Godnatt mina högt älskade vänner

Publicerad 2018-08-02 23:59:27 i Hönsen på backen,

Igår kväll hittade Fredrik min favorithöna Julia liggande alldeles slö ute för sig själv. Hon ville inte stå, gå eller röra sig alls, förlamad. Krävan var proppfull. Hjärtat går förstås i tusen bitar när man hittar djuren så. Försökte massera krävan, höll om henne. Hade henne i mitt knä. Mellan varven fick hon ligga i en kartong med en vattenskål. Massage, kramar och gos. Älskade lila vännen. Misstänkte att det kunde sluta dåligt, och imorse hade Julia somnat in.
 
Lilla hjärtegrynet Julia som gärna satt i knäet och hade det bra. Åt med världens aptit, sov gärna själv på nedre pinnen. Lekte med sin gula boll, la flest ägg i flocken och kom springande över gårdsplanen så fort hon fick syn på en. En liten glädjespridare som tagit oss med storm, vi alla tyckte att det var en helt fantastisk liten höna. Mycket personlighet, stort hjärta. Och nu är hon borta.
 
Jag begravde henne under tystnad. bäddade i gropen med hö. La blåklockor på toppen av graven. Tänkte att om hon haft ont eller mått dåligt, så är det slut nu. Nu är det vila.
 
Tunga steg till hönshuset, inte ett ljud hördes bakom väggen. Inget rusande ut genom dörren. Mitt på golvet ligger min fina tupp, Ernst. Alla hönorna uppskrämda på översta sittpinnen. Försöker få igång honom, han är superslö och huvudet rycker märkligt på honom. Tar honom i famnen, aldrig vill han bli klappad och nu låter han det ske utan protest. Pappa rullar precis upp för backen med sin silvriga volvo. Helt förtvivlad skriker jag till honom och frågar vad som händer mina höns. Sedan går det fort.
 
Fredrik kommer ut från torpet. Ernst i min famn, krävan lika proppfull som Julias. De måste ha fått i sig något som inte är bra för kroppen. Något som förlamar dem och förstör dem inifrån. Försöker massera krävan. Ernst kräks, och kräks, och kräks i min famn. Tårarna fullkomligt sprutar från mig. Jag skriker att "han dör, han dör!!", paniken i mig, allt går så långsamt och ändå så fort. Sedan var det över. En sista suck och sedan ligger han där, världens finaste tupp. Med glänsande fjädrar, så stillsam. Bryter ihop totalt. Att förlora en höna var ledsamt. Men att förlora tuppen också. Fina tuppen som varit kärnfrisk fram tills jag hittade honom på morgonen.
 
Fredrik begraver honom. Jag mår så illa efter upplevelsen så jag får gå runt hörnet och hade jag hunnit äta frukost hade den kommit upp, utan att tveka. Vilken fruktansvärd upplevelse. Ingenting jag önskar någon att få uppleva. Det gick så fort, sedan var det över.
 
Kvar är fyra förvirrade hönor. Som samtliga är hängiga och är dåliga i magen. Som inte vet hur man lever utan en tupp. Som satt överallt ikväll när de skulle nattas. Min rädsla är att de dör allihop. Vet inte om det kommer att gå att sova inatt. Känner sådant obehag. Mina högt älskade vingbeklädda små vänner.
 
Jag vill skriva det. Det var ingen vacker upplevelse. Det var fruktansvärt för oss alla. Sättet Ernst fick avsluta sitt liv, är inte rättvist. Och jag är förstås väldigt ledsen...
 
Jag gör allt för de små liven. Städar, fixar, handlat hönsfoder och bjuder på matrester enligt konstens alla regler. Kelar, erbjuder dagsfärsktvatten på flera ställen i trädgården. Frysta bär när det är varmt. Skugga, sand/jordbad i skugga. De får springa fritt ute, så naturligt det kan bli. Reden och sittpinnar efter alla tänkbara mått och regler. Men ibland, är det inte bara tillräckligt, jag kunde inte skydda dem mot allt...
 
... Nu hoppas jag bara att mina fyra stjärnor repar sig fort. Att mina höns får må bra...
 
Vad hönsen ätit för att få avsluta livet såhär vet jag inte. Möjligen salter från stenmjölet vi fick hem i veckan. Möjligen någon växt. Möjligen avföring från någon smittbärande vild fågel. Jag vet inte alls. Jag orkar inte spekulera och orkar inte ta emot en massa teorier. Julia och Ernst är döda och kommer aldrig mer tillbaka. Det hade inte spelat någon roll om det var räven, om de blev påkörda eller bara trillade av pinn av ålder. Det är ledsamt ändå. Och otroligt tomt i hönshuset...

Liknande inlägg

Kommentarer

Postat av: Lotta

Publicerad 2018-08-03 08:10:53

Vilka fina bilder!! Är helt såld på att du kan hålla i tupparna på det viset, jag hade nog inte vågat :)

Postat av: Anonym

Publicerad 2018-08-03 16:53:04

Styrkekram ♥

Svar: Tack <3
Isabell Lundberg

Postat av: Åsa

Publicerad 2018-08-05 13:03:07

Styrkekram ♥

Svar: Tack <3
Isabell Lundberg

Postat av: Jenny

Publicerad 2018-08-05 13:04:25

Åh, känner verkligen med dig. Så otroligt sorgligt. Gjorde ont i hjärtat att läsa om vad som hänt. Hoppas de andra piggnar till snabbt! Kramar <3

Svar: Tack snälla du. De andra mår bättre, tack! <3
Isabell Lundberg

Postat av: Malin Lorentzon

Publicerad 2018-08-08 19:54:16

Så sorgligt! Hoppas de andra hönorna har klarat sig. Kram <3

Postat av: emma

Publicerad 2018-08-09 06:43:23

åh, vad ledsen jag blir för din skull. djur är verkligen familjemedlemmar, med sina egna personligheter och tomrummet efter dem är stort. hoppas de andra hönsen har piggat på sig. stor kram

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Isabell, 26 år, Skråmträsk. Mellan sjön, byavägen och skogen ligger vår backe. Backen vi köpte 2015 som nu håller på att förvandlas till vårt drömboende. Här renoverar vi Drömmenhuset från 1864, bor i lilltorpet från 1909 och pysslar på med ekonomibyggnaderna - ladugården som blir till stall, logen, timmerboa och bagarstugan. Här bor vi, Fredrik och jag, tillsammans med mina två hästar Årvak och Fapriola, hönsen och tuppen Caesar samt katten Knut. Följ med på vår renoveringssaga!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela