Betestider, hej hej, betestider!
 
En helt vanlig onsdag i livet. F på andra sidan Atlanten. Jag är hemma på backen. Med en begynnande förkyldning, sminkrester under ögonen och besök av en av mina bästa vänner, Matildan. Vi äter orimliga mängder carbonara på backens hemägg, äter bröd och massor av ost till. Sådant som är gott för själen. Matildan åker hem efter läggdags. Snart är hon tillbaka i Stockholm. Och livet på backen, ja det fortsätter som förut.
Det är sent och dagt att hämta hem hästarna från betet. Sista dagarna med syrénen nu. Går förbi och drar in stora andetag av doften. Får inte nog.
Går vår uppfart ner till byavägen. Trehundrasjuttio meter kanske den är. Något i den stilen. Längst ner på den bor våra grannar Per-Johan och Malin, de är fina grannar att ha.
Så svänger jag höger ut på byavägen. Västra Skråmträsk. Till höger ytterligare fina grannar jag är mycket tacksam över. Och där, en beteshage som stått orörd i tjugo år sedan den såddes in. Den är slagen då och då, tack vare svärfar. Men i övrigt, så outnyttjad den kan bli. Så känns det lite extra fint att ha hästarna där. Och faktiskt använda marken vi äger.
Jag släpper hästarna här en stund efter jobbet så de får vänja sina magar vid grönskan. Sedan får de sova i vinterhagen och äta hö och hösilage på dagen. Lite bökigt och meckigt att få till det, med förflyttning av hästar och tider att passa. Men så skönt för matte att inte behöva oroa sig för fång.
Det är mycket jag skulle behöva göra gällande betet. Röja runt tråden. Skaffa dit ett aggregat med el. Hinkar och dunkar för sommarvatten. Men allt har sin tid. Njuter av här och nu tills det är färdigt. Långt ifrån perfekt. Men fungerar utmärkt ändå. Så glad över mina två trygga hästar.
Så knäpper jag fast grimskaften i grimmorna, öppnar upp till hagen, så går vi hem. När vi har trehundrasjuttio meter kvar slänger jag grimskaftet över Fapris rygg så får hon pinna på själv. 
Älskar det här stället så mycket. Så fantastiskt. Trots att timmen är sen och den där listan med saker att göra när andan faller på inte blir avbetad. Så njuter jag. Tid med hästarna, det är harmoni för mig.
... och hjärtat smälter när de återigen står och kliar varandra när de är tillbaka i hagen. Känns som jag mest upprepar mig, men jag tycker om dem och livet de ger mig, så mycket.
 
Snart börjardet bekymmerslösa livet i beteshagen. Det blir nog ljuvligt, i år igen.
Hannas krypin

Vilket mysigt inlägg. Tack för att du delar med dig.

Svar: Tack snälla <3
Isabell Lundberg

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress