Det långa, långa upploppet

Publicerad 2018-12-11 09:00:00 i Att bära på en bebis,

Skorna är från mountain horse, koftan är min systers, från Only. Pennkjolen är ett traderafynd (30 kr!) och linnet är köpt på tjänsteresan i Spanien tidigt i höstas. Kalasfina, kulan och jag.
... 
Hej älskade unge, det är bara mamma som skriver igen. Nu är du en vecka äldre och jag börjar bli bekymrad över hur fort den här graviditeten har gått. Är inte ett dugg less ännu. Visst finns det dagar jag längtar mig sönder och samman efter att få rida och springa och kunna ta mig an utmaningar i huset. Men det är ingenting mot  för glädjen och längtan efter just dig.
 
I veckan känns det som att det inte hänt ett dyst. Men magen har vuxit och du har sparkat och levt rövare i magen. I söndags när jag yogade så fortsatte du passet efteråt med dina kullerbyttor och sparkar. I veckan har ju legat väldigt långt ner och sparkarna har kommit därefter, din pappa och jag har riktigt känt hur du bullrat runt vid läggdags, långt långt ner. Men efter yogan måste du ha snurrat för nu är du hejvilt överallt.
 
Jag har vaknat nästan varje natt i veckan men aldrig på grund av dig. En natt skrek F i sömnen så jag nästan flög ur sängen. Andra nätter har jag svettats. En tredje har jag frusit. Men alltid somnar jag om efter ett ögonblick och sover fortsatt så gott. Det är lyxigt att få sova gott och långa nätter.
 
Jag mår bara fint. Ibland sköljer känslorna över mig. Att du faktiskt är på riktigt och ligger där och växer till dig tills du ska komma ut till oss. Vi ska få rå om dig resten av livet. Det är ju sanslöst. Din pappa och jag pratade om det här om kvällen, att allt som varit störst i livet hittills kommer att bli nerputtat efter att du kommit. Hur viktiga än djuren är för mig till exempel, så kommer du at vara nummer ett. Något som inte går att förstå. Att livet kommer att vändas upp och ned och aldrig mer bli sig likt igen.
 
Har känt mig helt normal i humöret fram tills nu. Men ibland så kommer känslor som gör att jag bara vill skrika (typ när jag tappar grepen när jag mockar och måste böja mig för att plocka upp den för tredje gången) eller grina (typ när jag tänker på hur fin pappa F kommer bli ... eller när jag får höra att vi inte kan spara innerdörrarna jag vill spara i huset ...), ja det är högt och lågt, hormonerna gör ingen skillnad på det.
 
Då och då kommer tankar på förlossningen upp. Jag tänker inte planera så mycket kring den, tänker att vi löser det lite där och då. Det är något som tidigare skrämt mig något fruktansvärt men nu när jag väl är gravid tänker jag att ut måste du, på ett eller annat vis. Vi har varit på en föräldrakurs/träff och fått värdefull information om förlossningen och dagarna på BB. Hittilss har mitt fokus legat på graviditeten men nu börjar det sakta sjunka in. Att det kommer ett liv efteråt. Att du ska följa med. Oss. Hem. Till vår backe.
 
Vi läser då och då på om föräldradagar, lyssnar på någon podd om bebisar och barnliv och pratar lite bebisprat med bekanta och kära. Försöker väga varje tips noga. Vad vill vi. Drömmer mig återigen bort till tanken om hur du kommer lukta och känner i rent ferdinant-mode att allt kommer att lösa sig. Vi kommer hitta vår väg. Känns skönt.
  
Jag har inhandlar praktiska IceBugs-skor så jag kan promenera i vinter utana att vara rädd för att ramla. Jag bär på en sån värdefull last. Det är härligt att fåsa lite även om jag förvånadsvärt fort blir flåsig. Tänker på hur sjutton jag någonsin ska orka lika mycket som förr igen. Och sedan kopplar jag på Ferdinnand-modet igen och tänker att "äsch, det löööser sig ju.. som det alltid gör".
 
Vi har passerat "hundra dagar kvar" för ett bra tag sedan och på något vis känns tiden som är kvar som ett långt, långt upplopp. Herre min vad vi längtar efter dig, älskade unge.

Liknande inlägg

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Isabell, 26 år, Skråmträsk. Mellan sjön, byavägen och skogen ligger vår backe. Backen vi köpte 2015 som nu håller på att förvandlas till vårt drömboende. Här renoverar vi Drömmenhuset från 1864, bor i lilltorpet från 1909 och pysslar på med ekonomibyggnaderna - ladugården som blir till stall, logen, timmerboa och bagarstugan. Här bor vi, Fredrik och jag, tillsammans med mina två hästar Årvak och Fapriola, hönsen och tuppen Caesar samt katten Knut. Följ med på vår renoveringssaga!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela