Torkan och hur den påverkat oss
 
Sommaren 2018 och vi upplever den värsta torkan jag någonsin varit med om. Ändå har vi klarat oss gott jämfört med många i södra delarna av landet. Sverige brinner. Det är redan foderbrist och slaktköerna är långa. Jag är hälften ledsen över situatuionen och hälften uppgiven, är det sådant här extremväder vi ska förvänta oss, hur kommer då framtiden att bli?...
 
Fodermässigt kan vi pusta ut. T a c k  o c h  l o v har det löst sig för oss. Med hjälp av bybor och grannar har jag lyckats skrapa ihop tillräckligt med hö och hösilage till hästarna.
 
2016 fick vi in 24 stora hösilagebalar på vår ena, fina vall. 2017 fick vi om 10 på samma vall. En iskall vår, där ingenting grönskade i tid och växte som det skulle ställde till det. Fick köpta de sista 5 balarna jag behövde från svärfar. Tack gode gud.
 
Vi brukar kombinera hösilaget som ges under vintermånaderna med torrhö som vi själva hässjar.  På traditionellt, gammaldags vis. Med hässjevirke av trä, en gammal traktor och våra två familjer. I år hade vi bestämt oss för att vi inte har tid och plats med hässjningen på våra egna marker. Tänkte att ett år kanske jag kan köpa ihop och skramla ihop nog med torrhö i alla fall. Med andan i halsen - det gick! Trots torkan.
 
Det är oturats lite för oss. Vi fick in kvickrot på vallen, inget hästarna vill äta och den är svår att kväva från markerna. Så vi har fått plöja upp vår bästa vall och så in den på nytt. Den växer så förbannat dåligt i torkan. Ett visst orosmoln i magen över hur betet och fodret blir nästa år om den inte växer ordentligt i år. Högt upp på önskelistan står några fler haktar mark att hushålla med, det skulle inte göra ont.
 
Skogen vi planterade i maj har upplevt 2-3 regnskurar. Vi fasar över att åka dit och mötas av döda plantor. Vi få helt enkelt se, hur det går med det.
 
Så påverkade bli vi av torkan - absolut. Tusenlappar på grösfrön som inte gror. Tusenlappar på skogsplantor som torkar ihjäl. Tusenlappar på torrhö som vi annars hässjar in på vår egna mark. 
 
I Västerbotten har vi ändå klarat oss riktigt bra. I Skråmträsk tror jag att de flesta har kunnat kompletterada en dålig skörd med att köpa eller byta mellan varandra. I södra Sverige får man skicka sina djur på slakt. Det är fruktansvärt.
 
Jag vill inte ha medlidande i detta. Vi har foder åt hästarna och hönsen ett år framåt. Det är allt som betyder något. Vi har klarat oss så himla bra, jämfört med hur många andra har det. Så idag är jag tacksam. För snälla grannar som skrapar ihop hö på sina marker åt oss. Som gör det möjligt att fortsätta ha hästarna ett år till utan att behöva tänka på om fodret kommer att räcka eller inte. Torkan påverkar oss alla. Bönder som månskensbönder, "vanligt" folk som vilken konsument som helst.
 
Så dansar vi regndansen tillsammans, det behövs.
Mitt ladugårdsfynd
Det är juli, ytterdörren och ena köksfönstret står ständigt öppet. Ett försök att få till något liknande korsdag. Hettan är otrolig. Mjukar upp varenda kroppsdel som suttit för mycket i kontorsstol i vår. Samtidigt är den så oväkommen, vi behöver regn till vår skog och mark. Men det är juli, och det är förlåtande bara det.
 
Vi spenderar dagarna som de kommer. Äter när vi är hungriga, skräpmat, kalla sallader och grillat. Helst i skuggan av surénbusken. Eller sent på kvällen på altanen. Pratar om livet eller pratar inte alls. Jag får vila mycket nu. Har slumrat i hängmattan, på en stolsdyna i skuggan på gräsmattan, i soffan. Det är skönt och jag känner mig klarare och vaknare nu. Fredrik är underbar, som låter mig vila, och slumra mellan arbetspassen.
 
...
 
Nu ska jag visa det finaste jag bär runt på i sommar, min "sträändbääg" som Fredrik så fint uttryckte det. Väskan jag hittade här på gården när vi köpt loss den. Bland råttätna madrasser, trasmattor och avlutade möbler. Väskan jag tyckte var så tjusig, men aldrig använde, den hamnade ute i ladugården under en tjock lager damm tillslut. Hittade åt den för någon vecka sedan, dammade bort dammet och slängde den över armen direkt. Den har följt med till caféet i cykelkorgen, till badstranden, till countryfestival och till stan för att köpa reglar och ankarskruv. Min fina, ladugårdsfyndade strandväska. Ett av sommaren 2018's bästa fynd.
 
Att ha finaste av besök på backen
Jag har två systrar. Så högt älskade, båda två. Båda har varsin dotter. När man trodde familjen var komplett - så kom de två och vände upp och ner på allt man trodde man visste om livet och kärlek. Allie & Aisha, mina akilleshälar, för dem gör jag allt.
 
För några dagar sedan hämade jag hem Aisha, snart sex år, till backen. Det var små händer överallt som ville hjälpa till med prick allt. Mata hästar, fylla höpåsar, kånka på höpåsar, fylla vatten, prova kvalitén på geggamojan på gården (bäst i hästhagen!), mata hönsen, plocka in ägg som hönsen "värmt", baka sockerkaka, knäcka ägg mot bordskanten, panta burkar, lämna skräp på sopstationen och lägga upp varor på bandet. Hänga upp hängmattan, provligga den lika fort, leka med Knut, mata Knut med kattgodis, mata hästarna igen och klappa dem på mularna.
 
Älskar att ge henne detta. Lantluft. Umgånge med djuren, förståelse för naturen, för hur maten på tallriken blir till mat, för all omtanke och skötsel ett djur kräver. Att hon får grusvägar, smutsiga händer och fika utomhus på altanen. Älskar att umgås med henne, bara hon och jag. När hon säger "Du är ju min storbästis" och skuttar vidare i livet. Gör mostershjärtat hur varmt som helst. 
 
Älskar att hon ger mig detta, små händer som hjälper till, ett varmt mostershjärta. Kommentarer om livet som är så klockrena, som "Knut, åh vad du är smutsig, men det gör ju ingenting, du är ju en bondkatt", "Det är okej att glömma saker, som den gången jag glömde att lyssna".