Hótel Lækur

Efter The Golden Circle blev vi nästan ensamma på vägarna. Så skönt.
Vi stannade i Flúðir och handlade picknick. Kall korv, salami, bröd, mjukost och läsk. En salig blandning. Så slog vi oss ner någonstans på den isländska landsbygden och åt.
När vi kört klart för dagen hade vi passerat samhället Hella också. Svängt av på en grusväg och kommit hit, till Hótel Lækur. Det var så bra boende, så det tycker jag förtjänar ett eget inlägg.
Här bor vi alltså. Bland hästar, får, höns, hundar, jacuzzi och vulkaner. Makalöst. Vårt dyraste boende på resan, men det var det värt.
Det är så hemtrevligt med höns. Blir så genuint glad av dem.
Träffade en hund som lever livet här på farmen. Rullar i hästskit, sitter i gästernas knä och håller stenkoll på hönsen. Hela familjen har gosat denna och den andra hunden sönder och samman ikväll.
Hönshuset, så gulligt.
... och middagen, så himla god. Lagad med lokala råvaor (förutom riset då). Med isländsk öl och sedan varm äppelkaka till efterrätt.
En strandskata som strosar förbi. Hekla tornar upp sig bakom hotellet. Vi badar jacuzzi, sitter i solväggen och bara njuter. Denna semester alltså. Superlativen tar inte slut.

Geysir, Gullfoss & en ny kärlek

Vi körde ungefär en mil från vårt boende på Úthlid Cottages till ett ställe där det pyste och bubblade ur marken...
... Nämligen till Geysir. Vi var ute tidigt och kom därför innan den värsta turistvågen. Det är några dagar innan säsongen öppnar också ändå så kan det bli ruskigt mycket folk på dessa attraktioner. Vi hade så tur, både med väder, vind och lite folk runt oss.
Geysir har blivit mer eller mindre inaktiv för att folk kastat mynt och skräp (!) i hålet. Jag ger upp hoppet på mänsklignheten när jag hör sådana saker. Usch alltså.
Men Stokkur var fortfarande aktiv och riktigt, riktigt mäktig. Mellan de riktigt häftiga spruten så var det några mindre sprut med. Mäktigt, alltihopa.
<3 
Sedan värmde vi oss inne på caféet på anda sidan gatan. Otroligt fint intrett. Och sedan rullade bilen vidare..
.. Till sista stoppet på The Golden Circle. Gullfoss, ett 32 m högt vattenfall (11 m + 21 m). Även här - så mäkigt.
Vilka krafter. Detta vattenfall höll på att bli ett vattenkraftverk under 20-talet men Sigríður Tómasdóttir från en gård i närheten kämpade för att bevara Gullfoss. Hon använde alla sina pengar i rättsprocessen mot exploateringsföretaget, hon hotade till och med att hoppa ner i vattenfallet om dammen skulle bli av. Tómasdóttir förlorade fallet men företaget tjorvade med avgifterna för arrendet och vattenfallet fick leva vidare, orört. Gullfoss förvärvades inom hennes familj innan det slutligen såldes till den isländska staten och blev så småningom naturreservat. Fint.
 
Så, så, så vackert.
Det är så härligt att checka av drömmar. Gullfoss, check!
.. och få ha med sig han den här. Check.
Hjärtat gör lite ont av vackerheten. Så packade vi oss iväg, mil efter mil.
Dikesrekvisita helt i min smak.
Runt var och varannan kurva. Äsch bara.
Vidder som tagna ur en dröm.
Vi hade blivit tipsade om en fin avstickare från en kvinna i Úthlid. Där det var dags att vända så träffade jag på dessa tre. Och kärlek vid första ögonkastet, ja, det existerar.
Blev helt förälskad i denna rödskäck. Måste börja spara till en egen islandshäst.
Fick motvilligt åka därifrån. Åh fy, den där pannluggen glömmer jag inte i första taget.
... och trots att han säger "NEJ" till fler djur så såg jag allt lite kärlek spira där emellan med. Och imorgon ska vi rida islandshäst, jag hoppas han blir såld på det. Det återstår att se.

Þingvellir & Úthlid

Torsdag hann jag mellanlanda hemma. Åka taxi hem från flygplatsen, krypa upp i kökssoffan med Knut vid min sida och jobba några timmar hemifrån. Sedan tog jag semester, slänger av dator, jobbtelefon och packade bort allt jobbrelaterat. Packade upp resväskan, packade den lika fort igen. Stickade tröjor, underställ, regnkappan och kamerautrustning. Hann mysa med alla djuren hemma. Sedan blev det kväll, natt och slutligen morgon. Morgonen vi skulle åka på semester till Island.
 
Jag har liksom alltid velat åka hit. Så när tillfället gavs tog jag chansen. Packade in mamma, pappa och Fredrik i ett flygplan och korsade delar av atlanten. Så landade vi på Keflavik. Kommande dagarna får ni följa med på vår roadtrip på mina drömmars land, Island.
Vi hoppade på en shuttlebus som tog oss till hyrbilen. Packade in väskor i bagageutrymmet och började rulla. Flera mil i bil, förbi Reykjavik, förbi berg, dalar och vidder.
Jag längtar alltid, alltid hem när jag åker bort. Men redan efter någon timme så kände jag att jo, här är en märklig känsla av hemma. Hit kommer jag att återvända, igen och igen.
Ganska fort hade vi passerat bebyggelsen och kom hit. Till sjön Þingvallavatn.
Sjön låg nästan spegelblank. Hela gänget tappade nästan andan av vackerheten över det hela.
Fästmannen var med. I loppad Fjällräven och smilegropar från en annan dimension.
Min älskade pappa, som tagen ur en reklam för Ford. Vilken frihet att hyra bil. Rekommenderar starkt.
Så gjorde vi första planerade stoppet. Þingvellir, en nationalpark där kontinentalplattorna där eurasiska och nordamerikanska kontenintalplattorna möts. Här hölls också Islands första ting där lagar beslutades.
Naturen - så makalös vacker.
Vi valde rutten ner mot den lilla kyrkan.
Träffade några vänner på vägen. 
Þingvallakirkja. Så oerhört alltihop. 
Sedan förflyttade vi oss mot nästa sevärdhet, bara ett stenkast bort. Alltihopa så himla turist- och människovänligt. Lite snopet, men också skönt på något vis.
Jag bara njöt, av vyer, frisk luft och få kvalitetstid med människor jag tycker om.
Så kom vi hit - till Öxarárfoss. Ett vattenfall så vackert så. Här är min fina mamma.
Naturens krafter.
Sedan packade vi in oss i bilen och siktade mot kvällens boende. En stuga uppe i Úthlid. Också det, så makalöst vacker bygd. Vi åt lokal mat. Lammfärsköttbullar, torkat/rökt lammkött, tunnbröd med smör och lammkött, gröna ärtor och fermenterad haj vi sköljde ner med brännvin från Island. Just hajen var nog det vidrigaste jag någonsin ätit. Men allt annat, en hit. Ägarinnan av stugbyn berättade att öl inte var tilltåtet på island förrän 1989, men numera finns massor med lokala bryggerier.
 
Sedan bytte vi om till baddräkt och badbyxor, kröt ihop i jacuzzin med utsikt över berg och dalar. Och sov, det gjorde jag så gott, så gott efter hela alltet.
... Sedan vaknade vi upp här. Till blå himmel och klar luft.
En stuga hos Úthlid Cottages. Med makalös utsikt åt alla håll. Så packade vi in oss i vår Ford och åkte vidare mot nya Islandsäventyr.
 
Jag är så glad att vara här. Vill visa er allt och lite till.

Det är mycket nu.

Det kommer alltid perioder när saker hopar sig. När det är mer än mycket på jobbet. När båda hästarna behöver mycket motion och omsorg. När jobb kommer loss i renoveringen. När nätterna blir korta och dagens timmar ändå inte räcker till. Då är det så himla skönt att komma in hit och ventilera. Och bara skriva orden. Det är mycket nu. Resor härs och tvärs. Vårplaner på gården, besluttagande i huset, roligheter med kompisar, allt mer än vanligt. Allt i en salig röra kallad livet. Det är så skönt att komma in hit, och bara möta inga krav alls. Min lilla skorsten att släppa ut bokstäver som blir till ord. Utan krav, utan prestation eller så. Bara några rader från livet i stort.
 
Tolv timmar på jobbet idag. När jag kom ut på parkeringen klockan sju stod min flakbil ensam kvar. Det hade börjat bli kallt igen efter en ljum dag. Sedan hade jag planer på att rida med ponnypluttan som handhäst. Sträcka ut ryggen ordentligt. Krama om hönsen. Skriva en packlista inför Island. Istället blev jag sittande med momsdeklarationen. Och en slumring i soffan. Ibland är livet på en lantgård inte bara djur och natur. Utan mycket hårt arbete och administrativt arbete. Försöker bli bättre och bättre för varje år med kvitton, fakturor och sånt. Lär mig lite i taget av ekonomsvärfar.
 
Det kanske låter märkligt med mina mastodontdagar. När jag förespråkar att leva "det levande livet". Men hittills är mitt jobb så himla kul. Så det är liksom svårt att shifta ner när allt jag vill är att lära mig mer, mer, mer. Jag gissar att det är den där balansen man ska lära sig hitta. Jobb, gårdsliv, lantliv, renovering. Och familj och vänner, som blivit lidande på senaste. Och att pyssla om sig själv ibland. Glöms lätt bort.
 
Imorgon har jag i alla fall bokat en rid-dejt med min underbara vän i byn, Wilma. Som varit min ridkompis i sex år (!) nu i sommar. Jag tänker att det är ett bra sätt att verkligen komma iväg från jobb och hemmajobb och skärmar och så. Och sedan är det fredag. Och den där fästmannen jag numer kan titulera honom som, han väntar på mig efter nattvecka och tid ifrån varandra. Håller på att sakna ihjäl mig efter honom. På söndag åker jag på jobbresa. Sedan islandsresa. Pjuh. Minst sagt. Men synd om mig, det är det inte i varje fall. Kul får jag ha, nästan precis jämt.
 
Nu ska jag ta Knut under armen och krypa ner bland täcken och kuddar. Vill bara tacka för att ni hänger här och följer med i med- och motgångar. Lyssnar på mig när det är lite väl mycket, och väntar på mig när jag måste spendera timmarna på annat håll. Tycker så mycker om er - glöm inte det!

En liten hälsning från backen

 
 
 
Alltså fina, fina ni. Så mycket kärlek jag fått här, på instagram, facebook, sms, och i det verkliga livet.
 
Det har varit liite för mycket på senaste. Då får man prioritera. Så för mig blev det kontorsjobb, gårdsjobb och umgänge med alla djur jag har runt om mig. Ungefär trettio får, en hund, sex fjäderfän, två katter och två hästar har Fredrik och jag roddat i veckan. Och jobb på det, både i Stockholm och på hemmaplan. Så har vi hunnit fantastiskt mycket i huset med. Fisketävling hann vi klämma in och två spontanbesök vi inte räknat med. Sånt som gör hjärtat alldelens varmt och härligt. Så glad för människorna och djuren jag har runt om mig. Min telefon gick sönder mitt i allt också (två veckor sedan) och därifrån sköter jag all bildredigering, överföring från kamera-dator och hänger på sociala medier. Så det har varit tyst från mig ett tag. Bra så också.
 
Framöver vankas det mycket jobb också. Försöker hitta balans i det hela. Ingenting får äta upp mig, en lagom dos av allt så blir det bara kul. Så nu ska jag hoppa upp på min fyrbenta. Ut och spatsera på byavägen. Sedan fortsätta med projekt färdigställa sadelkammaren. Och tidigkväll på det. Blir alldelens perfekt.
 
Vi hörs snart igen, kram på er.

När jag sa Ja!

Från hela mitt hjärta - tack för alla hälsningar på instagram, facebook, sms och liknande. Tack till vänner och svägerska som kommit med blombuketter, för presenter och uppvaktning. Vi är i en sådan lyckobubbla, tack till er alla, så otroligt fint att ni tänkt på oss.
 
...
 
 
 
Vi backar bandet ungefär en månad. Det är den tredje mars och jag har precis vaknat upp i fjällvärlden. Bland udda-sängkläder, ett virrvarr av armar och ben samt obegränsat med frisk fjälluft. Tjugoåtta minus var det ute, Fredrik studsade i princip ur sängen och började direkt prata om "hur jäkla fint väder" det var, han var så himla glad. Jag myste inombords, visste att han var på sin favoritplats på denna planet, bland fjällen, sjöarna och bäckarna. Vi åt frukost, F ville absolut åka på skoterutflykt, jag bara fortsatte att mysa inombords, självklart, jag vet ju att det är det bästa han vet. Tills kallgraderna hade lugnet sig lite satt och läste bok i gungstolen framför kaminen. Gungade långsamt fram och tillbaka, sköt på mer fart med stortån mot trägolvet.
 
Jag hade glömt mina täckbyxor på jobbet. Så jag skulle få låna Fredriks stora skoterbyxor. Han bylsade därför på sig sin pappas stora skoteroverall och millitärmössan som går att paketera in hela ansiktet, för att kylan inte ska bita sköra mars-kinder helt sönder och samman. Så han gick ut, tankade och startade skotern. Pysslade på, som han brukar, lugnt, metodiskt och självständigt. Jag sköt på mer fart med stortån, gung ... gung.
 
Så var han klar, han skrattade och log och höll sina stora händer runt mitt ansikte och tyckte att jag var sötast i världen med hans ohult stora täckbyxor, fyra tröjor, dunjacka och varmaste ullmössan jag kunde hitta. Så bar det iväg.
 
Ner för backen där fjällstugan ligger. Över lilla byavägen som tar slut tre-fyra kilometer in i byn. Ner för slänten ner mot sjön och över Tängvattnet. Kylan bedövade oss, ljudet av skotern fyllde hela atmosfären runt oss. Det var bara jag, svärfars gamla bredbandade fem-nia och Han. Jag kramade honom hårt runt midjan. Vi susade över sjön och skotern började klättra sig uppåt mot fjället. Fjället vi alltid, alltid återkommer till. Fjälltoppen som lyser med sitt snötäcke varendaste morgon man vaknar upp i fjällstugan. Fjället där man ser Hemavan åt ena hållet, Norge åt det andra och de oändiga vidderna åt övriga hållen.
 
 
 
Vi puttrade förbi fjällbjörk och trädgräns. Sedan var vi uppe. På toppen av Tolvhobben, toppen av Stoer-Filpoe, med en utsikt som tar andan ur en, varje gång vi återvänder. Jag slår ut armarna, skriker nästan när jag pratar. "Det ser inte verkligt ut, det ser animerat ut alltihop", himlen är klarblå, solen mot snön bländar oss. Fjällen breder ut sig som en tid utan slut under oss och runt oss. Allt är magiskt, allt känns på låtsas. Och mitt i allt, i de numera tjugofem minusgradera, börjar han vrida på sig. Säger "Du vet ju att jag är väldigt förtjust i dig... du gör mig lyckligast i hela världen", och famlar efter den lilla dragkedjan på den i övrigt så stora skoteroverallen. Sedan drar han ner blixtlåset, slänger av sig millitärmössan, trocklar sig ur overallen och får tillslut av sig både ena och andra skoterskon också. Ena socken följer visst med skon. Under hela magasinet av kläder så har han finskjorta, kavaj och chinos. På en fjälltopp, i tjugofem minusgrader, i en sock(!), så går han ner på knä, fiskar fram en ring i en ask och fortsätter ".. Så vill du fortsätta att göra mig till världens lyckligaste resten av livet och gifta dig med mig?". Lyckan har ingen hejd.
 
...
 
Fredrik och jag gick på vår första dejt i maj 2008. Vi var då sexton år. Hoppade studsmatta och jag tog med honom till stallet för att han skulle få träffa min häst. Vi öppnar stalldörren och går längst in i stallet, kastar ett getöga över axeln och får syn på ett nyfött litet föl. En liten krake, som knappt kommit sig på benen. Som knappt torkat. Ett litet sto som sedan fick heta Lomita. Sedan dejtade vi lite till. Gick på bio, såg "Sagan om ringen" i bäddsoffan hemma hos mamma och pappa. Skickade selfies från korniga VGA-mobilkameror till varandra. Han tog sin moped hem till mig, sin gamla k50 som står på vår ladugårdsvind nu. Sedan blev det oktober, vi kysstes första gången inne på hans pojkrum i Skråmträsk. Efter att vi spelat tv-spel och sett på "Scrubs". "Vi ses på bussen imorn va?" sa jag när jag rödblossig gick ner där min skjuts väntade.
 
Sedan har snart tio år gått. Av cancer och elände. Av lycka och glädje. Av gymnasieår, studenten och våra första jobb. Vi har vandrat sida vid sida genom resor, bakishäng i soffan och hemmafester. Vi har hållit i varandra när det stormat runt oss. När vi förlorat nära, och kära. Vi har haft varandra i sorg. Men mest har det varit ljusa stunder, stunder av ren jäkla kärlek. Stunder av fjärilar i magen som aldrig tycks flytta ur magen. Stunder av drömmar som blir sanna. Vi bygger bo tillsammans, och försöker pyssla om vårt skogshemmarn så gott det går. Vi har varandra genom momsdeklarationer, fredagsbuketter och timmar av renoverande. Vi är snälla med varandra. Alltid. Vi lyfter varandra och jag är helt övertygad om att Han tycker att jag är den mest fantastiska människan på denna planet. Det beundrar jag honom för. Han låter mig växa, gå min egen väg och ha hur mycket andningsrum jag vill. Han får mig att vilja vara en bra människa, hur klyschigt det än låter.
 
... Och nu ska jag få bli hans fru. Det är så overkligt, vi är så lyckliga. ... Och mitt svar var förstås "Ja!"
 
 

Loppislycka.

Det är torsdag när jag skriver det här. Det är grått, så himla grått ute. Jag fick ställa in min middagsdejt med några tjejer på jobbet för att åka hem och bokföra inför momsdeklarationen. Ni hör ju själva hur lockande det lät. Så jag fick helst enkelt muta mig själv. Det gör man ju bäst genom loppis förstås.
Vi har en alldelens underbar loppis i gamla affären i byn. Där lilla damen skänker bort all inkomst till ett sjukhus i Afrika, det är så man blir alldelens varm i hjärtat när man kommer in. Söta lilla Inger bakom den fantastiska köpmansdiken, själva lokalen är helt slående vacker. Jag fyllde en hel varukorg med en massa fynd. Vi tar en titt.
En makalöst fin tallrik från Rörstand. 20 kr. Ser ut som något som min änglamormor hade älskat att ha på väggen, bara värd att köpa för det ju. Det är en sån tallrik man kan hänga på väggen, men jag tror minsann jag ska använda den, gillar att använda finporslin och inte bara låta det ligga.
En duk i kökets färger, grå och blå. Det får bli köksbordets vårduk. Och en rejäl, rutig historia som kommer att fungera perfekt som kökshandduk eller bakduk. 10 kr för båda.
Väldigt söta ljusstakar i smide. Tänker att de får stå på köksbordet framöver. 5 kr för dem tillsammans.
Ett tjusigt redskap att ha i trådgården i sommar. 5 kr.
En liten korg att hämta ägg i. Jag får ju max tre stycken, ofta bara ett, så storleken blir bra till ändamålet. 5 kr för den fina, med kopparnitar och allt.
Två små brickor/tallrikar. Tänkte ställa en blomma på den större. Och den mindre ska få arbeta som smyckeshållare på nätterna. Stå på nattygsstolen mao. Får visa sedan, när den är på plats och så. 5 kr för dem båda.
En rostfri visp och en rostfri sil att pudra ex. kladdkakor med. 5 kr för dem båda. Och en liten djuptallrik för helgyoghurten eller mannagrynsgröten. ÄLSKAR blått loppisporslin, det vill jag fylla mitt nästa hus med. En femma för den tallriken med.
 
Alla dessa makalöst fina fynd för 60 kr. Nästan så man får skämmas när man betalar, nästa gång ska jag lägga en slant extra till sjukhuset i Afrika. Ljuvliga Inger-loppisen alltså!a

Livet förändras

Dagsfärsk bild på snömängden i april.
Den 19 april 2017 och jag skriver om livet i stort och smått.
 
Ett år går så jädra fort. Och ändå så långsamt. Det är samma liv som levs, men ibland känns ett år som en hel livstid sedan. Nu ska det bli vår igen, och tiden den ska gå.
 
Jag sitter på kontoret även denna aprildag. Med glasögonen på nästippen. Men detta år i ett nytt kontorsbås. Då hade jag praktik. Som blev till sommarjobb. Som blev till ett vikariat. Drömpraktiken som blev drömjobbet. Och åh, så kul det är. Det blir lika tyst i år när jag stänger av motorn till bilen. I år har vi en ny bil. Vi sålde vår sänkta Audi med dunka-dunka ljudanläggning och tonade rutor, och shoppade oss en flakbil. Jag gillar den, den är praktisk och det ordet skrämmer mig inte alls längre. Men tyst blir det, när jag drar nyckeln ur tändningen. Men jag upplever att min hjärna inte har samma behov av tystnad. Den får vila mer, den hinner återhämta sig och tankarna känns klarare och friskare än för ett år sedan.
 
Fredrik jobbar eftermiddag också i veckan. Jag saknar honom nu, precis som jag gjorde då. Han väcker mig ofta på nätterna så jag sömndrucket hinner prata med honom, utbyta några ord innan jag somnar om igen. Knut, han ligger på trasmattan, i sängen eller i soffan. Tigger fortfarande med sina små baktassar stadigt i backen och framtassarna försöker frenetiskt finga en bit avokado eller gurka från diskbänken. 
 
I år drömmer jag inte om att skaffa höns. De bor numera ute i mitt hönshus. Med sittpinnar, reden och värmelampa, efter konstens (och jordbruksverkers) alla regler. De gör mig genuint lycklig, de där hönsdamerna. Det är en fantastisk känska, att uppfylla drömmar. Jag gör inte plättar i år, men likväl tacosallad där hönsen får äta upp alla stumpar på grönsakerna som blir över. Jag vet att de blir glada och tacksamma av våra matrester, och lämnar solgula äggulor till mig som tack. Hönsdrömmen ändå, den som blev sann.
 
Jag bokar inga tåg- eller hotellbiljetter. För jag ska inte gå på arbetsintervju långt borta. Jag ska vara här, på backen, med Fredrik, djuren och naturen. Med husbygget och drömjobbet. Jag har landat här nu, och tänker inte ta sats för att flyga till nya jobbäventyr. Trivs så bra, men precis som det är.
 
Jag mockar lika metodiskt och målmedvetet som alltid; bajset i skottkärran, kisset med, sopa på kissfläcken och sopa upp det i spaden, dra ihop spånet till en hög i mitten av boxen och fånga upp små runda bollar som lyckats undkomma grepen tidigare. Det går fort, jag är van och mockar utan att reflektera över vad jag gör. Prick som då, men nu, med ännu ett års rutin på det hela. Jag låter skottkärran stå kvar inne i stallet. Med årets snömängd kan jag inte tippa varje dag. Det gnager mig för jag gillar inte att ha skiten liggande i skottkärran. Men i år, så får det bli så.
 
Hästarna tar jag in. Men jag skippar grimskaftet och så. Öppnar bara upp nya stalldörren. Det är ljuvligt. Hästarna kommer in, en efter en, med blöta och snötyngda täcken. Hästarna betyder precis lika mycket för mig nu, jag borstar bort vinterpäls från dem och kliar dem under hakan varje dag. Tror och hoppas att de trivs här på backen. I år finns ingen tillsymmelse till gräs, bara ett tjockt täcke av snö precis över hela byn. Det är för djupt för att plumsa i med hästarna, Fapri skulle förmodligen fastna om vi försökte. Vi vet inte om det någonsin blir vår i år, lite så känns det.
 
Fredrik och jag pratar i telefon flera gånger under dagen. Alla spännande saker vi varit med om, vad vi ska äta i helgen och hur vi haft det under dagen, blir fortfarande glad över att höra hans röst i telefonen. I år är Islandsresan bokad och om tre veckor åker vi.
 
Allt är så samma lika i april i år som i april förra året, och ändå - så himla mycket bättre nu.

Innertak i Drömmen

Arbetet i huset fortskrider. Jag kom precis ut från en intensin jobbperiod på kontoret då årsredovisningar skulle skrivas klart till sista mars. Pjuh, vilken utandning att vara klar. Istället börjar en intensiv jobbperiod här hemma. Det är ljuvligt, förstås. Vi älskar ju vårt lilla stora hus och att se det växa fram, så det känns alldelens ljuvligt att det är mycket på gång.
 
Vi kom tillslut fram till vilken sorts pärlspont vi skulle ha i stora delar av huset. Mitt krav var att vi skulle ha massiv pärlspont, så lik oroginaltaken vi fick riva ner som möjligt. Fredrik ville ha färdigmålad för att spara tid (väldigt klokt såhär i efterhand) och snäppet bredare än jag ville. Jag ville promt ha 90 mm och han 120 mm's pärlspont. Men jag är verkligen inte den som är den. Det är ingen av oss som bestämmer mer eller mindre i huset utan vi kompromissar och jag upplever sällan att någon av oss blir envis. Tre små centimetrar på innertaket, självfallet kan vi ha 120's pärlspont. Lite så resonerar jag. Man får liksom ge och ta lite som det kommer.
 
Innertaket i sovrummet nere och köket är klart. Det är påbörjat i kontoret. Påbörjat uppe i de två sovrummen uppe. Sedan är det hallen uppe som ska få sig pärlspont. Hallen nere, blivande "glasverandan/entren", toaletterna, tvättstuga och vardagsrum blir något annat än pärlspont. På tal om det tror jag ännu inte att jag visat er planlösningen på vårt 200 kvm stora hus. Gilla/kommentera gärna inlägget om ni är intresserade av att se!
 
 
Vi funderar mycket på vad vi ska ha för innertak uppe i vardagsrummet. Där vårt panoramafönster ska in också. De breda originalplankgolven från husets nedervåning. Limträbalkarna kommer att försvinna i isoleringshärvan vi ska få til i snedtaket, men takhöjden behåller vi. Kommer bli ett ljuvigt rum, högt till tak (det är 180-200 cm till taket längst ut på rummets sidor, så takhöjden vid nock är magisk!). Har någon av er en idé på vilket innertak som skulle vara snyggt i detta stora, luftiga rum? Vi kommer att spara timmerväggarna och som sagt få in ett panoramafönster. Pärlspont, råspont eller lockpanel, vad mer kan man hitta på i detta rum? Känns som jag aldrig kommer att bestämma mig vad jag själv tycker. Vitt eller träfärgat, kanske betsat eller obehandlat? "Det tål att funderas på" som man brukar säga.
 
Och sedan. När isoleringen är på plats, golvet lagt, radiatorerna där de ska vara och panoramafönstret insatt. Ja då drömmer jag mig iväg till en vägg i kalkfärg. En stor tv och en stor soffa. Någon snajdig förväring längst ena väggen med en fårfäll på, där man kan ligga och lata sig i massor. Plats för ett långbord om det behövs, om vi blir många någon jul eller så. Ett stort tv-rumsbord som rymmer mycket fredagsmys. Plädar och kuddar huller om buller och plats för mycket folk. Jag längtar så mycket tills en grå onsdag kan spenderas här. I ett virrvarr av mys.

Moe, min Moe.

Jag brukar visa bilder från hästarna i hagen, där de lufsar runt med vind i manen och lapar sol nere i hagens ena hörn. Men de är ju så mycket mer än bara fina gårdsprydnader mina fyrfotingar. Vi brukar träna på rätt hårt. Dressyr är det jag snöat in mig på, med en dröm om att en dag våga tävla. Men fram tills dess, träna för att det är kul. Har haft ett ovanligt problem i vinter, min häst har blivit så rund! Den makalösa snömängden har gjort att han inte alls varit lika aktiv som förut och hans annars så vältränade mage har blivit till en kagge. Så nu är det hårdträning. Galoppintervaller, övergångar och annat som får upp pulsen på honom.
Jag blev lite gråhårig när jag skulle sadla efter en längre barbackaperiod. Första hålet, och knappt det. Vi har något att jobba på mao.
Full munderad. Har många bekanta vars hästar ska få föl om 1-2 månader. Årvar ser ut att platsa bland de högdräktiga stona. Men annars så, alldelens ljuvligt fin. Helt perfekt i mina ögon.
Han skulle på slakt 2014 min bästa vän. Men jag kunde inte lämna honom till det ödet, han hade de snällaste ögonen, en stor, pussvänlig mule och en aura som bara ropade på kärlek och närhet. Så sedan 2014 har han förgyllt mitt liv, skulle gärna vilja berätta hur det gick till för er. Han är en riktig nallebjörn. Skulle nog helst sitta i knäet på en om det var möjligt.
Årets första vårtecken bjöd han på för någon vecka sedan med. Hårfällningen!
Min fina kille. Han är så rolig att rida och träna med. Har som mål att rida för tränare en gång i månaden framöver, när snön smält. Sedan ska jag spara pengar och handla en hästtransport och en dressyrsadel med. Kan knappt bärga mig. Så mycket kul vi har framför oss.
Jag tänker att jag ska uppdatera er lite mer om hur vi tränar och vad som händer på hästfronten här framöver. Fram tills dess - håll till godo med lurvig kagge och alldelens ljuvliga snällögon.
Visa fler inlägg