Om konsten att bli less på sig själv

Publicerad 2016-10-21 01:33:00 i Text från hjärtat,

När jag åkte buss hem från Umeå förra torsdagen så tänkte jag stilla för mig själv hur less jag var på mig själv. Jag kände bara att nu får det vara nog. Facebook, Blogg, Instagram x 2 och Snapchat. Det känns som jag alltid ska synas. Fast jag ju helst trivs bäst själv, med inte så mycket folk runt om mig och helst vill jag nog ladda batterierna några dagar före och efter ett större evenemang. Det är så jag är liksom, introvert. Hur som helst så satt jag där i bussen och tänkte att nu, nu får det räcka. Varför måste just jag lägga upp bilder och texter på internet? Kan jag inte bara spara dem på min hårddisk eller skriva en liten privat blogg med lösenord och hänglås innan man kommer sig in på dem. Så sa det PANG och min norrskensbild tapetserade internet. Telefonen ringde, plingade och vibrerade i ett.. och mitt i allt det där: jag, jag som nyss var så less på mig själv att jag var redo att aldrig mer besöka en internetsida.
 
Så läste jag kommentarer, och så läste jag några fler. Sedan läste jag alla glada tillrop på sms och tillslut ringde även en äldre man från Herrljunga som bara ville berätta hur glad han blev över den bilden. Så kom jag på mig själv att sitta där med ett leende på läpparna när jag tänkte på hela karusellen. Tänk vad en bild kan beröra, tänk vad bokstäver som bildar ord kan beröra. Tänk vilken kraft det finns i ord och bilder. Så ångrade jag mig igen. Jag vill inte försvinna från internet. Jag vill bara sluta bry mig om vad folk kanske tycker. Jag vill inspirera och interagera med likasinnade. Så nu tar jag sats och utmanar mig själv. Hur less jag än blir på att se mitt egna ansikte ute på internet, jag måste fortsätta. Så spritter det i mig, jag hoppas det blir dimma imorgon så jag kan fotografera, inspirationen virvlar. Jag kommer förmodligen aldrig att förstå mig på mig själv men det är ganska okej bara jag accepterar att det är så det kommer att vara.
 
Så håller jag med Elin i det hon skriver. Att man kan känna sig lite skamsen dagen efter man lagt ut något, speciellt om det ligger lite åsikter eller personliga värderingar bakom inlägget. Så kände jag med norrskensbilden och så känner jag nu med denna text. Djävulen sitter på min axel; Varför ska jag synas liksom? Sen hinner ängeln på andra axeln säga sitt också; Såklart du ska våga, det är att fotografera och trolla med ord du älskar.
 
Det är bra märkligt vad man är för en märklig varelse. Aldrig blir man visst riktigt nöjd. Så därför ska jag börja utamana mig själv. Från och med nu. Utmaningar är bra.
 
Kram!

Liknande inlägg

Kommentarer

Postat av: PJ:s byffé – från by till fe

Publicerad 2016-10-21 06:33:09

Fint att du fått medvind i ditt bloggande genom den fina norrskensbilden. Jag tror att det finns ett stort behov av bloggar som din. Om livet på landet, naturen, det enkla och äkta, vardag och magi, variation, lättläst text och fina bilder. Du har allt detta i din blogg.

Skamsen? Nej då, känn dig stolt över att du lyckas förmedla någonting positivt där landsbygden är i centrum! Sådant behövs i den allt mer urbana tid vi lever.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Isabell, 26 år, Skråmträsk. Mellan sjön, byavägen och skogen ligger vår backe. Backen vi köpte 2015 som nu håller på att förvandlas till vårt drömboende. Här renoverar vi Drömmenhuset från 1864, bor i lilltorpet från 1909 och pysslar på med ekonomibyggnaderna - ladugården som blir till stall, logen, timmerboa och bagarstugan. Här bor vi, Fredrik och jag, tillsammans med mina två hästar Årvak och Fapriola, hönsen och tuppen Caesar samt katten Knut. Följ med på vår renoveringssaga!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela