Om senaste loppisfynden
 
Förra lördagen var Fredrik och jag ute på byn och gjorde ärenden. Som att handla och äta glass och sådant som vuxna gör. På vägen hem utbrast jag "Åh! Loppisen har öppet!!" och Fredrik förstod förstås exakt vad jag var ute efter, vände skutan (flakbilen) och körde tillbaka till byns gamla affär som numera är bostadshus och loppis. I en helt fantastisk loka har gumman Inger loppis, där hon skänker bort alla pengar till ett sjukhus i Afrika. Så vansinnigt fint, sådant man såklart vill stödja. Och det går liksom inte att komma tomhänt ut. Vi tar en titt på fynden;
Denna emaljerade gryta. Pergekt greige och den ser i princip oanvänd ut. Är osäker om denna kommer att kunna användas på vår häll i framtida huset (förmodligen inte), men tänka att servera färskpotatis och dill i denna. Så, så, så fin. Fyrtio kronor.
Stora, reöjäla bakhanddukar. De är vävda och så himla fina. Tänker att de blir perfekta ute i bagarstugan och id brödbak inne. Två stycken för en tia.
Och slutligen denna korg. Jag har - precis som alla andra - fått dille på korgar. Hade tänkt göra tjustigt i sadelkammaren och vid hönsens hörna, kanske får den plats där? Vi får se! Tio kronor för den fina.
 
Så sextio kronor för dessa fina, i princip oanvända, saker. Vi swishade en hundring. Och åkte nöjda hem med bilen full av fynd. Ingers loppis hörrni!
Betestider, hej hej, betestider!
 
En helt vanlig onsdag i livet. F på andra sidan Atlanten. Jag är hemma på backen. Med en begynnande förkyldning, sminkrester under ögonen och besök av en av mina bästa vänner, Matildan. Vi äter orimliga mängder carbonara på backens hemägg, äter bröd och massor av ost till. Sådant som är gott för själen. Matildan åker hem efter läggdags. Snart är hon tillbaka i Stockholm. Och livet på backen, ja det fortsätter som förut.
Det är sent och dagt att hämta hem hästarna från betet. Sista dagarna med syrénen nu. Går förbi och drar in stora andetag av doften. Får inte nog.
Går vår uppfart ner till byavägen. Trehundrasjuttio meter kanske den är. Något i den stilen. Längst ner på den bor våra grannar Per-Johan och Malin, de är fina grannar att ha.
Så svänger jag höger ut på byavägen. Västra Skråmträsk. Till höger ytterligare fina grannar jag är mycket tacksam över. Och där, en beteshage som stått orörd i tjugo år sedan den såddes in. Den är slagen då och då, tack vare svärfar. Men i övrigt, så outnyttjad den kan bli. Så känns det lite extra fint att ha hästarna där. Och faktiskt använda marken vi äger.
Jag släpper hästarna här en stund efter jobbet så de får vänja sina magar vid grönskan. Sedan får de sova i vinterhagen och äta hö och hösilage på dagen. Lite bökigt och meckigt att få till det, med förflyttning av hästar och tider att passa. Men så skönt för matte att inte behöva oroa sig för fång.
Det är mycket jag skulle behöva göra gällande betet. Röja runt tråden. Skaffa dit ett aggregat med el. Hinkar och dunkar för sommarvatten. Men allt har sin tid. Njuter av här och nu tills det är färdigt. Långt ifrån perfekt. Men fungerar utmärkt ändå. Så glad över mina två trygga hästar.
Så knäpper jag fast grimskaften i grimmorna, öppnar upp till hagen, så går vi hem. När vi har trehundrasjuttio meter kvar slänger jag grimskaftet över Fapris rygg så får hon pinna på själv. 
Älskar det här stället så mycket. Så fantastiskt. Trots att timmen är sen och den där listan med saker att göra när andan faller på inte blir avbetad. Så njuter jag. Tid med hästarna, det är harmoni för mig.
... och hjärtat smälter när de återigen står och kliar varandra när de är tillbaka i hagen. Känns som jag mest upprepar mig, men jag tycker om dem och livet de ger mig, så mycket.
 
Snart börjardet bekymmerslösa livet i beteshagen. Det blir nog ljuvligt, i år igen.
Djuren, backen och jag
Det är tidig morgon och jag ligger kvar i sängen lite för länge. Det är kallt i sovrummet, våra fönster släpper snabbt igenom kyla. Men under täcket är det varmt. Hans armar och ben i ett virrvarr. Jag skulle ha stigit upp för tjugo minuter sedan. Så himla glad över min flex på kontoret när jag ligger i sängen och saknar honom så jäkla mycket, innan han åkt.
 
Så blir det mitt på dagen. Fredrik åker mot Arlanda, vidare mot Frankfurt och sedan ska han landa i Kanada. En resa jag valde att inte följa med på. Jag unnar honom allt det roliga det kommer att bli. Semester, vänner, ett oförglömligt bröllop. Alltihopa på andra sidan Atlanten.
 
Kvar blir jag hemma i paradiset.
 
Det är tisdagskväll och jag hämtar hästarna från betet. Årvar går snällt bredvid mig medan Fapriola springer lös framför. Hon har grimskaftet slappt slängt över ryggen. Trippar på med små steg. Stannar och tar en tugga från en grästuva innan hon trippar vidare. Det är molnigt ute, jag har min tjocka fleecetröja på mig. Första regnskuren på en månad har passerat byn. Varenda hektar av skog och mark fullkomligt jublar. Varenda skogsägare och markägare likaså. Tänker på våra små tallplantor på Svartmora. Undrar om de klarat denna torka.
 
Hästarna och jag kommer upp för backen, på gårdsplanen ligger Knut och äter ogenerat en mus. Han lägger öronen mot Årvar, visar tydligt att han minsann inte tänkt dela med sig av sitt kvällsfika. Faprioa kommer trippandes efter, Knut tar musen i munnen och springer iväg några meter. Fapriola ökar takten, tar innerkuvan när vi rundar ladugården och hinner först in i hagen bakom stallet. Vänder sig om, väntar tålmodligt på att jag ska ta av henne grimman. Förundras över hur fina de är, mina två.
 
Lämnar grimmorna och grimskaften inne i stallet. Går tillbaka och fyller höpåsar för morgondagens morgonfodring. Blir imponerad över min egna förmåga att göra en sak i taget. Hjärnan tackar mig, den känns inte trött längre. När jag packat höet klart stannar jag upp och blickar ut mot hästhagen. Ser hur Årvar och Fapriola ivrigt kliar och putsar varandra. Hon kliar hans bogblad och han fullständigt ruskar om hennes fluffiga man fram och tillbaka. Jag blir tårögd av synen. För två år sedan förlorade Årvar och jag vår bästa vän, Trollfrej. Det tog ett år för dem att bli allra bästa vänner och börja putsa och klia varandra, och sedan gjorde de så varenda kväll. Utan undantag. Idag, två år senare ser jag för tredje gången hur Årvar och hans nya hjärtevän står och kliar varandra på samma vis. Jag ser bara lyckan och glädjen i deras beteende. De får vara hästar, med allt vad det innebär. Lyckliga, smutsiga och sociala. Cirkeln sluts, på något märkligt vis. Det tog två år, men nu händer det.
 
Jag känner mig prick hur blödig som helst. Saknaden av min Trollfrej är ständig och enorm, blir aldrig bättre. Så lycklig över hur bra det blev ändå. Att prinsessan Fapri förgyller vårt liv här. Att Årvar är glad igen, sitt gamla jag. Så ställer jag iordning höpåsarna. Säger "Godnatti natt, jag älskar er, ses imorgon". Rundar kortsidan på stallet igen.
 
Går in till hönsen. Samtliga trängs på sittpinnen högst upp. Även Julia som annars brukar få sova på pinnen nedanför. Tre ägg i redet längst in. Gyllenbruna. Ett med prickar, ett mörkare brunt och ett ljusare brunt. Går längst in i ena hörnet på hörummet och hittar ett sista ägg i en kartong. Ler stort, de är för himla roliga dessa vingbeklädda små clowner. Aldrig en tråkig stund med dem hittills.
 
De har gott om vatten och foder i tråget. konstaterar att jag skulle ha städat snart, fyllt på med mer hö och spån. Allt har sin tid. Säger godnatt till hönsen, stänger dörren och balanserar alla fyra äggen i en hand när jag går över gårdsplanen. Knut möter mig, han slickar sig runt munnen, ser nöjd ut. Han vill för ovanlighetens skull inte följa med in.
 
Jag känner mig tryggast i världen här. Så avslappnad och glad efter tid hos alla djuren. Tänker att en vecka på backen helt själv inte är så dumt för mig just nu. Kanske är det precis vad jag behöver. Saknar honom så mycket redan. Men unnar honom allt det roliga han har framför sig. Jag har rest mycket med mina vänner och inom jobbet, önskar att han får ha det så fint som jag haft det då.
 
Jag tänker att denna veckas ska innehålla lagomt med kontorsjobb. Minst två långa, långsamma middagar med vänner. Vänner som man inte ser så ofta annars. Jag ska lyssna på ljudbok. Äta middag ute i naturen. Rida. Och köra med vagnen. Göra en vända i bagarstugan, alldeles själv vill jag vara. För att få bo in mig. Hälsa på hos mamma och pappa, gosa med kattungarna som bor där (Knuts småsyskon). Äta maten han inte gillar (potatisburgare) och se filmer han undviker (svenska deckare och romantiska, urtöntliga komedier för ungdomar). Jag ska ha en vecka med bloggen, kameran och orden. Skissa på huset och hitta inspiration till tapeter, duschblandare och knoppar till köksinredningen. Eller så gör jag ingenting av det alls. Hur som helst, så kommer denna vecka att göra gott för mig. Det blir djuren, backen och jag.