När vi firade en trettioåring

Den nittionde juli fyllde min storasyster trettio år! Min storasyster som har ett så stort, varmt hjärta, alltid en kram över, är rättvis och alltid min största hejarklack. En av mina absolut bästa bästisar och en fantastisk mamma till sin Allie.
Vi hade samlats hela oslagbara gänget i min barndomsby, mitt hemställe, i sommaridyllen Åbyn <3. Mina två fantastiska systrar, min svåger, mina två systerdöttrar, mamma och pappa, så Fredrik förstås. Hela gänget! Är så glad att vi har en fin relation med varandra, pratar och diskuterar och skrattar tillsammans. Hjärtat alltid varmt efteråt.
Och i Åbyn bor Knuts småsyskon. Denna lilla ljuvliga sak ska få bo kvar hos mamma och pappa. Aj så söt.
Knuts mamma, Sussi, passade som vanligt på att ansluta till matbordet direkt en plats blev över. Precis som Knuten gör.
Vi hade badat och badat och badat i lilla, lilla sjön jag badat i så många gånger när jag var barn. Hur vi sprang på grusvägen barfota fort, fort och gjorde kanonkulan rakt ut, det är så tvärdjupt att det inte är klokt i den lilla tjärnen. Nu är det mest min systerdotter Aisha som badar och badar, tar sina första simtag och samlar grodor på stranden. Skruttungen <3.
.. och Allie förstås som övar på att hoppa från bryggan till mormors farm, får provåka lite luft-flamingo och så. Nästa skruttunge <3.
Efter vi badat och badat och ätit och ätit (min mamma är makalös på att laga mat), så lekte vi förstås. Hoppade på studsmattan, körde leksakstraktor, myste med kattungarna.
Sex veckors sötnos.
 
Någon sprang runt med badpuffar och filtväska i högsta hugg, alltid redo liksom.
Och var bara prick hur söt som helst. På sin mammas trettioårskalas.
 
Så åkte vi hem, mätta, varma, nybadade och fulla med kärlek från hela stora lilla familjen. Tänk att få ha dem ändå.

Livet här och nu

 
Sommaren är lång när man får vara på hemmaplan. Dagarna flyter ihop. Det är onsdag idag, blev jag varse för en stund sedan. Värmen är tillbaka efter nå molniga dagar, regn fick vi med. Tack gode. Jag klär mig i samma kläder om och om igen, håret är ständigt stylat av träskets sjövatten och ljust av solens kyssar.
 
Senaste dagarna har varit fina. Det är så himla fint att leva just nu. Fredrik är så ihärdig och duktig med bygget, beundrar honom så mycket. Jag har målarfärg på armarna, magen och i ansiktet efter att ha dragit igång sommarens målarprojekt med min mamma. Långa längder av panel som ska målas vit och sedan sättas upp på farstukvisten. Det är jobbigt ibland, jag skulle vilja gnälla lite, men det är så självvalt och roligt mitt i det jobbiga så jag låter bli. Tänker på våra föräldrar som offrar semesterdag efter semesterdag för att tillbringa hos oss i skickarbyxor. 
 
Vi fikar i syrénens skugga och idag fläktade det. Vi har åkt och köpt sten till farstukvistens stenfot och kört hem den från Umeå i sextio knyck. I varsin bil. Tänkte att det är sådant vi kommer att komma ihåg när vi är gamla. När vi packade in oss i två bilar, kånkade hem sjuhundra kilo sten och pausade på McDonalds för det finns inte i vår stad. Drack minst en liter läsk den dagen. Ringde Fredrik fem gånger när vi körde hem, i varsin bil, i sextio knyck. Elva långa mil.
 
Årvar har gjort sig illa. Han halkade när han skulle gå in för natten i regnet. Stod och höll upp benet och grinade illa först. Sedan blev han den coola killen han alltid är. Lät mig tvätta, pyssla om och drog en bus-repa i hagen dagen efter. Hjärtat gör ont varje gång det händer något. Det är så onödigt. Jag har tänkt så många gånger att det är jäkelens halkigt på rampen när det regnat. Så mina föräldrar funderade (som vanligt) ut en superlösning med trasmattor och kottar. Nu kan de stappla upp och ned för rampen bäst de vill utan att halka. Vansinnigt skönt. 
 
Idag tupplurade vi länge efter att vi jobbat i värmen. Sedan flyttades hästar, vatten fylldes i beteshagen och efter det åkte vi och badade. Det gick vågor på träsket för första gången. Vi höll varandras hand när vi hoppade i. Satt på stranden med varsin handduk och pratade. Åt fish and chips till middag. Öste citronsaft över min fisk. Snart börjar det vara okey att vistas ute igen utan att oja sig över värmen. Så jag ska packa mig ut, bära in målade panellängder, hämta hem hästarna, stöka bort skrufs som alltid har en tendens att komma fram. Kvällsrundan är bäst, alltid.

Alhems trädgård & dejtkvällen

Vår sommar som spenderas på hemmaplan är ljuvlig. Skellefteå är en jättefin sommarstad när man vill hoppa i klänning och dejta lite utöver gårdsjobbet. I fredags hade vi precis en sådan, dejtdag. Det har varit så ljuvligt med dessa hemmadagar. Lite ensamt ibland då inga kompisar haft planer på att hälsa på oss i sommar, inga middagar på altanen med musik i bakgrunden, inga grillkvällar och spelkvällar och fikor under syrénen. Saknar min bästis som bor i Varberg prick varje dag, åh, vad jag hade behövt ha henne här den här sommaren. Nåväl, fint har vi det. Tillsammans och med våra familjer, långtråkigt hinner vi ha i lagom dos också, magisk känsla. Men nu tar vi en titt på fredag och dejtafton;
Vi började här, på Alhems trädgård. Beställde in gelatoglass, Fredrik tog melon och bubbelgum, jag slog till med passionsfrukt och choklad. Så, så, så gott.
Glad och tömsig, hade precis vaknat upp från en powernap i bilen.
Hade lätt kunnat somna i gungan med, så slumrig. Trivs för övrigt väldigt bra med min ladugårdsfyndade, fina väska. Klänningen är en favorit också, och celluliterna får räknas som accessoar tillsamans med tennarmbandet de med.
Vi satt ett bra tag inne i växthuset. Varmt var det, givetvis. Men så ljuvligt att sitta och dingla med benen och vakna till. Väl värt ett besök här på Alhems trädgård.
Dejtkillen var något piggare än sin fästmö. Världens finaste, såklart.
 
Sedan åkte vi upp till Vitberget och spelade äventyrsminigolf (otippat kul!!). Jag slog ut min rosa boll i skogen och F fick förstås hole-in-one. Ssedan åt långsam middag på O´learys takterass. En perfekt, lite slumrig, dejtkväll med F!

Morgonrundan och längtan efter regnet

Söndagmorgon och jag vaknar innan väckarklockan. Ligger helt tyst i sängen och lyssnar efter regnljud, men det är helt tyst och stilla.
Klär på mig jeanskjolen och det randiga linnet, min vardagsuniform i värmen, Fredriks foppatofflor till och går ut för morgonrundan. Knut följer med, förstås. Älskar att ha sociala djur man verkligen kan umgås med, världens bästa sällskap.
Vi börjar hos hönsen. Sprider ut lite matrester i "rastgården" men låter det vara öppet ut på gården om de vill ut och spatsera senare. Småplättar med jordgubbar och pommes blev det idag. Plättarna blev omåttligt populära.
Stannar till en stund och blir glad över hur de springer omkring och sprättar runt i höet efter mat. Igår vägrade de komma in i hönshuset och sova, de hade spridit ut sig på olika höjder i hörummet och jag var alldeles svettig efter att jag fått ner allihopa. Som tonåringar som vägrar lyssna på sin förälder. Idag verkade jag dock vara förlåten. Tack för det.
Jag är en riktig slavmaja ibland. Lämnar bunkar, skålar och tallrikar ute kring hönshuset när jag burit ut godsaker åt dem. Ska leta efter "hönsporslin" på loppis så jag slipper använda faten vi äter på. Blev en hel hög med grejer att sätta i diskmaskinen.
Sedan blev det hästarnas tur. En viss liten dam verkade ha sovit prick hur gott som helst ute inatt, alldeles full i smuts och riktigt nyvaken såg hon ut. 
Stryker henne i pannan och på bogen. Kliar mellan frambenen, det gillar hon. Hon har hö i håret och är minsann den sötaste lilla fuxen man kan tänka sig. Mycket humör i denna lilla kropp.
.. och Årvar som var ute och joggade över en mil igår kväll verkade ta söndagsmorgonen med ro. Tuggar hö och verkade nöjd med löftet om att få komma in om regnet blir ihållande idag.
Satte igång med att diska vattenbingarna.
Fyllde liter efter liter med nytt vatten åt dem. Jistanes vad det går ut nu på sommaren.
Sedan tog jag ett varv med plock från gården. Alla redskap inne, tvätten inplockad och ihopvikt, dynorna till utemöblerna ligger på kökssoffan och vi är tokredo för hur många millimetrar som helst.
Blickar ut över byn, längtande bort mot regnmolnen och tänker att, måtte det bli någonting av detta. Snälla regnrusket, bara kom.
 
 
 
... och medan jag sitter vid frukostbordet och äter avokadotoasts så börjar det minsann droppa från himlen. Små, men många, blöta droppar. Känslan är obeskrivlig, jag hade glömt hur det känns. Djuren, gården och jag är redo, kom igen nu!

Livet på backen - som en sommarsaga

Det är juli 2018 och livet händer hela tiden. Vi är hemma i sommar, åker på utflykter ibland, oplanerade, halvspontana avstickare. Konserter inne i stan, middagar på restaurang och ute i naturen. Det är varmt, torrt och strängt eldningsförbud råder. Jag är svettig när jag lägger mig för natten och snäppet svettigare när jag vaknar på morgonen. 
 
Livet händer. Här och nu, det är mäktigt.
 
Det blir strökigt fort när vi "bara är hemma". DIskmaskinen blir full, tvättmaskinen går någon gång om dagen. Golven blir fort täckta av grus, barr och mat som tappas hit och dit. Jag förvånas över hur fort det går, att kuddnarna i soffan är ett virrvarr, att diskbänken blir full, att gården blir stökig.
 
Jag kanske borde lägga i en växel till, stöka bort och göra fint. Men jag har fullkoligt hamnat i semesterlunket och tänker att det ändå är vädligt få personer som kommer hit och för se stöket. Och vi störs inte av det, för det visar på liv och rörelse. Vår gård lever.
 
Jag önskar mig regn och svalare väder. Känner mig som en bortskämd snorunge, när man längtat efter en pangsommar i flera år. Men nu ska jag aldrig mer sucka över moln, regn och låga temperaturer. Ska hylla balansen, och vara tacksam varje dag vädret är lagomt.
 
Det känns som  att ingenting betas av från projektlistan. Fredrik är otrolig, bygger och bygger och blir aldrig less och trött. Jag känner mig något otillräcklig, men är snäll med mig själv och vet, att om graderna sjunker något, och regnet kommer på besök, så kommer min kropp att vakna likt betena, skogen och åkrarna. Jag minns inte hur sommarregn låter eller känns längre.
 
Jag njuter av att nätterna är långa. Trots värmen så sover vi bra och många timmar efter varandra. Vi äter frukost och försöker få något gjort innan värmen är olidlig och badstranden är det enda alternativet. Är snäll med hästarna och låter dem stå i skuggan med rejälva bingar vatten, och beta någon timme här och var när vädret tillåter. Tränar gör vi sent om kvällarna. Kanske väcker vi hela byn med hovklappret. Men snäll är jag, med mina två bästisar. Fapriola har fått ha sommarvila. Det har gjort henne gott och så glad som hon är nu har jag nog aldrig sett henne. Motivationen har varit så hög att jag äntligen fått hit min dressyrtränare Johanna som lär mig allt om övergångar, volter och galoppfattningar. Tacksam över att ha henne på ett hörn i livet.
 
Det är ingen ordning på hönsen. De förstår inte om det är dag eller natt, sover helst ute, högt upp på hövagnen eller så. Springer runt på gården och äter gräs, frön och matrester. Kommer springande i full fart när de ser en. Blir glad av dem prick varje dag. Vilken lycka att få ha dem på gården. Hinner inte jag till hönsen på morgonen så har Fredrik redan släppt ut dem och sängt ut en skopa värpfoder. Han som inte skulle ha höns, är rätt så frälst.
 
Vi äter gott, onyttigt och nyttigt i en salig röra. Sallad och ostkrokar, läsk och vatten, glass och frukt. Aptiten är liten i värmen, men alltid går något ner.
 
Vi lever och frodas. Är kära och glada, väldigt smutsiga och svettiga. Älskar den här sommaren. Den är helt perfekt, sånär som på det där regnet då. Men imorgon, imorgon skvallrar SMHI om ljuvliga droppar. Undrar hur de kommer att kännas mot solvarm hud?
 
 

Trapprenovering

Det finns hur mycket som helst att göra i Drömmen och ett projekt är att få ordning på vår trapp till övervnåningen. Vår trätrapp är sådär magiskt gammaldags, knarrar och låter. Stegen är grunda och något höga, något folk ofta kommenterar av någon anledning. Den är bred och härlig.
 
Trappdrömmen är trären och möjligen hårdvaxoljad, mjuk mot barfotafötter och knarrig. Snickarpappa kom hit med alla slipmaskiner och värmemaskin han hade i förråden så snart ska vi prova oss fram ordentligt. Jag tror och hoppas att det kommer att bli prick lika fint som i mina drömmar.

Torkan och hur den påverkat oss

 
Sommaren 2018 och vi upplever den värsta torkan jag någonsin varit med om. Ändå har vi klarat oss gott jämfört med många i södra delarna av landet. Sverige brinner. Det är redan foderbrist och slaktköerna är långa. Jag är hälften ledsen över situatuionen och hälften uppgiven, är det sådant här extremväder vi ska förvänta oss, hur kommer då framtiden att bli?...
 
Fodermässigt kan vi pusta ut. T a c k  o c h  l o v har det löst sig för oss. Med hjälp av bybor och grannar har jag lyckats skrapa ihop tillräckligt med hö och hösilage till hästarna.
 
2016 fick vi in 24 stora hösilagebalar på vår ena, fina vall. 2017 fick vi om 10 på samma vall. En iskall vår, där ingenting grönskade i tid och växte som det skulle ställde till det. Fick köpta de sista 5 balarna jag behövde från svärfar. Tack gode gud.
 
Vi brukar kombinera hösilaget som ges under vintermånaderna med torrhö som vi själva hässjar.  På traditionellt, gammaldags vis. Med hässjevirke av trä, en gammal traktor och våra två familjer. I år hade vi bestämt oss för att vi inte har tid och plats med hässjningen på våra egna marker. Tänkte att ett år kanske jag kan köpa ihop och skramla ihop nog med torrhö i alla fall. Med andan i halsen - det gick! Trots torkan.
 
Det är oturats lite för oss. Vi fick in kvickrot på vallen, inget hästarna vill äta och den är svår att kväva från markerna. Så vi har fått plöja upp vår bästa vall och så in den på nytt. Den växer så förbannat dåligt i torkan. Ett visst orosmoln i magen över hur betet och fodret blir nästa år om den inte växer ordentligt i år. Högt upp på önskelistan står några fler haktar mark att hushålla med, det skulle inte göra ont.
 
Skogen vi planterade i maj har upplevt 2-3 regnskurar. Vi fasar över att åka dit och mötas av döda plantor. Vi få helt enkelt se, hur det går med det.
 
Så påverkade bli vi av torkan - absolut. Tusenlappar på grösfrön som inte gror. Tusenlappar på skogsplantor som torkar ihjäl. Tusenlappar på torrhö som vi annars hässjar in på vår egna mark. 
 
I Västerbotten har vi ändå klarat oss riktigt bra. I Skråmträsk tror jag att de flesta har kunnat kompletterada en dålig skörd med att köpa eller byta mellan varandra. I södra Sverige får man skicka sina djur på slakt. Det är fruktansvärt.
 
Jag vill inte ha medlidande i detta. Vi har foder åt hästarna och hönsen ett år framåt. Det är allt som betyder något. Vi har klarat oss så himla bra, jämfört med hur många andra har det. Så idag är jag tacksam. För snälla grannar som skrapar ihop hö på sina marker åt oss. Som gör det möjligt att fortsätta ha hästarna ett år till utan att behöva tänka på om fodret kommer att räcka eller inte. Torkan påverkar oss alla. Bönder som månskensbönder, "vanligt" folk som vilken konsument som helst.
 
Så dansar vi regndansen tillsammans, det behövs.

Mitt ladugårdsfynd

Det är juli, ytterdörren och ena köksfönstret står ständigt öppet. Ett försök att få till något liknande korsdag. Hettan är otrolig. Mjukar upp varenda kroppsdel som suttit för mycket i kontorsstol i vår. Samtidigt är den så oväkommen, vi behöver regn till vår skog och mark. Men det är juli, och det är förlåtande bara det.
 
Vi spenderar dagarna som de kommer. Äter när vi är hungriga, skräpmat, kalla sallader och grillat. Helst i skuggan av surénbusken. Eller sent på kvällen på altanen. Pratar om livet eller pratar inte alls. Jag får vila mycket nu. Har slumrat i hängmattan, på en stolsdyna i skuggan på gräsmattan, i soffan. Det är skönt och jag känner mig klarare och vaknare nu. Fredrik är underbar, som låter mig vila, och slumra mellan arbetspassen.
 
...
 
Nu ska jag visa det finaste jag bär runt på i sommar, min "sträändbääg" som Fredrik så fint uttryckte det. Väskan jag hittade här på gården när vi köpt loss den. Bland råttätna madrasser, trasmattor och avlutade möbler. Väskan jag tyckte var så tjusig, men aldrig använde, den hamnade ute i ladugården under en tjock lager damm tillslut. Hittade åt den för någon vecka sedan, dammade bort dammet och slängde den över armen direkt. Den har följt med till caféet i cykelkorgen, till badstranden, till countryfestival och till stan för att köpa reglar och ankarskruv. Min fina, ladugårdsfyndade strandväska. Ett av sommaren 2018's bästa fynd.
 

Att ha finaste av besök på backen

Jag har två systrar. Så högt älskade, båda två. Båda har varsin dotter. När man trodde familjen var komplett - så kom de två och vände upp och ner på allt man trodde man visste om livet och kärlek. Allie & Aisha, mina akilleshälar, för dem gör jag allt.
 
För några dagar sedan hämade jag hem Aisha, snart sex år, till backen. Det var små händer överallt som ville hjälpa till med prick allt. Mata hästar, fylla höpåsar, kånka på höpåsar, fylla vatten, prova kvalitén på geggamojan på gården (bäst i hästhagen!), mata hönsen, plocka in ägg som hönsen "värmt", baka sockerkaka, knäcka ägg mot bordskanten, panta burkar, lämna skräp på sopstationen och lägga upp varor på bandet. Hänga upp hängmattan, provligga den lika fort, leka med Knut, mata Knut med kattgodis, mata hästarna igen och klappa dem på mularna.
 
Älskar att ge henne detta. Lantluft. Umgånge med djuren, förståelse för naturen, för hur maten på tallriken blir till mat, för all omtanke och skötsel ett djur kräver. Att hon får grusvägar, smutsiga händer och fika utomhus på altanen. Älskar att umgås med henne, bara hon och jag. När hon säger "Du är ju min storbästis" och skuttar vidare i livet. Gör mostershjärtat hur varmt som helst. 
 
Älskar att hon ger mig detta, små händer som hjälper till, ett varmt mostershjärta. Kommentarer om livet som är så klockrena, som "Knut, åh vad du är smutsig, men det gör ju ingenting, du är ju en bondkatt", "Det är okej att glömma saker, som den gången jag glömde att lyssna". 

Rensa ogräs i potatislandet

Minns ni att jag lovade er att visa hur man odlar potatis? när jag gick den sedvanliga kvällsrundan härom kvällen passerade jag potatislandet och fick en mindre chock över hur mycket gräs som hunnit börja växa runt blasten. Idag tog jag tag i saken, i minst tjugofem plusgrader och gassande sol. Svettigt blev det.
Här startade jag. Med en herrans massa gräs mellan de tre raderna potatis jag satt i juni.
Jag använde mig av följande redskap. En ogräshacka och en järnkratta.
Sedan var det bara att sätta igång. rev runt med hackan men de stora maskroskbladen fick jag slita bort med händerna. Gick fint det med. Sedan krattade jag och jämnade till landet lite.
 
Tillslut såg landet ut såhär. Gräset som jag hackat bort får ligga kvar som näring till plantorna. Nu är det bara att hålla efter, lite i taget. Inte svårare än så.
Visa fler inlägg