Ett hej från oss
Mina fina, kloka och härliga bloggvänner här inne. Hej på er. Vad längesedan det hann bli. Men så är det ju med livet, ibland lite hoppsan hejsan. Det blev ett slut på den evighetslånga (fyra veckor) semestern. Sedan vardag, full-fräs, tupplurar, djurliv, spännande-magpirr vissa dagar och vanligt vardagsliv andra dagar och allt i en rasande fart förstås.
 
Vad händer hos oss då? Fredrik bygger på farstun. Reglar hit och dit. Jag gjorde ett kvällspass och isolerade allt som ska isoleras innan elen ska dras. Den blir så fin, så fin, farstun. Vi börjar känna oss lite stressade att hinna beställa takplåten, fönstren och så. Tiden går fort. Det blir måndags efter jobbat-göra säger vi. Vi får hjälp, i helgen av mina föräldrar. Så guld värt.
 
Inne i sadelkammaren har fler krokar kommit upp, hjälmhängare och hyllorna har fyllts med lite bra-att-ha-grejer (och lite vill-höver grejer förstås)... alltihopa omringat av ett envist surrande från äggkläckningsmaskinen. Sju ägg från vår fina tupp, Ernst. Hans allra sista innan han dog, känns fint att vi kanske får en så tjusig tupp igen. En liten mini-Ernst vi får fostra och älska från dag ett, så spännande. Om tretton dagar är det kläckningsdags.
 
Hönorna är ledsna än. Hänger mest inne i hönshuset tillsammans. Någon av dem har börjat rugga. Inga ägg lägger de. Men de har börjat komma springade över gårdsplanen i en rasande fart när de får syn på en, väldigt mysigt och uppskattat. Bara hoppas de alla ska må bra snart igen. Bara vara glada höns.
 
Hästarnas boende håller lite smått på att storstädas. Det vankas spolning med högtrycken och kalkning av några väggar. Lite omflyttning i garderoberna och slänga skrufs som bara är liggande. Så skönt för själen när det är gjort.
 
Lite så är alltid mina höstar. Det slängs en herrans massa grejer. Körs till loppisen i byn. Ger bort till någon vän. Organiserar lite här och lite där. Ofta hinner det bli stökigt igen. Men det är verkligen befriande att rensa och sträva efter att bara ha grejerna man faktiskt använder.
 
Knut han lever på som vanligt. Äter, sover, kurrar och leker parkour bland träden på kvällarna. Jamar på svalorna. Lever livet.
 
... och vi människor har det precis hur bra som helst. Äter god mat. Träffar saknade vänner. Tar hand om varandra. Längtar, efter nya livet i Drömmen. Men njuter av här och nu i lilltorpet också. Allt som händer, är ju livet. Vi pratade om det idag - uppoffringen vi gör för att få bo i den där Drömmen en dag. Alla helger vi jobbar på, semestrar vi inte åker på, pengar vi lägger på panel, reglar och skruv. Så värt det, alltihop.
 
Ikväll, trötta av renovering, städning av ladugård och så. Ätandes entrecote från våra grannar. Till det gurka från ett par andra grannar. Lilltorpet är stökigt, smutsigt. Men ibland hinner livet mellan såpan och dammsugaren. Oj så jag njuter av alla lugna studer jag får just nu. Ibland är livet lite hejigt.
 
Men nu är det augusti. Min favoritmånad tillsammans med september. Jag njuter och mår. Och lovar att även bloggen ska komma ur semesterfeelingen nu. Så hej på er - en uppdatering från Livet - så hörs vi snart igen!
Godnatt mina högt älskade vänner
Igår kväll hittade Fredrik min favorithöna Julia liggande alldeles slö ute för sig själv. Hon ville inte stå, gå eller röra sig alls, förlamad. Krävan var proppfull. Hjärtat går förstås i tusen bitar när man hittar djuren så. Försökte massera krävan, höll om henne. Hade henne i mitt knä. Mellan varven fick hon ligga i en kartong med en vattenskål. Massage, kramar och gos. Älskade lila vännen. Misstänkte att det kunde sluta dåligt, och imorse hade Julia somnat in.
 
Lilla hjärtegrynet Julia som gärna satt i knäet och hade det bra. Åt med världens aptit, sov gärna själv på nedre pinnen. Lekte med sin gula boll, la flest ägg i flocken och kom springande över gårdsplanen så fort hon fick syn på en. En liten glädjespridare som tagit oss med storm, vi alla tyckte att det var en helt fantastisk liten höna. Mycket personlighet, stort hjärta. Och nu är hon borta.
 
Jag begravde henne under tystnad. bäddade i gropen med hö. La blåklockor på toppen av graven. Tänkte att om hon haft ont eller mått dåligt, så är det slut nu. Nu är det vila.
 
Tunga steg till hönshuset, inte ett ljud hördes bakom väggen. Inget rusande ut genom dörren. Mitt på golvet ligger min fina tupp, Ernst. Alla hönorna uppskrämda på översta sittpinnen. Försöker få igång honom, han är superslö och huvudet rycker märkligt på honom. Tar honom i famnen, aldrig vill han bli klappad och nu låter han det ske utan protest. Pappa rullar precis upp för backen med sin silvriga volvo. Helt förtvivlad skriker jag till honom och frågar vad som händer mina höns. Sedan går det fort.
 
Fredrik kommer ut från torpet. Ernst i min famn, krävan lika proppfull som Julias. De måste ha fått i sig något som inte är bra för kroppen. Något som förlamar dem och förstör dem inifrån. Försöker massera krävan. Ernst kräks, och kräks, och kräks i min famn. Tårarna fullkomligt sprutar från mig. Jag skriker att "han dör, han dör!!", paniken i mig, allt går så långsamt och ändå så fort. Sedan var det över. En sista suck och sedan ligger han där, världens finaste tupp. Med glänsande fjädrar, så stillsam. Bryter ihop totalt. Att förlora en höna var ledsamt. Men att förlora tuppen också. Fina tuppen som varit kärnfrisk fram tills jag hittade honom på morgonen.
 
Fredrik begraver honom. Jag mår så illa efter upplevelsen så jag får gå runt hörnet och hade jag hunnit äta frukost hade den kommit upp, utan att tveka. Vilken fruktansvärd upplevelse. Ingenting jag önskar någon att få uppleva. Det gick så fort, sedan var det över.
 
Kvar är fyra förvirrade hönor. Som samtliga är hängiga och är dåliga i magen. Som inte vet hur man lever utan en tupp. Som satt överallt ikväll när de skulle nattas. Min rädsla är att de dör allihop. Vet inte om det kommer att gå att sova inatt. Känner sådant obehag. Mina högt älskade vingbeklädda små vänner.
 
Jag vill skriva det. Det var ingen vacker upplevelse. Det var fruktansvärt för oss alla. Sättet Ernst fick avsluta sitt liv, är inte rättvist. Och jag är förstås väldigt ledsen...
 
Jag gör allt för de små liven. Städar, fixar, handlat hönsfoder och bjuder på matrester enligt konstens alla regler. Kelar, erbjuder dagsfärsktvatten på flera ställen i trädgården. Frysta bär när det är varmt. Skugga, sand/jordbad i skugga. De får springa fritt ute, så naturligt det kan bli. Reden och sittpinnar efter alla tänkbara mått och regler. Men ibland, är det inte bara tillräckligt, jag kunde inte skydda dem mot allt...
 
... Nu hoppas jag bara att mina fyra stjärnor repar sig fort. Att mina höns får må bra...
 
Vad hönsen ätit för att få avsluta livet såhär vet jag inte. Möjligen salter från stenmjölet vi fick hem i veckan. Möjligen någon växt. Möjligen avföring från någon smittbärande vild fågel. Jag vet inte alls. Jag orkar inte spekulera och orkar inte ta emot en massa teorier. Julia och Ernst är döda och kommer aldrig mer tillbaka. Det hade inte spelat någon roll om det var räven, om de blev påkörda eller bara trillade av pinn av ålder. Det är ledsamt ändå. Och otroligt tomt i hönshuset...
När vi firade en trettioåring
Den nittionde juli fyllde min storasyster trettio år! Min storasyster som har ett så stort, varmt hjärta, alltid en kram över, är rättvis och alltid min största hejarklack. En av mina absolut bästa bästisar och en fantastisk mamma till sin Allie.
Vi hade samlats hela oslagbara gänget i min barndomsby, mitt hemställe, i sommaridyllen Åbyn <3. Mina två fantastiska systrar, min svåger, mina två systerdöttrar, mamma och pappa, så Fredrik förstås. Hela gänget! Är så glad att vi har en fin relation med varandra, pratar och diskuterar och skrattar tillsammans. Hjärtat alltid varmt efteråt.
Och i Åbyn bor Knuts småsyskon. Denna lilla ljuvliga sak ska få bo kvar hos mamma och pappa. Aj så söt.
Knuts mamma, Sussi, passade som vanligt på att ansluta till matbordet direkt en plats blev över. Precis som Knuten gör.
Vi hade badat och badat och badat i lilla, lilla sjön jag badat i så många gånger när jag var barn. Hur vi sprang på grusvägen barfota fort, fort och gjorde kanonkulan rakt ut, det är så tvärdjupt att det inte är klokt i den lilla tjärnen. Nu är det mest min systerdotter Aisha som badar och badar, tar sina första simtag och samlar grodor på stranden. Skruttungen <3.
.. och Allie förstås som övar på att hoppa från bryggan till mormors farm, får provåka lite luft-flamingo och så. Nästa skruttunge <3.
Efter vi badat och badat och ätit och ätit (min mamma är makalös på att laga mat), så lekte vi förstås. Hoppade på studsmattan, körde leksakstraktor, myste med kattungarna.
Sex veckors sötnos.
 
Någon sprang runt med badpuffar och filtväska i högsta hugg, alltid redo liksom.
Och var bara prick hur söt som helst. På sin mammas trettioårskalas.
 
Så åkte vi hem, mätta, varma, nybadade och fulla med kärlek från hela stora lilla familjen. Tänk att få ha dem ändå.