Idag fick drömmen fönster



 


 
Hej från världens mest svårfotade drömmenhus! Det växer fram, sakta men säkert, vår dröm!
 
Idag fick vi massor gjort, det var bitigt och kallt ute, vi hade både fleecelångkalsonger och toppeluva. Fredrik, pappa och svärfar har satt in fyra fönster (de är så magiskt fina att jag smäller av, typ!) och lagat en ladugårdsvägg som lossnat från sitt fäste. Sedan när de ändå var igång packade de in hästtransport, traktor med snöslunga, räfsan till höskörden och körde bort en hästvagn som Fredriks syster ska ha. Jag gjorde stallet, städade i traktorgaraget, skrubbade upp en foderlår, hjälpte mamma en sväng i bagarstugan, var till grannarna med lite bröd, bjöd arbetarna på fika och skottade kärra efter kärra med gammalt hösilage till skithögen. Så nu känns gården ganska redo för vintervila!
 
MEN fönstrena, är så galet nöjd med dem alltså, kommer att bli galet fint när vi kapat till den stående panelen, fått på fönsterfoder/plåtar, byggt glasverandan/farstukvisten och målat klart. Kan knappt förså själv att vi faktiskt hunnit så långt!
 
Ikväll blir det god mat och bra film med våra favoritvänner, kram!

November och verkligheten närmar sig

Dagarna går i ett och det känns som att de rinner ifrån mig. När det är tisdag så känns det som ett ögonblick sedan är helgen här och jag känner en liten stress över att börja om skolan om en vecka. Denna lediga månad har verkligen varit så välbehövlig. Men nu ska jag djupdyka ner i pluggandet igen, jag tänker lite att jag tar det som det kommer, har haft fyra jättefina lediga veckor och nu måste jag trappa upp skolarbetet och göra klart distanskursen. Det kommer att gå bra, har hela ledigheten i kroppen och är förväntansfull för vad jag har framför mig med att plugga 125 %, gå på hållbarhetsprogram, jobba en dag i veckan och sköta allt annat. Det kommet att lösa sig, det vet jag. Ibland behöver man inte mer än så, ledighetskänsla i kroppen och ett förväntansfullt sinne liksom.
 
 Kram.
 

Om konsten att bli less på sig själv

När jag åkte buss hem från Umeå förra torsdagen så tänkte jag stilla för mig själv hur less jag var på mig själv. Jag kände bara att nu får det vara nog. Facebook, Blogg, Instagram x 2 och Snapchat. Det känns som jag alltid ska synas. Fast jag ju helst trivs bäst själv, med inte så mycket folk runt om mig och helst vill jag nog ladda batterierna några dagar före och efter ett större evenemang. Det är så jag är liksom, introvert. Hur som helst så satt jag där i bussen och tänkte att nu, nu får det räcka. Varför måste just jag lägga upp bilder och texter på internet? Kan jag inte bara spara dem på min hårddisk eller skriva en liten privat blogg med lösenord och hänglås innan man kommer sig in på dem. Så sa det PANG och min norrskensbild tapetserade internet. Telefonen ringde, plingade och vibrerade i ett.. och mitt i allt det där: jag, jag som nyss var så less på mig själv att jag var redo att aldrig mer besöka en internetsida.
 
Så läste jag kommentarer, och så läste jag några fler. Sedan läste jag alla glada tillrop på sms och tillslut ringde även en äldre man från Herrljunga som bara ville berätta hur glad han blev över den bilden. Så kom jag på mig själv att sitta där med ett leende på läpparna när jag tänkte på hela karusellen. Tänk vad en bild kan beröra, tänk vad bokstäver som bildar ord kan beröra. Tänk vilken kraft det finns i ord och bilder. Så ångrade jag mig igen. Jag vill inte försvinna från internet. Jag vill bara sluta bry mig om vad folk kanske tycker. Jag vill inspirera och interagera med likasinnade. Så nu tar jag sats och utmanar mig själv. Hur less jag än blir på att se mitt egna ansikte ute på internet, jag måste fortsätta. Så spritter det i mig, jag hoppas det blir dimma imorgon så jag kan fotografera, inspirationen virvlar. Jag kommer förmodligen aldrig att förstå mig på mig själv men det är ganska okej bara jag accepterar att det är så det kommer att vara.
 
Så håller jag med Elin i det hon skriver. Att man kan känna sig lite skamsen dagen efter man lagt ut något, speciellt om det ligger lite åsikter eller personliga värderingar bakom inlägget. Så kände jag med norrskensbilden och så känner jag nu med denna text. Djävulen sitter på min axel; Varför ska jag synas liksom? Sen hinner ängeln på andra axeln säga sitt också; Såklart du ska våga, det är att fotografera och trolla med ord du älskar.
 
Det är bra märkligt vad man är för en märklig varelse. Aldrig blir man visst riktigt nöjd. Så därför ska jag börja utamana mig själv. Från och med nu. Utmaningar är bra.
 
Kram!
Lantliv Friluftsliv, Höst, Skogen

Samlat mosterpoäng

Imorse var dimman på besök igen. Jag hade en varm liten systerdotter i sängen när jag vaknade. Hon halvstog upp i sängen halv sju och sa "titta, det är fortfarande lite av kvällen kvar ute, då kan vi sova vidare!", men sedan visade det sig att det fyråriga lilla livet inte alls var trött längre utan jättetaggad på att mata hästar med frukosthö. Så vi gjorde stallsysslor, åt yoghurt med päron i, åkte häst och vagn och väckte upp Fredrik. Sedan packade vi in oss i bilen och åkte 1,5 km bort, till skogen, sjön, lugnet och oktoberfukten.
Fredrik gjorde eld...
...medan jag fiskade upp korv, korvbröd, rostad lök, gurkmjonäs och ketschup ur loppiskorgen.
Strax var vi redo för korvbuffé.
 
Så mumsade vi korv och byggde ett djur av en kotte och några ben. Värme frusna fingrar över elden och åkte sedan hemåt. Behövs inte mycket mer än så.
Tänk vilken lycka att få vara moster.

Ett fynd från logen

Igår rensade vi skrot. Vi har en hel drös med jordbruksredskap som ska skänkas bort till en familj som kommer att använda de till deras jordbruk, vi tänkte hjälpa dem lite på traven och kånka ut alla grejer ur logen så igår gjorde vi en insats. Mitt i all bråte bland jordbuksredskap, hässjevirke och halmhackar så stod tre jättefina foderlårar på högkant. Under alla år har jag trott att det bara varit enkla lådor men när jag kollade närmare var det jättefina, gamla foderlårer. Jag blev så himla glad då stallrenoveringen i princip är klar och nu återstår bara inredningen (och eldragningen, och ett rum som ska isoleras). Jag tror att denna kommer att bli perfekt i stallet som är väldigt gammaldags, först måste jag bara skrubba och olja den. Direkt jag förstod vad det var så kastades tankarna tillbaka till tiden då mormor levde och jag hjälpte till i ladugården, matade tjurarna med korn och plockade hönsmat från en liknande lår. Sen har svärfar en likadan, där luktar det nykrossat korn och det är en sån hemtrevlig doft!
 
Oj så kul det är att ha små sidoprojekt att pyssla på med!
 
Sedan står det två till jättefina foderlårer kvar i logen, någon som har förslag på var de kan användas?

Drömmen i oktober

Nu har hösten svept förbi och lämnat backen utan löv och utan bombastiska färger. Vi är inne i mitten av oktober och än jobbar vi på i hög fart med huset. Fredrik och Pappa jobbar mest på huset och jag försöker göra allt runt omkring, det sista i stallet (vi gjöt nytt golv i fredags!!), städa i förråd, laga mat, göra fika och hjälpa till med allt de ber om.
Här är vi idag. Vi har fått isolering och liggande panel på alla gavlar. 5/10 fönster är insatta. 2,5 gavlar har även fått stående panel som förstås ska kapas i rätt längd och nästa år målas med toppfärg. Jag tycker att det är över förväntan fint!!
Är så otroligt nöjd med våra fönster vi valde. Vi hade tänkt snåla och välja fönster utan spröjs. Men tur att vi ändrade oss, det gör så mycket för helhetsintrycket. Är också väldigt nöjd med underspikningen och takfötterna.
På baksidan har vi dessutom flyttat två fönster. Snart är husets utsida klar (förutom glasverandan, det blir nästa år) och varenda gång jag ser huset blir jag glad. Vårt fina drömhus växer fram framför oss, snart är byggställningarna bortpackade och en vinter med mer vila och mindre jobb stundar.

Från hela mitt hjärta - Tack !

Jag vill från hela mitt hjärta tacka er alla för era fina kommentarer, sms, facebookmeddelanden och samtal. Jag är så tacksam över den enoma responsen jag fått på min norrskensbild jag fotade i torsdags kväll. Det glädjer mig så mycket att den väcker känslor i er och att den sprider glädje.
 
Jag älskar att fotografera och har spenderat många, många nätter ute med stelfrusen nästipp iklädd skoteroverall och stora skoterskor för att försöka hålla värmen. Varje gång jag ser norrsken så spritter det i mig, jag har sagt det så många gånger förr: det är som att min energi tankas med hjälp av norrskenets dans.
 
I torsdags åkte jag buss hem från Umeå. Jag hade varit på studiebesök och där träffade jag en kille som undrade varför i hela världen jag valde att bo i Skråmträsk när hela Umeå låg framför mina fötter. Jag svarade med någon märklig bortförklaring att hästarna är svåra att flytta. Sedan knöt jag näven i jackan och bet ihop käkarna. N e j, det är  i n t e  därför jag väljer att pendla fem timmar om dagen. Det är för allt det andra; storspovens läte på våren, närheten till sjön, tystnaden, höstdimman och första takdroppen från ladugården. Det är ridturerna i djupsnön och långpromenaderna med Fredrik i skogen, det är precis allt med den här bilden:
 
 
När jag hoppade av bussen och möttes av ett helt kolsvart Skråmträsk (där gatlysena inte varit igång på flera kvällar) så flämtade jag till, ovanför mig dansade solpartiklar i ett overkligt skådespel. Det tar ungefär en kvart att gå hem från busshållsplatsen. Jag gick genom en kolsvart by med ett sprakande norrsken ovanför mig och det var precis som att alla mina känslor samlats på himlen. När jag kom innanför dörren så slet jag av mig jeansen och hämtade skoteroverallen i förrådet. Jag samlade ihop kamera, fjärrutlösare och stativ och sprang ut på åkern bredvid huset. Det kändes som att jag skulle spricka om jag inte fick föreviga detta ögonblick. Jag kände så mycket; ilska över den urbana normen, glädje över norrskenet, sorg över att Trollfrej inte var här och delade stunden med mig. Så tänkte jag på Årvar. På min trogna vän som burit mig genom min hjärtesorg i somras och som fortsätter att bära mig nu. Så fick jag en idé. Jag skulle ta en bild som jag kan visa folk, istället för att bortförklara mig med uttjatade ord om stallplatser och om hästar som är svåra att flytta, så ska jag visa dem denna bild. Så ska de få se anledningen att jag aldrig skulle byta bort detta mot något. Ingen karriär, inga pengar, ingen person skulle kunna få mig att lämna detta. Jag hör hemma här. Bland djuren, naturen och norrskenet.
 
Jag har ingen aning hur jag fortsätter nu efter denna enorma respons. Jag kanske borde ha prestationsångest, men jag känner bara ren och skär glädje att få dela med mig av en väldigt fin stund ur mitt liv.
 
 

Reportage och skogslunk.

Igår var det onsdag. Jag sov närmare nio timmar under natten och på förmiddagen hade jag energi till att städa klart huset och baka äppelkaka. Sedan kokades det kaffe i vårt lilla torp och så småningom rullade en vit bil upp fö backen. Jag fick nämligen besök av Emma och Jonas, en jounalist och en fotograf som skulle föreviga en glimt från mitt liv på landet. Det var mycket trevligt men o t r o l i g t ovant att ha en fotograf som förevigar en. De hade mycket genustänk vilket var väldigt kul och nytänkande tycker jag! Hur som helst så kommer tidningen ut i december och då får vi se vad det blivit!
 
Sedan var hjärnan trött och kroppen skrek efter skogsluft. Så jag tog på mig stallmössan, halsduken och gummistövarna, vandrade de femhundra metrarna till svärmor och svärfar och tog med mig deras hund Jaffa på promenaden.
 
Först mötte vi en kelig liten kisse. Kan inte låta bli att klappa katter alltså.
Sedan vandrade vi vidare och alla höstens lukter explodernade innuti mig. Blöta löv, svamp, lera, barr.
Det tog så lång tid till mitt svampställe för jag fick stanna och dra in oktober hela tiden.
och med mig var Jaffa hela tiden. Så klok, så fin. Längtar tills den dagen vi kan ha en egen hund, Fredrik och jag. Men just nu med det liv vi lever så är det inte möjligt. Tur att Jaffa finns nästgårds.
 
Så äntligen kom jag fram; tystnaden, den fuktiga mossan. Njöt när jag ivrigt rafsade ner svamp efter svamp i korgen.
Mina fingrar var stela av kylan innan jag var klar, näsippen röd. Men de glömmer man liksom bort så länge man hittar dessa små guldkorn.
Sen fick jag vända hemåt. Fylld av skogsluft i varenda liten blodkropp, fylld av hundmys och med iskall nästipp. Exakt så här vill jag spenderna mina oktoberdagar. Lugna stunder i vardagen.
 
 

Vi vinterbonar

Jag studerar bara 25 % på distans hela oktober och har äntligen tid till allt som jag brukar dagdrömma mig bort till. Tidigt på morgonen innan det blivit riktigt ljust är jag ute och kör häst med loksele mellan gårdarna i byn. Sedan tråcklar jag på mig arbetskläder och sätter igång. Gården ska göra redo för vintern och det känns som att det finns att göra i varenda vrå av backen. Massor med skrot sorteras för att köras till återvinningscentralen någon av dagarna den har öppet.
Jag klipper gräset med en trött åkgräsklippare som redan gått på vintervila. Den suckar högt innan den startar. Sedan går jag med trimmern runt buskar, träd och byggnader. Njuter av utsikten. Fortsätter att bära bort begagnade stängelstolpar jag fått av en hästverksamhet som lagt ner. Blir svettig och varm i hela jag, vill helst lägga mig ner i det svala gräset men krånkar på och sedan börjar gården likna något.
Fortsätter med att plantera ljung och murgröna på bron. Den rosa ser lite tilltuffsad ut för den råkade jag köra över med bilen, hejsan hoppsan, sån är jag, lite all over the place ibland. Kånkade ner en trälåda med ljung vid mjölkpallen där vår brevlåda sitter också. Kånkade sedan hem Kockumfatet som stått där nere hela sommaren med panseer som nu såg trötta och utblommade ut.
Fortsatte att göra lite fint, rensa bort lite gräs och annat runt vårt lilla hus. Efter ett avsnitt Stranger Things tog vi på oss pannlampor och följdes ut, Fredrik och jag. Vi bar bort limträ som vi använt i träställningarna vid huset, spikade igen ett fönster på logen, rensade framför entren på Drömmen där vi ska gjuta senare i veckan, bar bort överbliven armering, stoppade bort hängmattan och sorterade bort tegelpannor och skräp som legat dåligt till. Lite i taget blir vi redo för vintern som kommer allt närmre. Det är så kul att jobba ihop med Fredrik och samtidigt drömma om hur framtiden på gården ska se ut. Oj vad jag trivs här alltså.
 
Vill bara passa på att säga t a c k för era fina kommenterar ni lämnat! Jag ska sätta mig ner och svara på dem. Så ska jag ta mig tid till att rensa kameran och datorn och uppdatera lite program så jag kan blogga från datorn i fortsättningen, då ska vi förhoppningvis höras lite oftare!
 
Kram!
 
 
 

Frostnätter, hästrumpor och min ständiga följeslagare

Det är morgon och frosten har brett ut sig så långt ögat kan nå. Fem minusgrader, jag trycker på mig underställ och mössa.
Ute i hagen står hästarna och väntar på hö. De skrapar med hovarna och låter så roligt - någonting mellan ett gnägg och barngråt! Så får de hö och hösilage som håller på att vänjas in nu. Jag står och lyssnar på ljudet som blir när de tuggar, världens bästa ljud.
Lilla damen har börjat tappa sommarpälsen och nässelutslagen ser bättre ut. Magen krymper och hon är pigg och glad. Ska sättas igång efter en lite längre vila, det ska bli så kul!
Beundrar naturen där jag står. Älskar detta.
Så går jag tillbaka mot huset med min ständiga följeslagare.
Kastar en sista blick runt allt. Det är lugnt och stilla. Luftvärmepumpen surrar lite, Knut väntar vid dörren. Så kör vi torsdag, mina vänner.


Visa fler inlägg