivit tipsad om på en blogg ligger i närheten. Snörar på mig kängorna, drar halsduken runt ansiktet. Går ut utan väskorna. Målmedveten. Telefonen som lots. Efter några hundra meter bankar hjärtat. "Visst blev det lite folk här?", "Vad mörk parken är här", "Om jag byter sida på gatan, så slipper jag möta killen framför mig". Tänker på de som brukar fråga mig om jag blir mörkrädd ute på landsbygden. Med få gatlysten, som släcks ner på kvällen. Om jag är rädd om kvällarna när jag är ute och rör mig. "Nej". Tänker på våldtäkterna och överfallen i storstan. Går så fort benen bär mig. Räddare än jag bör. Jag vet det, oddsen är inte höga att det ska hända mig något. Men att hjärtat bankar rår jag inte för. 
 
Kommer in i affären. En begagnad stickad tröja. 500 kr. Går ut igen. Tänker på loppisen hemma i byn innan jag piper tillbaka till hotellet. Skriver sms till Fredrik "HUR KAN FOLK VILJA BO HÄR ?????" när hotelldörren kastats igen bakom mig igen.
 
När jag dagen efter får rulla upp för backen i taxin strax före midnatt så har hjärtat åter hittat sin vanliga rytm. Andetagen blir djupare, axlarna åker ner. Det är bäcksvart ute, inte ett gatlyse igång. Känner mig ändå tryggast i världen. Älskar min plats på jorden så mycket. Jag respekterar att man väljer storstan. Det gör jag. Men jag förstår det inte. Jag greppar inte charmen med det. Dricker tre stora glas vatten från vår egen brunn, iskallt, gott vatten. Tvättar bort känslan av asfalt och flygplan från mig. Sover godare än jag gjort på otroligt länge. Vaknar med ett leende på läpparna.

Liknande inlägg

Kommentarer

Postat av: Emelie

Publicerad 2018-10-18 21:17:56

Jag känner såå igen mig i det här inlägget! Jag förstår inte alls charmen med att bo i en storstad, jag tycker bara det är stressigt, för anonymt och klaustrofobiskt. Men det är ju skönt att alla är olika!

Postat av: tovenm.blogg.se

Publicerad 2018-10-19 10:51:17

Förstår! Bor inte på landet, men bor runt 40 minuter utanför stan. Tycker alltid att det är SÅ himla skönt att kliva av bussen hemma efter att ha varit i stan, och känna att det inte myllrar en massa människor omkring mig. Kanske också hamnar längre ut på landet så småningom!

Postat av: Vickan

Publicerad 2018-10-19 11:36:17

På pricken så kan jag känna när jag är däruppe i huvudstaden. Det är verkligen folk överallt och det där med att stå till höger i rulltrappan...ja det fick jag lära mig den hårda vägen :)
Jag bor inte på landet men i en mindre stad med cykelavstånd till allt och nära till naturen. Varje gång jag kliver av tåget hemma känner jag att torstaden är verkligen inte för alla och speciellt inte för mig :)

Postat av: Sarah

Publicerad 2018-10-19 14:46:23

Det är ju så himla mysigt att bo på slott :)

Postat av: Josefine

Publicerad 2018-10-20 11:03:24

Hej! :) MIsstänker att du hört detta förut, men måste säga det ändå: herregud vad du är en duktig skribent. Fantastiska texter, en fröjd att läsa :)

Svar: TUSEN tack så glad jag blir!!
Isabell Lundberg

Postat av: Sandra

Publicerad 2018-11-02 18:54:31

Lite nyfiken på vilken second hand butik du blivit tipsad om med tanke på den prislappen? :) Finns ju massa härliga (och prisvärda!) butiker, både på Söder och i andra delar av stan. Skulle du besöka storstan igen framöver är tex Emmaus invid Götgatsbacken värt ett besök! Köpte en jättesöt kaninklänning till min dotter häromdan, 29 pix och typ oanvänd! Stadsmissionen är oxå alltid ett säkert kort :) Superhärligt inlägg i övrigt, själv älskar jag Stockholm men trivs minst lika bra ute i skärgården i gummistövlar och med mörka skogen som närmaste granne. Gillar kontrasten sååå mycket, med lagom dos av både ock! 👍🏻

Svar: Tack för tips :) Jag var på Stockholm stadsmissions second hand på Skånegatan. Var en väldigt fin islandströja med den prislappen. Väldigt stor skillnad mot för loppisarna och second hand-affärerna jag brukar besöka här i norr. Dock är det lite glesare mellan sakerna man faktiskt hittar då (väldigt mycket "skrot" ofta). Jag gillar att besöka Stockholm med, speciellt tillsammans med vänner, men att bo där, det är ingenting för mig. Gillar också kontrasterna, kostymbyxor ena dagen och gummistövlar andra dagen, det är härligt när livet inte innehåller så mycket ramar :) Härligt det låter med skärgården!
Isabell Lundberg

Postat av: Linnéa

Publicerad 2018-11-07 21:10:16

Haha härligaste inlägget någonsin! Jag kan absolut förstå din känsla av osynlighet o att folk är stressade till exakt allting, fast vi "bönner" inte förstår varför det är så bråttom.. jag är dock själv uppvuxen i en av förorterna, så jag gillar det mer än kvävs av det. Men ändå. ;)

Svar: Ja det är så faschinerande hur olika man är! Jag tror det handlar mycket om arv och miljö som du säger :)
Isabell Lundberg

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Isabell, 26 år, Skråmträsk. Mellan sjön, byavägen och skogen ligger vår backe. Backen vi köpte 2015 som nu håller på att förvandlas till vårt drömboende. Här renoverar vi Drömmenhuset från 1864, bor i lilltorpet från 1909 och pysslar på med ekonomibyggnaderna - ladugården som blir till stall, logen, timmerboa och bagarstugan. Här bor vi, Fredrik och jag, tillsammans med mina två hästar Årvak och Fapriola, hönsen och tuppen Caesar samt katten Knut. Följ med på vår renoveringssaga!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela