Julkänsla med min ljuva ponnyskrutt

Älskade, älskade lantliv alltså. I helgen behövde jag djupandas. Hur gör man det bättre än att ta en tur ute i snön tillsammans med en kär vän? Tror knappast någon får mig att vända på humöret så snabbt som min ponny, Fapriola.
Jag drog på mig den gamla mamma-ärvda overallen. Hon hade hittat den under sommarens källarrensning hemma i hembyn. Frågade om vi möjligen ville ha den, jag tänkte på den tickande lilla cashewnöten i min mage och högg direkt på erbjudandet. Rymlig och varm, perfekt med andra ord. Så selade jag på min vän, selen har jag fått från en kär vän och släden med skacklorna är ett ihopplock från gårdens gömmor. Det behöver inte vara så fancy för oss. Detta funkar fint. Iväg åkte vi, min lilla ponny och jag.
Ner för backen och bort mot en av våra kläppar med skog. Denna i behov av gallring, men tiden finns inte riktigt till skogsarbete just nu. Gott att bli av med lite gran- och enris då. Fapri väntade tålmodigt medan jag högg små granar och grankvistar med yxan. Slö var den, tid tog det. Men oj så härligt. Efter några minuter märkte jag hur axlarna var sänkta, andetagen djupa, och tankarna klara.
Jag tänker ofta på vilken tur jag har som får spendera tid tillsammans med mina djur. Så bra jag mår av det. Satte mig i snön och gosade med lilla mulen och kliade håriga mammut-bogen. Tänk att vi blev vänner tillslut. De dagar det är riktigt dåligt väder brukar hon få täcke på sig, då lägger jag täcket på hennes rygg och alltid, alltid vill hon ha en liten puss på mulen innan jag spänner åt gjordarna. Ingenting jag vill byta ut mot något.
 
När jag satt där så tänkte jag på hur stolt jag är över mina livsval. Att jag så pass ung valt rätt vägar i livet som lett mig hit. Till skogen med min ponny liksom. Långt ifrån allas dröm, men mitt elvaåriga jag hade varit så lycklig över synen.
Sedan var släden full av en- och granris. De ska bli krans och pynt på gårdens dörrar. Och lite sysselsättning till hönsen och tupparna. Kanske får hästarna någon kvist att tugga på också. Ymnigt snöfall. Satte mig på släden och lät henne vandra på hemåt. Hon är så arbetsvillig, älskar sin lilla släde.
Över åkrarna som legat i träda, över krondiket med betongtrummorna, över betet och upp för backen. Andras in genom näsan i stora andetag och låter snöflingorna landa i ansiktet på mig. Det är så härligt att känna att man lever.
Så dyker Drömmens baksida upp i vinterskrud. Inbäddad i vitt fluff. Fapri står tålmodligt stilla medan jag lossar släden och tar av selen. Smiter åt henne en morot och en puss på mulen innan hon får gå ut igen. Hoppas hon vill stanna med mig många år till, min lilla ponnyskrutt.
#1 - - abborrbergslouise :

Så himla fint. Jag saknar mina hästar så mycket. Men vi hann aldrig till det där ni gör. Hurra för er.

Svar: Jag har inga garantier på att det kommer att finnas ett liv med barn och hästar tillsammans... Så jag njuter av det jag har nu, och försöker att inte spekulera i hur framtiden kommer att se ut. Och hurrar över slädturer <3 Kram
Isabell Lundberg