Att vilja stänga en dörr ...

Vi flyttade till gården 2011. Vi var nitton år och hyrde Lilltorpet för en billig peng per månad. Vi hade varken jobb (inte mer än lite extraknäck inom äldreomsorg respektive snabbmatsrestaurang/en lokaltidning). Ingen bil hade vi ännu och inga planer på vad vi skulle hitta på med livet. Någon månad tjänade jag 1500 kr. Det räckte till min del av hyran, en liten bensinslant och mat. Utan problem. Jag var glad över att få bo ihop med Fredrik och faschinerades varenda dag över landsbygdens charm. Jag hade hittat hem. Det bodde liksom ingen oro i mig alls. Så himla skönt.
 
Sedan har dagarna gått. Vi har hunnit med så mycket under våra år på gården. Det känns som att allt hunnit hända sedan vi köpte gården 2015. Så mycket kärlek det bor i vårt hem. Men nu börjar jag längta efter nästa fas i livet. Ett liv med ett ordentligt hus. Där skorna inte fryser fast ute i hallen. Där det inte "blåser" från fönstren. Där sängen faktiskt är gjord för att sova i. Där man slipper oroa sig över om badrumsmattan verkligen håller tätt. Där knopparna på köksinredningen inte lossnar om man tar i lite. Där alla dörrar går att stänga och golven inte är gjorda av skrynklig pastmatta som är omöjlig att skura och städa.
 
Vårt lilltorp är himla gulligt. Med märkliga vinklar och vrår, loppade möbler och en kakelugn som får de flesta att tappa andan lite. Det är perfekt stort för oss två. Kök, toalett med tvättmaskin, vardagsrum och två sovrum på övervåningen. Men det är så eftersatt. Det skulle behövas kittas och målas fönster, fasaden skulle behöva tilläggsisoleras och målas med faluröd. Vi skulle behöva byta ut badrumsmattan, duschblandaren (som fastnat på kokhett!) och få in värme i kattvindarna där vi har våra kläder. Det skulle behövas bytas tak och täta kring skorstenen, om den inte möjligen skulla behöva muras ner och muras upp igen.
 
Det är så mycket som behöver göras, för att huset ska fortsätta vara användbart och beboeligt. Men vi orkar inte. Vi har liksom nog. Och vi struntar (hur hemskt det än låter) i detta hus. Vi får liksom satsa på ett projekt helhjärtat. Tills vidare får vi gardera oss med fleecetröjor, sova med värmefilten i sängen och ta kokheta duschar. Ju omständigare det blir att bo här, desto mer motivation får jag till Drömmen.
 
Vi blir ofta påminda om hur vi levde här för något ynka år sedan. Helst av andra som försöker peppa oss till att det kanske inte är så dumt nu ändå. När delar av huset var kallstallt. Innan vi hade luftvärmepumpen. När vi hade fjorton grader inne. När vattnet envisade sig med att frysa flera gånger varje vinter. När mössten hittade in till köket. Jag kanske tänker tillbaka på det med förmildrande omständigheter. Men jag är så himla glad över att vi är påväg härifrån. Påväg till något bättre. För så less som jag är nu på fastfrusna skor, noll förvaringsmöjligheter och våra ärvda möbler (som vi inte alltid valt själva mao) har jag nog aldrig varit.
 
Förr älskade jag att bjuda hem folk hit. Tyckte det var ombonat och mysigt. Nu är porslinet så kantstött, färgen på stolarna har börjat flagna och det går knappt att sitta i soffan fyra personer utan att sitta på varandra. Istället längtar jag till ett funktionellt kök - husets hjärta - där vi kan umgås många och länge. Där arbetsbänkarna är i faktisk arbetshöjd och vi har en frys i köket, och inte ute i ladugården eller uppe på övervåningen. Livet i lilltorpet har gått från att vara charmligt till att vara som en enda stor kompromiss.
 
Jag kan inte låta bli att undra hur länge det är kvar. Hur länge det är kvar till golvvärmen, tvättstugan och den där sängen vi ska unna oss. Hur länge det är kvar till garderober med rumsteperatur och en hall där skorna visserligen med all säkerhet kommer att vara ivägen och där de inte ska vara, men i alla fall inte fastfrusna. Hur länge det är kvar tills jag slipper den rosa plastmattan i badrummet och de spruckna tapeterna i sovrummet. Hur länge det är kvar tills vi bor i vår Dröm. Med allt vi själva valt. Jag undrar hur livet kommer att kännas.
 
Jag är absolut oftast positiv och duktig på att leva i nuet och uppskatta det jag har. Men ju mer livet i nästa hus närmar sig. Desto mer avstånd tar jag från vårt lilltorp, trots alla fina år vi faktiskt haft här. Jag börjar känna mig klar här. Bland en tv som inte fungerat sedan 2013, ett kök där tulpanerna fryser till döds och en ytterdörr som det ibland snöar rakt igenom. Oh, vad jag längtar, att stänga en otät, brun ytterdörr och öppna upp en dubbeldörr med speglar och gå vidare med livet.
#1 - - Miriam:

Förstår att du längtar, funkar ju ett tag att ha det sådär men i längden blir det jobbigt. Livet blir enklare sen när man har det lite bekvämare, säger hon som är väldigt bekant med 14-graders temperaturer och möss (fast det är nästan glömt nu 😀)

Svar: Tack för dina ord. Ja i längden blir det jobbigt, precis som du säger. Det går ju absolut, och hade inte velat ha det annorlunda heller. Men längta, det får man :)Imponerad av hur långt ni kommit - kram!
Isabell Lundberg

#2 - - Emmeli:

Stora styrka och kämpa-kram. På flera punkter kan jag så känna igen mig, även om jag nu, om jag ska vara ärlig, kände (i vårt tokgamla hus)att; "vad jädrans lyxigt vi har det ändå". För nog är det varmt här inne, enda musen bor uppe på vinden, finsoffan har vi och ena frysen har vi flyttat ner från övervåningen så den står mitt i köket typ.. bara för att liksom slippa klä på barn och mig själv när bröd ska hämtas ner var och varannan dag. Förstår så längtan efter den där tvättstugan, att sova i det som ska vara ens sovrum.. och så vidare. Vi är på plats på ett annat sätt, men jag förstår ändå precis. Men heja, heja oss. Steg för steg, dag för dag, så är vi närmare. Bryt ihop och kämpa vidare. Ni är grymma och gör det så fint! <3 KRAM

Svar: Ja jag tror att många gånger går vi genom liknande saker trots att vi lever så olika liv. Så himla skönt att få en internet-kram av dig ibland. Längtan är så stor och har varit det så himla länge nu, men känslan att känna sig hemma. Den övervinner allt det spartanska man får leva med i några år nu. Kommer vara fint att kolla tillbaka på detta. <3
Isabell Lundberg

#3 - - Ella:

Vore jätteskoj med ett längre inlägg om lilltorpet. Med bilder från förr och nu. Om man får önska :)

Ha det bra och fortsätta med det du gör. Älskar din blogg!


Svar: Det tycker jag var en superbra idé ! Ska dokumentera under helgen när det är ljust och städat (hehe), tack för tips och fina ord, så glad jag blir ! Kram
Isabell Lundberg