Ridtur på Skeiðvellir
 
Imorse vaknade vi upp till ihållande regn, gråa moln kramade om hotellet vi stannat till på. Vi åt en helt fantastisk frukost. Svart kaffe, olika sorts joser, hembakt bröd, hemgjorda amerikanska pannkakor, frukt och ngon av oss tog en skål med gårdens egna fil med. Så lyxigt alltihopa. Sedan slumrade vi en liten stund till, packade ihop väskorna och tog ett sista varv runt gården.
Fåren var så vackra färger.
Klappade hundarna hejdå. Insöp vyerna en sista gång, och började rulla upp för grusvägen igen. Så oförglömligt ställe att bo på. Rekommenderar starkt. Vi åkte in till samhället i närheten, Hella, och åt på en mack. Allt är inte så instagramvänligt och genuint på resan heller, haha!
Men sen så! Några mil efter grusvägar och asfaltsvägar, med makalösa landskap runt om oss. Och sedan - en stooor hästgård med ett mycket vackert stall, ett ridhus, 350 ha mark, och 100 islandshästar. Vi hade kommit till gården Skeiðvellir.
Vi hade bokat in en två timmars ridtur. Stundtals skrattade jag nästan så tårarna kom över hur kul det såg ut med min lilla nybörjarfamilj. Å hjärtat var varmt, så varmt av upplevelsen.
Två timmar genom ändlösa hagar, genom stoflocken som skulle börja föla om några veckor, genom fölhagen med ettåringarna och genom vilohagen där hästarna fick "bara vara hästar", stora delar av året. Dock hällregnade det iskallt regn över oss prick hela ridturen, det var jäkelens kallt.
Mest stolt var jag över min mamma. Som ridit en gång på cirkus när hon var en liten flicka, och tyckte att det var en skräckupplevelse. Hon sa efteråt att det kändes som att åka i en torktumlare, men ridturen fick nog ändå höga betyg av mamsen. Så glad att de ställer upp på mina påhitt. Världens bästa föräldrar.
Stallet var makalöst fint tycker jag. Enkelt, lättskött och luftigt. Med en lugn färgskala och små ponnyluggar som stack upp överallt.
Fredrik myser med hästen som bar på honom i två timmar. Lite såld blev han, men argumenten för att köpa en islandshäst möts fortfarande av ett bestämt "Nej!". Nåja, vi jobbar på det.
Och här, en ljuv svartskäck som var min kavaljer för dagen. Han har bott ute på fälten i sex månader och togs in för några dagar sedan. Han var lite mer att rida på än de andra hästarna som i princip började tölta så fort guiden sa ordet "tölt". En fantastisk liten varelse, kändes som vi blev riktigt bra kompisar, svartskäcken och jag.
 
Trots att vi var totalt genomböta och iskalla när vi kom tillbaka så var vi så glada över upplevelsen. Nu vill jag spara ihop till en egen liten isländsk skatt att tölta runt med i Skråmträsk. Men jag vet ju hur det är, så fort jag kommer hem har jag inte öga för något annat än de där kallblodstravarna som ligger mig så varmt om hjärtat. Fint så.
Maja

Så vackra bilder! Och så vackra djur. Vill så gärna rida på islandshästar någon gång.

Svar: Tack snälla Maja! Det tycker jag du ska göra, det var en riktig upplevelse !
Isabell Lundberg

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress