Att ha fyndat en finbänk
Vår by - Skråmträsk - ett helt fantastiskt ställe. Här kan folk allt. Utan att tveka. Vet inte hur många företagare som finns på de cirka 300 invånarna byn har. Loppisen har jag pratat om förr. Men den sockersöta damen som skänker bort loppispengarna till ett sjukhus i Afrika. Hennes man sedan, en snickare av rang.
 
Vi snubblade över bänken utanför loppisen, min systerdotter och jag. Så, så, så fin. Trodde aldrig den var tillsalu. Så pratade svärmor om den en kväll, att hon sett en så tjusig bänk utanför loppisen för bara trehundra kronor.
 
Så vi har gått som katten kring het gröt i några dagar, vääääntat på att loppisdamen ska hålla öppet. Idag när vi cyklade hem från affären så - äntligen öppet! In med andan i halsen och swishade över pengarna snabbare än kvickt.
 
Bänken, lite för stor för att sätta på pakethållaren fick stå kvar utanför loppisen. Tillslut blev det kväll även här i byn, och vi packade in oss i flakbilen, Fredrik och jag. Hivade upp vår nya finbänk på flaket och gled hem, försiktigt i guppen. F slängde den över axeln och bar den bestämt till ladugårdens baksida. Hönsen hakade på direkt för att inspektera. Satte den på plats och redogjorde för nya användsningsområdet - fikabänken, så det så.
 
Tanken är att HönsHilton kommer att flyttas hit, till ladugårdens baksida. Där ska vi avnjuta litervis med kaffe och kilovis med vaniljbullar framöver. På finbänken våran. Snickrad av en av byns duktiga, driftiga invånare.
 
Så här ska vi sitta. På trehundrakronors-finbänken med hönsen som sällskap och moffa i oss fika. Inte mig emot.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress