När jag sa Ja!
Från hela mitt hjärta - tack för alla hälsningar på instagram, facebook, sms och liknande. Tack till vänner och svägerska som kommit med blombuketter, för presenter och uppvaktning. Vi är i en sådan lyckobubbla, tack till er alla, så otroligt fint att ni tänkt på oss.
 
...
 
 
 
Vi backar bandet ungefär en månad. Det är den tredje mars och jag har precis vaknat upp i fjällvärlden. Bland udda-sängkläder, ett virrvarr av armar och ben samt obegränsat med frisk fjälluft. Tjugoåtta minus var det ute, Fredrik studsade i princip ur sängen och började direkt prata om "hur jäkla fint väder" det var, han var så himla glad. Jag myste inombords, visste att han var på sin favoritplats på denna planet, bland fjällen, sjöarna och bäckarna. Vi åt frukost, F ville absolut åka på skoterutflykt, jag bara fortsatte att mysa inombords, självklart, jag vet ju att det är det bästa han vet. Tills kallgraderna hade lugnet sig lite satt och läste bok i gungstolen framför kaminen. Gungade långsamt fram och tillbaka, sköt på mer fart med stortån mot trägolvet.
 
Jag hade glömt mina täckbyxor på jobbet. Så jag skulle få låna Fredriks stora skoterbyxor. Han bylsade därför på sig sin pappas stora skoteroverall och millitärmössan som går att paketera in hela ansiktet, för att kylan inte ska bita sköra mars-kinder helt sönder och samman. Så han gick ut, tankade och startade skotern. Pysslade på, som han brukar, lugnt, metodiskt och självständigt. Jag sköt på mer fart med stortån, gung ... gung.
 
Så var han klar, han skrattade och log och höll sina stora händer runt mitt ansikte och tyckte att jag var sötast i världen med hans ohult stora täckbyxor, fyra tröjor, dunjacka och varmaste ullmössan jag kunde hitta. Så bar det iväg.
 
Ner för backen där fjällstugan ligger. Över lilla byavägen som tar slut tre-fyra kilometer in i byn. Ner för slänten ner mot sjön och över Tängvattnet. Kylan bedövade oss, ljudet av skotern fyllde hela atmosfären runt oss. Det var bara jag, svärfars gamla bredbandade fem-nia och Han. Jag kramade honom hårt runt midjan. Vi susade över sjön och skotern började klättra sig uppåt mot fjället. Fjället vi alltid, alltid återkommer till. Fjälltoppen som lyser med sitt snötäcke varendaste morgon man vaknar upp i fjällstugan. Fjället där man ser Hemavan åt ena hållet, Norge åt det andra och de oändiga vidderna åt övriga hållen.
 
 
 
Vi puttrade förbi fjällbjörk och trädgräns. Sedan var vi uppe. På toppen av Tolvhobben, toppen av Stoer-Filpoe, med en utsikt som tar andan ur en, varje gång vi återvänder. Jag slår ut armarna, skriker nästan när jag pratar. "Det ser inte verkligt ut, det ser animerat ut alltihop", himlen är klarblå, solen mot snön bländar oss. Fjällen breder ut sig som en tid utan slut under oss och runt oss. Allt är magiskt, allt känns på låtsas. Och mitt i allt, i de numera tjugofem minusgradera, börjar han vrida på sig. Säger "Du vet ju att jag är väldigt förtjust i dig... du gör mig lyckligast i hela världen", och famlar efter den lilla dragkedjan på den i övrigt så stora skoteroverallen. Sedan drar han ner blixtlåset, slänger av sig millitärmössan, trocklar sig ur overallen och får tillslut av sig både ena och andra skoterskon också. Ena socken följer visst med skon. Under hela magasinet av kläder så har han finskjorta, kavaj och chinos. På en fjälltopp, i tjugofem minusgrader, i en sock(!), så går han ner på knä, fiskar fram en ring i en ask och fortsätter ".. Så vill du fortsätta att göra mig till världens lyckligaste resten av livet och gifta dig med mig?". Lyckan har ingen hejd.
 
...
 
Fredrik och jag gick på vår första dejt i maj 2008. Vi var då sexton år. Hoppade studsmatta och jag tog med honom till stallet för att han skulle få träffa min häst. Vi öppnar stalldörren och går längst in i stallet, kastar ett getöga över axeln och får syn på ett nyfött litet föl. En liten krake, som knappt kommit sig på benen. Som knappt torkat. Ett litet sto som sedan fick heta Lomita. Sedan dejtade vi lite till. Gick på bio, såg "Sagan om ringen" i bäddsoffan hemma hos mamma och pappa. Skickade selfies från korniga VGA-mobilkameror till varandra. Han tog sin moped hem till mig, sin gamla k50 som står på vår ladugårdsvind nu. Sedan blev det oktober, vi kysstes första gången inne på hans pojkrum i Skråmträsk. Efter att vi spelat tv-spel och sett på "Scrubs". "Vi ses på bussen imorn va?" sa jag när jag rödblossig gick ner där min skjuts väntade.
 
Sedan har snart tio år gått. Av cancer och elände. Av lycka och glädje. Av gymnasieår, studenten och våra första jobb. Vi har vandrat sida vid sida genom resor, bakishäng i soffan och hemmafester. Vi har hållit i varandra när det stormat runt oss. När vi förlorat nära, och kära. Vi har haft varandra i sorg. Men mest har det varit ljusa stunder, stunder av ren jäkla kärlek. Stunder av fjärilar i magen som aldrig tycks flytta ur magen. Stunder av drömmar som blir sanna. Vi bygger bo tillsammans, och försöker pyssla om vårt skogshemmarn så gott det går. Vi har varandra genom momsdeklarationer, fredagsbuketter och timmar av renoverande. Vi är snälla med varandra. Alltid. Vi lyfter varandra och jag är helt övertygad om att Han tycker att jag är den mest fantastiska människan på denna planet. Det beundrar jag honom för. Han låter mig växa, gå min egen väg och ha hur mycket andningsrum jag vill. Han får mig att vilja vara en bra människa, hur klyschigt det än låter.
 
... Och nu ska jag få bli hans fru. Det är så overkligt, vi är så lyckliga. ... Och mitt svar var förstås "Ja!"
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress