Novemberförraktet

Publicerad 2018-11-25 21:49:38 i Lantliv,

November, som ett enda stort ekorrhjul av vardag.
 
Jag märker hur jag hamnar ur gängorna. Och då slutar jag skriva och fota. Jag hamnar i en snurr av att väckaren ringer, jag jobbar, tar med jobbet hem, äter, mockar, ger hönsen mat, sover, väckaren ringer jag jobbar och fy. Inte min kopp av te. Med vardagssnurr.
 
Mitt liv brukar vara fyllt av norrskensjakt. Sitta på farstukvisten och spana stjärnhimmel. Stöka och städa. Hjälpa till att bygga hus. Motionera (rida), få endorfiner och svettas. Pynta och dona hemma. Dygnen brukar kännas länga. Men november, det har liksom aldrig varit min månad.
 
Och vet ni vad? November har liksom kännts som en månad som vill jävlas lite med mig. Se hur mycket småskit som ska hända innan jag bryter ihop och sätter mig och grinar på fläcken - typ. Och i år med en handfull extra hormoner. Som i torsdags, när vi vaknade av en jättekrash i köket. Följt av ett blodbad då Knut tagit en mus. Inomhus liksom. Får rysningar och kräks lite i munnen av tanken. Möss inomhus. En arbetsdag som startade för tidigt med frukost vid skrivbordet, följt av övertid. Var så hålögd och less när strömmen gick på kontoret och tvingade mig att gå hem. Kom ut till ett dött bilbatteri. Så less på november.
 
Årvar har tappat en sko. Tror det är fjärde tappskon på fem skoningar. I vanliga fall inget problem, min hovslagare är duktig och snäll. Men nu har november ställt till med vårförfall (!) och sedan kallgrader. Hagen är så knögglig att Årvar haltar sig fram med sin barfotahov. Ont i mattehjärtat. Låter honom vila från all ativitet. Min tappra bästis. Som aldrig någonsin är sjuk eller dålig. Jäkla november.
 
Mitt längt efter december och julmys är enormt. Har försökt mota allt grått som gnager med snittamaryllis från en liten blomsterhandel inne i stan. Funkade rätt så bra. Brasor, varma duschar, yoga och djurmys har också varit rätt så bra plåster på såren. Men mest av allt vill jag ligga som en ihopkurad katt i Fredriks knä och bli klappad i håret.
 
Det är så märkligt. Att jag kan vara så lycklig över bebisen. Tacksam över gården, längtig efter bästis och ändå känna sådant novemberförrakt. En vecka kvar, sedan kör vi december och nya tag.

Liknande inlägg

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Isabell, 26 år, Skråmträsk. Mellan sjön, byavägen och skogen ligger vår backe. Backen vi köpte 2015 som nu håller på att förvandlas till vårt drömboende. Här renoverar vi Drömmenhuset från 1864, bor i lilltorpet från 1909 och pysslar på med ekonomibyggnaderna - ladugården som blir till stall, logen, timmerboa och bagarstugan. Här bor vi, Fredrik och jag, tillsammans med mina två hästar Årvak och Fapriola, hönsen och tuppen Caesar samt katten Knut. Följ med på vår renoveringssaga!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela