Att ha landat i hönseriet

Tisdag har det hunnit bli. Sex dagar som hönsägare och jag känner mig så hemma med det. För någon kanske det inte är så stort, ett gäng höns liksom. Men jag känner mig så tillfreds. Sex dagar som hönsägare och det enda jag ångrar är att jag inte skaffat dem tidigare. Det är så världsmysigt att natta dem på kvällen och starta dagen med att kika till dem. Lampan går på timer och imorgon ska det städas där inne första gången. Också det känns lite exotiskt, såhär första gångerna i alla fall. Så har jag börjat längta efter det första ägget med, men det kommer väl, när de är redo och så.
 
Namn har de fått också, ja alla utom en, döpta efter mitt kära tjejgäng jag delade tre års universitetsstudier med. Tuppen har fått namn han med. Ska presentera dem lite närmare när jag lärt känna dem allihop ordentligt. Men fram tills dess håller jag lilla hönan Julia G i min famn.
 
Hoppas ni har en världsbra vecka allihopa.
Hoppas ni gillar att läsa om mina vindbeklädda vänner, jag får inte nog av dem!

Pärlspontstaket

Länge sedan ni fick ta en titt i Drömmen ju! Fredrik jobbar på så otroligt bra i huset och jag har knappt hängt här alls på två månader. Han har bytt bjälklaget på halva huset. Satt nya bjälkar med mindre cc och herrejösses vilket arbete det var. Jag hade inte en chans att orka bjälkarna. Så Fredrik och svärfar har kämpat på med det och det måste jag säga, jäklar så bra det blev.
 
Så mitt i allt blev det dags att börja tänka på vad vi vill ha för innertak. Detta ögonblick alltså. Att bestämma något vi faktiskt kommer att se. Inte köpa hem balkar, skivor och sånt som kommer att vara inne i väggar och golv. Utan faktiskt något vi kommer att se varenda, vareviga dag. Pärlspont. Det visste vi att vi ville ha i flera av rummen. Vi funderade fram och tillbaka om vi skulle ha 90's eller 120's bredd på dem. Men valet föll på 120's vit, färdigmålad massiv furupärlspont. Jag fick rysningar när jag såg de första tre panelbitarna sitta på plats. Fredrik han log med smilegroparna och sa "Tror du att du kommer att sova gott här under?". Jag har ju tidigare pratat om sorgen över att inte spara kökstaket. Men när taket började komma upp så kändes det så himla bra och helt rätt beslut, skönt med färdigmålat med.
 
Så fortsätter arbetet i Drömmen. Pärlspontstak i tre sovrum, kök och kontor/"bibliotek".
Tänk, att vi får göra detta till vårt egna nu.

Veckans loppisfynd och recept på gofika

Jag pratade ju om några riktiga fynd jag gjorde i veckan. Några var loppade från Kupans Second Hand, som den här sockerkaksformen. Jag vet inte hur länge jag velat ha en gammaldags sockerkaksform, äntligen. "Fick lov" att bli av med köpesäggen vi hade hemma innan våra egna damer (förhoppningsvis) börjar lägga egna, så det passade bra att inviga det fina fyndet. Femton kronor betalade jag för kalaset. Gjorde en klassisk sockerkaka med extra mycket vanilj i, efter receptet nedan;
Ingredienser:
2 ägg
2 dl socker
2 tsk vaniljsocker
Vanlij från vaniljstång
3 dl mjöl
2 dl mjölk
2 tsk bakpulver
50 gr smält smör
Ströbröd
 
Instruktioner:
1. Sätt ugnen på 180 grader
2. Smörj och bröa formen
3. Smält smöret i en kastrull
4. Vispa socker och smör tills det blir fluffigt
5. Häll i resten av ingredienserna
6. Rör om till en smidig smet
7. Grädda långt ner i ugnen i ca 40 min
 
Supergott till kaffe och en gräddklick!

En unn-dag och en kväll i ladugården

Vilken dag jag haf idag! Jag flexade ut tidigt och kände mig nästan kriminell då det fortfarande kunde skymtas en glimt dagljus när jag styrde bilen mot storstan. Väl inne i stan gick jag på spa. Alltså, förstå, höjden av lyx att få göra i januari. Min syster tyckte jag var värd en unnig massage när jag fyllde tjugofem (alltså för ett år sedan!), men ni vet ju hur en är. Tänker att det alltid finns bättre tillfällen när en behöver det mer liksom. Men nu höll presentkortet på att förfalla och jag fick en så himla skön massage. Sedan gick jag med bestämda steg mot Loppis/Second Handen Kupan i Skellefteå där jag och min Matilda spenderade var och varannan dag förr. Vi kunde cykla hur långt som helst för att prova glittriga linnen, knäppa skor och handla flanellskjortor vi rullade upp ärmarna på och bar till strumpbyxor och jeansshorts. Det är ju som att gå på skattjakt att gå på loppis. Och vilka fynd jag gjorde. Nästan så jag måste viga ett eget fynd-inlägg till det. Och jag, som typ aldrig går på stan. Som typ aldrig handlar kläder. Kom med en hel stor, lyxig påse från Åhléns med ullhalsduk, varm kontorströja och en varm vårjacka. Fyndmästarinna, för en dag sådär.
 
Men sedan. Så blev det fort, fort av med jeansen och skjortan. Snabbäta korvstroganoffen och tråckla på pannlampa, täckbyxor och varseljackan. Packade ihop lite rester. Ett äpple som började bli lite skrynkligt till hästarna och päron samt lite kokt ris till hönsen. Jag kan liksom inte förstå. Jag är en person som äger en egen lite hönsflock och ska liksom dela livet med dem framöver? Tycker det är så spännande! 
Kom på den briljanta idén att dokumentera lite vardagsliv med. De är kanske inte så vackra, bilderna alltså. Men jag har ju lovat, att också de ska få plats här på bloggen. Idag var chocken inte lika påtaglig. Istället inspekterades det reden. Såg ut som hon sa "Mäh?! ha du bygge hjenna av e gamm-tak från gamm-köke i de där gamm-huse ni ha på gårn'? *fnys* gamm-pärlspont? Nä här ha då int ja' tänkt lägg nå ägg" på Burtäskbondska såklart.
Hela lilla flocken gjorde sig redo för natten. Kröp nära, nära och blev tystare och tystare. Tillslut råkade en av dem möjligtvis somna till också. Bytte vatten, fyllde på mat och skruvade fast kompostgaller under pinnarna, så bajsbrädan inte ska bli lika tillgänglig och så. Så småningom fick jag lov att släcka, stänga och gå vidare..
.. Till den här lilla sötnosen. Har saknat dem så mycket idag så tog in dem och lät de gå lösa i stallet medan jag mockade. Det är så mysigt att umgås med dem.
Som vanligt slutade det så här. Känner mig som en riktig tråkmåns när jag delar på dem. När de vill vara tillsammans precis hela tiden. Men jag är så rädd att lilla Fapri råkar bli klämd på något vis om de blir sambod på riktigt. Jag har ett kallstall vilket fungerar väldigt bra. Mina hästar får mycket päls och får minst 15 timmars utevistelse per dygn. Ibland får de sova ute med.
 
Jag mockade, bytte vatten i hinkarna och kliade ordentligt under tjocka pälsen. Körde bort skottkärrorna med skit och pussade mularna godnatt. Lovade ridning och släd-körning i helgen!
Och riktig kväll blir det ju inte förrän Knut varit och nattat Fapri. En liten puss varje kväll. Det är sen gammalt.
Sedan släckte jag, stängde och gick in. Så glad över mina djur. Så glad över vår gamla ladugård. Det går att göra och komplettera hur mycket som helst. Men nu bara fungerar allt. Det är så himla skönt. Tiden får spenderas med djuren när jag är ute och det värderar jag så himla högt.
 
Nu ska jag snabbt hinna fram med såpa-hinken för att få till den där helgkänslan, imorgon är det fredag hörrni!

När djurfamiljen blev komplett

En första, trevande, kornig mobilbild från invigningsfesten av Hönshilton! Nu är jag hönsägare. Hönsmamma med allt vad det innebär. Mamma och Pappa har, som vanligt, varit så himla fina i allt detta påhitt. Mamma som lånat ut pappa, och pappa som handlat, fixat och legat sömnlös över ventilationslösningar och annat. Måste komma på ett riktigt bra vis att tacka dem. Åkte och hämtade hem lilla flocken ikväll. Som en cirkus blev det och både pappa och jag skrattade så tårarna nästan rann åt det hela.
 
Och det är lika härligt varje gång. När drömmar går i uppfyllelse. Men nu känner jag mig klar med projekt. Nu vill jag umgås med djuren. Och genast blir jag lite sentimental...
... För vad mycket glädje de skänker mig. Mina fyrbenta (och numera tvåbenta/vingbeklädda). Jag har alltid älskat djur så himla mycket. Jag visste liksom när jag var liten att mitt intresse inte skulle svalna, utan snarare eskalera. Nog skulle jag kunna ha fler också. Får, getter, hundar, kaniner och kor är ju fantastiska djur. Men jag är så himla nöjd med hur det är nu. Mina två, fiska hästar. Som tar mig ut i skog och mark. Som tröstar så bra. Som bjuder på skratt. Vardagsmotion. Kärlek. Som kräver så mycket från mig, men ger fyrdubbelt tillbaka. Har längtat så mycket efter skogsturer med släden och Fapri eller barbacka genom byn på Årvar. Tiden har liksom runnit iväg senaste månaden med hönshusbygget. Men de har stått där, tålmodigt, och bara väntat på minsta lilla klapp och kram. Ställt upp på någon ridtur här och var. Och jag är så sugen på hårdträning och få till allt det där vi tränat på nder förra året. Höger galopp. Volten. Arbetstraven. Transportåkandet. Fapris mage ska krympa ihop lite och  jag ska pö om pö, lite i taget, när tid och lust finns. Göra klart sadelkammaren. Själv. Min meditation mellan allt. Men mest, ska tiden gå till att umgås med djuren. Förstås.
... Och den här killen då. Som håller låda varje dag. Som ofta är mitt enda sällskap när Fredrik jobbar skift. Han ligger bredvid mig nu i soffan och bara väntar på att få följa med på toa och borsta tänderna och sedan bli buren upp till sovrummet och sova en lång, natt. Han som är så mycket mer än en katt. Jag förstår att det låter så märkligt för folk utifrån. Att man ger så mycket till djuren, liksom. Tid, pengar och energi. Men vad jag får tillbaka går inte att mäta.
 
Så nu, när lilla hönsflocken är på plats så är jag så genuint lycklig. Det blev nog mer jobb för mig, tidigare morgnar och så. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan djur och nu när stallet är fult funktionsdugligt, Hönshilton är beboeligt och sadelkammaren är varm och go så får det vara så. Det är inte klart överallt. Men det funkar helt klart, och nu ska tiden spenderas med djuren. Sedan får vi ta resten, lite pö om pö... När andan faller på. Ja ni förstår, det går att göra hur mycket som helst här på backen.
 
... och nu när Hönshilton och bjälklagsbygget är klart så återgår jag till Drömmen och husrenovering... Vilket jag har massor att berätta om. Så himla mycket kul framför oss nu!

Att vilja stänga en dörr ...

Vi flyttade till gården 2011. Vi var nitton år och hyrde Lilltorpet för en billig peng per månad. Vi hade varken jobb (inte mer än lite extraknäck inom äldreomsorg respektive snabbmatsrestaurang/en lokaltidning). Ingen bil hade vi ännu och inga planer på vad vi skulle hitta på med livet. Någon månad tjänade jag 1500 kr. Det räckte till min del av hyran, en liten bensinslant och mat. Utan problem. Jag var glad över att få bo ihop med Fredrik och faschinerades varenda dag över landsbygdens charm. Jag hade hittat hem. Det bodde liksom ingen oro i mig alls. Så himla skönt.
 
Sedan har dagarna gått. Vi har hunnit med så mycket under våra år på gården. Det känns som att allt hunnit hända sedan vi köpte gården 2015. Så mycket kärlek det bor i vårt hem. Men nu börjar jag längta efter nästa fas i livet. Ett liv med ett ordentligt hus. Där skorna inte fryser fast ute i hallen. Där det inte "blåser" från fönstren. Där sängen faktiskt är gjord för att sova i. Där man slipper oroa sig över om badrumsmattan verkligen håller tätt. Där knopparna på köksinredningen inte lossnar om man tar i lite. Där alla dörrar går att stänga och golven inte är gjorda av skrynklig pastmatta som är omöjlig att skura och städa.
 
Vårt lilltorp är himla gulligt. Med märkliga vinklar och vrår, loppade möbler och en kakelugn som får de flesta att tappa andan lite. Det är perfekt stort för oss två. Kök, toalett med tvättmaskin, vardagsrum och två sovrum på övervåningen. Men det är så eftersatt. Det skulle behövas kittas och målas fönster, fasaden skulle behöva tilläggsisoleras och målas med faluröd. Vi skulle behöva byta ut badrumsmattan, duschblandaren (som fastnat på kokhett!) och få in värme i kattvindarna där vi har våra kläder. Det skulle behövas bytas tak och täta kring skorstenen, om den inte möjligen skulla behöva muras ner och muras upp igen.
 
Det är så mycket som behöver göras, för att huset ska fortsätta vara användbart och beboeligt. Men vi orkar inte. Vi har liksom nog. Och vi struntar (hur hemskt det än låter) i detta hus. Vi får liksom satsa på ett projekt helhjärtat. Tills vidare får vi gardera oss med fleecetröjor, sova med värmefilten i sängen och ta kokheta duschar. Ju omständigare det blir att bo här, desto mer motivation får jag till Drömmen.
 
Vi blir ofta påminda om hur vi levde här för något ynka år sedan. Helst av andra som försöker peppa oss till att det kanske inte är så dumt nu ändå. När delar av huset var kallstallt. Innan vi hade luftvärmepumpen. När vi hade fjorton grader inne. När vattnet envisade sig med att frysa flera gånger varje vinter. När mössten hittade in till köket. Jag kanske tänker tillbaka på det med förmildrande omständigheter. Men jag är så himla glad över att vi är påväg härifrån. Påväg till något bättre. För så less som jag är nu på fastfrusna skor, noll förvaringsmöjligheter och våra ärvda möbler (som vi inte alltid valt själva mao) har jag nog aldrig varit.
 
Förr älskade jag att bjuda hem folk hit. Tyckte det var ombonat och mysigt. Nu är porslinet så kantstött, färgen på stolarna har börjat flagna och det går knappt att sitta i soffan fyra personer utan att sitta på varandra. Istället längtar jag till ett funktionellt kök - husets hjärta - där vi kan umgås många och länge. Där arbetsbänkarna är i faktisk arbetshöjd och vi har en frys i köket, och inte ute i ladugården eller uppe på övervåningen. Livet i lilltorpet har gått från att vara charmligt till att vara som en enda stor kompromiss.
 
Jag kan inte låta bli att undra hur länge det är kvar. Hur länge det är kvar till golvvärmen, tvättstugan och den där sängen vi ska unna oss. Hur länge det är kvar till garderober med rumsteperatur och en hall där skorna visserligen med all säkerhet kommer att vara ivägen och där de inte ska vara, men i alla fall inte fastfrusna. Hur länge det är kvar tills jag slipper den rosa plastmattan i badrummet och de spruckna tapeterna i sovrummet. Hur länge det är kvar tills vi bor i vår Dröm. Med allt vi själva valt. Jag undrar hur livet kommer att kännas.
 
Jag är absolut oftast positiv och duktig på att leva i nuet och uppskatta det jag har. Men ju mer livet i nästa hus närmar sig. Desto mer avstånd tar jag från vårt lilltorp, trots alla fina år vi faktiskt haft här. Jag börjar känna mig klar här. Bland en tv som inte fungerat sedan 2013, ett kök där tulpanerna fryser till döds och en ytterdörr som det ibland snöar rakt igenom. Oh, vad jag längtar, att stänga en otät, brun ytterdörr och öppna upp en dubbeldörr med speglar och gå vidare med livet.

Vegetarisk lasagne med tre sorters ost

Hej på er! Vilken dag jag haft. Ni vet en sån dag när allt liksom bara ska jäklas och gå dåligt. Fick en spricka i min vinter-torra läpp som blomstade upp i ett mastodontstort munsår (aj!!), jag var hungrig redan när lunchen var nyslukad och när jag skulle köra hem så hakade vindrutetorkarna upp sig. Körde på för fullt i -20 grader så det frusna gummet drog mot rutan och aj, aj, aj vad det ilade i mig. Väl hemma är det självklart iskallt inne. Hönshuset har minusgrader trots värmelampan som är igång (köpte fel sort.. självklart!) och bara allt skulle jäklas idag. Det är värdsliga saker, absolut. Men när jag blir sådär arg som ett bi - så tycks alla dörrhandtag gå sönder, all tvätt trycks ligga i högar så man snubblar sig fram och det känns precis som att ett åskmoln lurar över mig.
 
Men så kom pappa, och hjälpte mig med haspar och sittpinnar i hönshuset, han kom med fina dörrhandtag i björk och lösningar på problem. Så vips vad jag glad och tillfreds igen. Behövdes bara en liten putt i rätt riktning så.
 
Idag tänkte jag i alla fall bjuda på ett recept. Bilderna kanske inte ser så smakliga ut, men alltså, åh, så god maträtt. Som jag skrev här så vill jag äta mer vegetariskt 2018. För något år sedan var vi duktiga på det. Lokalproducerat kött och vegetariskt. Men sedan hmnade vi i någon sorts kycklingfilé-dimma. Hur som helst har jag börjat att laga storkok en dag i veckan. Två sorters rätter och stora satser, så slipper vardagarna gå åt till att stå vid spisen. Jag har som ambition att en av dessa två storsatser ska vara vegatarisk. Så här kommer ett strålande tips på mumsig, vegetarisk lasagne;
Ingredienser:
2 gula lökar
3 klyftor vitlök
en skvätt olivolja
Ett paket "torra" lasagneplattor (färska funkar nog fint det med!)
1 dl tomatpuré
2 tetror med krossade tomater, ca 800 gram ?
en skvätt flytande honung
2 st grönsaksbuljonger
Hackad, färsk timjan
8 dl vatten
1 påse bladspanat
2 st halloumiostar
2 paket fetaost
2-3 dl pumpakärnor
2 dl riven ost
salt och peppar
 
Instruktioner:
Sätt ugnen på 225 grader.
 
1. Skala, dela och hacka gul lök och vitlök.
2. Fräs löken i oljan så den blir genomskinlig.
3. Tillsätt tomatpuré, krossade tomater, honung, buljongen, timjan och vatten
4. Koka i 5 minuter, tillstätt spenat och koka 5 minuter till
5. Salta och peppra efter smak
6. Skär halloumin i fina skivor och smula/bryt/dela fetaosten i mindte bitar
7. Varva tomatsås, plattor, pumpakärnor, halloumi/fetaost, tomatsås, plattor ... osv ... avsluta med tomatsås
8. Strö över den rivna osten
9. Låt stå i mittena av ungen i cirka 20 minuter.
10. Ät & Njut !
 

Vi bygger hönshus, Del 3

Här inne håller Höns-Hilton på att hända. Känner hur jag sakta hypat upp folks förhoppningar på bygget, genom smeknamnet liksom. Men i mina ögon är det ju just det, lilla Drömhönshuset jag ritat på så många gånger. Här händer det i alla fall! Här inne kommer det att stå tills det är prunkande grönt ute och kan flyttas ut för att få fin, stående panel och svart plåttak. Kanske en och annan blomlåda.. en fin voljär. Åh, så himla lätt att drömma sig bort i denna Hönsdröm ju.
Jag måste nästan be om ursäkt i förväg. Jag har varit katt på att dokumentera steg för steg i bild. Men jag får helt enkelt förklara med ord. Efter att modulerna var klara så las de upp på fyra stycken små träbockar. Jag drog ut vindpapp som fick gå omlott om varandra och häftade fast hela kalaset med en sån stor, rejäl häftapparat/pistol. Här skulle jag egentligen ha tänkt till och dragit ut pappen en decimeter till, för att den skulle överlappa skarven mellan väggarna sedan. Om ni förstår vad jag menar. Men jag kunde ändå lappa över det hela med små urklippta bitar vindpapp i efterhand.
 
Efter vindpappen så tog jag 45 x 45's reglar. Det är på dessa panelen kommer att fästas så småningom. Därför bestämde jag redan nu att panelen får bli stående och alltså blev reglarna liggnade. Den första regeln satte jag en bit in på modulen. Jag använde en 45's regel som mall. Sedan gjorde jag samma sak på andra änden. Ni kanske ser att reglarna liksom inte sitter ändra längst ut på modulen? Om det känns bökigt att mäta och kapa in reglarna i rätt längd direkt så gick det galant att såga av dem med en fogsvans när de satt på plats.
 
Sedan delade jag måttet mellan reglarna jag satt ut i tre och drog bort storleken för reglarna. Då fick jag ut ett mått på avståndet mellan resterande reglar. Jag kapade mallar av överbliven OSB-skriva (tror mallen slutade på ca 57 cm eller något liknande).
Där förnster, lucköppning m.m. placeras så fick vi såga bort regeln. Eftersom att förnstersalningen kommer att ta lite plats här så använde vi en 20mm mall för reglarna. Reglarna runt fönstret satte vi alltså 20 mm från "fönsteröppningen" för att rymma salningen. Hänger ni med? Reglarna skruvade jag med 80's skruv och förborrade alla hålen innan.
Sedan satte jag reglar ovanför/under fönsteröppningarna med. Även dessa på ett 20mm's avstånd från "fönsteröppningen". Sedan hade min pappa tänkt till. Det inhandlades lite klenare virke (spelar nog ingen roll vad det är egentligen), som spikades fast mellan reglarna. Detta för att hönshuset kommer att isoleras utan något som håller emot förutom vindpappen. För att isoleringen inte ska bukta ut så satte vi dessa extra klena "reglar".
Slutligen så hade pappa tänkt till ännu en gång. På de två modulerna som ska verka som kortsidor fick reglarna sticka ut 90 mm (storleken på reglarna på modulen). Detta blev supersmidigt när modulerna väl skulle skruvas ihop. Ta-da, fyra stycken Höns-Hilton moduler, redo att sättas samman!
 
...
Läs mer:
 

Senaste dagarna + En önskan från mig till dig

Dagarna har susat förbi. Allt har varit i sin ordning..
.. Knut har hunnit med både en och sju sovmorgnar. Såklar. Kökssoffan, stora sängen, soffan eller en tvätthög, det går liksom att lata sig lite överallt tycker han.
En morgon käkade jag en herrans massa hembakt (efterfrågat recept - HÄR!), kalljäst bröd med uppbrutet granatäpple och jos.
En annan morgon samma bröd men med apelsin istället.
Och en tredje dag bullade jag upp för brunch och firande av tjugosexårsdagen. Med jos, smoothie och kladdkaka. Gästerna kom vid elva och sista hjärtevännerna åkte 16.30. Våra familjer alltså, så mycket kärlek.
I år orkade jag bara inte göra en egen tårta. Inte ens en egen fusk-tårta med färdigköpa bottnar. Det fick bli en färdig prinsesstårta till femåriga systerdotters förtjusning.
Någon morgon har jag mötts av detta - så man tappar andan.
Och andra dagar är solen visat sig i trädtopparna borta vid berget.
 
... Ja dagarna de swishar förbi, senaste två dygnen har det varit en fruktansvärd storm. Nya hovslagaren har varit hit och har fått besök av fint folk. Bästa var ikväll när min hittepå-morfar och hittepå-mormor kom på besök. Tycker så mycket om dem. Har man inga levande mor/farföräldrar så är det inte mer än rätt att hitta sig ett extrapar, så det så.
 
Livet på backen är sig likt. Det är hästridning, hönshusbygge och ovanligt många kvällar inne på grund av vädret. Orimliga kallgrader och orimliga stormbyar. Känner bara usch och fy och blä, nä då är det inte kul med projekt och lantliv. Men vädret rår man ju inte på.
 
Jag har tappat orden lite igen. Tycker det är så svårt att visa och berätta, när det är mörkt, mörkt, mörkt och bilderna blir dåliga. Dessutom jobbar vi på för fullt på helgerna så även då glöms kameran liksom bort. Vore roligt för er att se annat än vad jag ätit till frukost senaste veckan liksom.
 
Så om någon orkat läsa till hit i detta osammanhängande, dravliga inlägg så; Kom gärna med önskemål om vad ni vill läsa om. Undrar ni över något? Önskar ni något speciellt inlägg? Vore så himla roligt att få en liten spark i baken av er, sedan kommer nog inspirationen tillbaka med ljuset. Och det vet vi ju alla, att varje dag blir någon minut ljusare nu. Vi har allt framför oss.

Att fylla 26

Idag är det min dag. Jag föddes på en lördag. Varje år sedan dess har det känts som att jag fyllt år på en tisdag fast jag vet själv att det låter orimligt. Det är liksom alltid full rulle igen efter julledigheter. Alltid iskallt, alltid en lite inklämd dag mellan jul och det riktiga vardagslivet, alltid tidigt fir innan solen ens hunnit fundera på att gå upp. Och inga härliga jordgubbstårtor och kalas ute på gräsmattan inte. Men ändå, min alldelens egna dag.
 
Imorse väcktes jag av skönsång och frukost på sängen, precis som jag är van vid - i det bäcksvartaste januarimörker man kan tänka sig. Skagenröra på mackor, chokladsåsfyllda chokladmuffins, frukt, jos och tända ljus. Sedan lämnade jag den där skäggstubbige, sömndrucka killen i varma sängen och åkte iväg till jobbet i tjugofem minusgrader. När jag var klar med dagens jobbande åkte jag hem. Hem till ett nystädat, nyskurat hus. Alltså min F. Han är bäst. Precis vad jag behövde komma hem till. Sedan dröjde det inte länge innan delar av familjen dundrade in med hämtpizza, chokladbollspizza med nutella (jag är en chokladälskade av rang) och en hel hop med presenter. Kärlek och skratt. Aldrig har man tråkigt med familjen. Sedan har jag haft ungefär världens lugnaste kväll, med brasan i kakelugnen, med täcket på (det är isande kallt i lilltorpet vårat), mera choklad och en katt som kurat ihop sig vid fötterna.
 
Imorgon är jag 26 år och en dag. Jag undrar nyfiket vad året har tänkt bjuda på. Det händer så mycket spännande i livet nu. När jag var 19 tog jag studenten, jobbade inom äldreomsorgen i en sommar, plockade sedan ihop min enda möbel, några sopsäckar med kläder, min LP-spelare, min dåvarande häst Trollfrej och flyttade till Skråmträsk, landsbygden och min kärlek F. När vi var 20 så jobbade vi båda heltid på snickeri. Vid 21 skaffade vi vår älskade lilla katt Knut, jag reste runt i Thailand med min bästis över nyår. Vid 22 reste vi runt en sväng i USA och var på kryssning i Karibien, sedan började jag att studera på universitetet i Umeå och skaffade min andra häst, min älskade Årvar. Vid 23 köpte vi vårt hemmarn och började renovera, reste till Thailand över jul och nyår med delar av min familj. Vid 24 kretsade hela livet kring vår backe och renoveringen, jag reste till Tjeckien och Tyskland för två weekends, fick låta min trotjänare Trollfrej somna in och lilla Fapriola flyttade till backen. Vid 25 tog jag min efterlängtade examen och började jobba på företaget jag drömt om att få jobba på. Och nu blir jag 26. Jag kan inte säga att jag är så lastgammal alls, men det är härligt att titta tillbaka på åren och se hur de fyllt med liv.
 
Jag undrar hur jag nästa år kommer att sammanfatta året. Jag har inte mindre än tre utlandsresor att se fem emot i år. Vi renoverar i en rasande fart, snart flyttar mina hönsdamer hit till oss och i höst har F varit min alldelens egna kille i tio år. Jag törs nästan säga att detta år kommer att bli en storfavorit. Och jag gillar det där, med att bli äldre. Jag har varit ganska dålig på de där ungdomsåren. Jag tänker att det bästa inte hunnit hända än, att allt ligger framför mina fötter. Jag har hunnit med mycket, men har liksom aldrig bråttom. Allt har sin tid.
 
Sen vill jag passa på att tacka er alla också. Kända som okända. Att ni grattishälsar, uppmuntrar, stöttar och finns med i detta märkliga liv på backen. Jag tycker om er alla så, trots att ni på något vis är så långt bort. Mitt ödmjukaste tack och en stor kram till er alla. Nu är jag 26, en siffra jag tror kommer att klä mig bra.
Visa fler inlägg