Fladder i magen och att bli lite "dum i huvudet"

Ny vecka och ny bild på magen! I veckan har jag känt mig så nedrans stor och otymplig. Tycker det är märkligt för på bild och i spegeln är jag inte så stor, men i pannbenet känner jag mig enorm! Mycket märklig känsla. Varje kväll är magen varm och det känns som den expanderar. Lite olusterligt men också underbart, där inne växer något så litet och ljuvt.
 
Jag var på tjänsteresa (tis-tors) i veckan och åkte alldeles för många mil i bil. Har känt av ryggen varje dag sedan dess. Försök vrida igång kroppen genom gårdsjobb, promenader och så, öka blodgenomströmningen liksom. Men det går trögt.
 
Har varit förvirrad i veckan. Kanske hör det ihop med graviditeten? Glömde vilket rumsnummer jag bodde i på tjänsteresan och en dag hade jag glömt stänga stalldörren till hästarnas hage, så när medryttarna kom stod hästarna och kalasade på kvällsmaten inne i stallet. Det känns mindre bra, hoppas hjärnan hänger med mig framöver.
 
I övrigt mår jag bra. Har svårt att ta in att jag ska bli mamma. Har länge känt "buffar" och fladder i magen om kvällarna, men nu har jag börjat känna lite på dagarna med. En mäktig, overklig känsla.
 
Jag har alltid sagt att de som blir gravida blir lite "dum i huvet" (med kärkek förstås!!!!), man blir verkligen helt uppslukad av tanken på en bebis och om jag dagdrömde mycket innan så är det ingenting mot för hur fantasin och hjärnan är igång nu. Jag drömmer märkliga drömmar på nätterna, som i veckan när jag drömde att jag skulle till barnmorskan och skulle ta prover på mina ägg, så jag ploppade helt enkelt ut några hönsägg som vi knäckte och laborerade med, aldrig var det tal om någon bebis i drömmen. Hjärnan går på högvarv.
 
Vi har fram tills nu inte köpt något till bebisen alls. Men nu börjar traderafynden dyka upp i postlådan. Barnvagnen är obeställd men vi har bestämt vilket det blir. Vi har börjat lite smått skriva en lista på saker vi ska försöka hinna köpa innan bebisen kommer. Beta av lite pö om pö.
 
Det är så himla spännande, att få bära på en liten älskling.

Sista utedagarna och en titt på kycklingarna

Sista utedagarna för hönsen innan de ska bo inne en hel vinter i Hönshilton. Jag tror de överlever utan problem, de har sina aktiveringsbollar att leka med, bra foder, mysiga reden, lagomt med värme och så vidare. Men lite trist är det ju, efter många, långa månader ute på fri fot.
När jag är hemma och skrotar så ställer jag ibland fram ett kompostgaller så att kycklingarna får vara ute en stund. De är fortfarande ganska blyga tycker jag, så jag försöker spendera en del tid bara bredvid dem. Vågar inte ha dem lösa än, Knut tycker att de ser sååå goda ut.
Skulle kunna sitta och njuta hos dem hur länge som helst. Det är så mysigt när de stora kommer och hänger runt en också. Ingen som vill ligga i famnen och kuttra som hönan Julia. Men de vill gärna vara runt en. Mysigt.
Äggproduktionen är ganka låg just nu. 1-2 st om dagen får vi. Till våren blir det mer höns (om kycklingarna visar sig vara tuppar) så att vi får mer ägg. Vill gärna ha några Isbar-höns, men samtidigt älskar jag mina Hedemora så mycket att jag gärna håller dem renrasiga och skaffa fler färger av dem. 
 
... ska vi ta en titt på de små också? ...
Ettan 
Tvåan (Julias kyckling)
.. och trean.
 
Jag ser själv inte skillnad på dem personlighetsmässigt. De är snälla, blyga och söta alla tre. Har ingen känsla alls om det är tupar eller hönor, det får tiden utvisa. Så mysigt med de små.

Första tiden som gravid

24 augusti
2 september
9 september
16 september
23 september
30 september
7 oktober
7 oktober
 
Små veckoglimtar från tiden som gravid. Första bilden, påväg till bröllop med en liten, liten hint om vad som komma skall. Till sista bilden, som visserligen är lite väl missvisande då oktoberdagen var kylig och två tjocktröjor krävdes under hängselbrallan för att att kunna hänga ute en hel dag. Men ändå, en bild per vecka, på vår åker utanför huset. Livet händer just precis nu, medan årstiderna skiftar.
 
Hur har jag då mått under dessa veckor?
Jovars. Lycklig har jag varit, och så länge jag är lycklig så kan jag utstå det mesta. Det har varit några kräkkalas (..varsågoda för infon..). Typ tvärbromsa bilen, kasta sig ur och kasta upp frukosten påväg till möte. Typ avbryta pågående entreprenadbesiktning för att stå på alla fyra och lämna frukosten ute i fält i Norrbotten. Sådant man kan skratta åt i efterhand - men som jag gärna skulle haft ogjort.
 
Några veckor in kramade en förlamande trötthet om mig. Hela semestern minns jag som en enda lång tupplur. På badstranden, i hängmattan, på en filt utomhus, i soffan, i sängen. Sova kunde jag göra, preick när som helst. Och Fredrik lät mig, förstås. Snickrade flitigt på farstun och beordrade mig att ligga i hängmattan. Sedan kom illamåendet och ja, vad som nu hör till det.. Sedan har det varit rätt lugnt.
 
Två obehagliga migrän-liknande "anfall" med synbortfall och svimmningkänslor. En gång i stekande sol på tjänsteresa i Spanien. Den andra ute i skogen i Norrbotten i jobbet. Så otroligt obehandligt. Tusen tankar hinner fladdra runt i huvudet. Men det har gått bra. Varma, omhändertagande kollegor, det är guld värt.
 
Senaste veckorna har energin varit tillbaka. En tupplur extra gör mig gott. Men det är inga problem att hålla igång en hel dag. Det är härligt att känna sig som sig själv.
 
Hur känns kroppen?
Fantastisk! Jag är så imponerad av den. Jag älskar att magen växer, det är så genuint mysigt. Klappar på magen så fort jag får tillfälle. Mitt ryggslut gör sig påmint om jag suttit för mycket. Som i veckan när jag åkte mer än 150 mil i bil. Då har det faktiskt varit rätt så ont. har fått tigga massage av Fredrik. Men bäst mår jag av att röra mig lagomt fort och mycket.
 
Jag flåsar snabbare. Känner hur hjärtat pumpar runt blodet ordentligt i kroppen snabbare än förr. Har svårt att acceptera att jag inte orkar samma som förr, eller borde göra sysslor lite, lite saktare. Får lära mig eftersom tänker jag. Känns överlag som att jag har det väldigt lyxigt. Jag påtar på, kånkar grejer och hänger utomhus med djuren och lite i bygget ibland. Det sista har dock blivit mer och mer Fredrik som pysslar med och jag gör all markservice.
 
Hur är det med maten då? 
I början ville jag bara äta allt nyttigt jag kunde se. Mörkt, beskt bröd. Citron. Gärna citron PÅ mörkt beskt bröd. Vatten, högst jos, absolut inte mjölk eller sådana produkter. Sedan vände det helt. Jag ville ha ljusugnsbröd med mycket smör och ost. Iskall mjölk till. Sedan dess har jag varit lagomt sugen på vanlig mat liksom. Lite hungrigare än vanligt, ja. Svängningarna från mätt till hungrig går fort. Väldigt fort! Ibland blir jag så sugen på något - typ bakverket dammsugare - så jag knappt kan tänka på annat, men så kunde jag få även innan mini simmade runt i min mage. Jag har alltid älskat mat, fika och choklad. Det fortsätter jag göra och försöker mata kroppen med hemlagad mat, mer fisk och någon frukt extra. Annars är det väldigt lugnt på cravings och hungerfronten.
 
Hur känns allt?
Omtumlande, det är svårt att ta in att vi ska bli föräldrar. Att HALVA jag och HALVA Fredrik ska bli en liten människa. Som vi ska få rå om, klä på små pyttekläder. Få snusa på varje dag. Få se det lilla pyret växa upp på vår backe, det känns så stort. Jag är så genuint lycklig. Längtar förstås fasansfullt mycket, men njuter väldigt mycket av att faktiskt vara gravid. Tänker att det inte kommer att hända så fasligt många gånger i mitt liv. Så jag passar på att ta den extra tuppluren, klappa magen lite extra och drömma mig bort till livet som småbarnsförälder. 
 
Jag har funderat mycket på hur mycket vi ska mäkta med. Om jag ska behålla hästarna eller låna ut dem. På hur det kommer bli med huset och renoveringen. Men till syven och sist så löser sig alltid allt. Hästarna får bo kvar - till min stora lycka - dem klarar jag mig inte utan. Huset får ta den tid det tar - vi ska ju bo här hela långa livet. Jag känner mig inte ett dugg orolig på så vis. Det löser sig.
 
Gladast är jag att få dela detta med min stora kärlek. Fredrik kommer att bli en fantastisk pappa, och jag längtar så mycket tills vi får träffa vår bebis.
 
...

Att rida en sista gång ...

En sista gång på hans rygg. Tyglarna i handen, de känns så hemtama och bekanta. Skrittade längst kanten på åkern vi sådde in i våras. Över på svärfars marker. Över lilla byavägen. På volten, vingligt i skritt, sedan stabilare och bättre för varje varv. Hans muskler under mig, hans välbekanta sätt att göra övergången från skritt till trav. Se hur han böjer och töjer sig när jag ber honom. Får tjata lite, hålla ordning på yttertygeln. Byta varv. Skritta, trava. Byta varv igen. Vänstergalopp på volten och hela jag är ett leende. Sakta av och klappa om hans muskulösa hals. "Braa gubben, duktig kille!". Så galopperar vi över åkrarna en sista gång. Ritch ritch ritch låter det under hovarna, mitt hår fladdrar och jag är så lycklig i nuet. Så hoppar jag av på stolen ute på gårdsplanen. Samma jag använde för att komma upp. En total känsla av sorg och ledsamhet sköljer över mig. Sista ridturen på bra länge nu.
 
Jag har börjat känna av min korsrygg. Inte så att det gör dödligt ont, absolut inte. Mer en molande, halvjobbig värk. Det sitter precis på samma plats där jag hade ont när jag bröt min ryggkota för 8 år sedan. När läkaren sa åt mig att jag nog inte kommer att få några men, men den dagen jag blir gravid kan bli tuff, en viktökning kommer belasta ländryggen. Jag vet inte om det är sviterna från min olycka 2010 eller om det är relaterat till min graviditet med bäckensmärtor. Jag är ingen expert. Men jag vet, att jag lovat mig själv och Fredrik, att dagen det inte känns bra att rida längre, då tar jag en paus.
Så ledsamt det känns. Att hoppa av min fina häst för sista gången på väldigt länge, och redan längta tillbaka upp i sadeln. Jag glädjer mig åt att ha en häst som är inkörd, som älskar att dra vagn. Också att vi gillar att trickträna och jobba från marken båda två. Känner mig som ett proffs som införskaffade tömkörningsgjorden redan i somras då jag visste att denna dag skulle komma så småningom. Dagen det inte längre kändes helt bra att rida.
 
Jag känner mig lite fånig. Årvar är ju kvar här på backen. Han har fått en underbar medryttare som rider honom en gång i veckan, så han kommer inte glömma hur sadeln känns på ryggen. Har bestämt att månaderna av ridpaus ska innebära att vi jobbar med annat. Dagen jag rider igen ska jag ha använt tiden på marken på rätt sätt, så det känns på något vis som jag investerar dessa månader i att ta tag i annat. Men oj, vad jag kommer att sakna det.
Jag tror att jag ridit mer eller mindre varje vecka sedan jag var tretton-fjorton något. Med paus för resor, ryggkotan som bröts och sådana "andan-i-halsen"-perioder då man egentligen behöver rida som mest. Jag vet ärligt talat inte hur mitt psyke kommer att fungera utan att ventilera bort vissa tankar under en ridtur. Min terapi och friskvårdstimme. Samtidigt är jag ju så lycklig och evigt tacksam att jag får bära på bebisen. Ingenting jag hade velat göra annorlunda. Det blir bara så påtagligt, att livet ändras från och med nu.
 
Så nu väntas månader av arbete från marken. Tömkörning. Turer med rockarden. Jag tänker att jag väntar på något gott. Swisha över stubbåkrar nästa höst. Så packar jag bort ridbrallorna, smörjer upp sadeln till medryttar-E och njuter av att jag faktiskt har möjlighet att behålla hästarna, trots att livet förändras. Precis det, är ju det viktigaste i denna "sluta rida"-historia ändå.
Bilderna är från september 2016. Fotograferade av min duktiga syster Emelie!

Vi som lever livet på backen

Från hela mitt hjärta - tack för all fin respons på att Fredrik och jag ska bli föräldrar! Det känns helt fantastiskt, både kul och spännande. Vi har iiingen aning vad vi gett oss in i, det blir ett äventyr helt enkelt! Jag ska berätta mer förstås, ni ska få följa livet på landet som gravid också tänkte jag. Upp och ned, som ju livet är i övrigt. Men först tänkte jag presentera oss ordentigt. 
 
Det swishade till på instagram (@livetpabcken) och vi blev 5000 kompisar i helgen, så makalöst! Det trodde jag aldrig när jag startade upp den 2015. Med anledning av det tittar det in nya ansikten även här, så jag passar på att skriva ner några rader och visa lite blandade bilder på oss som bor här på backen. Välkomna hit och tack för att ni hänger här med mig, tycker så mycket om er!
 
Isabell heter jag som bor här på backen. Jag är tjugosex år och kommer ursprungligen från byn Åbyn utanför Burträsk. De flesta känner till det lilla samhället i Västerbotten, känt för sin goda Västerbottensost. Jag jobbar några mil bort, min befattning heter Utvecklingsingenjör, det är väldigt svårt att förklara vad jag gör på dagarna, ingen dag är den andra lik. Låt oss säga att jag har kanske världens roligaste jobb, så pratar vi inte mer om det. Jag har alltid älskat djur, speciellt hästar. Är uppfödd i lantlig miljö, med närhet till sjön, åkern och hästgården där jag spenderade i princip varenda dag efter skolan.
Jag är väldigt levnadsglad och sund som person. Det behöver inte vara så komplicerat för att jag ska trivas. Jag älskar min familj och mina vänner så oerhört mycket, men är väldigt introvert och tankar energi när jag hänger med mig själv. 
När jag är ledig så spenderar jag helst tid hemma. Är en riktig "bullmamma" och tycker det är helfestligt att baka och laga mat. Jag är kreativ och fyller gärna kameran med foton. Helst bilder från det vardagliga livet hemma på backen, men också bröllop, baltillställningar och parfotograferingar blir det ibland. Jag önskar att jag var en pedant person, men jag är inte så brydd över lite smuts och lite röra, bara man får städa och organisera ordentligt ibland. Jag älskar choklad och skulle nog kunna äta hur mycket chokladbollar som helst, vilken tid på dygnet som helst.
Jag brukade vara en tjej som tränade flera gånger i veckan. Sprang och gymmade och speglade magrutorna i spegeln. Handlade fins märkeskläder för lönen på stan och mötte upp några tjejer för att dricka drinkar, shotta och gå på krogen. Det livet kallar inte på mig längre, inte alls. Under en resa till USA 2014 så hände något med mitt sätt att tänka. Jag förändrades över en natt. Från att ha varit väldigt ytlig, självkritisk och allmänt "brydd" så började jag att värdera mig själv och andra på ett annat vis. Jag landande i mig själv. Idag är jag snäll med mig själv, jag är min bästa kompis och hejarklack.
Jag drömmer i smyg om att kunna jobba hemifrån. Inte än men på sikt (mitt jobb är alldeles för kul). Ha ett krypin på gården, någon sorts handelsbod för kul och leva på att skriva. Handelsboden skulle vara fylld av varor från vår gård och näriggande gårdar. Hembakt bröd från bagarstugan, sylter, marmelader och hemägg och schysst kött. Kanske  ett litet BNB någon del av livet. Mina tankar jag rulla iväg till framtida somrar när jag smyger upp tidigt (älskar att gå upp tidigt!) och gör iordning en korg med hembakt, ljummet bröd, pålägg och hemägg och ställer utanför dörren till hyresgästerna. Sedan får jag panik av tanken att någon faktiskt skulle måsta bo/vara här på gården för att det skulle vara möjligt och viftar snabbt bort tanken. Jag skulle vilja bli en hejare på att odla och ta tillvara på naturens skafferi. Att kunna jobba hemma i en randig pyamas ligger också högt upp på listan. Men just nu - väldigt nöjd med mitt jobb och allt vad det innebär!
Just nu bakar jag mest bebis. Dagsfärsk bild på kulan + två tjocktröjor. Njuter av hela alltet, det känns som en resa det här med att vara gravid. Jag är lite tröttare än vanligt. Men i överlag så är energin på topp. Älskar att röja runt på gården och skotta runt skottkärran, kånka bort saker för vintern och svettas lite när jag anstränger mig. Stannar ofta till och drar handen över magen och njuter en sekund extra. Tänker att flåset och blodgenomströmningen är bra för den lilla där i som ska få växa upp här med oss. Känner ett pirrigt fladder om kvällarna i magen och njuter. Här och nu.
 
... Med mig på gården bor min fästman F, min Fredrik (läs om vår förlovning här). Vi har varit tillsammas sedan oktober 2008. Tio år i år. Jag träffade Fredrik första gången när jag var tolv och vi båda skulle spela trumpet för kungen. Jag minns att han var det snyggaste jag någonsin sett. Någon månad senare möttes vi på en fotbollscup i byn. Sedan hamnade vi i samma klass på högstadiet. Sedan har det liksom bara funnits honom. Det var tre år av trånande och ett otroligtjobbigt "tonårs-spel" innan vi beslutade oss för att slå våra kloka huvuden ihop, sexton år gamla. Vi hade precis börjar gymnatiet. Jag Teknikprogrammet med inriktning inredning & design och han Spectrumprogrammet med inriktning friluftsliv.
Fredrik är uppvuxen på bondgård. Hans föräldar jobbar/jobbade heltid med annat, men på kvällar och helger så var de bönder. Mjölkkor, katter och höns vill jag minns att de hade, möjligen en häst och en hund ett tag också. Sedan gick de över till nötkreatur för köttproduktion men numera har de får. Där spenderar vi en del tid med skötsel, kli och mys. Fredriks föräldrar bor också här i byn, kanske 500 meter från oss. Det är härligt att ha dem nära, vi hjälps åt när djur ska skötas, gårdar ska skottas och så. I och med att Fredrik är uppfödd som han är så har han alltid haft ett stort intresse för djur och natur. Han är sådär lugn och sansad så att alla djur tycker om honom, hundar kryper alltid upp i hans knä, hästar blir som lamm att hantera för honom och katter lägger sig på rygg och ålar sig.
Fredrik är den snällaste personen jag känner. Folk brukar säga att jag är snäll, men det är ingenting jämfört med den här mannen. Han har ett hjärta av guld. Han är lugnet själv, stressar aldrig och har en otroligt förmåga att kunna sova vart helst han vill, när helst han vill. Han är väldigt mysig, gillar att grilla korv över öppen eld, se på film eller bio och njuta av en god, hemlagad middag.
Fredrik älskar att köra skoter. Han har försökt flera gånger att övertala sig själv att sälja sin skoter, men jag behöver bara titta menande på honom, aaaldrig i livet att han skulle må bra en vinter utan sin skoter. Den ska han bara ha, så det så. Helst kör han i fjällen men miltalen brukar kunna rulla iväg rätt friskt här hemma med. Innan vi började med projekt renovering så spelade han fotboll i det lokala fotbollaslaget. Nu är det korpen-innebandy istället. Fredrik är sådär jobbigt duktig på saker, och lär sig fort. Alltid blygsam över sin egen prestation, alltid med fötterna på jorden. Älskade F. Han älskar att kolla på MMA och boxning, jag vet inte hur många nätter vi spenderat vakna för att se fighter på Viaplay (senast inatt!).
Fredrik jobbar på en träindustri några mil åt andra hållet mot för mitt jobb. Han jobbar heltid fyra mil bort och renoverar hus i en rasande fart och klagar aldrig. Aldrig ett pip om att det är jobbigt eller slitigt. Alltid ett leende. Jag tvingar honom till en vilokväll ibland. Svårmotiverad till det, men ibland så går det hem.
Fredrik ser alltid det goda i folk och jag har alltid tyckt att det känns som en ära att just han valt att leva med mig. Trots att tio år har gått så känner jag mig hedrad och väldigt lyckosam som får leva med en så fin människa som honom. 
 
Näsvallens Fapriola är min shetlandsponny. Hon flyttade hit 2016 när jag fick lov att ta bort min första häst Trollfrej (läs första inlägget om henne här). Hon är född 9 juni 1995, hon är u. Priola och e. Annelunds Doc. Hon mäter 104,4 cm över jorden. Fapriola har haft ett föl som heter Miss Samanta Far.
Fapri som hon kallas var min kollega förr. Jag jobbade extra på stans Travskola medan jag pluggade i Umeå. Varenda söndag spenderades inne på travbanan. Fapri började bli till åren och blev tillslut less på att ha barn och folk runt sig hela tiden. Hon längtade ut på landet, till ett lugnt pensionärsliv. Så det talade honom tydligt om och de ansvariga på travskolan, de lyssnade på henne. Så 2016 köpte jag loss henne, min favoritkollega. Såklart hon skulle få bo här hos oss. Eller, självklart var det faktiskt inte, jag fick fundera både en och sju gånger om jag verkligen skulle ha en shetlandsponny. Fapriola har tidigare tävlat ponnytav. Hon gjorde 87 starter med raden 6-4-11. Hon är både riden och körd och det är en fröjd att arbeta med denna ponny. Så himla positiv till arbete.
Fapriola gillar inte alla människor. Hon var väldigt less på allt när hon kom hit. Less på människdor, less på hästar, less på i princip allt. Ingen har någonsin behandalat henne illa, hon har fått kärlek varje dag, bra foder, perfekt omvårdnad. Men längtan till det lugna landetlivet blev för stort för henne. Än idag gillar hon inte allt folk. Ibland går hon längst bort i hagen när det kommer folk och vill absolut inte bli störd. Fapri har dock en alldeles egen tjej, Alva, som kommer hit en gång i veckan med sin mamma och rider. Fapri lyser upp när Alva kommer och har börjat gnägga när hon ser att Alva kommer för att hämta henne i hagen, sådär så hjärtat gör lite ont av söthet.
Fapri blir världens sötaste mammut på vintern, hon är så sockersöt. Älskar mat (såklart) och har alltid lite för rund mage. Hon dammsuger hagen. Hon är vår lilla maskot, Årvars lilla flickvän. Hon tar det mest lugnt på veckorna nu för tiden, på grund av min tidsbrist och hennes speciellt humör (kan inte släppa in vem som helst till henne). Och jag vill ju förståst att hon ska vara nöjd. Så vi går promenader ibland. Tar en tur med släden ibland och med vagnen ibland. Skattar alltid högt, det är så kul. Har lovat Fapri att hon ska få stanna här så länge hon bara vill, jag hoppas det blir många fler år!
Min kallblodskärlek heter Moe Årvak men kallas kort och gott Årvar. Han flyttade hit 2014 nästan som av en slump (ni vet den där resan jag pratade om - den förändrade mig verkligen). Han är född 4 juni 2004, han är en vallack u. Moe Embla och e. Järvsöfaks. Han är importerad från norge som treåring. Han är ungefär 158 cm hög.
Kom till Sverige med ett ok av förväntningar på sina bogblad. Levde inte upp till dem alls. Istället skenade han, var odräglig och rädd. 15 starter blev det på travbanan med raden 1-1-1 innan han blev bokad på slakteribilen. Sedan dök jag upp i stallet han stod i en majkväll, fick ett tips av en snäll man jag är så evigt tacksam mot. Resten är historia. Min allra finaste vän, Årvar. Jag red in honom innan midsommar och sedan dess har vi haft så jäkelens kul. Ridit dressyrkurser och försöker lära oss allt om sitsar, yttertyglar och skänklar tillsammans. Vi är båda nybörjare (fortfarande - efter 4 år!) och har enormt kul ihop. Årvar är väldigt snäll trots sitt rykte, han är lättlärd och tycker att det är så kul att hitta på saker. Tricksträna, dressyr eller en tur med vagnen, han ställer upp på det mesta.
Årvar är nog den vackraste häst jag sett, tror jag. Hela han utstrålar kraft, det är mäktigt. Han är väldigt sällskapssjuk och hade nog helst följt med in i huset och legat i soffan. Nu när jag är gravid så rider jag mindre än förr. Nu gör vi allt på kul, pausat dressyrträningar och sådant och bara motionerar och får i oss frisk luft. Alvas mamma har börjat rida honom en gång i veckan, hittills går det superbra. Så skönt med hjälp från sådana klippor.
Årvar är min akilleshäl. Gör han sig illa så börjar jag gråta direkt. Skulle någon kidnappa honom så skulle jag kunna betala vad som helst för att få honom tillbaka. Han har burit mig genom min stora sorg när Trollfrej dog. Jag har räddat hans liv. På något vis så har vi bara varandra trots att vi har så mycket mer än så. Men det är som att jag kan höra hans röst i mitt huvud, som att han pratar rakt in i mig. En hästpratare fick prata med honom en gång och han sa bland annat "Årvar vill gärna berätta för dig att han är trygg med dig. Han gillar sättet du är på, att du är en så lugn och stabil människa som alltid bryr dig. Han är också stolt över dig, att du tagit dig igenom så många tuffa saker men ändå ger du inte upp!" väldigt fint.
Nu för tiden finns mer i livet än hästarna för mig. Men jösses vad de betyder mycket för mig. De finns där de dagarna man bara behöver en hals att borra in asiktet i och begrava sig i ett fluff av man. De tar en över stock och sten, i full galopp över ängar, en känsla som inte går att få till på annat vis. De ger mig vardagsmotion och frisk luft varje dag. Även om tiden till att rida och träna är begränsad när vi kör på med huset och gården, så finns de där ute. På gården de båda ska få bli gamla på. Det är inget annat än villkorslös kärlek, och livet blir så mycket roligare med hästar. De både kostar pengar och tar tid, men ärligt har jag fortfarande efter tjugosex år inte kommit på något bättre att investera tid och pengar i.
 
I januari gick drömmen om höns i uppfyllelse! Det hela började med att min granne Emil ringde mig och frågade om jag inte skulle ha fem hönor och en tupp han inte hade tänkt ha kvar. Jag sa att jag skulle fundera på saken. Hade nog tänkt säga nej. Men så dog en kär person till familjen, och jag tänkte, "man lever bara en gång, jag skaffar höns, så det så". Sen satte jag och pappa igång med hönshuset där mellan jul och nyår. Lagom till min födelsedag i januari (någn dag senare) så fick de flytta in. Fem hönor och en tupp.
Så himla glad man kan bli av några fjäderfän va. Ganska snart blev vi kompisar. Julia, Lovisa, Malin, Chatrine, Barbro, Ernst och jag.
Skattjakten varje dag. Gyllene ägg. Har inte vant mig än vid det. Så lättskötta och vänliga små djur. Alla borde ha en egen flock tycker jag.
Men livet är ju upp och ner som ni vet. I somras dog min fina tupp och min favorithöna Julia, (läs mer här). Baksidan med djur, helt klart. Men av en god vän fick jag låna en äggkläckningsmaskin som snurrade på i tre veckor...
.. resultatet blev tre helt bedårande små kycklingar. Alla mina höns är av rasen Hedemora. Jag har idag fyra höns och tre kycklingar som inte är könsbestämda än. Skulle kunna ha hur många till som helst bara jag hade plats i hönshuset.
En dagsfärsk bild på en av kycklingarna. Sex veckor och två dagar.
Vår sista familjemedlem är bondkatten Knut! Allas vår favorit! Eller egentligen mest Fredriks, de är som helan och halvan de där två. Har riktigt gaddat ihop sig. Knut är fem år. Vi skulle absolut inte ha någon katt, det hade Fredrik bestämt. Men när mina föräldar fick kattungar så bestämde jag mig för att låna hem en av dem över en långhelg. Haha, ja ni kan ju förstå hur det slutade.
Knut hänger med på det mesta här på gården. Han är stallkatt, jagar råttor, hänger i huset när vi renoverar och sitter och iakttar hönsen när man är där. En ständig kompis som följer med på alla upptåg. Älskar att ta sovmorgon, morgontrött som få. Ska sitta med vid matbordet. Dricker bara och endast vatten ur kran på toaletten. Älskar nudlar och gurka.
Knut har mycket bus i sig. Varje kväll måste han köra parkour ute på gården för att sedan gå in och sova i fotändan av sängen. Upp på tallarnas stammar. Röja runt i buskarna, upp på träden igen, ner, upp och springa i en väldans fart mot dörren. Gapskratt varje kväll åt dessa busryck.
Knut är en livsnjutare. Älskar lata dagar. Kurrar högt när det är filmkväll och familjen är inne. Kan helt plötsligt hoppa upp på Fapriolas rygg om han får feeling. Vill sitta i knäet när man är på toaletten. Knut var väldigt tjock förr, han kunde knappt hoppa upp någonstans. Men så köpte vi loss gården och flyttade hit hästarna, Knut började hålla jämna steg med oss och blev väldigt atletisk, nu är han i fin form. Spänstig som få.
Knut slet av sitt korsband när han blev jagad av en rottwailer en gång. Det her begränsat honom något just när det kommer till att klättra. Han klättra gärna uppåt men ner törs han inte komma längre, så Fredrik har fått dingla på en stege på tok för många gåner senaste två åren. En alltid lika förtvivöad Knut sitter då på någon tallegren och sjunger ut sin förtvivlan. Mycket känslor i denna lurviga lilla kropp, haha!
Knut är en bra kompis. Aldrig känner man sig ensam här på gården. Han hoppar upp på bilen så fort man kommer hem från jobbet. Vi daltar på tok för mycket med honom, såklart. Jag har lärt honom "sitt", "stå" och "vacker tass". En högt älskad Knut helt enkelt.
 
 ... och vi allihopa bor här.. I vad jag på sociala medier kallar "vårt lilltorp". Ett litet hus om ca 80 kvm. Dåliga fönster, det drar rakt igenom här på vintrarna. Men mysigt är det. Vi flyttade hit efter studenten 2011. Hyrde huset i 4,5 år innan vi köpte loss hela gården. En pyttehall, kök, toalett, vardagsrum ryms på nedervåningen, uppe har vi en hall och två sovrum. Perfekt "i väntan på"-hus.. och vad väntar vi då på??..
... jo vår Dröm. Huset som kallas "Drömmenhuset" i sociala medier, just för att jag så ofta sa "Drömmen vore ju att kunna renovera det där huset..." ,,, och pekade på denna timmerkåk. 2015 köpte vi den. Fast bestämda att detta är vårt livsprojekt.
Massor med potential. Men huset hade stått tomt i 50 år och det var "mycket arbete" (de mest sagda orden till oss tror jag!). Men mycket arbete har liksom inte skrämt oss.
Så vi började gräva där vi stog. En brädbit i taget..
... så jobbar vi på med vårt livsprojekt tillsammans med våra föräldarar som är här och hjälper till när de har tid och möjlighet... Här växer den fram, vår Dröm.
Dagsfärsk bild på vackerhuset. Älskar varje kvadratcentimeter av detta hus. Här ska vi bo en dag. Fredrik, jag och lilla knytet i magen. 
Och här bor vi.. Mellan träsket, skogen och med åkrarna som granne. Skog och mark har vi till. Bilden är från 2016 och är fotograferad av min bästis sambo, så glad för det! Älskar vårt läge.
Här ser man bättre hur mycket större Drömmen är än Lilltorpet. Mer än dubbelt så stort. Så mycket luft att andas i det huset. Och vår kära ladugård. Med stalldel, garage och plats för en herrans massa bråte.
Här växer våra drömmar i takt med bebisen i magen. Så många timmar kvar, men vi har ju hela livet på oss att "bli klara", om det nu är det man ska sträva efter.
 
Så välkomna hit. Mellan träsket, skogen och med åkrarana som granne. Med hästar, höns, katt och en bsbis i magen. Min kärlek och jag. Här har ni oss, vi som lever livet på backen.
 
 

När vi två blir tre

Idag är det den femte okober. Vår dag. Idag har vi varit ihop i tio år. Det är helt ofattbart. Tio år av kärlek och glädje, men också sorg och dagar kantade av mörker. Men vi har haft varandra, genom allt. Vi har vandrat genom livet, hand i hand, sedan vi var sexton små år. Genom gymnasiet, genom cancerbesked, genom studenten, genom att flytta till hus. Vi har vandrat genom olika länder; Gran Canaria, USA, (Jamaica, Haiti, Mexico), genom Thailand, Tyskland, Norge och Island. Vi har vandrat genom livsbeslut som att köpa gården och börja renovera. Genom universitetet och pendlar-långa dagar. Genom jobb och helg, vardag och fest. Genom hela livet, hand i hand, tillsammans. Tio år av kärlek.
 
... och nu...
 
... Börjar nästa äventyr. 50 % av honom och 50 % av mig växer nu inom mig. En liten bebis förpackad i en kulmage under mitt hjärta. Anledningen att jag är extra snäll med mig själv. Får frikort på att tupplura och sova tidigt. Jag är så lyckig i detta, att få dela det med min Fredrik. Han som ska bli pappa till vårt barn. En liten, som vi längtar efter så mycket.
... Vi känner lugnet. Bygger hus så det står härliga till. Men njuter, av den här speciella tiden. Njuter av varandra och vad som komma skall. Njuter av lugnet men kommer välkomna kaoset med känslor, blöjor och lite mera "hejsanhoppsan" i livet, med öppna armar. Vi har ingen aning vad som komma skall, men jag är helt säker på att det blir fantastiskt.
... Så när solen återvänder från vinterdvalan och snön bäddat in backen så blir vi tre. Han och jag och vår alldeles egna, efterlängtade bebis. Och ingenting kommer någonsin bli som det varit igen. Så fantastiskt fint, å vad jag redan älskar den lilla i magen som ger mig små fladderbuffar om kvällarna.
 
50 % han och 50 & jag.

Att längta efter lantlivet

Sticketröjan, krispiga luften och hönsen har verkligen fått ta ett steg åt sidan senaste tio-fjorton dagarna. Så otroligt mycket att göra med föreläsningar, möten, konferens, fältjobb och förberedelser inför nästa år. Projektledning tar tid, men är så roligt. Jag har levt kontorsnisse-livet fullt ut förra veckan. Luncher på språng, kvällsmöte och ett himla flängande. Känns som jag bara hunnt hem för att sova.
 
Så jag längtar, efter skrotandet. Hinna ikapp med att fixa inför vintern. Sätta ljungen jag köpt i jord. Städa i gårdsvråer. Packa undan och förbereda för en lång vinter. Sedan hjälpa till i huset. Samvetet svider något när jag tänker på alla timmar Fredrik, pappa, svärfar lägger och lagt i huset. Jag vill också. Men är klokare nu. En sak i taget, jag hinner inte allt. Sova är viktigt. Djuren är viktiga. Jag är viktig. Så nu har en lång hektisk period tagit slut (tror jag!) och istället kommer vi in i mer resande kombinerat med rena sitta-på-kontoret-och-beta-av-arbetsuppgifter. En kombination jag gillar. Resa för inspiration och nya intryck, produktiva dagar för att komma framåt. 
 
Äsch, nog om jobbpratet. Jag längtar efter att komma till ro i lilltorpet. Fönstren behöver skuras. Rensa bort överflödigt skrufs som hamnar överallt. Vår nya säng vi köpt som kommer på fredag. Även om tiden vi ska bo här är begränsad så är mitt behov att boa och göra mysigt inför vintern jättestort just nu. Vill rensa, omorganisera och ställa iordning. Ombonat och mysigt. Längtar efter det alltihopa, lantlivet ute på gården och röjardagar inne i lilltorpet.
 
Men kanske mest längtar jag efter mer tid på backen igen. Spelar ingen roll om det är saker som ska göras eller om livet "bara" ska levas. Så skönt att få vistas på ett ställe som luktar och känns som hemma. Så mellan resorna jag har framför mig vill jag bara landa här hemma.
 
Känns som september sprang ifrån mig alldeles för snabbt. Minns inte hur den månaden kändes i mig. Så oktober ska jag känna och uppleva i varenda liten cell i kroppen.

Recept på vår magiska mjukkaka

... Kikar snabbt in och delar efterfrågat recept på godsaker ...
 
Ingredienser
receptet går bra att dubbla förstås!
0,75 l vatten
250 g smör
2 hemägg
2 dl socker
1 dl sirap
1 l mjölk
1 pkt jäst
1/4 paket hjorthornsalt
ca 1/2 kg vetemjöl
ca 1,5-2 kg rågsikt
 
Instruktioner
Förutsatt att bagarstugan är väl igångeldad!
1. Koka upp vatten och lägg i smöret så det får smälta.
2. Häll socker, ägg och sirap i en balja/stor bunke
3. Slå i mjölken och vattnet med det smälta smöret
4. Smula i jästen och rör om
5. Häll i hjorthornsalt, rågsikt och mjöl
 
6. Rör ihop degen och arbeta in mjölet tills degen är fast nog att kunna kavlas (gå på känn med mjölet!)
7. Låt degen jäsa medan du pysslar med annat (ex. eldning)
8. Ta upp degen på bakbordet och dela degen i 15 delar
9. Rulla alla 15 delar till brödämnen, använd vetemjöl till utbakningen
10. Kavla ut bröden ordentligt, nagga och skjuts in i vedugnen!
 
Servera med smör, ost och hemgjord svartvinbärsaft, mums!
 
... så hörs vi snart igen !!
Visa fler inlägg