Ett sommarminne ...

Typ imorgon kommer det att låta krasch bom bang och denna blogg kommer att överösas med juliga inlägg. Är så orimligt sugen på julpynt, julbak och Skråmträsks egna skyltsöndag. Men först drömmer jag mig tillbaka till ett sommarminne jag inte visat er. Från när vi hässjade hö.
 
Det finns en magisk dag på året, när vi hässjar eget hö, på gammaldags vis, att ha till hästarna under perioden när det är för varmt för att ha en hösilagebal öppen. Första året var det bara svärfar och jag som hässjade, sedan anslöt sig mina föräldrar och Fredrik till ladningen. Vi allihopa tyckte det var en så rolig dag, ryktet har spridit sig och i år var vi som mest tio vuxna och två bebisar på plats vid hässjan. En sån magisk dag. Älskar att arbeta på det här viset - med riktigt kropparbete och sedan fika massor med fika. Det är ljuvliga dagar. Ingen annan än jag är intresserad av hästar så, men alla hjälps åt ändå. Vi frågar dem inte, de liksom bara dyker upp med en räfsa eller en grep, eller tar tag i det som ligger närmast och hjälper till. Detta var en solig, ljummen dag, aaaah, drömmer mig tillbaka;
...
 
Och så kom dagen då vi ladade höet också. Fredrik och jag. Tillsammans. Han och jag. Fy vad jag gillar att arbeta tillsammans med honom.
 

Helgrapport & jullängtan

En vilsam helg, tror jag minsan att jag kan sammanfatta den. Inte i benämningen att vi legat i soffan och sett på serier hela helgen, det vet vi inte hur man gör. Såklart har vi pysslat på med det ena och det andra. Ridning, stallhäng, ensamtid, beök av syster och systerdotter <3 (med tillhörande ponnyridning och fika), bakning, Fredrik har jobbat i huset och sågat ner balkar, jag har kört sopor, vi har varit på julbrunch och bowling med hela svärisfamiljen <3 och kört fram en ny höbal till hästarna. Lite så. Men ändå, flera timmars sömn, brunchadnde tillsammans (hemma-brunch!), goda middagar och ett stillsamt lunk över allt vi hittat på. Näst intill ingen stress alltså. Förutom de där fyrtiofem minutrarna mellan julbrunchen och bowlingen. Då vi hann bli inlåsta i ett parkeringshus, trängdes på Skellefteås skyltsöndag (får på riktigt panik av allt folk!) och höll på att krocka. Två gånger. Hysteriskt var bara förnamnet.
 
Och nu är det en alldelens helig vecka framför oss. Adventsveckan. Är så himla sugen på julpynt och julmys och glöggmys och allt annat mysigt som kommande månaden bjuder på. För första gången på en halv evighet ska jag slippa pendla och få njuta av kvällarna hemma på gården. Ska sätta mig ner och skriva en lång lista med saker som ska göras innan advent. Plocka granris. Binda en krans, börja julbaket lite smått, julpynta inte minst och fylla hemmet av alla underbara dofter. Nejlikor, apelsiner, pepparkakor. Det är en minst sagt mysig tid, vi har framför våra fötter.
 
Julen i år kommer att vara speciell på många vis. Jag kommer att vara helt ledig, utan plugg eller jobb. I elva dagar. Vi har på min sida av familjen bestämt att vi skippar dyra julklappar och spelar julklappsleken istället. Mina systerdöttrar får något litet. Så skönt, att bara få umgås, och äta en massa god mat. Det är nog det bästa med julen tycker jag. Umgänget och maten. Att man umgås när man äter. Och tänk sedan, när huset är klart. Att få fira där, med nära och kära.
 
Nä nu blir jag alldelens till mig. Julen på backen ändå.

Drömmenhuset, anno 1864

Vilken fin respons jag fått på "Sagan om backen"-inläggen. Känner att denna vecka var inte riktigt nog, finns så mycket att visa och berätta och fantisera kring. Så självklart kommer ni att få höra mer, då och då.
 
Här kommer sista inlägget på "temaveckan", historian om Drömmen.
Drömmen timrades upp och stod klart (mest troligt) 1864. Det var ett stort hus, närmare 300 kvadratmeter (inte riktigt). Enligt gamla kartor vi fått ta del av stod huset förr med en av kortsidorna ner mot vägen, med andra kortsidan ner mot sjön. Huset byggdes av en man vid namn Anders Gabrielsson. En man som härstammar från Skråmträsks första bybor. I slutet av 1800-talet/början av 1900-talet blev de boende på gården möjligen less på de stora ytorna som inte kom till användning och var besvärliga att värma upp. Huset timrades då ner, kapades av och timrades upp med långsidorna mot vägen och mot sjön istället. Man vände alltså huset i 90 grader och gjorde det 1/3 mindre än ursprungshuset.
 
1911 stod huset klart igen. Förmodligen byggdes "lilltorpet" därimellan för att ha någonstans att bo. Lilltorpet är inget timmerhus och inte alls lika gediget bygget, det är snett, vint och inte alls samma hantverk som Drömmen. 
De som bodde på gården vid den här tiden hette Emma och Gustav Nyström. De var barnlösa och vi har hört från de äldre herrarna i byn att Emma var en av de snällaste kvinnorna som gick att hitta. Hon gav gossarna i byn pengar och kärlek, då hon inte hade egna barn. Huset hade på den här tiden spåntak och röd, liggande panel med en midja under fönstren där panelen var stående. Det var här vi bestämde oss hur vår fasad skulle se ut. Liggande panel med stående panel längst ner, så tidlöst och fint. Redan här ser man att b.la. oroginalfönstren var utbytta. Även lilltorpets fönster är idag utbytta.

På gården bodde en häst och sju kor. Man odlade på marken och brukade skogen. Timret till Drömmen är huggen på vår egna mark. Som jag nämnt tidigare hade ladugården hunnit flyttats, rivits och sedan rest en hel ny, på platsen där den står idag.
På gården jobbade också en dräng, Oskar Lundström. Han köpte senare loss gården. Det är Fredriks pappas morfar. Oskar och hans fru fick två barn, Margareta (Greta) som är Fredriks farmor och Irma som växte upp här. Emma blev den sista personen som bodde i Drömmen, på 50/60-talet, sedan dess har det varit obebott.
På denna bilden kan man se att originalpanelen är överspikad och taket bytt till röda tegelpannor. En flaggstång prydde gården (en sån ska vi ha igen, en vacker dag!!) och redan här hängde grinden på timmerboa, som hänger där än idag.
Även logen var vid den här tiden faluröd och alldelens rak och fin. Framför stod hässjor, varenda kvadratmeter av gården och ägorna som hörde till brukades och användes. Så fint.
 
De flesta blir imponerade och tagna av vår renoveringssaga. Att vi faktiskt räddar ett ödehus. Ett hus som saknar avlopp, värmesystem (förutom kakelugnarna och vedspisarna) och ordentlig el (några få utanpåliggande, tvistade elsladdar finns i huset) och isolering. Ett projekt som kostar oss i princip alla våra pengar och otroligt stor del av vårt liv. Vi sliter och kämpar, arbetar och arbetar. Veckans alla dagar. Därför gör det lite, men bara lite ont i mig. När folk rynkar på näsan och säger att det var finare förut, i röd falufärg. Att största misstaget man kan göra är att byta ut fönstren (som uppenbarligen inte ens var original). Att vi ska vara varsamma, försiktiga och eftertänksamma. För det är precis vad vi är. Det hade varit så lätt, så lätt att schakta ner drömmen och bygga ett funkishus ala 2017 mitt på backen. Vi hade förmodligen varit klara för länge sedan. Kanske hade det blivit billigare i slutändan? Kanske inte? Vem vet?

Det jag vet och är säker på är att vi följer vår dröm. Jag som "alltid" drömt om ett stort, vitt hus på landet. Vi som försiktigt drar ut varje spik och byter ut golvåsar och bjälklag til nytt material, för att materialet på alla ställen i huset inte håller måttet. Vi som isolerar ordentligt, för att slippa draget som vi levt med i sex år. Vi som gör huset i gammaldags stil, men med bekvämligheter för ett modernt liv. Vi som sparar lister, foder, plankgolv och alla dörrar. Vi som sparat möbler, grejer och ska renovera upp kakelugnarna och vedspisen. Vi vill leva med toaletter, tvättstuga och ett kök där man kan samla vänner och familj. Vi vet att huset inte ser ut som det gjorde 1864. Men sanningen är ju, att huset varit i ständig förvanlig i hundra år (timrats ner, kortats av, bytt fönster, bytt tak, bytt fasad m.m.) så nu sätter vi vår prägel på huset. Skapar vårt drömhus med bra material och med en massa, massa kärlek. Hade vi inte räddat huset, så vet jag inte om någon annan hade gjort det faktiskt.
 
Vi lägger som sagt våra själar, vår tid, våra pengar i detta projekt. Och det är jättekul att visa upp och ha med er på resan. Huset kommer aldrig mer att se ut som på första bilderna här uppe, men jäklar vad bra det kommer att bli, med glasveranda, panoramafönster, ett lantligt kök och modern toalett ala 2018. En go blandning av det gamla 1800-talet med stänk från tiden vi lever i nu. Ge oss några år, så kommer det bli ett riktigt sagohus.
 
...
 
Lite kuriosa.
Anledningen att jag kallar huset för "Drömmenhuset" i sociala medier är helt enkelt för att jag ofta förut sa "Drömmen vore ju att renovera storhuset, det vore Drömmen". Alltid återkommande "Det vore Drömmen att få bo där en dag", "Drömmen vore ju att kunna renovera det". Så när jag startade min Instagram och inläggen började visa både hästar, katter och annat från lantlivet så ville jag hålla lite ordning i flödet. #Drömmehuset, föddes därmed 2015. "Lilltorpet" blev också för att hålla ordning i flödet. Egentligen säger vi nog "lillhuset" eller så i dagligt tal. "Livet på backen" myntades egentligen av min kära svärmor. När hon ringde mig frågade hon "Hur har ni det på backen?" och det tyckte jag lät så vansinnigt mysigt. Gården heter egentligen "Bastukläppen". Men vi bor ju högst upp på en liten backe, så Livet på backen fick det bli.
 
Och vad fint det är, att få leva livet här på backen.

Våra byggnader på gården

 
Idag, lördag och dimman kramade om backen. Det var så vackert, precis som i ett sagoland. Kunde liksom inte låta bli att fota sagohästen lite. Bara titta, så vacker. Idag fortsätter "temaveckan" och jag tänkte prata om vad som ingår i hemmarnet förutom de två boningshusen ni fått se om och om igen tidigare. Dimman ställde till det lite med bildkvalitén, men äsch, vi kör.
 
...
 
Vår ladugård är helt fantastisk. Vi började med att måla upp den, direkt vi köpte gården. Vi har fortfarande drömmar och planer på hur den ska se ut och hur den ska användas i framtiden. Men nu, jättefin som den är också. I det tilbyggda förrådet längst till vänster förvarar vi byggnadsmaterial och sånt. På ladugårdsvindan har vi alla dessa fynd jag tidigare pratat om. Möbler och mojänger i massor, och Fredrik skoter, förstås. Dörren längst till höger fungerar som garage åt en av våra bilar. Utrymmet under ladugårdsvindan har vi soprum och bara allmän förvaring, cyklar, crossen, utemöbler och sånt får plats här.
Sedan kommer den murade delen av ladugården. Där har vi inrett stall till mina två hästar! Lyx att ha hästarna ett stenkast från huset.
 
Vår ladugård stod förr nere mot sjön, men där var det för sankt så den flyttades närmare själva gården. Det stället var heller inte bra så ladugården revs och istället byggdens denna, jag tycket själv att den är väldigt fin.
Här går man in till stallet. Gulligt.
Efter den murade delen kommer hö-rummet. Både enkeldörren och första dubbeldörren leder in till hörummet. Den lilla dörren i mitten, med bruna partier ledde in till dasset. Där har dock någon byggt en hundkoja över "dasstolen". Idag förvarar jag krukor och planteringsverktyg här. Dörren längst till höger är "traktorgaraget" där vår andra bil bor. Här rymms också en del byggnadsmaterial, verktyg och ved i massor. Ja grejer, det har vi gott om. Snörstormen som härjade i veckan slet ner en av dörrarna med. Suck på det.
På baksidan av ladugården bor hästarna på vintern. Den stora skjutdörren går till hörummet och den vita dörren är ny för i år och dörren hästarna går in/ut genom. Här bak är det stillsamt och fint. Norrskenet syns alltid bäst här bak.
Här är vår underbara bagarstuga. Ah, lite knäsvag blir man av den. Stegarna står kvar sedan i somras, jag skulle måla klart under nocken och även baksidan. Men hann liksom inte med innan det blev vinter. Måste bli bättre på att plocka bort inför vintern faktiskt. Man hinner ju inte allt här i världen.
Bagarstugan "framifrån". Den såg så himla ledsen ut, vår lilla bagarstuga. Men nu börjar den ordna upp sig. Planen är att använda den betydligt mycket mer framöver. Älskar att hänga inne i den, som en tidsmaskin.
Framför bagarstugan står "timmerboa". Här har vi också en hel drös med grejer som ska få flytta in i nästa hus eller bli blomlådor och trädgårdspynt. Riktig fynd-hörna. Så småningom vill vi göra en vedeldad bastu av denna fina.
Längst "bak" på gården, innan den går över till åkermark så har vi logen. Den gör sig så himla bra på bild tycker jag. Här inne har vi också material till huset, gamla hästslädar och fodertråg. Lite jordbruksredskap och hässjevirke. Skattkammare, också här.
Sista byggnaden som skymtar förbi på bilder ibland är denna sexkantloge. Den hörde till gården för många år sedan, men ägs nu av våra grannar. Den är så fin så den får vara med ändå.
 
Utöver byggnaderna så äger vi en del skog och en del mark som vi försöker bruka och pyssla om så gott det går. På markerna står det en handfull lador också.
 
I framtiden hoppas jag att alla våra byggnader är uppstörkade och urstädade. Att alla överblivna grejer sålts eller skänkts bort till andra som gillar gamla grejer. Att vi har funktionella garage, att stallet känns helt klart och en bastu att bada i på helgerna. Har en dröm om att hänga mer i bagarstugan, kanske sälja lite bröd till bybor vid skyltsöndag och så? Kanske kan jag också visa upp ett hönshus, en odlingstäppa och ett växthus att äta middag i? Vi vill snickra nya dörrar till jordkällaren (det glömde jag helt att fotografera!!) och ladugården, måla de i en grå/blå nyans. Ha en stor grusplan mellan huset och ladugården och en häck som ramar in gården fint. Det återstår att se vad framtiden bjuder på...

Black Friday

En av årets vidrigaste dagar är här. Black Friday. Som bara bidrar till konsumtionshets. Jag mår illa över alla datorskärmar, tv-apparater, kläder och skor som köpts idag. I alla fall över de datorskärmarna, tv-apparaterna, kläderna och skorna som är helt och håller impulsköp, som inte är genomtänkta och medvetna. Jag har berättat förr om hur jag konsumerade förr. Hur jag längtade tills lönen skulle trilla in på kontot och sedan skulle jag gå på stan och handla. Några linnen, någon tröja och bäst var ju såklart alla REA-ställ och röda prislappar. Oj vad jag fyndande. I en period ville jag bara ha märkeskläder från Odd Molly, Hunkydory och Marc Jacobs.

Men så köpte vi gården. Började studera och var fast besluten om att klara av att betala mina två hästar helt själv. Då fanns inte ekonmiskt utrymme för kläder och absolut inte märkeskläder. Någn gång ibland, förstås. Eftersom jag pluggade miljö så blev jag alltid påmind om vad mina val gjorde för avtryck. Att tröjan jag shoppar är gjord av människor, jag har ingen aning vad de har för arbetsförhållanden och vad de utsätts för på arbetet. Vi rekommenderas att tvätta ett plagg när vi handlat det, för att skölja bort evenetuella kemikalier. Bara en sån sak får mig att rysa. Kläderna kan vara gjorda av plaster och material som är dåliga för människor och miljö.

Vi behöver inte allt skit vi köper. Jag får sällan ångest, men när jag är här hemma och tänker på alla hundratals och åter hundratals grejer vi har överallt så kan det skölja över mig som en våg. I varenda skrymsle,skåp och låda så har vi grejer, grejer, grejer och grejer. Som används ibland, eller aldrig. Jag blir vansinnig när mitt psyke är minimalistiskt och gillar tanken av att äga få saker, medan mitt hem är fyllt av saker.

Black Friday kan vara en strålande dag. Att röja bort julklappar, handla ett verktyg som verkligen behövs eller för familjer som inte har det så gott ställt. Men jag tror faktiskt inte att Black Friday utnyttjas mest av folk som måste skrapa ihop pengar för att kunna leva, utan tyvärr är det personer som redan har ett överflöd som skaffar sig mer onödiga prylar.
 
Jag är absolut inte perfekt själv. Jag har till och med handlat idag. Ett redigt vintertäcke till Årvak. Ett jag suktat efter länge som var nersatt flera hundralappar. Jag sålde alla hans täcken som satt halvtaskigt i somras och har nu "endast" ett, som dessutom gått sönder. Så det var ett planerat, genomtänkt och bra köp. Men annars, har jag mest suckat högt över mailen som plingat hela dagen. Oändlingt med erbjudanden och säljknep. Men ja, perfekt, det blir jag inte.
 
Ibland kommer den där köp-djävulen till mig. Den som vill byta ut hela garderoben. Den som vill ha mer, mer, mer. Den som säger åt mig att "du har ingenting att ha på dig" eller "alla dina kläder är sunkiga" eller "gud vad omoderna kläder jag har" eller "oj, jag behöver nog EN TILL regnjacka utöver den jag har, UTIFALL ATT...". Men den djävulen hinner jag skaka av mig innan jag lyckats ta mig till stan eller koppla upp mig mot internet. Den djävulen har aldrig vunnit över mig, vilket är riktigt skönt.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag också gillar att "unna" mig fina saker. Jag köper hellre böcker än att låna dem på bibliotek, när jag handlar så jag handlar fortfarande kläder på ohållbara kedjor, väljer inte alltid de bästa materialen på kläderna och påverkar också miljön med mina inköp och avtryck. MEN det lever en medvetenhet inom mig. Som får mig att må illa över dagar som Black Friday och inom mig bor en längtan till det där minimalistiska sättet att äga saker. Att ha en genomtänkt garderob och strategisk inredning. Inte äga mer än vad som behövs. Att var sak ska få ha sin plats. Ja längtan efter att rensa och röja blir större och större.

Jag tror att det ska få bli kommande års utmaning till mig själv. Inte sluta konsumera, men konsumera smartare, helt enkelt. Lära mig använda det jag har, slita det med hälsan, och hitta nya användningområden till kläder och prylar. Det blir en riktigt bra utmaning.
 
...
 
Har ni några bra tips på hållbara klädmärken, tips på bloggare med fokus på minimalism eller hållbarhet? Kom gärna med tips så sammanställer jag lite information vi kan gotta ner oss i!

Skråmträsk

Bild över "norra delen av byn", som idag är "centrum" med affär och Kvarncaféet.
Vy över Västra Skråmträsk. Vår gård syns nästan i mitten av bilden.
Skråmträsk. Min älskade, lilla by. Vår gård syns lite till höger om bildens mitt.
 
På 1500-talet fanns fyra hemmarn fördelat på 5 hektar åkermarki Skråmträsk, på 1800-talet var det 13 stycken. Första bybon tros ha hetat Herman och kom till byn på 1400-talet. Dock har man hittat stenredskap här i krokarna som vittnar om att folk rört sig i området så långt tillbaka som på stenåldern (år 2500 före kristus). 
 
Namnet Skråmträsk kommer från ordet "skråma", att samla ihop boskap. Någon annan hävdar att det kommer från "skrymma i betydelsen stor", alltså Storträsk.
 
Här har funnits både mejeri, såg med tillhörande damm i Finnforsån. Bagare, skomakare, skräddare och möbelsnickare var förut verksamma i byn. Det fanns det två affärer här. Ett försäkringsbolag för arbetshästar och en hel massa finska flyktingar, som flydde från kriget och fick bo i granngården till oss, som senare flyttades. Skråmträsks första hemmarn låg på norra delen av byn (dagens centrum) och den östra delen. Västra Skråmträsk var länge skog. Vår gård är en av de absolut äldsta gårdarna på västra sidan.
 
Skråmträsk är idag en levande by. Det finns ett 20-tal företag här. Bland annat en lantaffär, en kvarn med sommarcafé (som är med i White guide!), en skoaffär (med skor gjorda i Skråmträsk!) och inte mindre än två jordgubbsodlingar. I hela området finns ungefär 180 hushåll (då tror jag att byarna runt om också är inräknade) och få hus står tomma, fler och fler unga vill bosätta sig i vår fina by. 
 
På sommaren har vi badplats med bastu och tennisplaner, café med evenamang och i år hade en driven bybo ordnat countryfestival på hans hemmarenoverade Saloon han inrett i en lada. På vintrarna träffas många av familjerna i byns pulkabacke eller grillar korv vid någon av byns grillplatser. Här möts man alltid av ett vänligt leende från bybor. Man möter inte alltid folk under promenader och ridturer - men när man gör det - så är det bara trevligt folk man möter.
 
Byn har en egen skola (om jag förstått det rätt har de allt från förskola till åk 5) och flera upplevelser som är få förunnat att ha runt knuten. Som några av Sveriges äldsta aspar, den fina sjön Kyrkbäcken med röding och regnbåge. En söt kvinna i byn har en loppis där pengarna går till ett sjukhus i afrika och byn har en så fin skyltsöndag att folk innifrån stan ibland kommer ut hit istället för att trängas i affärerna.
 
Det är en levande by och det är helt fantastiskt. Men jag älskar byn för stjärnhimlen, mörkret och vintern som blir redig och sällan brun-slaskig. Skogsstigarna över berget där det går att rida en hel dag. Grusvägarna som är kvar på vissa delar av byn. Att vi har världens bästa grannar, men ingen som ser in i vårt hus eller passerar utan att vi vet om det. Här får man vara ifred och samla tankar och energi. Jag ser vilda djur varje vecka och älskar att rida under norrskenet på kvällarna.
 
Jag älskar att bo i en levande by!

Drömmen om Drömmen - FÖREBILDER

2011 flyttade vi till gården. Vi hyrde lilla huset vi bor i nu i 4,5 år innan vi köpte loss hela hemmarnet. På gården finns en stor ladugård, timmerbod, bagarstuga, loge och två bostadshus. Det ena, "lilltorpet" bor vi i tillfälligt medan vi renoverar det andra, huset vi kallar "Drömmen". När vi köpte gården var Drömmen obebodd sedan femtio år tillbaka. Huset var fullt av möbler, prytlar och pinaler, de förra ägarna hade en hel drös med grejer som hamnat i huset på ett eller annat vis.
 
Eftersom att vi bott in oss på gården så pass länge, så kändes det självklart att det var här vi ville bo. Vi började vara sugna på att köpa oss en egen gård att pyssla om och kunna flytta hem hästarna. Men vi hade tänkt vänta tills mina studier var klara. Vi funderade på gårdar i byn och omkringliggande byar. På landsbygden ville vi slå rot. Lite hemmablinda var vi nog, övertygade om att Drömmen var omöjlig att renovera. Vi pratade till och med om att bygga ut lilltorpet åt något håll. Eller riva husen och bygga ett sprillans nytt hus. Tankarna var många och långa, och medan vi funderade vi kändes en helrenovering av Drömmen just som en avlägsen, omöjlig dröm.
 
Men under vintern 2014/2015 hade vi verkligen bestämt oss, att det var på backen vi hörde hemma. Jag hade fått lov av hyresvärdarna att bygga ett litet stall i ladugården och ha hästarna hemma. Vi hade oändligt många gånger gått runt i Drömmen och dragit händerna över plankgolven, klöst lite bakom en tapet och och funderat om timret bakom fasaden verkligen var så gediget som både grannar och våra pappor påstod.
 
Så en dag bestämde vi oss. Vi köper gården. Med skog och mark och allt jobb det kommer att innebära. Vi hade vid det här laget blivit så förälskade i huset, i takhöjden, i kakelugnarna och i prälsponten. Vi började med att prata med Fredriks föräldrar, vilka ägde 1/4 av gården. Vi fick grönt ljus och åkte med bankande hjärtan till Fredriks faster med man som ägde 1/4 av gården. Även där fick vi grönt. Aldrig har jag varit så orimligt nervös över att ställa en fråga. Fick knappt ner fikat ner för matstrupen. Aldrig varit så rädd för ett nej någonsin. Slutligen åkte vi till Fredriks farmors syster med familj som ägde den resterande hälften av gården. Vi förklarade vår kärlek för gården och våra planer med huset. De fick några dagars betänketid och sedan var alla ägarna överens om att sälja gården till oss.
 
Så blev det juli och vi satt med svettiga händer på banken och skrev under papper efter papper. Så började vår renoveringssaga där. Vi var vid det här laget tjugotre år och hade aldrig någonsin varit i närheten av ett liknande projekt. Vi hade ingen aning om vad vi gav oss in på, och det tror jag såhär i efterhand var väldigt bra.
 
Nu för tiden har vi blivit ett med huset. Folk frågar sällan hur vi mår eller vad vi gjort under helgen, de frågar om bygget. Jag älskar att prata om vårt projekt och är sjukt stolt över vårt fina, gedigna hus. För mig är just själen och känslan i huset det allra bästa. Timret, golven, de stabila väggarna och spegeldörrarna mellan rummen gör mig knäsvag. Jag känner en sån enorm kärlek till huset.
Vi är väldigt tacksamma att just vi fick köpa loss gården. Alla gånger jag gått in och drömt mig bort inne i huset går inte att räkna. Det hade förmodligen varit enklare att riva det och bygga ett nytt hus. Det hade förmodligen redan stått klart, mitt på backen. Men det räcker liksom med att vandra runt i huset så blir man kär. En sån känsla går liksom inte att köpa för pengar. En sån känsla måste upplevas. Vi kommer att ändra utseendet på huset väldigt mycket, men det är liksom helt omöjligt (för oss) att bo i huset och bevara exakt allt. Hur fina de stora rummet än må vara så vill vi kunna leva livet på våra villkor i huset. Då krävs det en del ombyggnationer och så. Men vi gör vårat allra bästa, att bevara känslan och låta själen bo kvar inom de fyra väggarna.
 
 
...
 
och här kommer en film, bara till er, mina fina insta/blogg-vänner där ute i landet. En film jag filmade 2015 när vi precis skulle börja renoveringen av huset. Så får ni lättare en överblick över huset och hur rummen ser ut. Det är som vanligt läskigt att lägga ut sånt här, men mest kul. Så ni får ta vissa saker med en nypa salt. Som rumsindelningen, vad som ska sparas/rivas bort och så vidare. Planerna har ändrats under dessa två år. Så, taa-daaa, här har ni - en liten film från Drömmen.
 

Att ta en titt i skattkammaren på backen

När vi köpte gården fick ägarna hämta möbler, prytlar och pinaler. Hela drömmen var fullt av grejer, och ladugården, logen, boden och bagarstugan likaså. När ägarna hämtat det de ville spara så var resten vårt. Skatter i form av t.ex. en spegelbyrå, gamla trätråg, verktyg i massor, skrivbord, rissla, slädar, ja allt man kan tänka sig. Det mesta har vi sparat på ladugårdsvinden, i väntan på anvädning liksom. Tänker att vi tar en liten smygtitt på några småsaker från Drömmen som vi sparat senaste tiden;
I nästan alla rum fanns det helt fantastiska spegeldörrar. De har vi varsamt plockat ner och ska förstås använda i huset sen. I några rum var dörrarna dock släta. Vi tänkte nästan slänga iväg dörrarna tills häromveckan när Fredrik upptäckte vad som fanns bakom masoniten. En helt galet fin spegeldörr.
Svårfotograferad i mörkret på ladugårdsvinden, men titta bara. Denna dörr kommer förmodligen att sitta in till något av husets tre sovrum. Tänka sig, att vi kommer inte att behöva köpa en enda innerdörr! .. och inte bara det, våra innerdörrar kommer att vara helt galet fina spegeldörrar. Blir alldelens till mig!
På den här gamla hästvagnen ligger alla lister, kornicher och foder som vi lyckats spara. En del har gått sönder, men då har vi ändå sparat dem för att antingen laga upp dem eller skaffa likadana. I bakgrunden skymtas överdelen av spegelbyrån som ska stå i vårt sovrum sedan och en massa gamla fönster som ska få bli något kul en vacker dag.
Slutligen så har jag sparat denna fina tapet. Den var under ett annat tapetlager. Sådär så man blir lite knäsvag. Vi har inte alls bestämt tapeter till rummen ännu, så denna spraras som inspiration. Lite svåra färger när den blivit solblekt, men mönstret är så himla fint. Kanske blir det en tavla av denna bit också. Tillsammans med en hel drös med andra tapeter jag lyckats spara. I vår skattkammare. På ladugårdsvinden.
 
Vi har sparat massor med möbler, knoppbrädor, verktyg, tråg, bord, stolar, gamla skor, skridskor och liknande. Kan knappt hålla mig från att börja inreda och använda allt vi sparat. Vissa saker ska målas och rustas upp, andra får vara lite väderbitna och gamla. Ja jag tror till och med att vi har så mycket grejer att vi inte hunnit gå igenom och se allt ännu. Skattkammare var det ja!
 
...
Om ni gillade detta skattinlägg så gilla det gärna - så får ni fler glimtar från backens förråd och skrymslen!

Sagan om backen

Bild från Drömmenhuset 2015, innan renovering.
 
Den första juli 2015 köpte vi vår egna backe med tillhörande skog och mark. Med i köpet kom en hel drös med nedgångna byggnader. Gården vi köpte var en av de första gårdarna på denna sidan av byn, den "västra" sidan. I över 150 år har backen varit hem åt flera olika personer.
 
På gården kan man förutom byggnaderna - vilka är helt fantastiska i sig - också hitta massor med andra historiska arv. Inte bara saker utan historier, öden och sammanträffanden. Vilka har suttit i husets väggar i alla dessa år. Denna vecka tänkte jag berätta några av historierna för er. Låta er lära känna huset och gården lite mer på djupet och bjuda på glimtar från livet här på ett sätt jag inte gjort förut.
 
Så välkommen hit - till backens egna temavecka med massor med historier och bilder som äntligen ska få se dagens ljus! Hoppas ni är lika peppade som jag!

Renovering 2017 - Förstärkning av bjälklag

Lördag morgon, novembersolen skämmer bort backen med sin närvaro. Jag skulle precis förbereda mig att åka iväg på ännu en jobbdag när min gullga kollega ringde och hoppade in istället för mig. Så jag fick en helt fantastisk, oplanerad dag hemmavid. Så värdefullt. Njöt så himla mycket. Knut med, han älskar när alla är hemma och spenderar tid tillsammans.
Drömmen i novembersolen. Njuter så mycket av denna vy. När all lera är översnöad, så är det riktigt fint.
Som jag nämnde förr hade jag inte ens hunnit kika in i bygget föregående vecka. Så det var fantastiskt att mötas av detta. Bjälklaget som vi håller på att byta ut. Innertaket mellan sovrum - vardagsrum och kök - vardagsrum är numera helt nerrivet.
Drömmen är verkligen bara ett skal nu. Men nu är all rivning gjord. Själva byggandet kan börja!
... ibland lite tveksamma arbetsmiljöförhållanden i Drömmen. Hjärtsnörpen deluxe för mig och mammasvärmor. Men den där F, inte ängslig för något.
Drömmen är fantastisk. Det gedigna timret, kakelugnarna. Ah, njuter så mycket, tanken av att vi ska bo här bland detta fina. Makalöst.
Idag fick vi hjälp av mina föräldrar med bygget. Mamma är så himla duktig och snäll. Aldrig ett klag någonsin om arbetet. Jag slet ner spik från väggarna och mamma städade bort allt skrufs och damm på nedervåningen. Det är inte bara hamra, spika, skruva och bygga när man renoverar. Det är massor, och åter massor med städning, röjning, "sanering", rivning och liknande. Allt ska sorteras med. Massivt.
Här är vi idag. Minus innertaket då. Väggen mellan sovrum och kök ska byggas upp igen. 
När vi pysslat på ett tag så blev det fikadags. Från min fina, loppade korg.
Världens bästa byggteam. Vi har så roligt tillsammans, det är liksom högt till tak och vi skojar och skrattar mycket tillsammans. Kan hylla dem hela dagarna och det skulle ändå inte vara nog.
Så arbetade vi lite till. Gjorde fint i stallet och bar fram byggställningen vi köpt begagnad i höst. Som sagt, sortera och stöka på tar mycket av tiden i bygget.
 
...
 
Anledningen att vi river ner det fantastiska innertaket och håller på med detta extraarbete är just för husets konstruktion. VI har fått hjälp att räkna lite på hur förstärkningen av bjälklaget skulle kunna se ut. Planen var att lägga bjälkar mellan de befintliga bjälkarna för att minska cc mellan dem. Men det visade sig att det inte skulle hjälpa nämnvärt. Istället byter vi ut alla bjälkar, och sätter in dubbelt så många, för att de ska ha samma "styvhet" och bära bjälklaget lika mycket. Detta var inget planerat arbete och kostar en hel del extra arbete (och pengar) för oss. Men som vi resonerat tidigare, husets konstruktion är otroligt viktigt. Efter detta arbete kommer vi inte behöva oroa oss att golvet ska börja svikta. Pjuh.
 
...
 
Sedan sprang vi genom duschen och åkte på trettioårsfest. Så mycket kul man hinner med, på en oplanerad lördag.
 
Visa fler inlägg