Livet förändras
Dagsfärsk bild på snömängden i april.
Den 19 april 2017 och jag skriver om livet i stort och smått.
 
Ett år går så jädra fort. Och ändå så långsamt. Det är samma liv som levs, men ibland känns ett år som en hel livstid sedan. Nu ska det bli vår igen, och tiden den ska gå.
 
Jag sitter på kontoret även denna aprildag. Med glasögonen på nästippen. Men detta år i ett nytt kontorsbås. Då hade jag praktik. Som blev till sommarjobb. Som blev till ett vikariat. Drömpraktiken som blev drömjobbet. Och åh, så kul det är. Det blir lika tyst i år när jag stänger av motorn till bilen. I år har vi en ny bil. Vi sålde vår sänkta Audi med dunka-dunka ljudanläggning och tonade rutor, och shoppade oss en flakbil. Jag gillar den, den är praktisk och det ordet skrämmer mig inte alls längre. Men tyst blir det, när jag drar nyckeln ur tändningen. Men jag upplever att min hjärna inte har samma behov av tystnad. Den får vila mer, den hinner återhämta sig och tankarna känns klarare och friskare än för ett år sedan.
 
Fredrik jobbar eftermiddag också i veckan. Jag saknar honom nu, precis som jag gjorde då. Han väcker mig ofta på nätterna så jag sömndrucket hinner prata med honom, utbyta några ord innan jag somnar om igen. Knut, han ligger på trasmattan, i sängen eller i soffan. Tigger fortfarande med sina små baktassar stadigt i backen och framtassarna försöker frenetiskt finga en bit avokado eller gurka från diskbänken. 
 
I år drömmer jag inte om att skaffa höns. De bor numera ute i mitt hönshus. Med sittpinnar, reden och värmelampa, efter konstens (och jordbruksverkers) alla regler. De gör mig genuint lycklig, de där hönsdamerna. Det är en fantastisk känska, att uppfylla drömmar. Jag gör inte plättar i år, men likväl tacosallad där hönsen får äta upp alla stumpar på grönsakerna som blir över. Jag vet att de blir glada och tacksamma av våra matrester, och lämnar solgula äggulor till mig som tack. Hönsdrömmen ändå, den som blev sann.
 
Jag bokar inga tåg- eller hotellbiljetter. För jag ska inte gå på arbetsintervju långt borta. Jag ska vara här, på backen, med Fredrik, djuren och naturen. Med husbygget och drömjobbet. Jag har landat här nu, och tänker inte ta sats för att flyga till nya jobbäventyr. Trivs så bra, men precis som det är.
 
Jag mockar lika metodiskt och målmedvetet som alltid; bajset i skottkärran, kisset med, sopa på kissfläcken och sopa upp det i spaden, dra ihop spånet till en hög i mitten av boxen och fånga upp små runda bollar som lyckats undkomma grepen tidigare. Det går fort, jag är van och mockar utan att reflektera över vad jag gör. Prick som då, men nu, med ännu ett års rutin på det hela. Jag låter skottkärran stå kvar inne i stallet. Med årets snömängd kan jag inte tippa varje dag. Det gnager mig för jag gillar inte att ha skiten liggande i skottkärran. Men i år, så får det bli så.
 
Hästarna tar jag in. Men jag skippar grimskaftet och så. Öppnar bara upp nya stalldörren. Det är ljuvligt. Hästarna kommer in, en efter en, med blöta och snötyngda täcken. Hästarna betyder precis lika mycket för mig nu, jag borstar bort vinterpäls från dem och kliar dem under hakan varje dag. Tror och hoppas att de trivs här på backen. I år finns ingen tillsymmelse till gräs, bara ett tjockt täcke av snö precis över hela byn. Det är för djupt för att plumsa i med hästarna, Fapri skulle förmodligen fastna om vi försökte. Vi vet inte om det någonsin blir vår i år, lite så känns det.
 
Fredrik och jag pratar i telefon flera gånger under dagen. Alla spännande saker vi varit med om, vad vi ska äta i helgen och hur vi haft det under dagen, blir fortfarande glad över att höra hans röst i telefonen. I år är Islandsresan bokad och om tre veckor åker vi.
 
Allt är så samma lika i april i år som i april förra året, och ändå - så himla mycket bättre nu.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress